Johan och Elov satsar mot toppen

Johan och Elov satsar mot toppen


Hej killar! Hur och varför började ni med löpning? 

Elov: Under en Slopestyle-tävling 2008 flög jag för långt i andra hoppet, kunde inte stoppa snurren och landade snett med foten. Knät knakade till och jag fick avbryta finalen. Läkarna sa att det skulle läka på två veckor, men i januari 2009 vred jag sönder knät igen då jag åkte skidor. Därefter väntade ett år med tre operationer, ett år med rehab och efter att sedan ha åkt Öppet spår 2011 behövde jag något nytt för att hålla igång träningen. Det blev löpning, trots min ortopeds varningar. Tji fick han brukar jag tänka.

Johan: Jag sprang Gävle halvmarathon 2011 mest som en kul grej. Sen anmälde jag mig till Axa Fjällmarathon och efter det var jag fast.

Varför bergs- och ultralöpning? 

Johan: Jag älskar berg och jag älskar att springa långt – så det är en perfekt kombination haha! Jag kan inte träna någon fart efter en skada under 2013, och då är det inte lika roligt att springa korta sträckor. Men jag ska försöka att få till några kortare och plattare lopp i år också.

Elov: Bergslöpning är lite mer spännande än asfaltslöpning, då tempot varierar mycket under ett och samma lopp, plus att man får se fin natur och mäktiga vyer. När det gäller ultralöpning tycker jag att det är häftigt att kroppen klarar av att hålla igång så länge. Slå ihop de båda och du får en otroligt mäktig känsla vid målgång.

Elov, du debuterade på 24 timmar i Växjö i december (Personliga Rekordens Tävling) – och slog nordiskt inomhusrekord med 253 041 meter. Hur är känslorna så här efteråt?

Elov: Det var otroligt mäktigt och en väldigt lärorik resa. Min mage bubblade nästan hela loppet, men jag lyckades ändå prestera vilket känns otroligt bra. Jag har fått mycket goda ord över min prestation, däremot har mina fötter inte fått lika mycket beröm… Men trots att jag är nöjd över resultatet, så känner jag att det finns mer att ge på ett 24-timmarslopp.

Här är Elovs rapport efter loppet

Bästa tränings- och tävlingsminnena?

Johan: Mitt bästa träningsminne är när jag sprang Sweden Skyrace-banan (i Björkliden) på 57 km och 3 000 höjdmeter helt ensam, i perfekt väder. Jag stack iväg innan frukost med bara en snickers som energi och vatten som jag drack ur bäckar. Det var mitt roligaste träningspass någonsin. Bästa tävlingsminnet är Grand Trail des Templiers på 75 km och 3 600 höjdmeter. Sjukt bra stämning både före och efter loppet. 

Elov: En träningsvecka i Åre juli 2013 då vi hade riktigt bra väder hela veckan och avslutade med Jämtlandstriangeln Unplugged 47 km. Tävlingar jag minns särskilt är TEC100 2014, mitt ordentliga steg in i ultrornas värld, och Sweden Skyrace 24, 2014, underbar tävling i midnattssolens land. Jag måste också nämna Personliga Rekordens Tävling nu i december. Det var min debut i ett tidslopp och en lärorik resa med häftig avslutning.

Sämsta minnena då?

Elov: Jag vann Fäbodlunkens 8 km 2011. Priset var en weekend i Åsengården då vi bland annar var ute på ett långpass när min energi tog slut efter 18 kilometer. Jag fick gå cirka 12 kilometer för att ta mig tillbaka, i kyla och snöblandat regn… Tänkte bara på mat hela tiden. Sprang också totalt in i väggen på Salomon Trail Tour i Stockholm 2013. Fick jogga sakta in i mål. Inte det roligaste loppet, men det var en bra lärdom. 

Johan: Mitt sämsta träningsminne är när vi (jag, Elov och Henrik Willman) testsprang banan i Marathon du Mont Blanc och jag stukar foten rejält fem dagar innan loppet. Springer loppet med en stor svullen fot. Åker sedan till Norge veckan efter Mont Blanc och försöker springa Hornindal Runt. Kommer 8 kilometer innan jag stukar foten igen. Sjukt onödigt! Blir hämtad på fjället av sjukvårdare.

Vad har ni för träningsmål framöver?

Elov: Mitt nästa mål är att vara i form för Trans Gran Canaria 6 mars (125 km och 8 500 höjdmeter).

Johan: Att kunna springa så mycket som jag vill. Förra året snittade jag 70 kilometer i veckan, vilket är alldeles för lite. Jag skulle gärna snitta cirka 150 kilometer. Mitt nästa mål är också Trans Gran Canaria. Vi åker dit redan den 7 februari för att träna massor innan loppet. 

Vad gör ni när ni inte springer?

Johan: Jag jobbar som betonghåltagare, cyklar och rehabbar (!).

Elov: Jag är produktionsansvarig på In Situ Instrument AB. Ett företag där vi bygger miljömätningssytem till forskare på universitet och högskolor, och till företag inom bland annat vindkraft och vattenkraft.

Har ni några förebilder?

Elov: Jag inspireras av många atleter. Förra året såg jag en hel del elitidrottare ”in action” och imponeras stort av de som springer ultror i bergen som om de vore ett plant millopp. Zach Miller höll inte hela vägen på Templiers, men den killen kan springa! Man måste våga satsa för att vinna, även om det inte alltid håller.

Johan: Svårt – men jag gillar Therese Johaug, Zach Miller och Göran Kropp. Jag gillar folk som går sin egen väg.

I bloggen kommer ni att få läsa om allt möjligt som rör deras träning och tävlingar där fokus är att bli så bra som möjligt inom bergs- och ultralöpning. 

HÄR HITTAR NI JOHANS OCH ELOVS BLOGG

Milstolpar sedan löpsatsningen började 2011

Johan
2011
Gävle Halvmarathon, 1:23:52 (mitt första lopp)
Axa Fjällmarathon, 10:e plats 
Åland Halvmarathon, 1:15:47

2012
Vinst i Gävle Halvmarathon där jag förbättrade min tid med mer än 10 minuter (1:13:47). 
Var därefter skadad hela sommaren och missade Axa fjällmarathon. 

2013
Springer inte så mycket under vintern och upptäcker i början av april att det är jobbigt att springa en mil under 40 minuter och att det bara är en månad kvar till Gävle Halvmarathon där jag måste springa sub72 minuter för att få springa SM på Stockholm Marathon. Jag klarar det och fortsätter träna på för att vara snabb i Stockholm. Men träningsmängden blir för stor och jag får mer och mer ont i benhinnorna. Jag kan nästan inte gå veckan innan, men bestämmer mig för att äta lite ipren och alvedon och sedan starta. 

