Vägen mot EM-silvret: RW möter Kalle Berglund

Vägen mot EM-silvret: RW möter Kalle Berglund


Läs också: För bara två veckor sedan gjorde Kalle Berglund succé i Birmingham – han förbättrade det 21 år gamla svenska inomhusrekordet på 1500 m med hela 2.2 sekunder till 3:37.69! 

Våren 2016 gjorde RW en lång intervju med Kalle där han berättade om löpningen, uppväxten, karriären och målen. Det var en riktig vinnarskalle vi fick möta – frågan är vad som komma skall efter det här?

Det är lite symtomatiskt att vi ses i Vida Arenas lunchrestaurang, med utsikt mot hockeyrinken. För det var ett liv som hockeyspelare Kalle Berglund satsade på först. Tre år gammal stod han på skridskorna för första gången, ackompanjerad av pappa Anders och farfar Bengt. Han tyckte inte att det var så kul till en början, Kalle var tvungen att mutas med choklad för att han skulle åka skridskor i tio minuter.

Men med tiden uppskattade han att snöra på sig grillorna, och började i Olofströms Ishockeyklubb som femåring. När han var tio satte han igång med friidrott och löpning, mest för att det var bra fysträning till hockeyn och för att många kompisar höll på med det. Kalle spelade även fotboll, men att kombinera alla idrotterna blev svårt så han lade fotbollsskorna på hyllan när han var tretton år. Det blev fullt fokus på ishockeyn; han körde ofta dubbla ispass samt två, tre matcher i veckan. Kalle var högerback, hade ett fint spelsinne och ett bra skott och blev så småningom uttagen till Blekinge läns TV-pucklag och fick åka på några ungdomslandslagsläger.

Samtidigt gjorde han fina resultat i löpning, trots att han sprang förhållandevis lite. Så Kalle postade en ansökan till friidrottsgymnasiet – och kom in i Växjö.

– Då stod jag i valet eller kvalet mellan att satsa på friidrotten eller hockeyn, säger Kalle. Valet föll på friidrotten. En anledning var att han knep ett brons på 400 meter vid inomhus-SM i P16-klassen. Andra anledningar var en silvermedalj på 800 meter och en bronsmedalj på 400 meter på USM samma år.

– Sedan persade jag med elva sekunder på 800 meter det året. Jag tyckte också att hockey var lite halvtråkigt på slutet, det var roligare med friidrott. Jag kände även att jag hade större chans att bli bäst i världen i löpning än i hockey. Visst, jag tror att jag hade kunnat bli en skicklig hockeyspelare och kanske spelat i SHL, men därefter hade det nog varit stopp för mig.

Utöver det säger Kalle att han är individualist, i löpning kan han påverka allting själv. Han menar att det han gör på träning får han också betalt för på tävling.

– Om jag fuskar med träningen så märker jag det på resultatet. I hockeyn var det några som inte kämpade riktigt på träningarna. Det blev jag lite trött på, för jag ville vinna till varje pris. Och när inte alla andra ville vinna lika mycket som jag blev jag sur och irriterad. Många spelade mest för att det var kul, jag spelade för att vinna.

Tar du med dig något från hockeyn till löpningen?

– Överlag är det bra träning. Det är ganska mycket uthållighetsträning i hockeyn, det går undan och det är ett högt tempo. Hockey och löpning är ganska lika varandra. Det är inte som fotboll, som känns lite mer åt det mesiga hållet. I hockey kör man hela vägen in i kaklet.

Hockeykommentatorn Niklas Wikegård sa en gång att ”lata hockeyspelare blir fotbollsspelare”.

– Ja, jag är beredd att hålla med om det, säger Kalle och ler.

Från det att Kalle på allvar började satsa på löpningen som 16-åring, har han haft en imponerande utveckling på 800 meter. Förra året putsade
han personbästat till 1.46,85 i ryska Tjeboksary under lag-EM.

– Nu är målet att ta nästa steg ner mot 1.45.

Han har högt ställda målsättningar. Den långsiktiga målsättningen är att slåss om medaljerna på OS i Tokyo om fyra år.

– De närmaste två, tre åren behöver jag komma upp i världseliten, sedan behöver jag skaffa mig rutin genom att springa mästerskapsfinaler.

I år är huvudmålet EM i Amsterdam på 800 meter. Kvalgränsen är 1.47,60, en fullt rimlig målsättning eftersom hans personbästa nästan är en sekund bättre. Han tar även sikte mot OS i Rio på samma distans. Det Internationella friidrottsförbundets kvalgräns ligger på 1.46,00. Däremot är den Svenska olympiska kommitténs (SOK) kvalgräns betydligt tuffare: 1.45,20. Men om man tillhör kategorin unga och lovande löpare, som Kalle gör, finns det ytterligare en möjlighet att ta sig till de olympiska spelen.

– Då behöver man inte springa exakt på kvaltiden, utan det kan räcka med ett par tiondelar ifrån för att kvala in till OS.

Han vet vad han behöver göra för att klara av att kvalificera sig till EM och OS i sommar.

– Kan jag få bra träningsveckor fram till sommaren utan att bli skadad så ska det kunna gå vägen. Sen har jag hittat en väldigt bra balans mellan träning och vila just nu. Jag tränar precis lagom för att hinna få en bra återhämtning, vilket gör att kvaliteten på träningen blir bra.

Kvalgränsen till EM på 1 500 meter är 3.40,50.

Förra året satte Kalle svenskt juniorrekord (P19) på den sträckan med tiden 3.41,92, ett rekord som västerbottningen Morgan Tollofsen hade haft sedan 1989.

– Det var en extrem lycka att ta rekordet! Jag firade med en vilodag dagen efter och gick på Liseberg med en kompis. Men att kvala in till EM även på den distansen får vänta. Kalle ser inte sig själv som 1 500-meterslöpare förrän om några år.

– Jag tror att jag kan hävda mig ännu bättre på den sträckan. Men först vill jag bli snabbare på 800 meter, för det är alltid en fördel att vara snabb. Det är mästerskapen jag vill lyckas på, och det är inte ofta vinnartiden på 1 500 meter på mästerskap ligger runt 3.28, snarare springer de på 3.34–3.35. Då är det snabba avslutningar, där det gäller att kunna springa de sista 800 meterna kring 1.50 – och det avslutande varvet under 50 sekunder.

