Ur innehållet:
Robel Fsiha gjorde ett otroligt lopp när han vann terräng-EM i Lissabon i söndags. Det har var Robels stora internationella genombrott, men redan i Runner’s Worlds majnummer mötte Herman Degselius Robel och hans tränare Patrik Melin under vinjetten elitprofilen. Vi får historian om hur Robel kom till flyktingförläggningen i Gävle som 17 åring och sedan utvecklats till den världslöpare han är idag.
Topp löpare efter topplöpare släppte och på sista kilometern flöt Robel ifrån sista konkurrenterna vid terräng EM. Spårvägenlöparen vann tillslut med hela 11 sekunder med tiden 29:59 på den ca 10,2 km knixiga och tungsprungna gräsbanan. Guldet var Sveriges första genom tiderna i terräng-EM på herrsidan, och efter loppet blev Robel hissad av sina svenska lagkamrater.
Totalt sett blev det ett riktigt bra svenskt EM där Hälles Samrawit Mengsteab tog hem bronset i damklassen och det svenska herrlaget kom på 5:e plats. Även i juniorklasserna gjordes flera riktigt bra svenska insatser.
I Runner’s Worlds maj nummer 2019 kunde vi läsa om Robel och här kan du ta del av Herman Degeslius reportage:
Topprestationer av Robel Fsiha
Han har startat säsongen med resultat av högsta klass: två halvmaror på 61 minuter och den bästa placeringen genom tiderna av en manlig svensk löpare på Terräng-VM. Möt Spårvägens Robel Fsiha och hans tränare Patrik Melin.
I mitten av november förra året blev Robel Fsiha svensk medborgare. Bara några veckor senare fick han göra landslagsdebut på Terräng-EM i Nederländerna. Och i mars fick han ta sig an en ännu större uppgift, nämligen 10 kilometersloppet på Terräng-VM i danska Århus.
Robel hade förhoppningar om en topp-20 placering. Det infriade Robel när han sprang in som 17:e man, den bästa placeringen genom tiderna av en manlig svensk löpare. Dessutom var han bäste europé i loppet.
– Jag är väldigt nöjd, det var mitt bästa lopp hittills. Jag hade bara tränat specifikt i terräng i två veckor innan loppet, vilket gjorde det extra roligt. Banan var riktigt tuff, det gick upp- och ner hela tiden, säger Robel som nu ställer in siktet på Friidrotts-VM i Qatar. – Jag vill försöka kvalificera mig för 10 000 meter, säger Robel.
(Red anm: Efter att en skada och sjukdom stört Robel under sommaren lyckades han inte kvala in till VM på 10000 m, men visade alltså sen verkligen sin kapacitet med EM guldet)
Det är en snabb utveckling, inte minst med tanke på Robels historia. Han flydde från Eritrea och hamnade till slut på ett flyktingboende för ensamkommande i Gävle, som 17-åring. På boendet fanns en kille som tränade löpning och Robel följde med honom på en träning med Gefle Friidrott. – Jag såg direkt att han hade talang, han sprang ju väldigt, väldigt lätt, säger Robels dåvarande och nuvarande tränare Patrik Melin.
Det var däremot inte löpning som var i fokus under uppväxten i Eritrea för Robel, utan landsvägscykel. Men cykel är en dyr sport och pengarna räckte inte till – därför sadlade Robel om till löpning i 15-årsåldern. Sedan flykten till Sverige har satsningen på löpningen varit upp- och ned. Redan 2014 vann han bland annat Kungsholmen Runts millopp på tiden 29.41 och knep andraplatsen på Premiärmilen. Året därpå tävlade han inte alls.
– Det har varit jobbiga grejer runtomkring Robel som har stört mycket. Till exempel hot från folk som krävt pengar av honom, eftersom de tror att man har mycket pengar när man kommer till Sverige. Sedan satt hans tjej i fängelse i Sudan, men vi lyckades lösa ut henne därifrån och fick henne till Sverige, säger Patrik Melin. Löparsatsningen kom igång igen 2016 men han tävlade sparsamt. Säsongen därefter, 2017, fick han till riktigt bra träning och vann SM på 10 kilometer landsväg samt kammade hem andraplatsen efter Napoleon Solomon på 10 000 meter på bana vid de svenska mästerskapen i Helsingborg.