Det var det sämsta beslut jag tagit. Jag är besviken över tiden (2:36:07), jag hade ont och fick därefter gå på kryckor i 1,5 månad. Har inte kunnat springa någon regelbunden fartträning efter den skadan, men jag hoppas på bättring under 2015. 

2014
Spinger mitt första ultralopp Trans Gran Canaria Advanced 84km och 4 500 höjdmeter 
Vinner Kullamannen 56 km
Springer Ultravasan, 6:e plats.
Axa Fjällmarathon, 3e plats på 
Grand Trail des Templiers, 15:e plats (mitt bästa resultat hittills) 

Elov
2011
Fäbodlunken 8 km, seger på tiden 32:49
Premiären av Skutan runt 24 km, 2:17:22

2012
Det här året tog jag några kliv framåt, genom att delta i mitt första maraton. Axa Fjällmarathon (4:27:31), ett lopp som också fick mig att gilla trail ännu mer. Under hösten deltog jag även i mitt första Stockholm Halvmarathon (1:19:36) och Lidingöloppet (2:02:45).

2013
Startade denna vår med att delta i mitt första Ultralopp, TEC50 (06:46:10) som jag även vann med känslan att jag kunde ha fortsatt ett tag till. Två månader senare sprang jag min första och hittills enda asfaltsmara, Stockholm Marathon (2:45:28). Jag gjorde också ett bra resultat på Axa Fjällmarathon med en 6:e plats (3:50:40).

2014
Ultrornas år för min del. Startade med Trans Gran Canaria Advanced (9:44:07) 84 km. Kom sedan tvåa på TEC100 (13:38:11). Nästa höjdpunkt är vinsten på Sweden Skyrace 24 (15:23:46) 114 km och 6 000 höjdmeter. Därefter spurten och 8:e plats på Ultravasan90 (6:46:16). Hann även med Templiers Endurance Trail (12:47:14) 103 km och 4 900 höjdmeter.

Nr 10 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt bästa år! Experternas smarta tips
  • 7 pannlampor i stor test
  • Vad är långpass?
  • Spring saktare! Forskare: Därför gör det dig snabbare
  • Redo för träning? Enkelt formtest som ger dig besked
  • Jesse Owens trotsade Hitler och nazismen
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren


Jag började löpträna när jag bodde i Frankrike 2007. Då hade jag flyttat till Lyon lite grann på vinst och förlust, med stora planer på att skriva en roman. Jag hade gått ut gymnasiet, ville ut i världen. 

Men där satt jag mest på ett bibliotek och i en mörk och fuktig lägenhet och upptäckte att det inte var så jävla lätt att skriva en roman som jag hade föreställt mig. För att inte bli galen och för att känna att jag i alla fall hade gjort någonting vettigt så började jag jogga.

Jag kan inte ha sprungit mer än en kilometer första gången, höll på att dö för att jag var så otränad. Men jag är otroligt envis, till slut sprang jag regelbundet, i ett par Converse och mina gamla gympashorts från högstadiet. När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag med det.

Det längsta jag har sprungit är en halvmara, men jag umgås lite med planer på att anmäla mig till Stockholm Marathon, för att testa vad jag pallar. Jag mår väldigt bra av att springa, jag behöver det för att kunna tänka och fungera. Jag är en ganska rastlös själ.

Min debutroman Samlade verk har tagit över tio år att skriva, löpningen har följt skrivandet från scratch. En grej jag lärde mig om löpning är att man måste göra det regelbundet, och oavsett om man känner för det, det händer något då. Man blir inte så upptagen med ”vill jag det här?” Man bara gör.

Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra.

Jag skriver i stort sett varje dag året om. Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra. Skrivandet är lustfyllt för mig, jag blir illa till mods, känner mig halv om jag inte skriver. 

Min vanliga runda är en halvmil tre gånger i veckan. Jag bor mitt i stan och springer mycket i Trädgårdsföreningen (stadspark i Göteborg, reds. anm.). Jag tänker mycket när jag springer, det var när jag sprang där som jag fick till scenen i romanen där Cecilia (en av huvudpersonerna) springer rakt ut i bushen i Etiopien.

Jag jobbar heltid som psykolog inom psykiatrin, och skriver mycket strukturerat. Jag går upp tidigt på morgonen och skriver en, två timmar innan jag går till jobbet, sedan skriver jag på kvällarna en liten stund, och ofta stora delar av helgerna. Jag är inte lika disciplinerad med löpningen, den får bli till när jag kan. 

Jag köpte riktiga löparskor när jag kom hem från Frankrike, med ordentlig uppbyggnad. Då fick jag problem med knäna. Jag läste Born to run och började springa i mer platta skor och lite mer på tårna, en löpstil som mer påminde om hur jag sprang i mina Converse. Då försvann problemet med knäna.

När jag började skriva på Samlade verk hade jag en vag idé om att det skulle handla om en familj och att berättelsen skulle spänna över ett långt tidsspann. Det skulle handla om relationen mellan föräldrar och barn, och om en mor som överger sin man, sina barn, och försvinner.

Cecilia i boken är en asket, hon löptränar hårt, ger upp allt i livet för sina projekt, har svårt att hitta en balans. Hennes man Martin är mer rimlig, han tycker om att springa lite, dricka lite vin, skriva, ta en cigg. Man kan väl säga att alla figurer i boken på olika sätt är aspekter av mig själv.

Jag ser löpningen som en sinnlig, kroppslig upplevelse, då har det ingen större betydelse hur snabbt det går. Jag har syskon som tränar hårt, som åker runt och springer maratonlopp runt om i världen. I det avseendet är jag släktens svarta får, för mig är skrivandet min idrottsliga prestation. 

Löpning är ett existentiellt projekt, när man springer kommer man sig själv nära, man är ensam med sina tankar. I en värld där vi lever ständigt uppkopplade tror jag att det är viktigt med en sådan liten ö av ensamhet.” 

Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2020 gick till Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag), med motiveringen:
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!


Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar för bara 546 kronor! Välj mellan färgerna vit, svart eller rosa.

Vårt erbjudande
• 6 nummer av Runner’s World (ordinarie butikspris: 594 kronor).
• Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar (ordinarie pris 499 kronor).
• Sammanlagt värde: 1093 kronor.

  • Din rabatt: 50 %, ditt pris: 546 kronor!

Här gör du din beställning!

 

Med Runner’s World får du:
✔️ Världens ledande löpartidning
✔️ Träningstips av experter och elitlöpare.
✔️ Extra mycket sko- och pryltester
✔️  Läsningen för alla som springer, från nybörjare till proffs,
✔️ Tips och råd om träning, teknik och nya prylar
✔️ Allt om de stora loppen
✔️ Inspirerande resereportage
✔️ Runner’s World digitala tidningsarkiv
✔️ Runner’s Worlds app

*Går ej att kombinera med andra erbjudanden.

 

Här gör du din beställning!