Vad skiljer taktiskt mellan att springa 800 och 1 500 meter?

– Det är ganska likt, men du har lite mer tid att agera på händelser under ett 1 500-meterslopp. På 800 meter måste du vara med från start och ta en position inom de första 100 meterna. När det är 300 meter kvar måste du definitivt vara med, är du för långt bak då är det i princip kört.

Vilken av sträckorna gillar du mest?

– Det är 800 meter. Men egentligen gillar jag 400 meter mest. Alla snackar om att 400 är så jobbigt, men vi som springer 800 tycker inte det är någon stor grej att springa 400 meter. Det är mer ”åh, nu är det lugnt, ett varv bara”. “Om allt klaffar borde det bli OS för mig i augusti.” Kalle tränar fokuserat mot sommarens stora mål. 

Kalle började på friidrottsgymnasiet i Växjö 2012. Året efter vann han JSM-guld på 800 meter och gjorde landslagsdebut i ungdoms-Finnkampen, som han också vann. I februari 2014 fick han även göra debut i seniorlandslaget, under Nordenkampen i Finland där han knep en andraplats bakom Johan Rogestedt.

Följande år bestämde han sig för att kvala in till Junior-VM i amerikanska Eugene på 800 meter. Personbästa sedan året före låg då på 1.53, och kvaltiden till JVM var på 1.50. Redan i sin andra tävling för säsongen sprang Kalle på 1.49, och JVM-biljetten var därmed säkrad. Väl på plats i USA var målsättningen att gå till semifinal.

Det blev mycket bättre än så – Kalle tog sig till final där han persade med tiden 1.47,31 och slutade på en sjunde plats. Vann gjorde kenyanen Alfred Kipketer, som öppnade de första 200 meterna på 23,60. Bronsmedaljen togs sensationellt av stockholmaren Andreas Almgren.

– Jag och Andreas visste att kenyanerna skulle köra hårt från start, och det gick brutalt fort. Det var ett lopp där man bara hängde med och inte behövde tänka någonting alls – jag hade samma position hela loppet. Det var förstås riktigt kul att Andreas kom trea. Att det gick så jäkla fort för samtliga var ju en chock. När vi tittade på resultattavlan efter målgång såg vi att alla utom en hade persat.

Kalles kometkarriär har emellertid inte varit helt problemfri. Under hösten 2014 drabbades han av löparknä. Men han vann trots det P19-klassen på Terräng- SM i slutet på oktober. Sedan fick Kalle dra i handbromsen och vila från löpningen i en månad. Under vintern 2015 hade han flyt i träningen och var på träningsläger i Sydafrika i en månad. På påsken var det dags för ännu ett läger, på spanska Teneriffa. Men på plats i Spanien började det andra knät att bråka, och Kalle drabbades av ytterligare ett löparknä.

– När man är på läger vill man springa eftersom det är varmt och skönt. Jag tränade i en vecka men insåg att det var bättre att vila för att få bukt med löparknät, och sprang sen inte på två veckor. Därför hade han inte så höga förväntningar när han i mitten – Men vi lyckades försvara vår dubbel. Det var jag och Wille Levay, som också är junior, som i princip avgjorde 800 och 1 500 meter. Det var väldigt kul. Jag kände att formen var på väg trots att jag före stafett-SM nästan bara körde kvalitetspassen, resten av träningen bestod av crosstrainer och vattenlöpning.

Därefter åkte Kalle till Nederländerna och Belgien för att tävla. I sitt andra 800-meterslopp i Benelux-området korsade han mållinjen på 1.47 och fixade en biljett till Lag-EM i Ryssland. Och det var alltså i Putin-land som hans nuvarande personbästa sattes med tiden 1.46,85.

– Det gick över förväntan, jag hade varit sjuk samma vecka och tänkte att det får gå som det går. Jag löpte ekonomiskt och sparade kraft till slutspurten och det blev mitt bästa lopp hittills. Ändå var det inget optimalt lopp eftersom det gick ganska långsamt på det första varvet, 53 sekunder. Efter Lag-EM la han allt fokus på Junior-EM i Eskilstuna i mitten på juli. Formen var god före loppet, Kalle siktade på medalj. Men han sprang in på en fjärde plats.

– Det var ganska jobbigt mentalt. Egentligen var det min första motgång i idrottslivet. Jag hade missat mycket i träningen under hösten och våren, det var lite därför det gick sämre. Dessutom gjorde jag en grov miss taktiskt då jag påbörjade spurten för tidigt, det kostade mig definitivt en medalj, menar Kalle.

Även om hans personbästa kom under Lag-EM så är det ett annat lopp som Kalle värdesätter högst under fjolårets säsong: Copenhagen Athletics Games i början på augusti. Där mötte han dansken Andreas Bube, slovaken Josef Repcik och kenyanen Jonathan Kitilit – samtliga med personbästa under 1.45 på 800 meter. Kalle slog hela bunten då han knep andra platsen (efter Jamal Hairane från Qatar) med tiden 1.47,52!

– Det var bra för självförtroendet att slå Bube och Repcik. Bube är ju en erkänt duktig spurtare och har även tagit medalj på EM. Och att kunna slå honom i ett lopp där det gick halvlångsamt på det första varvet, gav också en kick för självförtroendet. När Kalle lirade hockey ville han vinna till varje pris. Den filosofin anammar han fortfarande. På frågan om han brinner för löpningen svarar Kalle:

– Framförallt brinner jag för att vinna, det är därför jag tränar. Att uppnå de mål jag sätter upp är bland det bästa som finns.

Efter att ha tagit gymnasieexamen vid det tekniska programmet förra året, så springer Kalle i princip på heltid numera. Han läser en kurs på Komvux och jobbar lite åt familjeföretaget, men det är löpningen som styr hans vardag. Han tränar på förmiddagen och han tränar på eftermiddagen. Därtill gäller det att få övriga bitar att falla på plats, som det här med återhämtning och att sova tillräckligt under natten. Kalle hoppar i säng mellan tio och elva på kvällarna, och går upp sju för att äta frukost. Sen är det dags att träna klockan nio.

