Under två veckor i mars kommer Runner’s World finnas på plats i Monte Gordo på Springtime Travels Training Camp. Fokus under de två veckorna blir givetvis mycket löpning av alla distanser blandat med inspiration, glädje och kunskap.
Vi på Runner’s World är väldigt glada att Clas Björling ansluter till ledarstaben och är övertygad om att han kommer sprida glädje och kunskap bland våra läsare och löpare.
Bland andra ledare finns sedan tidigare Rune Larsson, Pasi Salonen, Ulrika Johansson, Martina Haag, Mårten Klingberg, Sten Björnum och Magnus Hagström.
Therese Alshammar, en av världens bästa simmare genom alla tider, har kommit ut ur garderoben som löpare i vuxen ålder! Hon började lite försiktigt för två år sedan, och efter det har det bara blivit mer och mer. I september körde hon världsmästerskapet i Swimrun, Ö till ö, i par med rapparen Petter, som själv gjorde tävlingen för femte året i rad. RW fick en exklusiv intervju med Tessan.
Jag träffar Therese Alshammar för en fika en förmiddag mitt i sommaren på Broms på Östermalm. Asfalten kokar, ökenvindar drar över stadens gator och torg, och Therese oroar sig en smula för eftermiddagens löppass. Hon tycker om värme, men nu börjar det gå till överdrift.
– Jag slutade simma aktivt hösten 2016, det blev inga mer tävlingar, ingen mer simning på elitnivå. Främst handlade det om att jag hade problem med skador, diskbråck och liknande, men då fick jag och min kille också vårt andra barn.
– Jag älskar att simma, det är min största passion, men det tar mer tid, kräver en hel del logistik. Det går inte att bara ställa bebisen i en vagn vid sidan av bassängen, man är omsluten av ett annat element, hör inte något. Det har varit en av de stora tjusningarna med simning för mig, den där otillgängligheten, men det är ju inte så bra som mamma. Så jag tänkte att jag skulle hitta på något annat att träna.
Löpning verkade praktiskt, då kunde hon ta med en bebis i löpvagn. Det enda problemet var att hon inte hade tagit ett löpsteg under hela simmarkarriären.
– Man är rädd för skaderisken, det är mycket högre skaderisk i löpning.
Simningen är en sådan skonsam sport, vi har inga frånskjut förutom vid start och vändningar, man jobbar bara med hållningen och att vara flexibel och stark i vattnet. Det är väldigt låg tryckverkan på kroppen.
– Vi vill ju vara så rörliga vi någonsin kan i fotleder, i knän, höfter och axlar.
Vi sitter gärna på våra fötter och stretchar dem, och vi lyfter inte på benen, som simmare rör man bara benen från höften och med fokus bakåt, uppåt.
Hon tog det väldigt försiktig i början.
– De första rundorna blev på två, tre kilometer, och så har jag ökat allteftersom. Nu tycker jag det är roligt, men det tog tid att komma in i det. Jag tror det tog tjugoen gånger, eller mer, innan det blev kul.
– Jag har klarat mig från skador, men jag kan känna av i knäna när jag springer lite längre. Men lyckligtvis ingenting från diskbråcket. Som simmare tränade jag också två gånger om dagen, med monotona rörelser hela tiden och extrem flexion på ryggen. När jag springer undviker jag rörelser som frestar på ryggen för mycket.
En vanlig löparvecka?
– Det finns ingen vanlig löparvecka när man har två små barn. Målet är att springa tre till fyra gånger i veckan. Förra veckan sprang jag två milpass, ett pass på fem kilometer och ett på sju kilometer. Riktigt hur det blir den här veckan vet jag inte.
– Det längsta jag har sprungit är femton kilometer, men Petter säger att jag måste upp mot två mil ett par gånger före Ö till Ö. Jag har lite ångest inför den där tävlingen, men jag tänker att jag ska tänka så lite som möjligt på den, jag vill inte matta ut mig mentalt, bara ta det som det kommer. Det är viktigt att vara fräsch, känna sig sugen, nyfiken och tänka ”gud vad spännande”. Och så relaterar jag till andra tuffa saker jag har klarat mig igenom, jag har fött två barn, min första förlossning tog över tjugo timmar. Så länge kommer vi inte hålla på i Ö till Ö.
Det var också mycket därför hon tackade ja, när hon fick frågan.