 

Defunc TRUE GO-modellen är för den som vill ha en kraftfull ljud- och kommunikationsupplevelse- TRUE GO passar för långvarig lyssning utan att bli obekväma genom vår världsunika, egenutvecklade MultiTip™-design som ger en bättre ljudupplevelse samt håller dina lurar på plats för ökad komfort.

Funktioner:

  • 22 timmars speltid
  • Superb säker passform
  • Kraftfullt ljud
  • Långvarig komfort
  • Touch control
  • Bluetooth 5.0
  • USB-C
  • 10 m trådlös räckvidd
  • Laddningsbox ingår naturligtvis

Här gör du din beställning!

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen


Wilson Kipketer är en av de allra främsta löparna genom tiderna på 800 meter. Han innehar fortfarande världsrekordet inomhus på distansen, och sprang bland annat hem tre VM-guld för Danmark innan han avslutade karriären 2005. Vi har pratat med honom om hur han ser på allt från löpträning till den snabba utvecklingen av löparskor.

Wilson Kipketer räknas som den bäste genom tiderna på 800 meter. Han tog bland annat tre VM-guld i rad, och även om han aldrig fick till det till ett hundra procent på OS tog han ett silver år 2000 och ett brons 2004.

Wilson är född och uppväxt i Kenya men kom till Danmark via ett privat utbytesprogram när han studerade. Han blev kvar i Danmark, bytte nationalitet och började tävla för Danmark. 1995 tog han sitt första VM-guld för landet vid friidrotts-VM i Göteborg.

Året efter VM-guldet hade Wilson en fantastisk säsong, men eftersom nationalitetsbytet från Kenya till Danmark inte var klart, godkände inte Internationella olympiska kommittén att han kunde tävla för Danmark, vilket gjorde att han missade 1996 års OS.

Under 1996–1997 var Kipketer obesegrad i 33 tävlingar i rad på 800 meter. Wilson var även den löpare som till sist slog Sebastian Coes ”oslagbara” världsrekord på sträckan. Coes rekord hade stått sig i 16 år när Kipketer först sprang på exakt samma hundradel som rekordet, på Stockholms Stadion 1997. Senare samma säsong gick han under rekordet vid två tillfällen, med 1.41,11 som bästa tid.

I dag arbetar Wilson med sportsmarketing för PUMA i Norden och har hand om många av de friidrottare företaget har samarbete med. I samband med ett test av Pumas löparskor passade vi på att ställa några frågor.

Hur är din status som löpare i dag?
– Sedan pandemin bröt ut har det blivit mer löpning än tidigare. Jag har gillat att komma bort från allt hemmaarbete, så jag har sprungit nästan varje dag. Framförallt fina morgonpass. Men normalt håller jag igång med fyra löppass per vecka. Jag har inget driv att tävla, utan det handlar om att jag springer för min hälsa och för att det ger fin avkoppling. Möjligen kan det bli något långlopp, men bara som en del i mitt jobb i så fall.

– Jag har inte heller något sug efter att tävla i veteranlöpning på bana, även om jag vet att det blir alltmer populärt. Men där har jag gjort mitt. Möjligen att jag kan testa hur snabbt jag klarar att springa för stunden någon gång ibland, men det är bara för min egen skull. Annars är det distanslöpning i 4.30-fart som oftast gäller nu.

Är du fortfarande involverad i sporten i dag?
– Ja, det är jag. Totalt hjälper jag runt 40 löpare från två klubbar i Köpenhamn, KIF och FIF. Det är allt från 15 års ålder upp till 30 plus.
Framförallt är det medeldistanslöpare, men bland dem finns det löpare med målsättning att utvecklas på allt från 400 till 10 000 meter. Jag träffar dem lite olika mycket, från en gång i månaden till nästan varje vecka. Det är inspirerande att vara med och kunna bidra.

Var hade du din bas när du själv var en topplöpare?
– Efter studierna i Danmark var jag såklart en del i just Danmark. Men för att få riktigt bra förhållanden och kunna fokusera på min löpning låg jag väldigt mycket på läger. Framförallt vintertid, då Danmark inte hade några riktigt bra faciliteter för träning inomhus. Portugal erbjöd bra träningsmiljöer och sen låg jag ofta även på långa läger i Polen. Där fanns ett riktigt bra träningscenter med en bra skog, samt både inomhus- och utomhusbana. Här blev mitt fokus på träningen också väldigt bra. Dels fanns det inte så mycket annat att göra och dels kom min tränare Sławomir Nowak från Polen.

Vilka var de viktigaste passen i din träning mot att bli världens bästa 800-meterslöpare?
– Det är alltid svårt att ta ut enskilda pass, för det handlar om en helhet; att träna bra och med kontinuitet, men också att äta bra och ge kroppen den tid den behöver för att vila. Det är lätt att man bara kopierar träningen och glömmer det andra – som är lika viktigt.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen. Mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på kilometervolymen, utan att fokusera på den kvalitativa träningen. Det var det som funkade bäst för mig. Sträva mot att se en utveckling av löpfarten under loppet av en längre tidsperiod.

Innebar det att du inte tränade så mycket volym utan mer kvalitet? Skiljer det sig från hur många medeldistansare tränar i dag?
– Ja, jag tränade för att orka hålla en hög intensitet i mina pass. Om man höjer volymen och jagar kilometer kommer man inte kunna ha samma intensitet på fartträningen. Men allt mitt fokus låg på 800 meter.

– Det kan förstås se olika ut beroende på vilken distans man främst satsar på. Man måste också utgå från individen och hitta rätt verktyg för idrottaren. Men om man vill vinna medeldistanslopp måste man förstås ha fart och kunna växla till sprint. Tränar man inte det tror jag att det blir svårt att vinna.

Om du ser tillbaka på din elitträning – vilka var dina bästa träningspass?
– Oj oj, jag har för många tillfällen och minnen. De bästa passen är ju inte heller de tuffaste, för när det går bra flyter allting på och man kan springa avslappnat. Men ett pass jag minns var 5 x 400 meter som jag körde på hög höjd i Sant Moritz 1997. Jag minns att jag hörde hur det pep från en massa andra coachers klockor efter varje intervall. Vilan var fem minuter och jag sprang alla intervaller precis under 48 sekunder. Efteråt kom det fram en coach och undrade om jag visste hur fort jag sprungit, och det hade jag full koll på. Han undrade hur jag kunde vara så oberörd efteråt. Men jag tränade bra då och släppte aldrig mitt fokus under passet – trots att så många kollade och tog tiderna.

– Ett annat pass jag minns – och som kanske inte är lika väntat från en 800-meterslöpare – var när jag fick riktigt bra känsla på ett 60 minuter långt distanspass. Jag hann nästan 20 kilometer och höll alltså runt 3 minuter per kilometer i snitt. Ett tredje pass jag minns var när jag sprang klassiska 5 x 1000 meter på bana. Även här hade jag 5 minuter vila och sprang alla 1000-metersintervallerna på 2.20.