– Elitidrott är en livsstil. Jag brukar skämta med mina kompisar och säga att ”sova är mitt jobb” – jag måste vila för träningen skull. De tycker att det är lite kul.

Hur trivs du med livet som du lever just nu?

– Jag lever mitt drömliv. Jag ofta på träningsläger, senast var jag i USA i sex veckor. Jag gillar att resa och att upptäcka världen. Att få det på köpet med löpningen är fantastiskt.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare

Carolina Gynning, konstnär, skådespelare och löpare


Visst kommer jag ihåg när jag var med i RW förra gången, det var för nio år sedan, då hade jag kommit igång bra med löpningen, och siktade på att gå ner mot femtio minuter på milen. Sedan sprang jag Tjejmilen, Midnattsloppet, Vårruset och en massa andra lopp.

När jag var liten satte mina föräldrar mig i alla idrotter man kan tänka sig. Jag var riktigt duktig i basket, handboll och simning. Och så spelade jag golf och tennis, det gjorde alla i Falsterbo där jag växte upp. Men när jag blev äldre ville jag har en mer tonad kropp med mer långa muskler, det får jag av löpning.

Ett år efter att jag senast var med i RW så blev jag gravid. Det var faktiskt så att jag hade fått några missfall innan jag fick behålla det inom mig. Grejen var att jag fortsatte träna precis lika mycket när jag blev gravid, det klarade inte min kropp. Det är så himla många som säger att man kan träna på exakt som vanligt, men det var först när jag slutade träna och åt precis vad som helst, som det fastnade, som jag blev gravid på riktigt.

Jag hade önskat att det hade varit annorlunda, det var ju inte så bekvämt att gå upp trettio kilo och sedan gå ner trettio kilo, och så upp trettio kilo när jag blev gravid igen. Vissa bara ploppar ut ungar och det händer ingenting med deras kroppar, men för mig var det verkligen tufft att komma tillbaka.

Efter graviditeterna började jag med styrketräning för att bygga upp min kropp igen. Jag körde tung styrketräning i tre år, med min PT, Emelie. Det var mycket kettlebells, egen vikt med boll, men också tunga lyft med skivstång. Min kropp hade tagit mycket stryk av graviditeterna, det tog lång tid innan jag kände mig stark nog för att kunna pusha mig i löpspåret igen.

Jag tycker inte det är skitkul att träna alla gånger, för mig är det mer ett nödvändigt ont, för att kroppen ska orka bli gammal. Men det är alltid skönt efteråt. Tidigare körde jag tre gånger i veckan, men nu har jag ökat rejält, nu kör jag fem gånger i veckan. Det är styrkepass, löpning och ridning. Nu har jag också fått grymma resultat, men det är inte gratis. Det krävs mycket träning, bra kost och disciplin till max.

Jag kör ingen strikt diet, men jag äter inget gluten, ingen laktos och inget socker. Kött äter jag. 

Vid jul tog jag mig under timmen igen på milen, och var så jäkla nöjd med mig själv. Nu finns det inget stopp, tänkte jag, nu ska jag under 50. Det har jag inte klarat än, men ligger runt 52 minuter.

Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband.

Jag bor på Ekerö, det finns ett spår där som är ungefär två kilometer, där snurrar jag runt. Det är hälften skog, hälften asfalt och lite kuperat. Min PT lägger upp nya program varje månad, som jag följer. Det är en hel del intervaller, som är det tråkigaste jag vet. Men jag märker ju efter några intervallpass att jag går ner några sekunder på milen. Det brukar bli tre pass med löpning i veckan, ett intervallpass, ett pass på fem kilometer och ett på en mil.

Jag tycker egentligen åtta kilometer är max, de två sista sliter på kroppen, och jag vill inte börja se ut som en sådan där tanig, utmärglad person. Sedan i julas, med omläggning av kost och all träning, har jag gått ner sjukt mycket. Jag brukar inte väga mig, jag tycker vikten är ointressant, men jag märker det på kläderna, allting har blivit för stort. Och det är ju så jäkla dyrt att behöva köpa nytt hela tiden.

Det har hänt att jag har sprungit på löpband när det har varit total snöstorm ute, men det är verkligen skittråkigt. Jag är hellre ute och nästan offrar livet i fruktansvärt väder än springer på löpband. Ibland har det faktiskt varit lättare att springa milen med snö piskande i ansiktet, mentalt känner man sig så cool, det är jag mot stormen. 

Jag springer alltid till musik, jag hatar att springa utan. En gång i vintras dog mobilen för att det var så kallt, de sista tre kilometerna utan musik ville jag bara skjuta mig själv. Det är ju på slutet man behöver grymma låtar så att man får adrenalin.

Tre bra låtar att springa till är Aviciis ”Hearth Upon My Sleeve”, Britney Spears ”Work Bitch” och The Presets ”This Boy´s In Love”. Om jag varvar de tre låtarna på Premiärmilen blir det nog sub 50, haha.

Ibland jobbar som skådespelare, men mitt huvudsakliga jobb på dagarna är konstnär. Det har gått jättebra, jag har haft många utställningar de senaste åren. Jag har också gjort min konst till olika designprodukter; brickor och allt möjligt. Jag vill inte hamna i den desperata knipa man kan hamna i när man börjar bli äldre och inte är lika intressant för TV-branschen. Jag vet ju hur det är, ena dagen är du svinhet, men nästa vill de inte ha dig.

Nu satsar jag allt på att komma i form till Premiärmilen. Jag kan ta ett glas vin till middag, men jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Jag går aldrig ut och dricker en massa drinkar. Jag blir hög på andra grejer, som Runners High.

Det är en konstig grej, Runners High, man kan springa och känna och tänka, åh faen nu gör det ont här och där, eller att telefonen ligger i fel ficka, eller den här låten var inte så jävla bra som jag trodde. Man springer där och ältar en massa grejer, men plötsligt glömmer man allt, och när man gör det och det inte alls känns jobbigt att springa, då upptäcker man att man plötsligt har sprungit fortare än man någonsin har gjort tidigare.