– Jag tänkte att det skulle vara spännande att få ha en riktigt utmaning framför mig, få en spark i baken. När jag slutade simma på elitnivå, tappade jag också rutiner. Som elitsimmare tänkte jag inte på att jag behövde ett mål för träningen, det var bara att man tog sig till bassängen två gånger om dagen och gjorde sitt bästa. Men när man inte har någon tränare, och inga kamrater som står och väntar på en, då blir det svårare. Man missar några träningspass, veckorna går och plötsligt är man alldeles ur fysisk form.
En gemensam vän förde samman Therese och Petter.
– När han fick höra att Petter skulle köra Ö till Ö för sista gången i år och ville ha någon att köra med, så tyckte han att Petter skulle göra det med mig.
Och så blev det, Therese och Petter träffades och pratade och körde några träningspass ihop.
– Vi har provat med lina, där jag har dragit. Första gången kändes det som vissa övningar man gör när man simmar, man har en vikt bakom sig eller att man sitter fast i väggen med ett rep. Det var som att jag körde max hela tiden, och jag tänkte att det här kommer inte att hålla.
– Men efter ett par gånger funkade det bättre, jag har lärt mig att hålla igen, tänka att jag inte ska ta mig fram så fort som möjligt. I swimrun gäller det att hitta en rytm och ett tempo tillsammans. Jag kommer nog också börja köra med en flytdolme, för att spara benen till löpningen. Och Petter klagar över att det blir så mycket bubblor bakom mig med bensparkarna, han ser ingenting när jag drar på, ha, ha.
Petter och Therese under årets Ö till ö. Foto: Jakob Edholm.
Hur är det att omvandla sig från att vara en av världens bästa simmare till löpare på nybörjarnivå? Går det att förvandla simmarkraften till löpenergi?
– Fysiskt går det inte, men jag kan ta med mig mycket mentalt, föra över samma tänkesätt som jag har i simningen. Jag tänker att jag bara ska luta mig framåt och låta det rulla på. Det är jobbigt i början, det kommer att ta emot, men efteråt kommer det att kännas bra. Tänka på hållningen, fokusera på tekniken, inte på hur långt det är kvar.
Rent fysiskt har det också varit en del problem.
– Det jobbigaste med löpning är att få skavsår i armhålan. Som simmare får man ju rätt stora lats, för att klara mig från skavsår måste jag springa med armarna lite utåt i stället.
Och när det kommer till swimrun, att simma i öppet vatten har heller inte varit helt lätt att vänja sig vid.
– Det är som en helt annan sport, att inte se botten är obehagligt. Vissa dagar tänker man det värsta; jag kommer att simma på en stor sten, eller så kommer det en massa alger eller så flyter det upp ett lik eller något annat ur djupet. Men sen när man kommer upp blir man lite extra stolt över att det har varit så läskigt, och att man ändå klarade av det!
Vågor är också någonting nytt.
– Jag är ju trygg i vatten, jag kan andas på båda sidor och så, men jag är ganska så lätt, jag är ingen pråm. Jag är mer tekniksimmare, och kanske lite fragil, skulle man kunna säga. Men Petter är ju stor och stark och gillar när det är lite ruffigt, blir det höga vågor får väl han ta täten och plöja oss fram (skratt).
När Therese slutade simma på elitnivå var planen att simma två till fyra gånger i veckan som ”motionär”.
– Men det blev mycket mindre, kanske en till två gånger i veckan. Nu har jag i alla fall haft min äldste son i simskola varje morgon i två veckor, då har jag simmat bredvid i en timme varje dag. Det är så skönt och roligt att träna tillsammans, äta något gott efteråt, och vila i den där känslan att alla är glada.
Löpträningen förlägger hon till största delen ute på Djurgården, det är praktiskt, familjen bor i närheten.
– Jag har en favoritrunda, och den går längs vatten. Jag har ingen löparklocka, men min kille har en, jag lånar den ibland. Men jag försöker springa utan klocka, jag tycker det ger en skönare upplevelse, jag vill komma ifrån att tävla om saker, jag har tävlat så mycket i mitt liv. Med en klocka på armen blir det lätt att man börjar pressa sig själv.
– Jag försöker ligga i ett tempo runt 5.30, där vill jag att det ska vara behagligt att löpa. Jag dricker sällan någonting när jag springer, jag är van från simningen att gå tom, jag drack aldrig under två timmar långa simpass. Men när jag ska springa riktigt långt får jag väl börja träna på det, ha, ha.