Förra året inleddes på ett strålande sätt: i maj tog Robel förstaplatsen på Kungsholmen Runts milbana med det nya personliga rekordet 28.43. Men under loppet fick han en bristning i vaden, och när han sprang Göteborgsvarvet två veckor senare blev han tvungen att bryta på grund av vadbesvären. – Sedan gick ju hela säsongen i princip. Han kom tillbaka först till terräng-SM och var då tvåa efter Napoleon på båda sträckorna. Det var en tung säsong förra året. Hoppas det kan bli lite bättre det här året, och det har ju börjat rätt så bra, säger Patrik Melin.
Det är en underdrift. Säsongen har börjat med internationellt gångbara resultat. I februari sprang Robel Barcelona halvmaraton och noterade tiden 1.01.19, som gav en sjätteplats. Placeringen före togs av Napoleon Solomon, två sekunder före Robel. Bägge underskred därmed David Nilssons svenska rekord från året innan på 1.02.29. Vann loppet gjorde kenyanen Eric Kiptanui med tiden 1.01.04, vars PB på halvmaran lyder på 58.42 – sjua genom tiderna i världen (satt i Berlin förra året). En dryg månad senare ställde Robel upp i Bahrain Night halvmaraton och putsade sitt personbästa med en sekund och slutade på en tiondeplats. Tyvärr blev tätklungan, där Robel befann sig, felvisad efter cirka tre kilometer och fick göra en extra sväng som kostade ett antal sekunder – annars hade Robel säkerligen stått som ny svensk rekordhållare på halvmaratondistansen.
Fram till nu har Robel mestadels kört millopp på väg och halvmaraton. En anledning till fokuseringen på halvmaran är för att distansen är lite av Eritreas ”nationalgren”. Den tidigare världsrekordhållaren på halvmaran är eritrean: Zersenay Tadese. – Grejen för Robel har varit att springa fort på halvmaraton. Men vi får kanske tänka om lite och gå in stenhårt för 10 000 meter på bana om han skulle vilja springa ett OS. Vad gäller maraton så måste han springa bra på halvmaraton i några år innan han tar steget upp till maratondistansen. Det tar några år att träna bra inför ett maraton, om man vill springa bra i alla fall, säger Patrik Melin.
Men att springa halvmaran på 61 minuter kräver även det sin träning. Som regel tränar Robel två pass om dagen där morgonpasset är det tuffare av dem, medan eftermiddagspasset oftast är distanslöpning i 30–40 minuter samt allmän styrketräning. Den totala veckomängden varierar beroende på om det är en vecka med mycket distanspass eller en vecka med mer kvalitetsträning. – Om det är en vecka med mycket distans kan han springa uppemot 18 mil. Men veckor med högre kvalitet då blir det ungefär 10–11 mil, så det är ett rätt stort spann, säger Patrik Melin.
Under vinterhalvåret bedriver Robel sin träning till största delen i Addis Abeba i Etiopien. Han tillhör en träningsgrupp med många duktiga löpare. – Han är långtifrån den bästa i gruppen, om man säger så, berättar Patrik Melin.
FAKTA ROBEL
Ålder: Född 1996.
Klubb: Spårvägen.
Bor: Gävle och Addis Abeba.
FOTO: Deca Text & Bild
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in
Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.
Klicka här för att bli prenumerant
I serien ”Runner´s World möter”, som presenteras i samarbete med Saucony, hänger vi med intressanta löparprofiler och pratar om deras favoritskor under ett löppass. Här möter vi elitorienteraren Karolin Ohlsson på ett backpass på Södermalm i Stockholm – och vi utgår från silversmidesateljén där Karolin jobbar.
Som elitorienterare tränar Karolin mycket ren löpning, men ofta försöker hon även väva in kartträning. När vi joggvilar nerför mellan varje tuff uppförsbacke passar Karolina därför på att läsa en karta. Trots det har vi svårt att hänga med i hennes lätta steg nerför och explosiva steg uppför.
Även om det är svårt att hinna få in rena löptävlingar i orienteringssatsningen har Karolin – som träning – bland annat tagit en andraplats på Midnattsloppet 10 km i Stockholm. Meritmässigt smäller dock VM-gulden i orientering högst, och det är på orienteringen Karolin har sitt fokus.