Och så att man ena kilometern kan känna, guud jag vill bara dö, och nästa, livet leker, jag flyger fram, och så ännu en kilometer fram och ner i svackan igen. Ibland är det som att man går igenom hela livet på en löprunda.

Jag och Carina Berg ville verkligen göra en podd tillsammans om att hitta sig själv och andra grejer. Spotify nappade, och nu har vi sänt fyra avsnitt och vår podd ligger tvåa i Sverige. Jag trodde väl att det skulle gå rätt bra, vi har ju många följare på sociala medier, men inte så här bra, det är fantastiskt kul.

Jag dejtar en ny kille som är löpare, vi har tränat lite ihop, men inte sprungit. Han springer så fort, jag är rädd för att han bara kommer att älga iväg. Vi får se hur det blir med det, allting är väldigt nytt, men jag älskar att träna med den jag är ihop med.

Löpning är också en ventil, den är ångestbefriande. Om jag ger mig ut och springer mår jag alltid bättre efteråt. När man går igenom en skilsmässa som jag gjorde, det är helt fruktansvärt och speciellt när man har små barn, hjälpte löpningen mig mycket. 

Ridningen fungerar på samma sätt. Ibland kunde jag ha så mycket ångest, då åkte jag till stallet och bara höll om min häst, det var så lugnande. Och när jag satt på honom kunde jag känna hur all min dåliga energi gick ur min kropp och ner i hans. Jag tänkte, guud jag ger min häst dålig energi, för det ville jag ju inte, jag älskar ju min häst, men de är så balanserade energimässigt. Han bara sög upp min negativa energi och så försvann den. 

Jag har en app, Runkeeper, men sådana där gps-klockor tycker jag är helt värdelösa, jag fattar aldrig hur de funkar. Jag har två par Asics-skor, som jag tycker är jättebra. Ingen spons, jag köper själv, haha. 

När jag har klarat under 50 minuter på milen, kommer jag sikta på att gå under 45 minuter. Jag tycker att det är jättekul att ha mål som jag kan sikta in mig på. 

 

 

 

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Inspireras av Mo Farah – en av världens bästa löpare genom tiderna

Inspireras av Mo Farah – en av världens bästa löpare genom tiderna


Mohamed ”Mo” Farah är löparen som under 2010-talet dominerat långdistanslöpningen på bana vid de stora mästerskapen. Mo har vunnit fyra OS-, sex VM- och fem EM-guld. Nu har han lämnat banlöpningen och siktar in sig på maratonsträckan där han gör en mycket spännande start i 2019 års London Marathon. Hans sponsor Nike bjuder här på en lång intervju med Sir Mo.

Du har tränat väldigt hårt i Etiopien – är du exalterad över att tävla i London i år igen?
– Ja, jag är väldigt exalterad att springa i London igen. Förra året kom jag trea, och i år vill jag definitivt förbättra det. Jag har varit i Etiopien de senaste sex veckorna och tränat med min tränare och teamet. Det har känts bra, så därför ser jag fram emot London. För mig finns ingen plats som hemma. Jag får massivt stöd av publiken, och det gör en stor skillnad för mig, bara saken att tävla på gatorna i London där jag växte upp. Men årets uppgift är enorm.
– Eliud Kipchoge som är världsrekordinnehavare, Wilson Kipsang, Daniel Wanjjiru… Det är också många andra löpare som jag inte nämner som kommer tävla, så vi får se vad som händer.

Du är en av de bästa idrottarna genom tiderna och nu väljer du att springa 42 195 meter, inte 5 000 meter och inte 10 000 meter – och nu ställs du mot några av de bästa maratonlöparna genom tiderna. Tror du att du kan vinna?
– Oavsett vilket lopp jag ställer upp på vill jag vinna. Jag vill alltid genomföra en bra prestation och jag tror inte att du skulle ställa upp på ett lopp som London Marathon utan att du tror att du har en chans att vinna. På tävlingsdagen kan allt hända, och i slutändan tenderar den bästa idrottaren att vinna.
Något som jag lärt mig genom åren är att oavsett om det är ett lopp, eller om jag bara spela datorspel med mina barn, har jag vinnarinstinkten i mig och vill alltid vinna.

– Det är en del av mig. Jag har haft en fantastisk karriär på bana, men jag har nu bestämt mig för att gå vidare till maraton. Och en av anledningarna till att jag bestämde mig att tävla var att jag har tittat på London Marathon och sett så många stora idrottare tävla och vinna där. London är också staden jag växte upp i. Jag kan knappt föreställa mig, men förhoppningsvis om allt går bra, skulle det vara fantastiskt att ha en maratontitel från London.

– Det är utan tvekan ett av de största maratonloppen i världen. Från förra året i London har jag bra erfarenheter och sedan gick jag vidare och sprang Chicago Marathon. Att vinna det var en stor sak för mig och gav mig en stor boost. – Inför året London Marathon, har jag förhoppningsvis lite mer självförtroende och lite mer tro på mig själv. – Hursomhelst, jag tror att allt kan hända och jag vet att jag gett mig själv den bästa chansen genom att komma hemifrån, tränat uppe i bergen och löpt mina kilometer, jag har lagt ner arbetet.

Hur många kilometer springer du i veckan?
– Det varierar, det beror på hur mycket min tränare säger att jag ska springa. Ibland är han snäll mot mig och ger mig en lätt vecka. Men i genomsnitt löper jag över 190 kilometer under en vecka.

I och med alla kilometer du springer, tycker du fortfarande om det?
– När jag började springa var det bara något jag gillade, en hobby som senare blev ett arbete. Ett jobb som jag tycker om och tränar för, men ibland när du tar en paus inser du att du inte vet vad du ska göra, och då tänker du ”Vad ska jag göra nu?”

– Det är de stunderna du uppskattar löpning och du uppskattar tiden du lägger ner för att bli bättre. Inte många personer har den möjligheten och jag tycker om att springa, jag skulle troligtvis säga att jag är beroende av löpning. Jag gör inget halvdant, antingen går jag in helhjärtat eller så gör jag det inte alls.

