Hur andas du när du springer?

Jag är inget fan av ”måsten”. Inget fan av fasta rutiner, eller förutplanerade pass. Jag springer ju på känsla men om man nu får säga att jag har en craving denna graviditet så är det att springa! Lite varje dag.

Nu satte jag igång 25 december och jag har, förutom en dag, sprungit varje dag, men dagen efter det sprang jag två gånger och en annan dag också två gånger så på fredag har jag sprungit 32 pass på en månad om det håller sig.

Varför? För att jag vill och att det går och jo nu har jag blivit lite besatt av det i brist på att jag inte har min hårda satsning att lattja med just nu. Bara en kropp som sakta förvandlas till ett vaggande bebisskepp att försöka ta hand om bäst det går.

För att jag inte tränar så hårt när jag väl springer. Varför inte det? Jo jag vill inte riskera att ta i för mycket och göra någon skada. Hellre hålla igång lite ofta länge än ta ut mig för mycket någon gång och riskera något.

Jag är måliinriktad och det vill jag vara fast det är svårt att sätta specifika mål just nu. Den här tiden skulle träningen vara riktigt grisig egentligen. Kanske två timmar löp snortidigt på morgonen. En på lunchen och en till på kvällen vissa dagar. Lågkolhydratpass. Svajnigt tidiga morgonpass. Kräkiga backintervaller. Jag hade ett mål. Jag vill fortfarande ha ett mål men utan ett lopp som hägrar för första gången på tre år (!!) med en kropp som man inte vet var den är på väg riktigt bestämmer vad som kan göras.

Så jag har som mål att jogga/springa/lufsa varje dag så länge det går. Börja bygga lite mer styrka (har slarvat enormt och ryggen talar om det!). Att vara i min bästa form jag kan, just nu. Rocka den här graviditeten utan att ha tvång i träningen. Njuta av att njuta av alla pass. Vilket jag gjorde förut också förstås men ibland kom njutningen först efteråt, eller mitt i passet. Nu längtar jag ut, jag njuter när jag springer och jag njuter efteråt. Maxat!

 För sen blir det andra bullar. Med två små barn som går före allt och högt uppsatta tuffa #ultra mål! Det här är en unik period. På många sätt.

N är också med på detta, förstår att det är viktigt. Ringde hem igår från jobbet ”Har du sprungit? Hinner du komma ut idag?”. Japp! Från jobbet till dagis. Tass tass.

Idag från dagis till jobbet. Älskar varje minut.

Jag håller totalt 6 föreläsningar denna vecka. Allt från 20 minuter till en timme på engelska om utbrändhet och förebyggande stress. Samtidigt fotografering av lägenhet (låter lätt va, är det inte!). Hämt och lämn på dagis. Resa till Härjedalen och nattåg hem i helgen och pyssel med att Lillan ska få en fin vecka ändå. Då behöver man vara i balans. Det fixar man på olika sätt. Jag gör det i mina löparskor. Några minuter om dagen. Bara få den där känslan. Så landar allt så bra sen.

 Så tänker jag nu.Halvvägs.

---

Hörni, jag missade ju måndagspeppen förra veckan! Skäms på mig. Ren semesterförvirring.

Men nu är jag tillbaka! Och veckans fokus blir det som stod på den ”tavla” jag bara var tvungen att köpa när jag såg den i Corralejo på Fuerteventura. Med mitt motto och Ghandis citat ” Be the change you want to see in the world” på. Jag har det på jobbet också med en bild på Ghandi. En av de starkaste affirmationerna när man är rådvill, förbannad, vill ge upp, blir ledsen för att det inte är som man vill runtom en.

När man inte blir bemött som man förtjänar. När allt verkar mörkt. Då har man egentligen bara ett val. Att också vara det dåliga, vara det negativa, mata det onda?

Eller- vara den som är bra, positiv och god. Den som vänder det negativa, onda till något bättre.

När man känner sig maktlös, för att det finns så mycket att göra. När man inte kan göra allt- för det kan man aldrig. Ingen kan.

Då ska man göra det man kan, det enda man kan, det jag tycker man ska- det att vara den förändring man själv vill se i världen. Vara god, göra gott, visa respekt, bemöta med vänlighet, ta sig tid.

Göra det positiva. Göra det goda. Det är det enda man kan göra. Och gör man det, har man gjort sitt. Faktiskt. Man kan inte förändra andra men man kan förändra sig själv. Välja gott, välja rätt.

Jag brukar tänka på detta ibland när jag hämtar ut paket här i närheten. De som jobbar där gör det dagarna i ända, jag har betraktat dem när jag köar där. De ler aldrig. De bakom disken. De har mungipor rätt nedåt och har ett sååå besvärat kroppsspråk. De vill så tydligt markera att det här är inte roligt, tycker vi inte. Nope. Jävla paket. Nej det går inte att hämta ut åt din jättegamla pappa för du har bara kopierat hans legitimation på båda sidor med signatur och allt och han är nästan invalid men nej vi måste se själva kortet här. Vi tänker inte le för då fasiken kan ni ju tro att vi tycker det här är kul.