Vid sidan om elitsatsningen jobbar Karlin som silversmed. Säkerligen en helt unik kombination, men en kombination där Karolin både ser kopplingar till sitt idrottande och fördelar med yrket som silversmed i förhållande till sitt idrottande (vilket hon berättar mer om i filmen).
På backpasset får Karolin både ett perfekt grepp och löpkänsla med sina Saucony Mad River-skor, som du kan läsa mer om nedanför filmen.
Saucony Mad River TR
Mad River från Saucony är en lätt trailsko med ett brett användningsområde för löparen. Den är i grundutförandet en trailsko med mycket bra grepp och härlig löpkänsla. Samtidigt som den erbjuder ett grymt grepp ”off road” går det utmärkt att springa delar av rundan på asfalt utan att det känns obekvämt. Även på hårdare underlag är löpkänslan nämligen riktigt fin och greppet bra. Den responsiva stötdämpningen ger också en skön känsla.
Mad River TR levereras dessutom med 24 lösa spikdubbar (både långa och korta) i skokartongen, så löparen kan själv mycket enkelt dubba yttersulan för att få riktigt bra grepp på snö och is. Dubbarna går sedan att plocka bort igen efter vintersäsongen.
Stötdämpningen skapas genom en PWRFOAM-mellansula och Sauconys spänstiga och energiåtergivande EVERUN-toppsula. Ovandelen är väl anpassad för att inte bli blöt och tung vid löpning när det är vått. Skon erbjuder också ett snörsystem som ger massor av anpassningsmöjligheter för bästa passform. Mad River har också en integrerad förhöjd plös för ökat skydd för foten.
FAKTA SAUCONY MAD RIVER
Ovandel: Engineered mesh
Mellansula: EVERUN-toppsula, PWRFOAM-mellansula
Yttersula: PWRTRAC
Vikt: Herr 309gram / dam 275 gram
Dropp: 4 mm (23/19 mm)
Bonus: Dubbspiksats och monteringsverktyg för individuell montering
Pris: 1 800 kr
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in
I 36 år har Kjell-Erik Ståhls svenska rekord från VM i Helsingfors 1983 stått sig. Men nu är rekordet förflyttat till historieböckerna genom att RW´s krönikör David Nilsson sprang på fenomenala 2:10:08 i Valencia Marathon.
David, som tävlar för Högby, har visat riktigt bra form under hela hösten. I Berlin Marathon i slutet av september förbättrade han sitt personbästa till 2.11.50.
Med loppet i Valencia, skrev han inte bara in sig i historieböckerna utan tog ett stort steg upp mot världstoppen på sträckan. Med tiden 2:10:08 underskred David den internationella OS-kvalgränsen på 2:11:30 och var även klart under SOK:s nomineringsgräns på 2:11:00. Insatsen i Valencia borde ge David chansen att få ett tidigt klartecken för spelen i Japan för att ha chans komma optimalt förberedd. Skulle David bli klar för OS, blir han den fösta manliga OS löparen på marathon sedan 1996.
I Valencia visade David dessutom att det säkert finns ytterligare sekunder eller minuter att förbättra då hans avslutning var riktigt snabb.
Visserligen var halvorna i loppet helt jämna med 1:05:04 på respektive halva, men 5 km avsnittet mellan 35-40 km, det avsnitt som brukar innebära tidstapp på maran, sprang David på under 3 minuter per kilometer med 14:58 på ”5:an” och ökade upp till runt 2.56 min/km sista 2,2 km in i mål.
I det extremt tuffa loppet bredd mässigt i eliten kom David på en 18:e plats i loppet, som vanns på herrsidan av Alayew Atanaw på nya banrekordet 2:03:52. 2:a blev Turkiets Kaan Kigen Özbilen på nytt europarekord med 2:04:16. Norges Sondre Nordstad Moen blev bäste nordbo på 2:06:17, vilket gav en 7:e plats. Damklassen vanns av Etiopiens Dereje Bekele på 2:18:31.
Ur svensk synvinkel gjorde även Huddinge-löparna Ebba Tulu Chala och John Kingstedt riktigt starka lopp. Ebba satte nytt personbästa med 2:13:40, och John gjorde i sitt första seriösa försök på maraton 2:17:55. Rekord blev det även för Romas Fred Grönwall som med 2:20:08 slog distriktsrekordet för Gotland, som stått sig i 47 år, med en dryg minut.