Känner du av press, om ja, hur hanterar du det?
– Ja, jag känner press, särskilt under de senast 6-7 åren. Med framgång kommer press, det är en del av allt. Det är bara att folk förväntar sig att du vinner, egentligen alla lopp du ställer upp på. Men jag försöker att inte lägga press på mig själv, jag lägger ner jobbet och litar på min tränare.

– Jag vet att om jag tränar hårt ger jag mig själv den bästa chansen, jag kan inte göra mer. Om jag har genomfört min träning på rätt sätt, är frisk och är i form, då är det lätt att ställa sig på startlinjen. Jag tror att de veckor och månader du lagt ner på din träning betalar av sig.

Efter London, vilka mål har du efter det?
– För mig är det ett lopp i taget, och om jag kan vinna London vore det fantastiskt. Och efter det kommer jag att gå vidare och sätta nya mål. Just nu vet jag inte var nästa mål är, jag kommer att prata med min tränare och mitt team och därefter bestämma vad som är bäst för mig, vad som blir nästa steg. Ju mer maraton jag kör, desto mer erfarenhet samlar jag på mig och desto mer kan jag lära mig om andra idrottare. Att springa ett maraton i jämförelse med ett lopp på bana, är väldigt stor skillnad.

Utifrån detta, sneglar du mot Tokyo?
– Ja, det är möjligt. Om jag har chansen att ta en medalj och jag är i form, vem skulle inte? Jag skulle aldrig tacka nej till den chansen. Jag skulle gärna se mig själv tävla i Tokyo och som jag sa, är jag i form och redo att slåss för en medalj till mitt land, varför skulle jag inte pusha mig själv?

Låt oss prata om Etiopien, hur har träningen gått?
– Träningen har gått bra. Jag var där i över 6 veckor och träningen har gått bra, allt fokus har varit mot den 28 april.

Hur känns det fysiskt att träna på hög höjd? Är det tuffare?
– Ja, för att jag ska kunna nå mina mål måste jag vara villig att arbeta hårdare och springa de extra kilometrarna. Jag spenderar mycket tid på hög höjd och en av anledningarna till att jag gör det är för att kunna träna på en plats där det är mindre syre.

– Till exempel när du är nere på havsnivå andas du normal luft, på hög höjd känns det inte som det finns så mycket luft. När du stannar under en längre period vänjer du dig och om jag kan träna hårt på hög höjd kommer det göra skillnad när jag springer på havsnivå. Återhämtningen är exempelvis svårare på hög höjd. När du gör ett hårt pass på havsnivå, är återhämtningstiden kortare. – Jag har haft min tränare på plats som har haft koll på mig. Han ser vad som behövs justeras och hjälper mig att nå den bästa formen.

Hur håller du dig motiverad? Känner du dig någonsin mindre hungrig?
– I Rio kände jag att vi hade uppnått allt som gick att uppnå på banan, och ibland vaknar du och känner inte samma motivation, och så var det då.
Efter det ställde jag mig själv frågan om jag skulle ge det ett år till och se hur jag känner. Men nu, med utmaningen med maraton, är jag definitivt motiverad. Nu känner jag att jag aldrig varit i denna miljön innan, att jag aldrig gjort detta innan och jag vill kunna göra det. Jag ställer mig själv frågorna, hur kan jag göra det och vad behöver jag göra? Och det är därför du måste lägga ner det arbetet som behövs och träna för det.

Hur skulle en vinst i London rankas med alla dina andra prestationer?
Jag tror att det skulle vara nära en av de största prestationerna. För mig har min största prestation varit att vinna på hemmaplan 2012, och sedan fyra år senare kunna försvara det. Och nu är det som, vad är nästa steg och vad är möjligt? Det är det jag vill göra, att kasta mig in i nya utmaningar.

Vilka uppoffringar har du fått göra i och med förberedelserna för detta lopp?
– Det som jag saknar mest är mina barn och min familj. Det är fantastiskt att vara med dem hemma och kunna leka med dem, gå med dem till skolan. Det finns många saker jag saknar, som att vakna på morgonen med min son och leka med honom. – Men jag vet att om jag vill uppnå mina mål kan jag inte vara hemma. Barn blir sjuka, och jag kan inte bli sjuk inför ett lopp och därför kan jag inte vara hemma. Det är såklart svårt för mig, men det motiverar mig att träna ännu hårdare, för att göra det värt det.

De är självklart väldigt stolta över dig, motiverar det dig? Förstår det dina mål också?
– Jag tror de är stolta, men jag tror inte de förstår exakt vad jag gör. Våra tvillingar som är 7 år förstår mer, och de är stolta över vad jag gör. När jag vinner är de väldigt exalterade, och när jag förlorar säger dem ”Det är okej pappa, du kan klara det nästa gång”.

Hur är träningen till ett maraton i jämförelse med när du tränar för banan?
Att jämföra min maratonträning med när jag tränade för banan, är väldigt stor skillnad. Jag vet att jag exempelvis inte sprang lika många miles när jag tränade för banan. Och vad gäller intervaller och långpass, löpte jag mer bana och repetitioner, jag kunde exempelvis vara på banan några gånger i veckan med pass på 10 000 meter till 5 000 meter. För maraton springer du mycket längre, dina pass är mycket längre.

Motiveras du av misslyckanden?
Jag är en väldigt enkel människa, jag gillar inte att göra saker komplicerat. Om du misslyckas är det inte din dag, då går du vidare. Det är inte världens undergång.

Vem eller vad inspirerar dig?
Vad som inspirerar mig mest är att se mina barn glada, att de skrattar och att göra dem stolta.

När insåg du att du kunde springa snabbt? När insåg du att detta kunde bli ditt jobb?
– Jag tror att första gången jag sprang för England var en stor sak för mig. Då sprang jag för England och tävlade mot Skottland, Wales och Irland. När jag sedan sprang för Storbritannien som junior var också en stor sak. – En av de stora sakerna du alltid tänker på är om du kommer kunna tävla på seniornivå. Första gången jag gjorde det var i cross country och efter det fick jag min första sponsor. Därifrån, med sponsorer som Nike, inser du att du är bra och kanske kan tillföra något till sporten.

