Möt RW:s nya krönikör: Sanna Mustonen
RW:s nya krönikör, elitlöparen Sanna Mustonen, berättar om sin väg in i löpningen, åren i USA, träningslivet 2025 – och vad hon kommer att skriva om.
”Jag tror att jag sprungit sedan jag var tio, även om jag då höll på med en massa andra idrotter också. När jag var 13 bestämde jag mig. Jag spelade fotboll, innebandy och allt det där, men jag var liksom bäst på att springa.
Jag är uppvuxen i Nykvarn och sökte mig till det kommunen erbjöd. Det fanns en serie med terrängtävlingar varje onsdag – och det var där jag insåg att det här är min grej. Jag gick dit med min bästa kompis och hennes pappa, och jag sprang om killarna. Det var kul – jag märkte att jag var ganska bra på det.
Efter det bestämde jag mig snabbt. Löpningen var det jag ville hålla på med. Vi sökte oss till Enhörna, som var en väldigt bra klubb för löpning. Från 13 års ålder har jag nog sprungit på ganska hög nivå.
Det var ofta jag och Lovisa Lindh som spurtade om guld och silver på ungdomsmästerskapen. Det var roligt när Lovisa la upp en bild som jag tror var från 2006, när vi var runt 15 år. Mycket har hänt sedan dess – men löpningen består för mig.
Jag blir peppad av att veta att många försvinner men att jag fortfarande har kärleken kvar. Jag har inga planer på att lägga ner.
Efter ungdomsåren började jag på löpargymnasiet. Där bytte jag distans till 400–800 meter, för filosofin var att man skulle utveckla fart under de åren. Det är jag väldigt tacksam för i dag.
Efter det åkte jag till USA. Först sprang jag två år i Arkansas och sedan flyttade jag till Portland. Där började jag gå upp i distans. Jag har alltid haft olika distanser, och jag tror att det har gjort att jag hållit mig kvar i sporten.
Men speciellt tiden efter universitetet var väldigt tuff. Då skulle man börja jobba, och löpningen var inte längre en naturlig del av vardagen. Man fick själv göra den till en del av vardagen. Jag kommer ihåg att jag inte gjorde något bra då.
Jag flyttade till Portland för utbildningen, som var bättre där. Jag har en kandidatexamen i engelsk litteratur och psykologi.
När jag åkte hem började jag jobba direkt som lärare. Jag gjorde aldrig någon proffssatsning, även om jag har egna mål i form av tider som jag använder för att motivera mig. Klarar jag dem skulle jag kanske kunna minska jobbet och satsa mer på löpningen. Men ja – det är ganska tuffa mål, haha.
Jag vill säga att jag är en maratonlöpare. Fast egentligen kan jag inte säga det än, för jag har bara fullföljt två maror. Men lång distans – absolut. Halvmaraton och maraton har varit fokus. Problemet har varit att ta mig till start på maror. Vi måste tänka om i träningen.
I ungdomsåren tränade jag väldigt hårt med Enhörna. Det var stenhårt. Jag sprang tio mil i veckan när jag var 13 år. På college var det annorlunda, lite mer återhållsamt – men intervallerna var stenhårda: tisdag, fredag, lördag.
En typisk ”Sanna Mustonen-vecka”
Måndag: Transportjogg till och från jobbet, 20–25 kilometer lugnt.
Tisdag: Jogg till jobbet, sedan tröskelintervaller på kvällen (8–12 kilometer intervaller).
Onsdag: Ledig från jobbet. Kör hårdare distans på morgonen, progressivt upp till 4-fart i cirka 40 minuter (cirka 13–16 kilometer) och sedan 10 kilometer lugnt på kvällen.
Torsdag: Jogg till jobbet, sedan nytt tröskelpass på kvällen.
Fredag: Vila eller jogg till jobbet, beroende på hur sliten jag är.
Lördag: Hårdare pass, t.ex. 4–6 × 1 600 meter i milfart eller snabbare. Sedan kommer veckans favoritpass: en 30 minuters shakeout på kvällen helt utan fartkrav.
Söndag: Långpass 20–25 kilometer, ofta progressivt (typ 15 kilometer i 4-fart).
Några år efter att jag kom hem från USA så tränade jag med en tränare som inspirerades mycket av Renato Canovas träning. Det gav resultat första året men sedan upplevde jag att den träningen inte riktigt var hållbar för mig som individ. Kort därefter började jag träna på mer vetenskapliga grunder, det har fått mig att lära känna min kropp på ett helt annat sätt.
Nu till 2026 kommer jag att göra en mix av de erfarenheter och lärdomar jag plockat med mig. Med andra ord så tror att jag kommer styra mycket själv. Jag är tillräckligt gammal och kan tillräcklig mycket för att träna mig själv – tillsammans med min sambo Jens, som kommer bedriva detta jobb framåt.
Vi är ett stabilt team. Han är med på alla mina pass och han känner mig bättre än någon annan. Han kan höra på min andning vilket pulsslag jag springer på. I träningen tar han många beslut på plats. Han säger när vi ska pusha och när vi ska ta det lugnt. Han är en väldigt viktig del av allting. Jag har haft otrolig kontinuitet i träningen de senaste åren, och det är nog tack vare honom.
Totalt blir det 14–15 mil per vecka. Jag tror att det kan bli mer volym per vecka under 2026. Jag har kört mycket dubbeltröskel under 2025 och insett att min kropp blir för sliten. Jag är jättebra på träning men för sliten på tävling – det är inte likt mig. Det hjälper inte att bara lätta inför tävling.
Som ny krönikör i Runner’s World vill jag dela med mig av sådant många kanske är obekväma att prata om. Jag reflekterar mycket och vill beskriva hur det faktiskt är att vara elitlöpare i Sverige. Det är inte bara fyrverkerier. Det är mycket slit också.”
Sanna Mustonen
Ålder: 34 år
Bor: Södermalm, Stockholm
Yrke: Gymnasielärare
Aktuell: Ny krönikör i Runner’s World