Intervju med David Nilsson finns på vår instagram sidan @runnersworldswe och reflektioner från rekordlöparen kommer framöver i Runner´s World tidning!
FOTO: Fredrik Uhrbom/Per Synnerman
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in
När Frankfurt Maraton avgjordes i söndags fick vi en ny löpare på den svenska tio bästa-listan genom tiderna. Då satte nämligen 26-åriga Carolina Wikström personligt rekord med över 9 minuter med tiden 2:33:49. Runner’s World stämde av med Roslagenlöparen kring den fantastiska utveckling hon haft som löpare.
Det var inte bara Carolina som tävlar för LK Roslagen som sprang fort av svenska löpare i det erkänt snabba maratonloppet i Frankfurt. Snabbast var Huddinges Hanna Lindholm som sprang på mycket fina 2:30:47 vilket bara är lite drygt 1 minut från hennes ”PB” och gav en 12:e plats i loppet. På herrsidan gjorde Hannas klubbkompis Ebba Tulu Chala, som tidigare i år tog SM-silver på maran, ett riktigt starkt lopp. Han blev 14:e man i mål på nya personbästatiden 2:15:01.
Men det största utropstecknet stod nog ändå Carolina för när hon sprang den andra halvan av loppet 8 sekunder snabbare än sitt personbästa på halvmaraton. Med 1:18:03 och fantastiska 1:15:41 på andra halvan visar hon att det– trots den stora personliga rekordförbättringen – nog finns än mer att hämta i snabba maratontider framöver.
När Runner’s World når Carolina befinner hon sig i Tanzania, dit hon begav sig direkt efter loppet i Frankfurt.
Stort grattis till en fantastisk insats i Frankfurt! Nu när jag når dig är du i Tanzania så vi får börja där, varför Tanzania?
– Tack så jättemycket. Ja precis, jag åkte hit direkt från Frankfurt för att göra min praktik här. Jag pluggar till läkare och har genom ett utbyte en praktikplats här i tre veckor. Flera kursare har varit här tidigare så det är genom de kontakterna jag fått möjlighet komma hit.
– Det var perfekt att kunna springa ett maraton precis innan jag åkte hit för att kunna släppa löpningen när jag är här.
Har du koll på löparlandet Tanzania? Och kommer du att träna något med tanzaniska löpare, trots att du precis sprungit ett maraton?
– Nej, jag har faktiskt ingen koll på det och har ingen tanke direkt på att springa här nere. Men har du några tips på löpningen här tar jag gärna emot det…
Du sprang på en fantastisk tid i Frankfurt. Var det väntat för dig eller kom det som en överraskning?
– Jag blev jätteöverraskad. Min förhoppning var en tid under 2.40. Eftersom jag hade en bra känsla inför loppet skulle jag, om det kändes bra under loppet, sikta ner mot 2.36-2.37. Med första halvan på 1.18 så var jag lite rädd att jag skulle bli trött andra halvan, men vid 25 kilometer vet jag inte riktigt vad som hände. Min tränare Christian Mundt hade sagt innan att de bästa loppen ofta springs med en snabbare andra halva. Så det hade jag med mig och så tänkte jag ”nu jäklar ska jag försöka öka”. Det kändes bara som att jag hade hur mycket kvar som helst. Det var förvånande – men en härlig känsla.
Ja, du hade en otrolig avslutning. Hur står sig andra halvan på loppet med 1:15:42 jämfört med ditt personbästa på just halvmaran?
– För sex veckor sedan sprang jag mitt personbästa i Köpenhamn Halvmarathon och det här var 8 sekunder snabbare. Jag vet inte riktigt vad som hände.
Hur har känslan varit efter loppet?
– Såklart har jag träningsvärk, men under själva loppet mådde jag bra vilket är förvånande med tanke på hur mycket snabbare jag sprang än vad jag hade trott själv. Ofta kan jag må lite dåligt när jag ”maxar mig” så, men nu mådde jag bra hela tiden. Men självklart tog det. Jag känner framförallt av baksidorna på låren.
Vi är nog många som inte känner till din bakgrund som löpare, men som jag förstått har ni haft löpning som motionsform i familjen?
– Min mamma är den som sprungit i min familj. Så jag har hängt på henne en del och tyckt att det varit kul att springa lite motionslopp. Men jag har aldrig satsat utan mer joggat 10 kilometers rundor.