Kan du beskriva dina mentala attribut och hur du tar dig an en stor tävling?
– Jag tror att du definitivt behöver mental styrka, du måste ha en starkare mental styrka än någon annan. De flesta tror att det finns en gräns, men för mig finns det inte det. Jag tror bara det är något jag har naturligt och har utvecklat under åren. Som barn hade jag en stark mental styrka. Du har alltid mer än du tror. – Under loppets gång måste du alltid fatta beslut. Kanske drar gruppen ifrån dig och då måste du hänga med. Du måste alltid tänka på sådant, du måste ha en plan A, B, C och D. Utöver det måste du bara ta dig igenom loppet. Försöka spara så mycket energi som möjligt under den första halvan, och så avslutar du starkt den andra halvan.

Kan du beskriva en typisk träningsdag i Etiopien?
– En typisk dag i Etiopien vaknar jag kl 07.00, lämnar mitt rum vid 07.15 och äter lite frukost, lite gröt, röstat bröd och kaffe. Efter det går jag tillbaka till mitt rum och byter om och lämnar huset vid 08.30. Jag möter då mina träningspartners och så kör vi ett pass på 10-12 miles, med efterföljande stretchning och sedan åter till huset. – Efter det duschar jag och tar en liten tupplur, och sedan äter jag en lätt lunch. På eftermiddagen, runt klockan 17.00 tar jag en lätt joggingtur med efterföljande gym, där jag kör core och lite vikter.
– Det är ungefär en vanlig dag. På söndagar kör vi ett långpass, och då går vi upp väldigt tidigt. Då går vi upp klockan 05.00 och sätter oss i bilen. Vi åker iväg till en stuga, dricker lite kaffe eller te, och sedan springer vi i några timmar.

Hur skulle du beskriva dig privat och professionellt?
– På personligt plan – 4 underbara barn, lycklig familj och bara lugn och glad. Professionellt är jag ibland skoningslös, har tagit några tuffa beslut, vunnit många medaljer och ett stort fotbollsfan.

Slutligen, kan du berätta om skon Vaporfly NEXT%?
– Som idrottare söker du alltid nästa procent (NEXT%). För mig personligen vill jag ha en sko som är så lätt som möjligt, bra passform, stöd och grepp. 4% var fantastisk, men denna är ännu bättre, då den får mig på tårna och hjälper mig röra mig framåt så fort jag kan. Under utvecklingen av NEXT% genomförde vi många tester på löpband och andra tester, och redan första gången du testade dem fick du en wow-känsla.

– De var väldigt bra dämpning i dem, och som jag sa innan så fick de en upp på tårna och fick dig att röra dig framåt utan att egentligen försöka. Med tiden har Nike och hela teamet arbetat för att förbättra skon på flera olika sätt. De har blandat in fler idrottare i processen, när det gäller att ta reda på vad som behövs förbättras. – Det är också väldigt trevligt att arbeta tillsammans med ditt team – du ger dem feedback om vad du behöver och så levererar dem de bästa skorna för dig, som möjliggör för dig att springa så fort du kan.

Hur arbetar du tillsammans med din sponsor Nike?
– Min relation med Nike är väldigt stark. De vill alltid veta vad jag behöver och vad de kan hjälpa till med. På samma sätt som du har en tränare som hjälper dig komma i den bästa formen som möjligt inför en tävling. Det är samma sak när du sätter på dig dina kläder eller skor, du vill känna att du är smidig och snabb och redo att köra, och det hjälper Nike mig med.

På elitnivån inom idrott, hur viktiga är dessa marginella fördelar, vad gäller träning och tävlingsdag?
– Som elitidrottare handlar det alltid om små marginaler när det gäller om att vinna och kanske till och med komma fyra. Under årens lopp söker du alltid efter dessa små stegen när det gäller vad du kan förbättra. Du kan ställa dig frågan, varför kan inte jag vara på havsnivå med mina barn och träna där? Men jag vet att jag måste träna på hög höjd, på 3 000 meter – det är de som gör en stor skillnad för mig som idrottsman. När jag är tillbaka på havsnivå, har höghöjdsträningen gjort en stor skillnad. Det är samma vad gäller skor, NEXT% har det extra vad gäller stöd och dragkraft – det är bara bra att ha en produkt som hjälper mig uppnå mina mål. Små marginaler kan göra stor skillnad – mellan att du passerar mållinjen som etta eller hamnar på fjärde- eller femteplats. Som ni såg i London 2012, handlade det endast om de små marginalerna.

Mo Farah´s skoval i London Marathon Varporfly Next%
Mikaela spänner bågen i London Marathon

Mikaela spänner bågen i London Marathon


På söndag avgörs London Marathon med stjärnfyllda startfält på både herr och damsidan. Många svenskar finns givetvis på plats i massloppet, och ur elitperspektivet blir det spännande att följa fjolårets Stockholm Marathon vinnare Mikaela Larsson. RW stämde av med Mikaela inför loppet där hon berättar om hur hon vill spänna bågen mot en riktigt snabb tid.

Hur är känslan och tankarna inför London Marathon på söndag?
– Jo, det känns bra. Nu finns det inget mer jag kan göra, och inget jag kunde gjort annorlunda inför loppet. Jag har kunnat förbereda mig riktigt bra sedan årsskiftet då träningen började riktas mot London. Många långpass, långa trösklar och jag har varit hel och skadefri, så det känns som jag laddat så bra som jag kunnat och ser verkligen fram mot loppet på söndag.

Om man ser till helheten på träningen du gjort nu, är det någon skillnad jämfört med inför dina succélopp ifjol, med seger i Stockholm Marathon och suveränt 2.35 lopp på EM-maran?
– Jag har höjt min totala volym rejält, nästan en dubblering mot förra året faktiskt. I år har jag ”snittat” runt 150 km löpning per vecka, mot att tidigare kört 7-8 mil i snitt per vecka. Det har faktiskt funkat väldigt bra, så jag hoppas alla dessa extrakilometer och extra träningstid ska ge utdelning. Men det vet jag ju inte än om det ger utdelning nu direkt eller senare, men det känns kul att det funkat för kroppen.