Det var inga lätta pass att kopiera. Hur genomförde du din vila, sittande, stående eller joggandes?
– Med så lång vila som 5 minuter brukade jag stanna och sätta på mig överdragsbyxor, så att musklerna skulle hålla sig varma. Så det var ombyte och lätt rörelse mellan intervallerna.

Som jag förstått det tränade du mycket själv, eller körde du med andra löpare?
– Nej, jag tränade nästan alltid själv. Min träning var väldigt intensiv och jag ville att den skulle vara det. Under en period 1997 tränade jag tillsammans med Vénuste Niyongabo från Burundi som tog OS-guld på 5 000 meter i Atlanta året innan, men det blev inte bra.

– Redan på uppvärmningen körde jag mycket intensivare. Inte från start, men jag gillade att successivt öka farten varje kilometer under uppvärmningen. Det passade inte riktigt Vénuste. Antingen skulle jag dra ner på tempot eller han öka tempot, vilket gjorde att det inte skulle bli bra för någon på längre sikt. Men så är det lite fortfarande – jag gillar att ha intensitet redan från uppvärmningen, vilket kanske inte så många föredrar.

Det är mycket prat kring löpteknik i dag, både bland elitmotionärer och motionslöpare. Hade du mycket fokus på löpteknikträningen, eller kom det helt naturligt för dig?
– Jag tycker att det är bra att man har fokus på tekniken för det finns mycket att göra där för många. Det handlar om att hitta en avslappning i löpningen med bra rytm, och sedan att förstå vilka muskler som är involverade. Det är något du behöver påminna dig om hela tiden för att få ett bra flyt. För mig kom löptekniken naturligt till 60 procent, medan övriga 40 procent var något jag arbetade mig till. Det gjorde jag genom att ha fokus på tekniken under träning och genom att jobba med olika övningar för att springa bättre.

– Men rent generellt är mitt råd att försöka hitta avslappningen även när man springer fort och när man är trött. Hitta koordinationen mellan armar och ben för att få ut maximalt av din kapacitet. Jag tycker att det är vanligt att man ser att just koordinationen inte alltid finns där till 100 procent.

Ett annat fokus i dag ligger på löparskorna, både på och utanför banan. Vad är din åsikt om skoutvecklingen?
– Jag tycker att det har blivit lite för mycket fokus på just skorna. Det är fortfarande idrottarna som ska prestera. Självklart kan man påverkas positivt om man har en sko man tror på och gillar, men på den absolut högsta elitnivån tror jag inte det kan göra så mycket för prestationen i tävlingssammanhang.

– Kanske kan man tåla träningen bättre med den nya teknologin, men även kunskapen kring träning och allt runt om kring har ju hela tiden utvecklats. Så jag har inget emot den tekniska utvecklingen som sådan, men jag hoppas att det inte tar fokus från löparnas prestationer. Inga skor springer av sig själva, även om de kan ge dig support.

Vilken sko springer du själv med?
– När det gäller distanspass alternerar jag mellan Puma Speed Sutamina 2 och Speed 600 2. Båda modellerna tycker jag ger mycket bra löpkänsla och den support jag vill ha, samtidigt som jag får en skön, behaglig runda. När jag vill springa lite snabbare tar jag gärna fram Speed 300 som har en lite lägre profil och som uppmuntrar till högre fart.

Hur ser utvecklingen ut framöver gällande löparskor hos Puma?
– Jag tycker att PUMA Speed-serien som finns i dag täcker in många löpares behov, där alla kan hitta något till en mycket bra prisbild. Inför 2021–2022 utökas utbudet med fler modeller för löpare inriktade mot långdistans, både på elit- och motionsnivå. Bland annat kommer vi lansera skor i linje med den nya utvecklingen, alltså modeller med kolfiberplatta i mellansulan. De har fått mycket bra kritik från exempelvis Löplabbet i Sverige när de fått testa några prototyper.

HÄR HITTAR DU PUMA Speed-serien

Wilson Kipketers snabbaste meriter

Personbästan på 800 meter (1997):
Utomhus 1.41,11
Inomhus 1.42,67 (gällande världsrekord)

Personbästan på 1000 meter (2000):
Inomhus 2.14,96

Wilson Kipketers mästerskapsmeriter 800 meter:

Olympiska spel
Silver (Sydney, 2000)        
Brons (Aten, 2004)

Världsmästerskap
Guld (Göteborg, 1995)
Guld (Aten, 1997)
Guld (Sevilla, 1999)

Världsmästerskap inomhus
Guld (Paris, 1997)
Silver (Maebashi, 1999)
Silver (Birmingham, 2003)

Europamästerskap
Guld (München, 2002)

FOTO: Deca text & bild och Wilson Kipketer privat.

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars


I helgen avgjordes Riksmästerskap i 24-timmarslöpning i Skövde och förhandsfavoriterna Jessica Svärd och Martin Scharp vann dam respektive herrklassen. Martin nådde 246 km och Jessica satte personbästa med 56 km och segerdistansen på 223 km innebar att hon sprang 559 varv på 400 meters banan där loppet avgjordes.

Runner´s World fick en pratstund med Jessica ett drygt dygn efter att hennes segerlopp.

Stort grattis, hur känns kroppen ett dygn efter målgången i segerloppet på RM 24 timmars?
– Det gör ont varje steg jag tar. Så varje steg jag tar påminner om vad jag gjort. Men det känns ändå riktigt härligt och att det är värt det alla gånger.
– Låren känns mest, men även armar och axlar värker av att ha varit i samma ställning i 24 timmar.

Hade du förväntat dig att vinna och springa så långt som du hann på 24 timmar?
– Vinna trodde jag att jag skulle kunna göra om jag fick till ett bra lopp, men det var inte det viktigaste utan för mig var det att nå mitt distansmål. Jag hade gått ut innan med att jag ville nå 200 km, men egentligen hade jag 220 km som mål för det är den indikativa kvalgränsen till att få tävla för landslaget i 24 timmars. Men jag ville ligga lite lågt med det, för det kan hända så mycket på ett 24 timmars lopp. Jag hade ju bara sprungit 167 km som längst innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att fixa det.

Hur var din taktik under loppet, för jag antar att det ingick lite gång och stopp i din snittfart på 6 minuter 26 sekunder per kilometer?
– Jag tänkte att jag ville fixa 12 mil på 12 timmar. Det var första målet. Sen hade jag tänkt ta det lite lugnare, men under loppets gång kändes det så bra att jag körde på i bra fart ända fram till 100 miles (ca 160 km), och sen efter det unnade jag mig att gå ett halvt varv, men innan dess sprang jag hela tiden. – Jag räknade aldrig riktigt timmarna, utan jag räknade mer på distansen. När jag hade 100 miles visste jag att jag bara hade 6 mil kvar till mitt mål på 220 km. Jag tappade lite såklart på slutet, men det hade jag räknat med.

