Stefan Olsson har inlett sitt uppdrag som Friidrottsförbundets nya generalsekreterare med att sticka ut hakan och med bestämdhet hävda att Sverige visst kan slåss mot världseliten i löpning.

Men själv blev han aldrig någon världslöpare.
– Nej, jag insåg tidigt mina begränsningar på området. Jag började springa för IF Göta i elvaårsåldern och kämpade på tills jag var tjugoett. Jag sprang 800 meter på 1.55,2 och 1 500 meter på 3.58,8 och det blev faktiskt några finaler på Junior-SM-nivå.

Jag tog några medaljer, men klivet upp till att bli en gångbar senior upplevde jag som för stort, säger Stefan när vi har slagit oss ner för att prata om svensk elitlöpning. 1 500 meter på 3.58,8 – talangen måste alltså ha funnits där.
– Jag ska ge dig ett perspektiv, säger Stefan och fortsätter: – När jag gjorde 3.58 på 1 500 meter så tror jag att jag var mellan 130:e och 140:e bästa svensk i statistiken. I dag är man kanske bland de 30 bästa med den tiden.

Det fanns helt enkelt så många som var otroligt bra på den tiden. Sverige hade en fantastisk bredd på medel- och långdistans och jag förstod tidigt att det skulle krävas oerhört mycket av mig om jag skulle fortsätta att satsa. Jag tyckte ju själv att jag tränade hårt men så fick jag av en händelse se Lars Erik Nilssons träningsprogram och då insåg jag att jag aldrig skulle bli någon topplöpare. Jag sprang tio mil i veckan; han sprang tjugo!

Men från början var det i första hand bollsporter som intresserade Stefan. Det blev DM-guld i både tennis och fotboll, men när IF Göta hörde av sig tog det inte lång tid innan han var fast i friidrotten.
– Sammanhållningen var ju fantastisk inom friidrotten. Det var något helt annat än vad jag hade upplevt tidigare. I friidrotten tränade till exempel killar och tjejer alltid tillsammans.

Och när man bytte om i omklädningsrummet så satt man bredvid olympier som Rune Almén och flera andra oerhört duktiga idrottare på elitnivå. I fotbollen var det en helt annan kultur. A-laget brydde sig ju inte om oss. De visste inte ens vilka vi var. 

Stefan blev tidigt engagerad i IF Göta och redan som sjuttonåring satt han i styrelsen. Han drevs från början av en stark lust att förbättra förutsättningarna inom friidrotten och framför allt tycks det som om han på ett väldigt tidigt stadium såg många andra individer, inte bara sig själv. 

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2015. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

---