Therese är noga med vad hon äter, hon har varit vegetarian i många år.
– De sista två åren har jag gått åt veganhållet, men jag är inte militant på något vis. När jag åker hem till mamma äter jag det hon serverar, det är inget problem. Men jag tror vi människor är gjorda för att äta ”plant-based”. Jag har i alla fall alltid mått väldigt bra av det.
Hon fyller 41 i år, simmarkarriären är över, och med det en identitet. Nu gäller det att hitta en ny mening i livet.
– Man måste ändra på sina värderingar, acceptera vissa saker, få större förståelse för saker och ting. Jag tycker dock inte att jag har haft någon större ålderskris, jag skaffade barn ganska sent i livet, det gick inte tidigare på grund av simningen. Och med småbarn har man hela tid fullt upp, man hinner inte gå runt och grubbla, det är bara att rensa huvudet och fokusera på vad man ska handla i mataffären.
Hon har en del projekt på gång, dels ett kopplat till simkunnighet och till ett försäkringsbolaget, och dels en egen kollektion träningskläder.
Therese kille är simtränare, men den vägen vill hon inte gå.
– Det kräver att man är strukturerad och har en viss förkärlek för Excel, och det har inte jag.
Det största projektet just nu är dock Ö till Ö.
– Det är som med löpningen, jag känner mig stolt över mig själv när jag klarar av saker. Om det sedan räcker för att klara av Ö till Ö, återstår att se. Men det ska bli spännande att försöka! (Det blev till slut en 41:a plats med tiden 11.54,44 för Therese och Petter, reds. anm.)
Vässa löpningen i vinter och blicka mot löparsäsongen 2019 tillsammans med Runner’s World!
Låt oss på Runner’s World coacha dig eller någon du tycker om mot valfritt Lidingölopp!
För 999 kronor får du
10 nummer (värde 795kr) utav Sveriges bästa löpartidning
Startplats i valfritt (se nedan) Lidingölopp 2019 (värde upp till 795 kr)
Skräddarsytt träningsprogram på 14 veckor signerat vår chefredaktör tillika löpargurun Anders Szalkai (värde 290 kr).
Du sparar upp till 881 kr med detta erbjudande!
Erbjudandet gäller till och med 31/1. Först till kvarn då vi har begränsat antal startplatser till detta erbjudande. Som prenumerant får du dessutom mängder med förmåner som t ex alltid 20% rabatt på nya löparskor. Erbjudandet gäller endast i Sverige.
Är du redan prenumerant kan du också ta del av erbjudandet genom att förlänga din prenumeration.
I mars fyller Musse 39 år, och efter runt 20 år i eliten och totalt 23 SM-guld utomhus och fem OS- och VM-finaler säger Musse att det kommande året kan bli hans sista som elitlöpare. Han har börjat jobba deltid på det nya heta sportdrycksföretaget Maurten och kommande år kommer han även starta upp träningsverksamheten Musses Fun Run. Men fokus ligger ändå på den egna löpningen, och under jul och nyår blir det träningsläger i Sydafrika på hög höjd. Från den 21 mars till den 7 april kommer han träna själv och coacha löpare på Springtime Travels Trainingcamp i Portugal. Runner´s World stämde av med Musse inför 2018.
Kan du prata lite löpning Musse, eller är du upptagen? Det låter lite stökigt. – Nej, jag hämtar ena sonen på förskolan, så det låter lite. Men vi är på väg ut, så det går nog bra ändå.
Hur ser en dag ut i ditt liv nuförtiden, med familj och som jag förstått det även jobb vid sidan av löpningen? – Ja, det är först lämning av barnen på skola och förskola på morgonen, sen blir det ett träningspass innan det är dags att hämta barnen igen runt tvåtiden. Sen blir det ett pass till på kvällen när min fru Hanna kommit hem. Utöver det är jag oftast på Maurten två dagar i veckan, och jobbar med olika projekt där för att nå ut med den nya sportdrycken. Dels genom våra ambassadörer men också genom att hitta olika samarbeten. Det är kul och spännande att jobba med drycken, eftersom alla är nöjda med effekten och många spontant vill använda sig av drycken.