Hur såg ditt energiintag ut under loppet?
– Jag drack 2 dl sportdryck varje halvtimme och sen växlade jag mellan att var 30:de minut ta en energigel eller en halv banan och mannagrynsgröt som jag hade i ”klämpåsar”. Så det höll jag på att varva hela tiden och jag adderade även någon melonbit. Energimässigt var jag aldrig låg, utan det var den muskulära tröttheten som kändes.

Hur klarade du fötterna?
– Jag klarade mig bra, och fick bara en fick en liten blåsa på en tå, som min man fick sticka hål på idag. Lite skavsår under sporttoppen, men det var inget stort.

Hur tänker man när man springer så långt på en 400 meters banan?
– Ja, det är ju inte jättekul, men det är ändå skönt att ha supporten så nära hela tiden och man vet att om man missar något så kan man få support relativt snart igen. Man tänker inte så mycket, utan lyssnar på musik, pratar med medtävlare och helt enkelt bara springer. Sen byter man håll var 6:e timme, så då händer det något.

Hur är det med sömntrötthet, kommer det ingen känsla av att vilja sova under dessa 24 timmar?
– Jo, jag har sprungit fyra 24 timmars lopp tidigare och då har jag sovit några timmar. Men nu hade min coach, Linus Wirén, lagt upp ett program där jag kört några pass på nätterna och jag slutade med kaffe 10 dagar innan loppet för att sen kunna få större effekt av koffein under loppet. Det funkade bra, och jag höll mig pigg hela natten men vid 6 på morgonen (loppet gick från kl 12 på dagen till 12 nästa dag) fick jag en riktigt sömn dipp. – Så då var jag tvungen stanna och lägga mig i ett tält som en kompis hade med sig och så bad jag min support väcka mig efter 20 minuter. Det räddade slutdelen av loppet, för sen kom jag igång jätte bra. Egentligen ska man inte behöva sova på ett 24 timmars, men jag behövde det.

Loppet var ett stort lyft för dig på distansen, har din coach Linus ändrat något mer än att träna på natten, och hur ser en träningsvecka ut?
– Det har blivit lite fler längre långpass. Innan körde jag runt 35 km på ett långpass, nu har det blivit några långpass på 45-50 km. Samtidigt har Linus sänkt farten på passen för att jag ska jobba 24 timmars tempot. Annars ligger jag på runt 5 minuters fart på mina rundor, men nu har jag medvetet fått hålla igen.
– Mängdmässigt tränar jag runt 12 mils löpning i veckan. Sen adderar jag runt 3 timmars ”hemmastyrka”, runt 2 timmars crosstrainer och 1 timme simning. Så jag snittar nog runt 17 timmars träning på en vecka.

Hur får du ihop det pusslet med familj och jobb?
– Ja, det är ett litet pussel. Jag har tre barn och min man har tre barn, så vi är ett stort gäng. Men med planering funkar det. Transport löpning till eller från jobbet ger 18 km enkel väg. Styrka och Crosstrainer kör jag hemma i vardagsrummet, så då kan man fortfarande prata med barnen och se vad dom sysslar med. – Annars blir det såklart många tidiga morgonpass. Går man ut klockan 5 på morgonen hinner man ett bra pass innan dom andra är vakna. – Sen ställer min man upp mycket också, för han förstår hur mycket det här betyder för mig.

Hur ser din bakgrund ut som löpare?
– Jag har sprungit sen jag var 16-17 år (reda anm: Jessica är 38 år nu) men mer på ”jogga hemma” nivå. Det var först för 7 år sedan, när jag fött mitt sista barn, som jag började spring mer inriktat mot maraton. Jag tror det var 6 år sedan jag sprang min första mara, men jag har alltid varit intresserad av de långa distanserna. Jag är ju inte jättesnabb, utan det är på dom längre distanserna jag kan göra något bra och det är först nu som det släppt på riktigt.

Hur ser dina framtidsmål ut?
– Egentligen var målet i år 100 km SM, men det blev inställt som så många andra lopp. Så jag vill gärna göra en bra 100 km tid i framtiden, samtidigt blev jag ännu mer taggad nu på 24 timmars och där är målet att kunna hålla det tempo jag höll i början hela vägen. Nu gick jag en hel del på slutet, så där tror jag att jag kan förbättra mig. Så upp mot 230 km, och sen att få springa ett internationellt mästerskap på 24 timmars, det är drömmen.

RESULTAT SAMMANFATTNING RM 24H

DAM:
1. Jessica Svärd, Umara SC, 223 814 meter
2. Sara Lindström, IS Göta, 198 561 meter
3. Jenny-Ann Ehrling, Örebro AIK, 182 245 meter

HERR:
1. Martin Scharp, Scania Road Runners, 246 079 meter
2. Pavic Branislav, Majornas IK, 241 007 meter
3. Halalkic Emir, IF Kville, 230 827 meter


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Anders Hansen: Den motvillige löparen

Anders Hansen: Den motvillige löparen


Vi träffar succéförfattaren Anders Hansen och pratar om framgången, hans egen löpning och huruvida vi bör ta med oss telefonen när vi springer. Och hur bra mår vi egentligen av alla ”perfekta” löparbilder i Instaflödet?

 Anders Hansen har brett ut sig med dator, böcker och kaffe, här på det anspråkslösa kaféet.

 – Jag gillar det här stället, jag sitter ofta här och läser och skriver, säger han.

Ja, här på fiket på Kungliga Biblioteket i Stockholm har han skrivit stora delar av sina böcker, inte minst storsäljaren Hjärnstark. Den gavs ut 2016 och är en av Sveriges mest sålda populärvetenskapliga böcker, med närmare 400 000 sålda exemplar och säljs därtill i 13 andra länder. 

Boken har blivit omtalad, inte minst i löparkretsar där den har blivit nästintill en bibel för många löpare. Förmodligen för att den på ett begripligt sätt bekräftar att det vi sysslar med är rätt: löpning är som medicin för våra hjärnor. I boken förklarar Anders pedagogiskt varifrån vi kommer, från savannen, och att våra kroppar och hjärnor än i dag är anpassade för ett jägar- och samlarliv. Och det stillasittande, urbana liv som de flesta av oss numera lever har satt sina spår. 

Anders fyller i dag stora föreläsningssalar och han har fått prestigefyllda priser, bland annat 2018 års Mensapris. Han figurerar dessutom flitigt som expert i olika teveprogram och han var gäst på Skavlan för någon månad sedan i samband med att hans nya bok Skärmhjärnan släpptes.

