Shahrzad blev löpare – mot alla odds

Det är mars och en föraning till vår; året är 2012. Shahrzad Kiavash kör ett rejält pass på SATS. Hon känner sig pigg och stark. På vägen hem får hon plötsligt ont i magen på ett sätt som hon inte känner igen. Smärtan stegras och hon får influensasymptom – värk i kroppen, framför allt i nacken och huvudet, hög feber, hög puls – och kräkningar när hon försöker dricka.
– Jag ringde larmcentralen för ambulanstransport. Men de frågade om jag brukade ha panikångest och bad mig ringa tillbaka om jag blev sämre.

Följande morgon stapplar Shahrzad upp i köket – och svimmar. Hennes bror ringer larmcentralen, det är bråttom nu.
– När jag kom till sjukhuset var jag blå i ansiktet, hade 41 graders feber, över 140 i puls, och röda prickar till följd av spruckna blodkärl över hela kroppen. Jag hade fruktansvärt ont i huvudet och i hela kroppen, säger hon.

En läkare förklarar att hon måste sövas, att hennes lungor håller på att kollapsa och att hon mycket snart inte kommer kunna andas på egen hand.
– Jag minns att jag sa: ”Tack, jag vill bara sova”. Några timmar senare uppskattar läkarna att Shahrzad har 5 till 10 procent chans att överleva. Om hon hade kommit in 30 minuter senare hade läkarna inte kunnat rädda livet på henne. Provsvaren visar blodförgiftning av meningokocker – ett slags bakterier som många kan bära, men som bara ett hundratal insjuknar av om året i Sverige.

Shahrzad hålls nersövd i respirator i tretton dagar. Hon har lunginflammation, och alla organ i kroppen kollapsar ett efter ett, så att blodcirkulationen är på väg att slås ut helt. De röda prickarna övergår i svartlila. Medicinerna ger inte önskad effekt. Att byta ut blodet är inte ett alternativ anser läkarna, eftersom risken för en hjärnskada är för stor.
– Min familj samlades för att ta avsked av mig och klockan fyra på eftermiddagen den 30:e mars slutade mitt att hjärta slå, berättar Shahrzad. Där kunde Shahrzads livslinje ha nått sin ände. Men allt levande ner till minsta cell kämpar ju som bekant instinktivt för sin överlevnad. Är kroppen stark nog kan den lyckas – som i Shahrzads fall. Hennes hjärta kickar igång igen.

När Shahrzad vaknar upp efter de tretton dygnen är läget fortfarande kritiskt. Njurarna är kopplade till dialys, binjurarna fungerar inte och lunginflammationen orsakar vätska i lungorna. Blodcirkulationen är näst intill obefintlig i benen, som är täckta av sår och blåsor till följd av alla brustna blodkärl.

Risken för en ny infektion är överhängande. Shahrzad genomgår många blodtransfusioner och tre plasmaferesbehandlingar. Dessutom opereras hon drygt 40 gånger, dels för att avlägsna död vävnad och frilägga de små blodkärlen som spruckit i benen och fötterna, och dels för att frilägga benens två stora blodkärl i hopp om att få igång blodcirkulationen igen. Men efter drygt två månaders behandling är läkarna tvungna att ge upp – och meddela Shahrzad: ”Vi kan inte göra mer Shahrzad, dina ben är döda.”

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 3 2015. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

---