Men det är full satsning på din löpning, trots att du spränger in lite jobb utöver familj och träning? – Ja, jobbet är bara deltid just för att kunna satsa för fullt på min löpning även 2018. Troligtvis är det min sista säsong med fullt elitfokus, och då vill jag verkligen försöka göra det bra. Jag åker på fem veckors träningsläger i Sydafrika med start över jul och nyår, och sen blir det även ett läger med Springtime i Portugal i slutet av mars och början av april.
Vad är det som är så bra med att åka på läger? – Dels är det skönt att komma till varmare klimat där man vet att underlaget är bra. Sen är det givetvis riktigt inspirerande miljöer. Både i Sydafrika och Portugal finns inspirerande natur. Vägarna och slingorna man springer ger motivation. Sen får man också inspiration av alla andra löpare som är på lägren, i Sydafrika eliten och i Portugal alla motionärer. En annan stor fördel är också att man slipper många av de vardagsbestyr man har hemma, och man kan fokusera mycket mer på både träning och återhämtning. Så det ska bli kul att komma i väg, speciellt som familjen nu åker med på delar av lägret både i Sydafrika och på Portugallägret med Springtime.
Vad har du för mål 2018? – Huvudmålet är EM i Berlin på maratonsträckan. Sen kan det bli VM på halvmaraton i mars om jag hinner komma i så bra form och Sverige har ett lag som ställer upp. Men utöver det kommer det bli flera andra lopp, men just EM-maran i augusti är det stora målet.
Utifrån att du har EM som mål, innebär det att du även kommer springa en vårmara för att göra en kvaltid? – Nej det är inte nödvändigt. Det finns inga fasta internationella kvalgränser just till EM, men givetvis måste jag visa form och själv känna att jag kan prestera på max i EM. Det gör att jag kan lägga upp träningen på riktigt mot EM redan nu, och sen stämma av med andra lopp. Hur har träningen gått under den senare delen av året som avslutas nu? – Det har varit en ganska dålig höst överlag på grund av skador. Jag hade först lite problem med en vad, sen när jag började komma i gång fick jag lite problem vid knäskålen. Men det har blivit bra alternativ träning ändå, och löpning har jag fått delvis via träning på ett alter-G löpband som avlastar kroppsvikten. Det har funkat bra även om bandet inte kunnat hålla riktigt höga farter. Snabbaste farten på bandet är 3.07 minuter per kilometer, så jag har fått köra den typen av pass där den farten funkat. Så mycket tröskel, men inga intervaller.
3.07-fart låter som att du är bra i gång ändå, om det är din tröskelfart? – Ja, men samtidigt ska man ha med sig att avlastningen av kroppsvikten gör det lättare att springa. Så skulle jag köra det utomhus skulle det vara klart tuffare. Men jag tycker träningen går åt rätt håll och jag hoppas kunna köra för fullt i Sydafrika.
Du har även startat upp ett nytt träningskoncept som heter Musses Fun Run, kan du berätta lite om det? – Ja, jag och min tränare Ulf Friberg och några andra före detta elitlöpare, Oskar Käck och Karl Borgö, har från och till diskuterat att använda våra kunskaper för att på ett positivt sätt aktivera andra att röra sig. Vi kände att vi ville prova detta, där vi förutom att träna vuxna kopplar in att få barn att röra sig mer. Det finns många som fokuserar på att få vuxna att träna löpning, men vi ville ha med att man kan träna samtidigt som sina barn. Vår idé bygger på att man inte ska behöva prioritera bort familjetiden för träning. Givetvis kan man hänga med även om man inte har barn, målet för de vuxna löparna är att man ska bli en bättre löpare genom professionell löpcoaching. Samtidigt som de vuxna tränar har vi träning för barn från 5-12 års ålder med fokus på lekfull rörelseträning, och vill man som vuxen inte träna kan givetvis bara barnen vara med. Vi drar i gång i Göteborg i mars och det ska bli både kul och spännande att testa konceptet.
Vi tackar Musse för intervjun och önskar lycka till 2018. Vill du hitta inspiration via ett eget träningsläger finns det platser kvar på Musses veckor i Portugal där han delar med sig av sina tips under perioden 21 mars till 7 april. Här hittar du info om lägerveckorna i Portugal.
Jag var dålig på allt. Judo, aikido, volleyboll, fotboll. Började träna löpning redan som tonåring, för att bli bättre på det jag var dålig på. Har sysslat med yoga också. Fast det är väl ingen sport?