Anders har ett brinnande intresse för vetenskap och viljan att lära sig nya saker var markant redan under uppväxtåren i Täby utanför Stockholm.  

– Jag har alltid tyckt att det mesta är roligt och jag gillade allt från matte och fysik till historia och svenska. 

Efter gymnasiet började Anders på Handelshögskolan i Stockholm men kände ganska snart att banking, som majoriteten kursare då var fokuserade på, inte var hans grej, eftersom det var ”för själlöst”. Så efter en tid började Anders parallellt att studera på läkarlinjen. För att kunna finansiera sina studier satte han igång att skriva börsspalter med bioteknik-inriktning i Dagens Industri. 

– Det var en helt galen tid, jag pluggade och jobbade sammanlagt 100 timmar i veckan. Men det var BARA drivet av passion, bedyrar Anders.

Från början lutade det åt att han skulle bli hjärtläkare. Men så insåg han att han var mest fascinerad av hjärnan.

 Intervaller är hemskt! Men jag vet att det är bra, jag har ju läst studierna … Det är så effektivt för konditionen. Och efteråt så mår jag så vansinnigt bra. Det är grymt när man är stressad.

– Hjärnan är så komplex. Den är så mycket mer än en kroppsdel, vilket också ger en filosofisk dimension, det existentiella, allt vävs samman, och jag har aldrig ångrat att jag till slut valde att bli psykiatriker.

Det här är lite typiskt Anders Hansen, att inte nöja sig med det endimensionella. Ekonomi, medicin, journalistik i Dagens Industri. Men så småningom även i medicinska tidskrifter som British Medical Journal och Läkartidningen, där han parallellt med jobbet som psykiatriker skrev om medicinsk forskning. Sammanlagt –2 000 sådana artiklar har det blivit. Inför dessa plöjde han studier, däribland studier där man såg kopplingen mellan motion och fysiskt och psykiskt välmående. 

– Jag upptäckte att det fanns hur mycket som helst forskat på det här området de senaste decennierna, men det hade inte uppmärksammats ordentligt av medier. Framför mig låg studier som visade sambandet glasklart: Du lever längre, förblir friskare och mentalt piggare om du tränar regelbundet, men i media rapporterades mest om viktfördelarna med träning. 

Anders Hansen, Ålder: 45, Familj: Mamma och bror. Bor: Östermalm, Stockholm
Aktuell med: Boken Skärmhjärnan, Bonnier Fakta, och med en kortversion av
Hjärnstark. Podcastserien Psykiatrikerna med kollegan Simon Kyaga.
Arbetar som: Psykiatriker på Sophiahemmet i Stockholm, föreläsare och författare. Medverkar ofta i media, bland annat som expert i TV4:s Vardagspuls och Malou efter 10, där han ger expertråd kring psykisk ohälsa. Han gästade även Skavlan på SVT härom månaden och har gjort ett TED-talk på temat varför hjärnan är byggd för rörelse (2017). 
Utmärkelser: Stora hälsopriset som ”Årets författare”, 2018 års Mensapris. 1,6 miljonerklubbens hälsopris. Böcker: Hälsa på recept, 2014 med Carl Johan Sundberg; Hjärnstark, 2016; Fördel ADHD, 2017 och Skärmhjärnan, 2019.
Oväntad talang: ”Jag spelar ofta gitarr för avkoppling. I tonåren spelade jag ganska mycket, jazz, hårdrock och blues. Nu har jag tagit upp intresset igen och tar lektioner.”

Anders talade med Carl-Johan Sundberg, professor i arbetsfysiologi, som Anders hade haft som lärare på läkarlinjen. Tillsammans funderade de, varför inte skriva en populärvetenskaplig bok om det här? 

– Det skrevs ju om så mycket annat, som olika dieter utan några vidare vetenskapliga belägg, men fysisk aktivitet fanns det ju massvis med evidens för. Det här var så jäkla spännande, vi kände instinktivt att folk måste får reda på det här, säger Anders. 

Och varför, kan man då fråga sig, pratades det knappt om detta, när studie efter studie pekade på samma sak: Konditionsträning är en av de mest kraftfulla medicinerna för din kropp och hjärna. 

– Läkemedelsbolagen skulle ju inte ha någon nytta av att lyfta det här, tvärtom skulle det inte gynna deras försäljning av olika preparat, säger Anders.

Inte heller fanns det någon livsmedelsindustri med kraftfull marknadsföringsapparat bakom som skulle tjäna på en sådan här bok, till skillnad mot när man skriver om till exempel tarmfloror, glykemiskt index eller lågkolhydratskost. 

Men när Anders och Carl-Johan sedan kontaktade Bonnier Fakta, var förläggaren snabb att nappa på idén. Och ett år senare, 2014, gavs Hälsa på recept ut, i vilken de går igenom den samlade forskningen om vad konditionsträning gör för våra kroppar och hjärnor.

Det visade sig snart att fascinationen för träningens positiva verkan på psyket var extra stor bland läsarna. Att löpning i 45 minuter, tre gånger i veckan med 70 procent av maxpuls enligt studier är lika bra som antidepressiv medicin vid lindrig till måttlig depression. Och att intresset för löpningens effekt på det psykiska måendet är stort, kan vi på Runner’s World intyga. Många är det artiklar vi har gjort med Anders sedan Hälsa på recept-släppet, och artiklar som ”Spring dig lycklig” och ”Spring bort stressen” har delats flitigt i våra sociala kanaler. Likaså har många läsare hört av sig och vittnat om hur de har sprungit av sig depressioner. Folk känner igen sig, säger de, att löpningen gör dem harmoniska och trollar bort oro och ångest. 

Det fanns alltså utrymme för att skriva en egen bok om just träning och hjärnhälsa. Och 2016 kom Hjärnstark, signerad Anders Hansen allena. 

Här på fiket i KB verkar omgivningen vara van vid att se Anders, alla är uppe i sitt med sina datorer. Men när jag har intervjuat honom tidigare har det hänt att folk har kommit fram och tackat honom för boken.

– Det är flera om dagen som stoppar mig på stan och säger hur mycket Hjärnstark har betytt för dem, det är fantastiskt att den har kunnat göra så stor skillnad. 

Hur tränar då Anders själv? Den som följer honom på Instagram kan se att han gärna åker skidor i Alperna på vintern och återvänder dit på sommaren och cyklar mountainbike och att han ofta syns powerwalka till utsikt över Godahoppsudden i Sydafrika.

Anders gillar att cykla mountainbike i Alperna och reser gärna till Sydafrika för att springa och powerwalka.

– Det är jättebra sätt att umgås med vänner på, man hinner prata samtidigt som man får röra på sig. Jag spelar fotboll och tennis med kompisar också. 

Anders tränar även på gym tre gånger i veckan. Då blir det pulsbaserad styrketräning, det vill säga han kör alla styrkemoment i ett svep utan att pausa. Då går pulsen upp rejält. 