Det verkar vara en trend nu bland många svenska elitlöpare att köra fartmässigt riktigt tuffa långpass, hur har ditt upplägg inför London sett ut gällande just långpasset?
– Jag har kört många långpass på runt 33-37 km. Nästan varje helg förutom nu på slutet där jag hade halvmaran i Berlin i början av april och sen nu helgen innan London blev det ”bara” ett kort 20 km långpass. – Det är lite intressant att se alla som kört snabba riktigt långa långpass, med farter under 4 minuters fart och så, men det är inget upplägg jag kört. Jag har känt själv att det nästans skulle bli som ett maraton, och det skulle innebära flera vilodagar efter och min kropp skulle varit riktigt sliten då. – Så jag och min tränare Kent har inte alls lagt upp det så utan alla långpass har gått i förhållandevis lugn kontrollerad fart. Runt 4.20 minuter per kilometer som snabbast men oftast har passen i fart legat runt 4.30-4.40 min/km. I gengäld har jag kört kvalitativ träning, med exempelvis långintervaller, dagen innan långpasset och det tycker jag ger bra effekt. Jag tycker det upplägget dessutom gör att jag kan maxa helgen bättre vilket är bra när man jobbar heltid i veckorna.

Nu är det bara 2 dagar kvar till loppet, hur har din nedtrappning sett ut i övrigt utöver ett kortare sista långpass med en vecka kvar?
– I måndags körde jag lugn distans, lite crosstraniner och lätt core styrka. Sen på tisdagen körde jag det sista kvalitativa passet innan London, men även det klart lugnare än vanligt. Så det blev 25 minuter i planerad maratonfart följt av några avslutande 200 meters intervaller. I onsdags tog jag helvila men fick en bra massage hos Access Rehab. I torsdags blev det 10 km distans, men med 9 minuter lätt tröskel inlagt och några stegringar som avslutning. Sista två dagarna blir det 6-8 km lugn jogg per dag och kanske någon lätt kort fartstegring.

Vilken är din plan nu inför London gällande upplägg på loppet? Jag vet att du vid något tidigare lopp skippat klockan helt och kört på känsla.

– Den här gången vågar jag inte köra helt på känsla. Då är jag rädd att det kommer gå för fort i början. I halvmaran i Berlin som jag körde som uppladdning inför London gick jag ut alldeles för fort i början av loppet och det vill jag undvika nu. Jag är inte så fartsäker på 3.33 minuter per kilometer som är mitt fartmål att hålla så länge jag kan. Så inledningsvis kör jag med klocka, men sen kommer jag efterhand som jag kommit in i loppet skippa att kolla så mycket på klockan.

Härligt tufft med 3.33 per kilometer som fart mål. Det ger ju i så fall 2.30 på hela maran och 5 minuter under ditt personbästa, är det ditt mål?
– Ja, det är 2.30 som är målbilden. Att starta i den farten och hålla det så länge som jag kan. Det är väldigt tufft mål för mig, och det kanske inte är den tiden jag tänkt på förhand tidigare under året. Men med ett bra EM lopp ifjol känner jag att jag vill och kan våga spänna bågen högt. Sen får vi se hur det håller. Så det är en liten chansning, men jag känner att jag inte har något att förlora, utan kan lära mig av att testa.

Som vi förstått fick du välja om du ville starta med den separata damelitstarten eller masstarten lite senare. Du valde att starta i den stora starten. Hur gick tankarna runt det beslutet?
– Det stämmer, jag kände att det är en stor risk att det skulle bli väldigt ensamt i damelitfältet för jag tror alla där säkert kommer starta utifrån att springa på runt 2.25 eller snabbare. Så för att inte riskera bli solo, och verkligen få känna inspirationen från loppet valde jag att starta med mass-starten. Jag gillar när det är mycket folk och förhoppningsvis kan jag hitta någon stor inspirerande klunga. Det hade aldrig hänt i damelitfältet, då måste man vara snabbare än den målbild jag har.

Det är verkligen stjärntätt i både herr och damklassen, och på herrsidan står även topplöparnas sko från Nike i fokus. Jag vet att du väljer springa i en version av den omtalade skon. Vad säger du om skon?
– Ja, jag har sett på Instagram att dom släppt en ny version, men det är säkert ytterst få löpare som har tillgång till den nya modellen. Men jag springer i Vaporfly 4% som jag tycker varit riktigt skön att springa maran i. Jag tränar aldrig i den skon, för jag upplever att den tar slut väldigt fort och funkar upp till 12 mil. Så det är en dyr peng per mil, men jag gillar den som sagt väldigt mycket just på maran. (red anmärkning kostar skon 2.500:-, och den nya modellen uppges komma kosta 2.750 när den blir tillgänglig. Mer om nya skon kan du läsa här)

Avslutningsvis, tror du på världsrekord i London på söndag?
– Ja, jag har kollat lite på väderleksprognosen, och det ser på förhand ganska bra ut och just den faktorn kan vara avgörande att dom klarar pressa varande så snabbt som det behövs för världsrekord. Men det är tuffa tider som behöver göras på både herr och damsidan, så det är ju inget man kan räkna med.

RW tackar Mikaela för pratstunden innan avresan till London och ser med spänning fram mot att följas Mikaela och önskar stort lycka till!

FOTO: Deca Text & Bild


Nedan syns de extremt starka elitfältet i London Marathon 2019

Här kan du läsa en tidigare artikel med filmlänk där en av förhandsfavoriterna Mo Farah berättar om sina tankar inför loppet.