När du var yngre, som barn och ungdom, ägnade du dig inte åt friidrott eller löpning då?
– Nej, det här började jag mer med i gymnasiet. Det var ingen runt mig som höll på med friidrott eller löpning, så jag körde andra sporter – som jag var jättedålig på, haha. Som gymnastik till exempel.
Sedan sprang du maraton i Stockholm 2018?
– Ja, min mamma hade kört Stockholm Marathon med sin pappa och nu tänkte hon att vi kunde anmäla oss tillsammans. Så vi hade det som ett gemensamt mål och kunde peppa varandra fram mot loppet.
Och du gjorde 3.11 direkt, på ditt eget träningsupplägg?
– Ja, det var på eget upplägg, även om jag fått inspiration från en kompis som hade ett schema från en bok. Från det fick jag lite tips på hur jag kunde lägga upp det. Just den typen av strukturerad träning var kul. Strukturen gav bra resultat vilket gjorde att jag kollade efter en klubb att träna med efter loppet i Stockholm. Då hittade jag Löparklubben Roslagen där jag fick ett väldigt bra bemötande, så det blev min klubb.
Hur förändrades träningen när du kom med i Roslagen?
– Jag körde fortfarande mest själv men efter ett strukturerat upplägg av klubbens tränare. Även om vi tränade samtidigt hade de flesta olika upplägg, men peppen och klubbgemenskapen kunde och kan jag fortfarande ta del av.
Du sprang riktigt bra i årets ASICS Stockholm Marathon, med en 7:e plats på 2:43. Som jag förstod det var det efter det du började träna med din nuvarande coach Christian Mundt?
– Ja, det var efter maran jag kom med i Christians träning. Han tränade en kompis, så jag hade fått en bra känsla kring den träningen.
Ändrade Christian något på träningen?
– Ja, den kvalitetsträning jag kört tidigare med Roslagen var mestadels 200-metersintervaller och ett tröskelpass i veckan. Med Christian blev det mer varierat, fler långa fartlekar och längre pass med fartinslag. Så jag tror att jag har blivit mer uthållig av det.
Vad är din styrka som löpare?
– Det är en jättesvår fråga. Jag upplever själv att jag har ganska bra känsla för vad jag klarar av att prestera. Det är kanske en styrka.
Har du några favoritpass i det upplägg du kör med Christian nu?
– Jag har uppskattat de långa fartlekspassen som är lite nya för mig. Det blir stor variation och i efterhand märker man hur långt och snabbt man faktiskt kört utan att märka av det. Tidigare kunde jag köra 20 km ganska tufft rakt av, men nu blir det mer uppdelat och det blir mindre mentalt jobbigt. Nu kan det till exempel bli ett 25 km långt pass med 2 km fart följt av lite kort aktiv vila, sen ett 1 km avsnitt ännu lite snabbare än 2-kilometersavsnittet och efter det lite längre aktiv vila. Sen upprepar man det några gånger så att man samlar ihop bra volym samtidigt med bra fart.
Med tanke på din fantastiska avslutning på maran i Frankfurt ställer man ju sig frågan hur snabbt du kunnat springa om du vågat öppna ännu tuffare. Finns OS-kvalgränsen på runt 2.28-2.29 nu i din plan?
– För mig känns det helt sjukt och lite overkligt att ens frågan om OS kommer upp. Det har liksom inte alls funnit med i någon plan. Vi har inte planerat våren riktigt än, utan ska ta det först efter min praktik. Men det kommer bli någon halvmara och någon mara i vår. Vilka lopp det blir har vi inte bestämt än och vilka mål man ska ha får vi se. Jag var ju inte riktigt beredd på att jag ska ligga på 2.33, så det är ju nytt att sätta mål utifrån den tiden.
Runner’s World tackar för intervjun och ser med spänning fram emot att följa Carolinas fortsatta satsning.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in
I 2019 års Berlin Marathon sprang David Nilsson på den snabbaste svenska maratontiden på 29 år. Här berättar David med egna ord om loppet. ”Jag flög över till Berlin med ett enda tydligt mål….”