Och så löpningen, den utövar han också, om än lite mer motvilligt …

– Jag springer, absolut, men inte för att det är roligt, utan mer för att jag vet att det är bra för mig. Jag kan ge mig ut och springa sju kilometer, men brukar då lyssna på en ljudbok för att göra det hela lite lättare. Jag springer intervaller också, oftast på löpband. Antingen springer jag så långt jag kan på 5 minuter. Eller så springer jag 30 sekunder det snabbaste jag kan och vilar 2 minuter. Det är hemskt! Men jag vet att det är bra, jag har ju läst studierna … Det är så effektivt för konditionen. Och efteråt så mår jag så vansinnigt bra. Det är grymt när man är stressad och vill känna sig lugnare.

Inte för att Anders brukar vara så väldigt stressad, tillstår han, även om han har haft sådana perioder i livet. Som för några år sedan, när hans pappa blev svårt sjuk och gick bort. Det var en tung tid för honom, hans mamma och hans lillebror. Mitt i allt det där hade han ett ovanligt högt tryck på jobbet som läkare men även som skribent för olika vetenskapliga tidskrifter. 

– Vi har alltid varit tajta i min familj, men när pappa dog blev jag, min bror och mamma ännu närmare och jag och min bror är liksom hela tiden oroliga över att något ska hända mamma också, det är en ständig stress för oss. Här är träningen verkligen en hjälp, den gör det lättare att hantera detta.

Genomgående i Anders böcker,  poängterar han människans ursprung; vi är egentligen fortfarande kvar mentalt på savannen. Från den utgångspunkten skrev han också Skärmhjärnan. Den kom ut nu i våras och skulle kunna ses som förlängning av Hjärnstark. När Hjärnstark slutar med att summera vad stillasittandet gör med våra hjärnor, tar Skärmhjärnan en närmare titt på hur själva skärmarna som vi sitter med påverkar hjärnorna. Första uppslaget i Skärmhjärnan är skrivet i pedagogisk Hans Rosling-anda, och utgörs av inga ord utan 10 000 punkter. En punkt för varje generation människor som har levt på jordklotet. Endast de 500 senaste har människan varit bofast och bara de tre senaste har människan använt mobiltelefoner och datorer. 

– Bara en generation har upplevt smarta telefoner och sociala medier. När man ser det så här är det inte svårt att förstå varför framstående forskare frågar sig om digitaliseringen är det största experimentet i mänsklighetens historia. Vi har ingen aning om vad vi utsätter våra barn och oss själva för.

När Anders skrev Hjärnstark fanns det mängder av studier, gjorda under lång tid, att luta sig på. Men det här området med skärmar, det är så väldigt nytt, så frågan är hur mycket man kan säga att de skadar oss?

– Det går inte att säga bestämt. Men att de påverkar koncentrationen och sömnen, ökar ångest- och stressnivåerna och gör oss mindre sociala, det har man sett i åtskilliga studier, säger han.

Det talas om att ungdomar mår allt sämre psykiskt. Men Anders säger att man inte vet om de mår sämre, eller om det är så att stigmatiseringen har minskat. 

– Men man vet att ungdomar rör sig 25 till 30 procent mindre sedan millennieskiftet, förmodligen som följd av den ökade teknikanvändningen. Personligen är jag övertygad om att 4–5 timmars skärmtid om dagen, vilket är snittet bland unga i Sverige i dag, gör oss ledsna. Vi behöver vår motion, vår sömn och våra riktiga sociala kontakter. Det får man inte när man sitter dygnet runt med en skärm. 

Det skapas osäkerhet när man ser allas ’fantastiska’ prestationer i sina sociala medieflöden. Om han sprang så bra, då måste jag bräcka honom.

Jag sneglar på min telefon som ligger på bordet framför oss. Anders telefon lyser med sin frånvaro. När jag ringde honom innan vi skulle ses för att dubbelkolla platsen, så möttes jag bara av ett mobilsvar. Lite förläget lägger jag ner min telefon i väskan.

– Min telefon ligger inlåst i ett skåp där borta, säger han och pekar mot ett rum bakom honom. 

–  Studier visar att om barn har sina telefoner utanför klassrummet kommer de att prestera bättre. Så när jag jobbar försöker jag ha telefonen i ett annat rum.

Anders säger att han har försökt att ändra sina mobilvanor. Han kollar av telefonen någon gång i timmen, men inte hela tiden, det gör honom splittrad. 

– Jag har också slutat att ha den i sovrummet när jag sover. Man har sett i studier att telefonen stör sömnen om du har den i sovrummet även om den är i flygplansläge – blotta vetskapen om att den finns i rummet skapar någon slags underliggande stress. Jag använder en vanlig väckarklocka nu. 

Hur är det då på gymmet, och i löpspåret, får telefonen följa med då? 

– Nej, aldrig på gymmet för då är det för frestande att kolla på den. Jag har den ibland i löpspåret för att höra på musik eller ljudböcker.

Många RW-läsare säger att om de har glömt sin telefon, med löparapparna i, eller sin löparklocka, då är det ingen idé att springa. Hos de som tänker så här står ju prestationen i centrum, att ständigt vilja mäta tid, distans och puls. Snarare än att fullt ut njuta av stunden och uppskatta miljön de springer i. 

Vissa går så långt som att säga att vår ursprungliga drivkraft till att springa många gånger har ersatts av tekniska hjälpmedel, som på konstlad väg får oss att vilja springa. Vad tänker du om det?

– Det är svårt att generalisera. A och o är att vi är byggda för rörelse och man får hitta sin personliga motivation till det. Om man motiveras av att tävla och att använda pulsklockor så ska man såklart göra det. Men för de flesta handlar fysisk aktivitet om att gå i trappor och att promenera i stället för att ta bussen, att hitta sätt att bygga in det naturligt i sin livsstil

Samtidigt ska vi inte glömma, att det har vuxit fram en parallell trend till tidtagning och prestation: upplevelselöpning, som till exempel traillöpning, där det  för många handlar om att vara här och nu och upptäcka och utforska vackra och spännande miljöer. 

– Ja, vi är ju inte konstruerade för digitaliseringen och det är inte konstigt att det till slut blir en motreaktion. Titta bara på alla tatueringar som folk gör, när hela världen är i förändring vill man rista in något som består. Detsamma gäller ju klimataktivismen som pågår nu, hur fantastiska Greta Thunberg får gehör världen över, det är en reaktion på ett hot som står framför oss, säger Anders.

Men på samma gång är det slående hur många löpare – även bland traillöpare som säger sig springa för upplevelsen och att ”bara få vara i det fria” – lägger upp bilder på sig själva på sociala medier. Kanske när de dricker vatten ur en fjällsjö, eller när de står med en medalj runt halsen efter ett gatulopp. Många lägger också ut skärmdumpar av dagens löprunda eller vilken tid de fick just i dag. 