Sprang mest efter skolan. Terränglöpning. Kom på att man blev pigg av löpning också. Man orkade plugga bättre.
Har tävlat en gång. I skolan. Kom tvåa i ett terränglopp på 2,5 kilometer. Anders Blomqvist, han som vann Vasaloppet, vann den gången också. Han var hysteriskt snabb. Men, som sagt, tvåa var jag. I och för sig var vi kanske bara tre i loppet. Löpningen har alltid funnits där. Springer ungefär fyra gånger i veckan. Brukar bli åtta kilometer åt gången. Hinner sällan ut till Hellas (fritidsområde utanför Stockholm), där jag trivs bäst. Blir mest på Söder och runt Årstaviken. När jag är ute på landet kan jag toppa ibland och gå upp till en och en halv, två mil.
Springer aldrig på tid. Springer oftast med texter i skallen. Repeterar under löpningen. Lär mig andningen i texten. Har texterna lagrade på mp3-spelare, och så har jag diktafon. Kör med alla knep.
Teaterpjäs jag springer bäst till? Skulle vara Den inbillade sjuke, då. Ha ha.
Prövade lite fartlekar i somras, som jag läst om i Runners World. Det var skitkul. Men det går inte när man repeterar. Då skulle jag springa ifrån texten.
Ja, jag prenumererar på Runners World. Smygköpte den ett par år. Du vet, ”ett paket tuggummi och så tidningen där borta, tack”. Man rullade ihop den, smög hem och läste. Men nu har jag kommit ut ur garderoben. Nu vågar jag säga: jag är löpare. Det är enormt skönt att läsa om de där galningarna som springer dag och natt. Då känner jag att det här kan jag hålla på med ohämmat.
Det är ju rätt ensamt när jag är ute och textlöper. När jag läser Runners tänker jag att det finns kompisar där ute. Kul att läsa om alla olika träningsprogram, hur man lägger upp det. Den inspirerar.
Löpningen är central för mig. Det är något ursprungligt över löpning, ren stenåldersglädje, tror jag. Varje gång jag är ute får jag den där känslan, vad glad jag är att jag är frisk.
Hade tänkt springa maran ett år. Det började med att vi var tre killar, Figge Norling (skådespelare), Hasse Lindqvist (Blossom Taintons man) och jag. Hasse har sprungit massor av maror, han har inspirerat mig mycket. Han pratade så mycket om maraton, så jag tänkte, vad f-n, nu ska jag göra det. Men jag tänkte att om jag lubbar kommer folk stå där och glo. Då kom Figge på att vi skulle springa i Odense. Där kunde man få vara helt anonym. Bättre spy i Odense än på Odengatan, tyckte jag. Men sedan så, det var under en av de sista föreställningarna av pjäsen Terrorism på Dramaten, jag spelade en idiotisk och otroligt närsynt brandchef som satt på golvet med korslagda ben i en yogaställning, då kommer nittofem kilo Torkel Pettersson (i en annan roll) och råkar sätta sig på ena knät. När jag skulle gå av scenen, kändes det som om underbenet satt löst. Trodde det var menisken, gick och röntgade, men det var ledbandet. Ungefär samtidigt upptäckte Figge att det inte gick något maratonlopp i Odense. Så det blev inget.
Kunde inte springa med det där knät. Började gå stavgång, som jag förstår är jättenyttigt. Men jag kände mig bara jättedum. Tänkte jag borde ha bettskena och hjälm också. Alla dessa kommentarer: – Jaharu, var har du skidorna då?, – Nä, jag kan inte stava till skidor, försökte man. Men man kände sig ändå jävligt löjlig. Till slut kunde jag i alla fall springa igen.
Nu bryr jag mig inte om lopp. Det är inre löpning för mig. Det är allt från att springa ifrån fettångest till att komma tillbaka i skallen. Återupplivning.
Reser mycket. Har spelat in film i Norge, Naboer. Och i Danmark. Och en finsk film, i Ystad. Jag och Maria Lundqvist spelar svenska föräldrar till ett finskt krigsbarn. Den bästa av mödrar, heter den. Har blivit Finlands bidrag till Oscarsnominering.
