Livet är kort
Livet är kort och jag blir påmind ofta men än mer 18e januari då min pappa skulle fyllt 68 år i år.
Hans liv blev kort, mitt vet jag inte än men om det är något som kan stressa mig så är det när dagar går utan att jag upplever #vavavoom . När dagar bara går utan att jag gör något som är utomhus eller som jag ser ett direkt mervärde i-för mig eller någon annan.
Så att ägna en hel helg åt att visningsstyla, nej göra om hela lägenheten till en tvåa där det inte ser ut som det bor ett barn och två vuxna utan en vuxen. Ja jag spottar nappen. Jag blir frustrerad och jag accepterar det inte. Jag vill vara ute och åka skidor med min älskling, pulka med min lilla trolla när hon kommer hem på söndagen.
Men jag kastar mig in i det. Vi kastade oss i i det. Sliter och släpar, bär, kånkar, stuvar om, hyr lastbil. N har byggt ett insynskyddsstaket till uteplatsen, vi var på IKEA lördagkväll efter 8 timmars hårt jobb, fnissade över en slamrig brickmiddag att det här var ju värst romantiskt…och så var det väl det. Eller massa kärlek iallafall. Vi har enormt kul ihop, oavsett vad vi gör.
Livet är kort och i detta livet är jag löpare. Idag ringde klockan 06.45 efter att vi gett upp jobbet kl 23.30 igår. Vi körde som galningar hela dagen idag med. Men klockan 18.25 till 19.00 var min tid. Huvudet var trött, kroppen kände av allt men jag fullkomligt studsade för att få dra på mig mina broddskor och jag kunde nästan förnimma den där luften och känslan av att springa i mörkret runt sjöarna.
Livet är kort och jag vill flyga så mycket jag kan. I snökall luft, i knarr, i slir, i modd. Någon centimeter över marken bara. Jag känner helt klart av att jag har min buddhakula med. Jag har lite svårare att komma upp fint på framfot, blir lite sittande men benen verkar vilja springa som förut och springer nästan framför mig. Snabba tassande steg.
Jag har ingen klocka med mig och springer på känsla- rate of percieved exertion och ingen säger att det går 30 sekunder långsammare på tröskeln nu. Jag flyger fram och ingen kan stoppa mig där och då. Känslan när det känns som den farträning jag körde i oktober kan förnimmas är magiskt. När det känns som det flyter på. Den känslan. En stund.
Hela passet, 35 minuter. Inte länge, länge nog. Gör sitt. Gör allt. Gör så gott. Gör hela dagen komplett.
Ger lugn. Rosiga kinder. Värme att stretcha. En känsla av att ha varit därute, där jag trivs bäst. Får komma hem till mina två bästa.
Fått göra sånt jag vill göra för att acceptera att livet är kort.
bild: Iamilliontrees.com