Målet var att inte göra något där borta som skulle kosta mig mer än max fem vilodagar. Då jag precis hade börjat komma igång med bra träning för första gången sedan i våras, efter en sommar kantad av olika bekymmer, var jag nu rädd för att en mara skulle kunna få mig ur balans. Framförallt fysiskt men även mentalt, ifall den skulle kännas alldeles för plågsam och tråkig sista biten. Dagarna före tänkte jag att ett marathon är ingenting en bara springer igenom, i synnerhet inte med hög utgångsfart, och jag velade fram och tillbaka vad som skulle kunna vara ett lagom realistiskt mål med loppet.
Tidigare i veckan hade jag fått information om ett gäng olika farthållare åt eliten, där farter så spridda som från 2:03 till 2:15 skulle finnas, och faktiskt grupper både för sluttider på 2:10 och 2:11. I 2:10-gruppen skulle ett gäng asiater lägga sig i, framförallt koreaner, och i 2:11-gruppen skulle alla de bästa européerna bland annat springa. Fastän jag inte alls kände mig förberedd för en 2:11-tid bestämde jag mig ändå för att testa och gå med så länge som möjligt i den, mycket för att jag aldrig fick en tydlig bild vilka som skulle starta med 2:13- respektive 2:15-hararna.
Absurt nog föll sig inledningen som sådan (kanske lite extra inspirerad av att starta strax bakom Bekele!) att jag gick ut än hårdare och efter första kilometern på 3:05 insåg jag mitt misstag när jag för första gången kollade bak och såg att 2:11-gruppen befann sig en bra bit bakom mig. Jag hade alltså råkat gå ut med 2:10-gruppen istället och nu var goda råd dyra! Skulle jag fortsätta hänga med de här löparna? Nej, om inte loppet var kört redan nu skulle det definitivt vara det om en mil. Skulle jag droppa bak hastigt som i att börja jogga? Nej då skulle jag känna mig alldeles för dum och dessutom förlora onödiga sekunder redan nu.
Som tur är föll det sig så att två av asiaterna också insett sitt höga utgångstempo och började genast backa av farten. Jag la mig i rygg på dessa och en kilometer senare hade gruppen bakom kommit ikapp. Därefter var det väldigt händelselöst under 30 km (halvmaran just på 1:05:30) och var 500:e meter dök en ny projicerad sluttid (oftast mellan 2:11:00 och 2:11:30) upp på bilen som åkte med oss. Det enda som egentligen hände var att vi efter 25 km kom ikapp 2:10-gruppen och att det några kilometer efter det för första gången började bli löpare som droppade bak.
Vår grupp hade med milen kvar halverats och nu återstod bara en handfull löpare som fortfarande hade ordentligt med krafter kvar!
Två av dessa var österrikaren Peter Herzog och amerikanen Matt Llano, som även fortsatte starkt ända in i mål med tider kring 2:11 blankt. Jag lyckades tyvärr inte hänga på dessa utan fick springa sista halvmilen själv, närmsta löpare både framför och bakom var mer än halvminuten bort. Men då jag kände att jag var på väg mot en bra tid, så försökte jag hålla koncentrationen uppe ändå. Eftersom jag alltså inte hade någon annan i själva loppet kvar att fokusera på, så började jag istället tänka på Szalkais, Musses och Ekvalls tider för att behålla rätt fart och rytm. 40 km passerades på 2:04:47, vilket tydde på att jag behövde hålla minst 3:20/km för att ta den sistnämnda.
När jag nästa gång såg en klocka var det på upploppsrakan och den visade 2:11:30. Jag bestämde mig för att spurta så hårt jag bara kunde (nu var det ju för sent att kunna få kramp!) och jag kollade inte upp mot klockan igen förrän jag hade passerat mållinjen och hade den bakom mig. Den var fortfarande på 2:11 och jag förstod att jag hade lyckats komma under 2:12 med marginal. Den slutliga tiden 2:11:50, är jag mycket nöjd med då jag minst sagt inte var särskilt optimistisk kring min träning inför.
Och än viktigare, inte en enda muskelspänning hade gjort sig ordentligt till känna under loppet vilket tydde på att återhämtningen skulle kunna gå bra den närmsta veckan!
FOTO: Carl-Gustaf Nilsson
[…] för Högby, har visat riktigt bra form under hela hösten. I Berlin Marathon i slutet av september förbättrade han sitt personbästa till 2.11.50. Med loppet i Valencia, skrev han inte bara in sig i historieböckerna utan tog ett stort steg upp […]
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in