Så blev Emelie Forsberg bäst i världen

I starten inför Mont Blanc Marathon i Chamonix ser jag hennes blonda hästsvans studsa upp och ner i takt med hennes steg. Löpare och åskådare i närheten snubblar nästan över varandra för att få en bild tillsammans med stjärnan, eller åtminstone få se en glimt av henne. När vi ses efter loppet berättar Emelie Forsberg att hon är nöjd med sin andraplacering, men också med fjärdeplaceringen på ”Vertical kilometer”-loppet häromdagen. Då hade löparna till uppgift att ta sig 1 000 höjdmeter, en vertikal kilometer, på en sträcka av 3,8 kilometer. Där krävdes inte bara starka ben och gigantiska lungor utan även god teknik, eftersom den sista delen av banan innebar ren klättring – som gav rejält med mjölksyra.
– Det där är egentligen inte riktigt min grej eftersom jag inte har tränat för det, och jag har bara gjort ett liknande lopp tidigare. Men eftersom jag fortfarande utvecklas så vill jag verkligen försöka bli bättre på det, säger hon.

I dagens maratonlopp kom Emelie tvåa med tiden 4.25, cirka 20 minuter efter segraren Stevie Kremer från USA. Det är ingen imponerande maratontid. Men banan går på Frankrikes högsta berg Mont Blanc, och bjuder på en extremt kuperad och bitvis mycket svårsprungen terräng. Och som grädde på moset hade Emelie magproblem.
– Jag måste ha fått i mig något konstigt för jag hade ont i magen redan i starten, och sedan kräktes jag flera gånger under loppet. Det var intressant, säger hon med ett snett leende.

Det är så hon ser det. Magont, tunga ben, trötthet eller andra kroppsliga reaktioner är inga anledningar att bryta lopp. De är snarare intressanta utmaningar som ger henne tillfälle att studera sin egen reaktion.
– Jag sänkte farten och då gick det bättre, säger hon som om både problemet och lösningen var den enklaste saken i världen. Trots att Emelie inte ger upp i första taget när hon stöter på motgångar så skulle hon aldrig pusha sig själv över gränsen.
Hennes tränings- och tävlingsfilosofi är enkel: Det ska vara roligt och lustfyllt.
– Jag lyssnar alltid på mig själv. Det är ju för min egen skull jag springer och jag vet att jag alltid gör mitt bästa. Det viktiga för mig är att jag gillar det jag gör, förklarar hon.

Det senaste årets händelser må ha gjort Emelie till sportstjärna, men hon har inte en tillstymmelse till divalater. I Sverige och hemma i Tromsö i Norge får hon ingen större uppmärksamhet. Men i övriga Europa, där trail- och bergslöpning är enormt mycket större, är Emelie omåttligt populär.
– Visst har livet förändrats en del men jag är fortfarande samma person som jag var innan jag började nå stora framgångar för ett drygt år sedan. Den största skillnaden är att jag kutar fler lopp och deltar i så väldigt många fler arrangemang nu.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 10 2013. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

---