Jag försöker. Jag ska försöka. Le. När jag är där. Visa att vi ska ju ända göra det här, vi två, kanske kan vi le mot varandra så blir det lite bättre?

Det var en petitess till exempel i det stora hela. Jag menar ju egentligen större grejer men det börjar i det lilla: Vad är den goda förändringen just nu? Hur gör jag den?

Lättare sagt än gjort. Men påminner man sig då och då blir det lättare!

---

Den här veckan ser helgen väldigt annars ut! Jag ska till lilla Hede i Härjedalen för att föreläsa och leda en löpteknikworkshop på Hälsofesten i Hede.

Ett event som drivs med stor kärlek och som instruktör har jag fått ett helt fantastiskt bemötande- och jag har inte ens kommit dit än! Jag började själv leta boende men de har redan bokat in mig på bästa boendet- precis vid anläggningen där eventet hålls. Det kallar jag service!

För endast 250 kr (!!) får man en goodiebag, välja och vraka bland 15 olika träningspass samt lunch. Helt fantastiskt billigt för en hel dags träning, hälsa och inspiration!

Det ska bli enormt roligt att få komma dit och instruera. Kanske bor du i närheten eller kan ta dig dit? Det finns några platser kvar!

Läs mer här.

---

Livet är kort och jag blir påmind ofta men än mer 18e januari då min pappa skulle fyllt 68 år i år.

Hans liv blev kort, mitt vet jag inte än men om det är något som kan stressa mig så är det när dagar går utan att jag upplever #vavavoom . När dagar bara går utan att jag gör något som är utomhus eller som jag ser ett direkt mervärde i-för mig eller någon annan.

Så att ägna en hel helg åt att visningsstyla, nej göra om hela lägenheten till en tvåa där det inte ser ut som det bor ett barn och två vuxna utan en vuxen. Ja jag spottar nappen. Jag blir frustrerad och jag accepterar det inte. Jag vill vara ute och åka skidor med min älskling, pulka med min lilla trolla när hon kommer hem på söndagen.

Men jag kastar mig in i det. Vi kastade oss i i det. Sliter och släpar, bär, kånkar, stuvar om, hyr lastbil. N har byggt ett insynskyddsstaket till uteplatsen, vi var på IKEA lördagkväll efter 8 timmars hårt jobb, fnissade över en slamrig brickmiddag att det här var ju värst romantiskt…och så var det väl det. Eller massa kärlek iallafall. Vi har enormt kul ihop, oavsett vad vi gör.

Livet är kort och i detta livet är jag löpare. Idag ringde klockan 06.45 efter att vi gett upp jobbet kl 23.30 igår. Vi körde som galningar hela dagen idag med. Men klockan 18.25 till 19.00 var min tid. Huvudet var trött, kroppen kände av allt men jag fullkomligt studsade för att få dra på mig mina broddskor och jag kunde nästan förnimma den där luften och känslan av att springa i mörkret runt sjöarna.

Livet är kort och jag vill flyga så mycket jag kan. I snökall luft, i knarr, i slir, i modd. Någon centimeter över marken bara. Jag känner helt klart av att jag har min buddhakula med. Jag har lite svårare att komma upp fint på framfot, blir lite sittande men benen verkar vilja springa som förut och springer nästan framför mig. Snabba tassande steg.

Jag har ingen klocka med mig och springer på känsla- rate of percieved exertion och ingen säger att det går 30 sekunder långsammare på tröskeln nu. Jag flyger fram och ingen kan stoppa mig där och då. Känslan när det känns som den farträning jag körde i oktober kan förnimmas är magiskt. När det känns som det flyter på. Den känslan. En stund.

Hela passet, 35 minuter. Inte länge, länge nog. Gör sitt. Gör allt. Gör så gott. Gör hela dagen komplett.

Ger lugn. Rosiga kinder. Värme att stretcha. En känsla av att ha varit därute, där jag trivs bäst. Får komma hem till mina två bästa.

Fått göra sånt jag vill göra för att acceptera att livet är kort.

 bild: Iamilliontrees.com

 

---

Bilden ovan är nästan overkligt vacker men den är tagen ute på Ottsjön där jag brukar och brukade åka längd när jag bodde i Jämtland och när vi nu är uppe i stugan.

Bilden är tagen under Årefjällsloppet som går av stapeln för andra året efter premiärsuccén!

Jag var anmäld till 75 km men eftersom det är såpass mkt utför främst, även på 35 km distansen så har jag bytt till 11 km sträckan eftersom jag inte tror det är så bra bland massa andra åkare i 7e månaden att kanske stå på näsan utför!

Jag skulle säga att Årefjällsloppet nog måste vara ett av de vackraste skidloppen du kan åka! I samarbete med Edsåsdalen kan du också vid anmälan få ett bra pris på boende och transport till start och från mål!

Dessutom öppnade idag Årefjällsloppet ett skidspår på Ladugårdsgärdet i Stockholm för dig som vill träna för det eller något annat!

Här kan du läsa mer.

Hade jag inte försökt göra om min ”tvåa med barnrum” till en ”tvåa för ett par utan barn” idag inför visning så hade jag gärna tagit mig dit och stakat runt!

Ha en fin lördag!

---