Och här skymtar en annan baksida av digitaliseringen. Det är inte bara det att vi distraheras när vi ständigt kollar av de sociala flödena, eller att vi sover sämre eller att vi blir allt ensammare. Det skapar också osäkerhet att se allas ”fantastiska” prestationer i sina flöden, menar Anders. Hinner hon springa SÅ ofta, hur dålig är då inte jag? Om han sprang så bra på maran, då måste jag bräcka honom. Om hon fick så många likes på bilden när hon står på den där fjälltoppen, då är jag värdelös. Det gäller att vara stark för att inte dras med i prestationshetsen.

– Hur vi mår är nära kopplat till hur vi uppfattar att vi står i den sociala hierarkin. När sociala medier bombarderar oss med en illusion om andras perfekta liv sänder det signalen till oss att ”du befinner dig på botten” av hierarkin. Då riskerar vi att må dåligt.

Sociala medier är bara en fasad, menar Anders, med bilder på när man vinner eller stoltserar över en bra tid eller då man ser snygg och lycklig ut. Men allt det andra då – livets baksidor – detta behåller man för sig själv. Som när man var tvungen att bryta maratonloppet för att man väggade eller fick löparmage. Eller när man tvingades växla mellan löpning och gång under hela löppasset för att konditionen inte var vad den borde. Eller när löparlinnet spände över magen.

– Det är enormt påfrestande att ständigt vara på jakt efter likes och att hela tiden ha en bild av sig själv att vara längst ner i hierarkin. Man får signalen om att vara sämst och självbilden blir därefter. Och de som är högt upp i hierarkin och har många likes, de är oroliga för att inte kunna upprätthålla den här bilden.

Så vad ska vi då göra? Ska vi lämna mobilerna hemma under löprundan och sluta ta selfies i löparspåret? Sluta skryta om våra tider på sociala medier och låta endast familj och vänner ta del av prisskåpet? 

– Vi kan inte backa tekniken, men vi måste lära oss att använda den smartare. Det handlar om att börja analysera vårt beteende och få en ökad medvetenhet om vad den moderna tekniken gör med våra hjärnor.Vi behöver lära oss själva och våra barn att göra aktiva val; vi behöver begränsa vår skärmtid, säger Anders.

Vad innebär det då konkret? Jo, att vi behöver föregå med gott exempel och släppa telefonen ibland, våga låta den ligga hemma på köksbordet medan du och sonen eller dottern tar en löprunda och umgås tillsammans IRL. Heja på dem ni springer förbi. Läsa fysiska böcker då och då istället för på läsplattan, eller papperstidningar som den du nu håller i din hand. 

Själv längtar Anders efter fler fysiska möten med patienter. I dagsläget arbetar han halvtid som psykiatriker och skriver böcker och föreläser resten av tiden. Han skulle kunna leva gott på att ge en föreläsning i veckan. Men det vill han inte.

– Nej, det skulle inte vara roligt, jag skulle tröttna på det. Och nu ska jag inte skriva några fler böcker på ett långt tag! Nej jag tycker om att ha patientkontakt och vill fokusera på att jobba heltid med patienter, jag längtar efter det. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare


I betalt samarbete med adidas: Att vara snabb är inte bara en fråga om tider och farter. Det är också något högst personligt. Att bli sitt snabbaste jag handlar lika mycket om att uppfylla sina mål. Att hela tiden utvecklas. Att känna sig snabbare i dag än i går. Så här gör Kristofer Låås, maratonlöpare och vegan för att bli sitt snabbaste jag.

Hej Kristofer Låås! Hur gör du för att bli ”snabbare än …”?
– Hela grejen med löpning för min del är att utforska hur bra jag kan bli. Samtidigt vill jag både göra det med ett miljötänk och göra något bra för djuren. Jag vill visa att man kan springa fort, till och med snabbare som vegan än som köttätare. Jag vill visa både för mig själv och andra att det även på elitnivå går att välja miljöfrämjande alternativ inom kosten.

Vad har du för målsättningar?
– Jag är ju inte snabbast i Sverige, ganska långt från det. Men jag är ändå på en hög nationell nivå och siktar uppåt. Närmast är målet att gå under 2.20 på maratonsträckan.

Hur kan vegansk kost hjälpa dig att bli snabbare?
– Fördelarna med mitt beslut att bli snabbare än någonsin med vegansk kost är att den mat jag äter hjälper mig att hålla mig frisk. Att hålla sig frisk är en viktig faktor för att ha kontinuitet i träningen.

Vad innebär det rent konkret?
– Min kost innehåller väldigt mycket grönsaker, vilket gör det hälsosamt.
Det svåra är kanske ingången till att bli vegan, om man bryter av från en helt annan typ av kost. Det gäller förstås att ändå få i sig alla delar man behöver via kosten.

Är det svårt att variera kosten som vegan? – När man väl är inne i det finns det oerhört stora möjligheter att variera kosten även när man håller den vegansk. Samtidigt som kosten är bra för mig är den bra för djuren och miljön, vilket är en viktig del i mitt beslut att äta veganskt.

Kan löpningen bli mer miljövänlig?
– Ja, det tror jag. Ett bra exempel är adidas Parley-serie där stora delar av produktionen görs med material som återvunnits ur plastavfall från haven.

Hur hjälper adidas dig att bli ditt snabbaste jag?
– Samarbetet med adidas känns jättebra. Jag har gillat adidas som varumärke redan från unga år. SL 20 som är vårens stora nyhet från adidas tycker jag är en riktigt bra och lätt träningssko till ett suveränt pris. I SL 20 tror jag många kan hitta in till löpning med mycket löpkänsla samtidigt som skon ger det stöd man behöver. För mig funkar den riktigt bra, jag gillar verkligen att ha en så lätt sko som min mängdträningssko.

adidas SL 20 vill hjälpa oss att hitta vårt snabbaste jag!
Som en viktig del i vårens stora adidaskampanj ”Faster than …” presenterade adidas i slutet av februari lättviktsmodellen SL 20. Namnet associerar till en av skohistoriens verkliga ikoner – den klassiskt blå-vita SL 72, som debuterade i samband med München-OS 1972. Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Ovandelen i mesh ventilerar och stödjer foten. Stötdämpningen i det nya materialet Lightstrike i mellansulan är lätt nog för explosiv fart och responsivt nog för total komfort. Yttersulan från däcktillverkaren Continental ger ett pålitligt grepp. Och med 3-stripes inspirerade av japansk kalligrafi ser de lite extra snabba ut.

adidas SL 20 – Snabbare än …

Nya adidas SL20 väger 230 gram i herrstorlek US 9, har ett dropp på 10 millimeter och kostar 1 199 kronor. HÄR HITTAR DU adidas SL 20



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in