Har alltid joggingskorna med mig när jag reser. Det är nyttigt, men läskigt också. Jag springer ofta bort mig de första dagarna på ett nytt ställe. Det gjorde jag i Ystad också. När jag gick fram och frågade folk sa dom: – Men det är ju du som gjorde Såsom i himmelen! -Ja, jag vet, sa jag, men ursäkta, var faen är jag någonstans.
Löpning är bra för mitt psyke. Jag brukar lubba några timmar innan jag ska in på scenen. Kroppen är mitt instrument. Och man vill ju polera lutan också. Men när man kommer upp i min ålder spelar det ingen roll vad man gör, man ser ju likadan ut ändå. Så nu handlar det mer om att hålla ihop kroppen, byta ledningar, se till att allting funkar.
Ed Whitlock blev världsberömd när han som första 70-åring någonsin, och hittills enda, sprang under 3 timmar på ett maraton. 73 år gammal sprang han in på tiden 2.54.48, också det i Toronto. Justerat efter ålder motsvarar det, enligt fysiologiska experter på området, ett maraton på tiden 2.04.48.
Ed var född i England, men flyttade till Kanada i unga år. Han sprang en mile på 4.34 som skolpojke, men en skada i akillessenan fick honom att sluta med löpning. Först långt senare, vid 41 års ålder, lockades han med av en av sina söner att springa ett maraton. Resten är löparhistoria.
Ed tränade alltid på ett och samma sätt. Han bara sprang, på en drygt 800 meter lång gångväg runt en kyrkogård i närheten av där han bodde. Oftast blev det 2-3 timmar åt gången, ibland upp till fyra, och i stort sett i samma tempo. Det kunde bli upp till 16 mil i veckan.
Det var inte särskilt roligt, förklarade Ed i en intervju, men om någonting skulle hända var det ju inte så långt hem, och blåste det illa från ena hållet så blev det ju snart medvind från det andra.
Han sprang inga intervaller, hade ingen GPS, det var inte mycket prylar över huvud taget. När han slog rekordet på maran för 85–åringar gjorde han det i ett par tjugo år gamla löparskor och i ett femton år 15 år gammalt linne.
Stretching var heller ingenting han sysslade med, utom alldeles innan en tävling, då böjde han lite på vaderna. Enda styrketräning var snöskottning på vintern.
Om nu Ed var en smula ”nedklädd” i loppen (och väl en fasa sett ekonomiskt för tillverkare av löparutrustning …) så var han också känd för att komma oklanderligt klädd i kostym till alla nummerlappsutdelningar. Inga saggiga mjukisbyxor där inte! En mycket prydlig uppenbarelse, en riktigt gentleman (och ganska så tunn, 1.70 lång och 51 kilo lätt).
Några av Eds rekord, för oss ungdomar på blott 50 plus (och andra), att sträva efter:
Ed själv tyckte träningen mest var en pina, men ”att det var en skön känsla att gå i mål i ett lopp och känna att man gjort bra ifrån sig”. Han var heller inte mycket för doktorer, ville inte ”ligga systemet till last”.Det var kanske inte så klokt. Vuxna män bör kolla prostatan en gång om året, det är en liten pina för längre liv. Om Ed gjort det i tid hade han nog slagit åldersrekord upp till 110 år – minst!
Men tack för allt, Ed. Du är en källa till ständig inspiration. Du har visat att löpning inte behöver vara så svårt. Just do it!!
Emelie Forsberg, vår svenska traildrottning, har saknats av många av Runner’s Worlds läsare. Men nu är Emelie alltså tillbaka. Internationellt har hon en diger meritlista inom ultratrail, skyrunning och skidalpinism, och runt 102 000 följare på Instagram (@tinaemelie) vittnar om hennes popularitet.
I en kort intervju berättar Emelie om sin vintersäsong och hur det känns att starta upp löpningen efter en vinter med enbart skidåkning – även för en så bra löpare som Emelie är det kämpigt att komma i gång med löpningen. Runt tre veckor behövs vanligen innan hon hittar löpflytet igen.
Kolla in intervjun med Emelie nedan, och är du inte prenumerant hoppas vi givetvis att du vill bli det. RW #5 kommer till prenumeranter i slutet av april och i butik kommer tidningen den 4 maj.
Klicka in till intervjun:
Vill du kolla in tidningen?
Emelie Forsberg återkommer i Runner’s World nummer 5 2017. Nedan hittar du våra möjligheter att läsa tidningen:
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in