Lyckoladdning
Jag är anhörig till stor sorg. Jag är sorgsen själv. Jag är orolig. Jag behöver inte berätta mer om det.
Jag har varit ledsen förut. Jag har brottats med att känna skrattet bubbla och krocka med dåligt samvete- får jag vara glad? Får jag njuta? Får jag söka lycka? När det är sorg i livet.
Jag har lärt mig att livet är liksom årstiderna- kyla följer värme. Värme följer kyla. Det händer alltid något jäkla skit. Lyckan stannar aldrig. När den går att få tag på- kasta dig in i den med hela du. Lyckoladda. För det behövs.
Hur hemskt det än är att vara med om tragedier så ger det ett helt annat djup, en helt annan empati och ett spektra av känslor som de som aldrig råkar ut för något inte får. Man ser det inte mitt i- men jag tror man får knivskarpa perspektiv och tar man det till sig så kan man oftast leva utan att reta upp sig på skitsaker. Det kommer hända värre saker i livet så det mesta som händer i vardagen är det ingen idé att reta upp sig på. Göra något åt- ja! Gräva där man står! Ja- men inte tömma energi och oro på sånt som inte spelar någon roll i perspektiv med annat.
Just idag så kunde jag använda livserfarenheten till att bli riktigt jäkla saligt skitlycklig över en ganska enkel företeelse:
Åka skidor på Ottsjön. En vanlig fredag i mars. I strålande solsken. Vindstilla. Helt ensam. Susa fram (eh nåja..) i sjunde månaden både i skejt och klassisk stil. Och bli sådär gåshudslycklig av det. Tycka att det liksom var helt fantastiskt. Gå runt och småmysa flera timmar innan och flera timmar efter.
Jag hoppas jag aldrig slutar att känna så. Jag hoppas inget mer hemskt händer. Men oavsett hoppas jag att jag kan lyckoladda hela livet.




