KRÖNIKA: Var är er svenska stolthet?

Hur skulle du reagera om någon skrapade kontrollrutan när du precis skrapat fram miljonvinsten? Svaren har vi fått från 8 friidrottare som lyckats kvala in till de olympiska spelen, bara för att få sin guldbiljett riven i två delar av Sveriges olympiska kommitté som anser att de inte håller måttet skriver Erik Barr Zeilon i en krönika inskickad till Runner’s World.

Drömmen nekas

Sverige sätter sig själv på världskartan igen. Högljudda svar från både idrottare och tränare ekar återigen, inte bara över hela Sverige utan över resten av friidrottsvärlden. Sveriges olympiska kommitté väljer att neka inbjudan till 8 inkvalade friidrottare till de Olympiska Spelen i Paris. De hade kunnat vara stolta över våra idrottare som kvalat in till det största som händer vart fjärde år. De hade kunnat bidra till att inspirera unga till att dras till idrott. De hade kunnat låta dessa idrottare få uppnå sin dröm som de gjort sig förtjänt av. SOK väljer istället att neka dem deltagande.

Inte tillräckligt bra

Om lite mer än 2 veckor drar OS igång. Vart fjärde år får vi se representanter från hela världen av absoluta världsklass inom sporter många inte vanligtvis ser på. Historia skrivs dag för dag i flera veckor. Det handlar om att få se världens bästa idrottare och låta dem inspirera nya generationer att drömma stort och att människor världen över får vara stolta över sina representanter. Förutom i Sverige. Här vill SOK att endast idrottare med chans på topp 12-placeringar ska vara värda en plats på tävlingen. De tar sig därför friheten att neka idrottare de inte anser är tillräckligt bra, även fast OS eget rankingsystem redan kommit fram till att de har rätt till en plats.

Ett land med storhetsvansinne

Sverige är ett land med 10 miljoner invånare. Det går att jämföra med Azerbaijan eller delstaten North Carolina i USA. Varje idrottare som lyckas med bedriften att kvala in till de Olympiska Spelen är smått otroligt, inte minst från ett så pass litet land som Sverige. I en tävling vars värderingar handlar om representation och konkurrens väljer SOK att avstå från att skicka inkvalade svenska idrottare till förmån för sämre rankade idrottare från andra länder. Att vi nekar idrottare på det här sättet när inte ens stornationer som USA gör det förbryllar mig. Att vi har mage att ställa högre krav än en nation med 333 miljoner invånare känns bara bisarrt. Det är som att SOK skulle skämmas över att en idrottare skulle komma på nedre halvan istället för att med rak rygg vara stolta över att ha uppfostrat svenska olympier. Det känns helt bakvänt och mot allt som de olympiska spelen handlar om.

Lika betyder inte rättvist

I en intervju med SVT säger SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo att anledningen till topp tolv-kriteriet är för att det ska bli rättvist mot andra idrotter inom Sverige. Han menar också på att det handlar om en prisfråga samt att de vill hålla en viss kvalité på OS-truppen.

Att det är samma uttagningskriterier från SOK i alla idrotter, oavsett konkurrens, sätter enormt mycket mer press på exempelvis friidrottarna. Känslan är att bara för att något är lika betyder det inte att det nödvändigtvis är rättvist. Det är alltså samma uttagningskriterier i dubbeltrapp som på långdistanslöpning, där en av sporterna är en av världens mest konkurrensutsatta och en snarare nämns bland de svårare frågorna på postkodmiljonären. Dubbeltrapp är lerduveskytte, om det var en nyhet kanske jag har en poäng. Det känns svårt att benämna detta som rättvist utan att överstiga rimlighetens gränser i mina ögon. Eftersom handlingar nånstans avslöjar intentioner känns det även svårt att inte se det som en uppmaning från SOK att man ska ägna sig åt mindre konkurrensutsatta idrotter.

Källa:  SVT.se SOK’s Verksamhetschef Peter Reinebo svarar på kritiken kring OS uttagningarna

Inga kvinnliga medeldistansare

Jag tror att hela friidrottssverige gläds åt att Samuel Pihlström, rankad 34:a av de 45 platser som ges till OS, som gjort en jätteresa som blev belönad med en biljett till Paris. I kontrast väljer SOK att inte skicka Yolanda Ngarambe som är rankad 35:a i damklassen eftersom att hon inte är under 25 år. Yolanda, som går från klarhet till klarhet i år, fick istället fortsätta tävlingsturnén till nederländska Hengelo där hon besegrade självaste Sifan Hassan som tog dubbla OS-guld på OS i Tokyo 2021. Trots att hon även slagit svenskt rekord på 1 mile inomhus och varit 10:a på EM väljer SOK att inte skicka någon kvinnlig representant på medel- och långdistans på bana. Eftersom Yolanda inte kan befästa en nivå som pekar mot topp-12 och än mindre mot medaljer tycker SOK att det får va. Men att inspirera unga tjejer till att göra samma resa verkar i deras ögon oviktigt.

113 miljoner till personalkostnader

Peter Reinebo pekar även på att det delvis rör sig om en prisfråga. Det känns olyckligt att vi, i landet med världens 12:e högsta BNP per capita, inte har råd att skicka sina inkvalade idrottare när i stort sett alla länder väljer att göra det. Finland står till exempel stolt bakom alla som kvalat och ser till så att de kan representera sitt land, så det verkar vara så att det definitivt alternativa sätt att resonera bara ett stenkast bort. Det som blir extra märkligt är när man går igenom siffrorna. I en analys Elmar Engholm gjort av av SOK:s årsredovisning under den olympiska cykeln 2016-2019 går det att utläsa att SOK mottog 161 miljoner kronor i statligt stöd, utöver det uppgår deras sponsorintäkter och övriga intäkter i en halv miljard kronor för de 4 åren. Av detta gick 89 miljoner kronor till det olympiska deltagandet i jämförelse med 113 miljoner kronor till “personalkostnader”, varav 69 miljoner är rena löner och arvoden. Utslaget på 4 år ger det i snitt en bruttolön på 49 000 kr per månad vilket innebär att man då tjänar mer än 89% av Sveriges befolkning. Jag är inte ekonom men har svårt att se hur det inte skulle gå att allokera de resurserna till att skicka våra idrottare, i likhet med i princip alla länder. Men det skulle dock kunna innebära en mindre löneminskning för Reinebo med kollegor, vilket såklart skulle vara tråkigt.

Källor: Landguiden Statistik – Topplista & Den Olympiska rörelsen – publikationer

Det allt handlar om

I samma intervju med SVT menar Reinebo att idrottarna inte ska åka eftersom de inte uppfyller kriterierna satta av SOK. I det så har han helt rätt. De nekade idrottarna kan inte bevisa att de har vad som krävs för att nå topp-12. Men det är inte det den här artikeln handlar om. Den handlar om det felaktiga i att överhuvudtaget sätta ytterligare krav och att neka idrottares inbjudan till de Olympiska Spelen. Den handlar om att vi svenskar också ska kunna jubla när något gjort sig förtjänt av en OS-plats och inte bara reagera med tålamod. Det handlar om rättvisa mot den enskilda idrottaren och deras tränare och allt deras slit och för alla deras resultat. Det handlar om att ge ett stort antal människor storslagna drömmar och att tillåta ett litet antal människor få uppleva dem. Det handlar om att de som krossar drömmarna inte ska vara herrar i kostym från det egna idrottsväsendet. Det handlar om att visa att det faktiskt är möjligt. Det handlar om stolthet för svensk idrott, allt som det uppnår och alla det kan inspirera.

Det är möjligt

Fyra år är lång tid. För Maja Nilsson och tränaren Yannick Tregaro börjar nog arbetet redan nu nere i styrketräningslokalen i Friidrottens hus i Göteborg. Nu börjar arbetet mot att återigen klara den där ribban på 1,93. Höjden där hon fick röd flagg trots att ribban låg kvar och SOK valde att inte se hennes potential, trots att hennes ålder är inom spannet för det så kallade framtidskriteriet. Nu väntar fyra år innan hon kan visa det igen.

Fyra år är lång tid. Det går att se från den ljusa sidan. Min förhoppning är att det är tillräckligt med tid för SOK att kunna göra en förändring. Att hoppas på en förändring i grunden är att hoppas på mycket. Men jag väljer att hoppas på att det är tillräckligt med tid för att göra en förändring på ytan. Att det är tillräckligt med tid för en rejäl eftertanke om vad vi vill utstråla. Att vi i alla fall ska kunna ge idrottarna det de förtjänar. Att i alla fall inte avböja deras inbjudan utan rimliga skäl. Att i alla fall kunna visa stolthet över att vi uppfostrar olympier. Jag tror att det är möjligt. Fyra år är tillräckligt lång tid.

Krönika av Erik Barr Zeilon

---