Men:

🇰🇪 Eliud Kipchoge – 2h01’39”

🇰🇪 Wilson Kipsang – 2h03’23”

🇪🇹 Mosinet Geremew – 2h04’00”

🇪🇹 Leule Gebrselassie – 2h04’02”

🇪🇹 Tamirat Tola – 2h04’06”

🇪🇹 Mule Wasihun – 2h04’37”

🇪🇹 Tola Shura Kitata – 2h04’49”

🇬🇧 Mo Farah – 2h05’11”

🇰🇪 Daniel Wanjiru – 2h05’21”

🇰🇪 Abraham Kiptum – 2h05’26”

🇵🇱 Henryk Szost – 2h07’39”

🇳🇱 Michel Butter – 2h09’58”

🇬🇧 Callum Hawkins – 2h10’17”

🇧🇪 Bashir Abdi – 2h10’46”

🇺🇦 Ihor Olefirenko – 2h12’04”

🇮🇹 Yassin Rachik – 2h12’09”

 

Women:

🇰🇪 Mary Keitany – 2h17’01”

🇰🇪 Gladys Cherono – 2h18’11”

🇰🇪 Vivian Cheruiyot – 2h18’31”

🇰🇪 Brigid Kosgei – 2h18’35”

🇪🇹 Roza Dereje – 2h19’17”

🇪🇹 Birhane Dibaba – 2h19’51”

🇪🇹 Haftamnesh Tesfay – 2h20’13”

🇯🇵 Yuka Ando – 2h21’36”

🇪🇹 Tadelech Bekele – 2h21’40”

🇰🇪 Linet Masai – 2h23’46”

🇯🇵 Mayo Ichiyama – 2h24’33”

🇦🇺 Sinead Diver – 2h25’19”

🇺🇸 Molly Huddle – 2h26’44”

🇬🇧 Sonia Samuels – 2h28’04”

🇲🇩 Lilia Fisikovici – 2h28’26”

🇬🇧 Charlotte Purdue – 2h29’23”

🇬🇧 Lily Patridge – 2h29’24”

 

”Jag är löpare” Meteorolog Nils Holmqvist

”Jag är löpare” Meteorolog Nils Holmqvist


Nils Holmqvist, 32, meteorolog och löpare.

Jag har inte sprungit Stockholm Marathon, det ryktet om min löpförmåga är betydligt överdrivet.  Däremot spelade jag in en film inför Stockholm Marathon 2018, det skulle ju bli så himla varmt. Vi hade en vinkel på att det kunde vara farligt att springa, en kollega på väderredaktionen förbjöd sin man att starta, hon var orolig för att han skulle dö i hettan.

Jag löptränar regelbundet, men bara i motionssyfte. Det brukar bli sex, sju kilometer varannan dag under vår, sommar och höst. Gränsen går vid plus 5 grader, blir det kallare än så promenerar jag i stället. Jag föredrar sol, men det går också bra med klart till halvklart. Svag till måttlig vind är helt okej, men med friska vindar på 8 sekundmeter börjar det bli jobbigt.

Jag tycker om att slänga en blick upp mot himlen när jag är ute och springer, för att se om det händer något spännande. Dyker det upp ett fint moln brukar jag ta mig tid att stanna och titta.

Jag var en medioker fotbollsspelare som junior. Jag var lagkapten i Anderslöv BOIK:s B-lag, och bänkvärmare i A-laget. Vi spelade i pojk- och juniorallsvenskan. Jag tyckte löpning var roligt redan på den tiden, det berodde nog på att jag var bra på det. Jag var smal och tanig och hade inte så mycket att bära på. Vi brukade köra ”12-minutare” runt fotbollsplanen, det gick ut på att springa så många varv som möjligt på tolv minuter. Där låg jag alltid i täten.

Under gymnasiet gick jag in i en gymperiod, jag blev en riktig gymråtta. Det handlade mycket om att bänkpressa så mycket som möjligt, mitt rekord är 115 kilo. Men det jag är mest stolt över är när jag var ensam på gymmet och bänkade, och inte orkade få upp 100 kilo. Jag fick rulla stången med 100 kilo över magen, det var inte lätt, ska jag säga. Man fick spänna magmusklerna ordentligt.

Jag bor vid Mariatorget i Stockholm, min vanliga löprunda går ner mot Reimersholme och sedan tillbaka över Skinnarsviksberget för att få lite terräng. Som bäst brukar jag ligga i 5-tempo, jag har laddat ner appen Runkeeper för att hålla lite koll.

Vad gäller utrustning tycker jag att det är viktigast med bra löparskor, jag är rädd om fötter och knän. Jag har filmat mitt steg på löpband för att hitta ett par skor som passar.

Jag har sprungit Midnattsloppet, men utan att sikta på någon tid. Då var det fest efteråt med bubbel och annan vätske-ersättning, och det var jättekul men det blev också väldigt sent. Det är kanske inte så klokt att lägga in en fest efteråt, så där mitt i natten. 

Ibland springer jag i sällskap med min flickvän Julia, det händer också att vi tränar boxning ihop. Det brukar vara ganska så fridfullt, så länge hon inte träffar mig på näsan.

Mina föräldrar är lärare i matte och fysik, jag har också lätt för de ämnena. Jag fick en naturvetenskaplig uppfostran, och har aldrig trott på Tomten. Mina syskon har doktorerat i olika ämnen, men jag var väl lite mer uppe i det blå, så det blev meteorologi i stället. Men det är mycket matte och fysik där också. Och så har jag skrivit en bok, ”Himlen är vackrast med lagom mycket moln”. Läser du den får du veta nästan allt du behöver veta om väder. 

Mitt förhållande till löpträning, och all annan träning för den delen, är principen om träningspallens tre ben: träning, kost och vila. Kapar man ett av benen, så faller hela pallen. Jag tror att jag skrev det på ett prov som jag hade i ämnet idrott i skolan, men jag minns inte riktigt vad jag fick för betyg.

Min största ambition vad gäller löpning just nu är att köpa ett par nya löparskor. Dem ska jag använda så fort det blir vackert väder igen. 

Skor, svett och pannben – vägen mot ASICS Stockholm Marathon 2019

Skor, svett och pannben – vägen mot ASICS Stockholm Marathon 2019


I serien Skor, svett och pannben får vi följa Mica Stare och Elmina Saksi som båda tränar för ASICS Stockholm Marathon 2019. För Mica har löpningen varit en väg ut ur missbruksproblem, och Elmina siktar på att springa ännu en mara under 3 timmar.

I Runner´s Worlds november nummer 2018 kunde vi läsa om Mica Stare, och hur löpningen hjälpte henne bort från droger. Nu kan vi följa Micas väg mot ASICS Stockholm Marathon i en filmserien ”Skor, svett och pannben”. I första avsnittet berättar Mica om vad löpningen betytt för henne: