Moa Hjelmer tar trapporna ner till fotostudion med lätta steg. Studion ligger i en källarlokal i centrala Stockholm och reportageteamet från Runner’s World stramar upp sig i respekt. Här kommer ju faktiskt Sveriges snabbaste kvinna på 400 meter på besök.

I augusti förra året slog Moa till med 51.58 på SM i Gävle, och Ann-Louise Skoglunds rekord från 1986 for all världens väg. Och under inomhus-VM i Istanbul för några månader sedan drog hon på en värstingrökare i semifinalen, låg i täten efter första kurvan och låg kvar där tills det bara var 30 meter kvar av loppet. Då stumnade benen, och tre bakomvarande löpare tog sig precis förbi. 

Moa tog sig inte till finalen, men gick i mål på 52.29 och det var nytt svenskt rekord på 400 meter – denna gång inomhus. Expertkommentatorn i SVT, Anders Gärderud, suckade hänförd när han skulle beskriva Moas prestation. Det var länge sedan han hade sett en svensk friidrottare ta för sig på ett sådant respektlöst sätt i en tävling. 

Moa är bara tjugoett år gammal, fyller tjugotvå i sommar, så det var inte länge sedan hon gick ut gymnasiet. Det är ingen överdrift att säga att det har gått snabbt på alla möjliga vis under den sista tiden. På ett år har hon gått från att vara en mycket lovande ung talang till att ta en plats i det friidrottsliga rampljuset. Därmed följer också högre förväntningar från omvärlden. 

Om det skrämmer henne?

– Nej, inte alls, ler Moa. Jag tycker bara det är jättekul, det är ändå något jag gått och drömt om. Det är klart att det kändes lite overkligt ett tag, att jag faktiskt tagit det svenska rekordet, det var ju också ett otroligt gammalt rekord, men nu känns det helt rätt. Och de enda förväntningar jag bryr mig om är de jag har på mig själv. 

Siktet är inställt på OS i Rio 2016.

– Det är då jag ska vara på topp, fram till dess har jag ett par mästerskap som jag ska beta av. 

Moa må vara ung, men hon har många år av hård träning bakom sig.

– Jag har sprungit sedan jag var liten knatte. Började med fotboll när jag var sex år och sen blev det friidrott när jag var nio. 

Hon upptäckte helt enkelt att det var mycket roligare att springa förbi alla andra, än att springa efter en boll.

– Fram till jag var fjorton år prövade jag på de flesta grenar, det var mycket 800 meter och terränglöpning. Men till slut styrde min tränare in mig mot sprinterdistanserna. Jag började fokusera på 200 meter och längre fram på 400 meter.

Det finns de som menar att Moa kanske borde fokusera helt på 400 meter, att det är där hon har störst chans att komma till sin rätt. Men Moa tänker fortsätta med båda distanserna.

– De går hand i hand. Man kan säga att 200 meter hjälper 400 meter, och 400 meter hjälper 200 meter. Men visst är 400 meter min huvuddistans, jag har nog mest chans där. Mitt psyke passar bäst för det, men 200 meter kommer alltid finnas där för att backa upp. Det är också roligt att variera sig lite.

Rätta psyket? Är det att inte vara rädd för att ta ut sig så man spyr? Som efter Istanbul-VM, en numera klassisk tv-intervju, där Moa på frågan om hur hon kände sig kort och kärnfullt svarade att hon var ”trött”, och i nästa mening ursäktade sig med att hon ”måste gå och spy”. 

– Den gången gillade inte magen det jag gjort så jag fick gå och spy. Men det händer inte så ofta. Det har nog bara hänt tre, fyra gånger i karriären. Jag tog en chans i Istanbul, jag öppnade lite för fort. Men det var en nyttig erfarenhet. Det är viktigt att våga pusha sig, att våga bli trött. Nästa lopp kanske jag klarar tjugo meter till, och till slut hela vägen.

Hur känns det att som extremt vältränad sprinter ta ut sig maximalt? Gör det mycket ont?

– Det är olika för varje gång, men det gör inte ont. De sista trettio meterna i Istanbul var snarare som att springa genom vatten, det var trögt och tungt. Jag försökte bara hålla mig kvar på banan, som en vrakspillra. Det är fruktansvärt irriterande när det händer, och att se alla springa förbi en.

Bakom Moas fantastiska utveckling förra året ligger ett träningsschema med inriktning på ett nytt löpsteg.

– Jag tog lite för långa kliv förut, förklarar Moa. Nu försöker jag mer pinna på, ha ett rappare kliv. Att springa 400 meter handlar oerhört mycket om teknik, och den måste sitta i bakhuvudet. Du ska inte behöva tänka på var du sätter fötterna när du tävlar, det ska ske automatiskt. 

I sommar väntar först EM i Helsingfors och går det bra där kanske det också räcker till en plats i OS i London.

– Om jag springer lika bra i Helsingfors som jag gjort tidigare kan det räcka till final. Sen kan allt hända, kanske topp tre. Det får bli vad det blir, jag försöker alltid göra mitt bästa. Jag är trygg i mig själv, går inte omkring och är nervös. Och visst vill jag åka till OS, det skulle vara jättekul, men det är bara att hoppas och se.

Nu satsar Moa på löpningen på heltid, plus att hon tränar en grupp ungdomar i Spårvägen.

– De är i 13, 14-årsåldern nu, jag har tränat dem sedan de var tio. Det är spännande att följa deras utveckling och känna att jag är delaktig i den. Jag kommer eventuellt också börja plugga nästa höst. Det kommer ju dagar efter karriären. Då blir det lärarprogrammet, med inriktning på SO-ämnen. 

Fram till dess och troligen långt därefter kommer Moa Hjelmer att fortsätta ta för sig på löparbanorna.

Se ett bildspel från Moas gulddag i Helsingfors på Friidrottsförbundets hemsida

---