Utrustning för träningssommar

Det finns så många blogginlägg, artiklar och annat spritt socialmedialt om att ”du duger som du är”, ”det är insidan som räknas” osv osv. Många som skriver fina ord om hur det inte spelar någon roll vilken storlek man drar, hur det är snett o vint. Som det är på människor generellt. Det är så vi är och blir när vi börjar leva våra liv utanför sparkdräkten. Jag skulle kunna skriva ett inlägg om det här också.

Fine. Viktigt.

Men.

Det är fortfarande så att väldigt många vill känna så och uppmuntrar andras statement i att vara nöjda med sig själva. Man älskar att ”gilla” inlägg med naturliga människor som proklamerar att ”här är jag och jag är stolt över min kropp”. Men många människor, främst kvinnor, tjejer, tycker i flera fall inte att det gäller för dem själva. De tycker inte att de duger utseendemässigt för att patrullera på stranden i småkläder. Och det är förstås inte löst av att alla photoshoppade bilder försvinner utan det handlar om många olika saker. Men det är en del som gör det svårare.

Det är fortfarande övervägande så att bilder vi ser i tidningar och reklam för strandliv presenteras av en smal och retuscherad person. Långt ifrån hur mediankroppen ser ut.

Och att bara skriva att man duger som man är. Det väger inte upp allt det photoshoppade.

Ord är bra, de förstärker men de räcker inte. Det gäller mycket annat också där det skrivs mycket fint men vi måste walk the talk. Vara ärliga med att vi nog alla blir medvetna om våra kroppar när de ska exponeras- det är inget konstigt. Alla har något de är missnöjda med, men som med det mesta så kan man fokusera på det positiva.

Det gör mig så otroligt ledsen att tänka på alla de, mig själv inkluderad några år för länge sen, som mår dåligt över sin kropp. Som jämför sig med andra, ofta med en sträng måttstock mot sig själva och lägger sitt värde i sitt utseende. Som inte kan njuta utan hindras av en negativ medvetenhet om sin kropp. Det gör ont i hjärtat. Och jag blir sjukt frustrerad.

Hur vi beter oss och pratar om våra och andras kroppar skapar också en värdegrund för våra barn och barn i vår omgivning. Vad och hur vill vi att de ska tänka?

Hur vi reagerar på bilder vi ser, reklam med mer- det skapar också signaler och uppfattningar. Hur vi pratar om den photoshoppade tjejen i klädreklamen som verkar så lycklig i sin slit-oslängklänning för 149 kronor, det skapar ringar på vattnet.

Vi kan inte bara säga att man duger som man är. Vi måste visa att man gör det. Vi måste lyfta fram och stötta, heja på de som frångår orealistiska normer (klädföretag med mer). Vi måste agera med den enorma konsumentkraft vi har. Vi måste våga ifrågasätta tidningar och magasin som retuscherar osunt.

Senast idag läste jag flera artiklar om en reklamkampanj i Londons tunnelbana för ett proteintillskott där man använde en retuscherad tjej med (antar jag) plastikopererade bröst och rubriken ”Are you beach body ready”. Det har lett till en rejäl motreaktion med både kloka och underfundiga argument och motaktioner.

Läs mer på bustle.com (finns fler artiklar så klicka vidare).

Det jag vill förmedla är min övertygelse om att det, precis som med alla andra förändringar, inte räcker med att vi skriver massa saker om hur vi tycker att det ska vara. Vi måste vara förändringen där vi är i våra liv. För mig som mamma till två flickor, och någon sorts ”hälsoförebild” (inte mina ord, några av eras), en person som föreläser, coachar, en vän, syster, medmänniska och konsument…innebär det inte att frångå något jag redan gör. Utan göra vissa saker lite annorlunda. Uppmärksamma, ifrågasätta, välja.

Det är inte så lätt. Det kanske inte blir rätt varenda gång. Men jag hoppas du är med mig i att försöka där du är.

Och du, ge dig själv samma cred du ger andra, du ser deras fina egenskaper och tycker de ska vara stolta över sig själva och bekväma i sina kroppar. Ge dig själv den kärleken också.

Beach body ready nu och för alltid.

---

När jag föreläser om att satsa på ett mål- oavsett vad det må vara så handlar en del om att backa upp för de stunder då motivationen sviktar. För det gör den.

Man kan tänka på det som två vågskålar på en våg. För och emot att göra det man bestämt att man ska göra för att ta sig mot målet.

Har man satt ”rätt” mål så blir det lättare. Då finns det fler vikter att lägga på ”för”skålen. Har man svårt att hitta dem då kanske det är fel mål. Eller så har man inte jobbat fram tillräckligt mycket motivations”vikter” att ta till när det blir tungt på ”emot”sidan.

Hänger ni med?

Det gäller att sätta rätt mål för då kommer det finnas massor av bra argument för när det tryter med motivation. Det är inte troligt att du kommer komma på dem när hjärnan försöker få dig att ta den bekväma, trygga, gamla vanliga vägen.

Men har du tänkt på dem, formulerat dem och kopplat en känsla till dem – ja då är det ditt starkaste vapen när du står där och velar om du ska eller inte.

Till exempel. Igår. När jag sprungit 14 kilometer på morgonen. Och sen skulle springa igen på eftermiddagen. Efter barnkalas. Hade varit klockrent upplägg för att inte springa. Men jag var så motiverad. Inte till att byta om och sticka ut. Men till känslan av att utmana mig, känslan av att tassa fram i skogen. Känslan av att vara närmre mitt mål.  Det vägde mycket tyngre. Jag hade de tankarna redo för de visste jag att jag skulle behöva.

För att stå emot frestelsen att göra som man alltid gjort eller att ta enklaste vägen så måste man rusta sig.

Det kräver ett grundligt genomfört motivationsarbete och också insikten om att när motivationen sviktar så måste man lassa på med vikter på ”för”vågskålen så den tippar över. Den gör ofta inte det av sig självt när det handlar om att ändra på något, att utmana sig.

Så. Har du en utmaning- lägg tid o att formulera och verkligen KÄNNA argument för. Så är du rustad när motivationen tryter.

Under det här loppet fanns aldrig en tanke på att bryta trots att magen pajade med 6 mil kvar. TUNG motivation.

---

Det är viktigt att lyssna på kroppen. Den senaste tiden har jag i stort sett tränat helt utan vare sig strukturerad plan och utan att mäta kvantifierbart. Inget på armen alltså. Förutom under Workout Åre då jag testade en riktigt cool klocka. Mer om det i ett annat inlägg.

Jag motionerar så mycket så jag behöver inte oroa mig för att inte få till rörelse men ska man springa 16 mil så behövs träning.

Träning kräver fokus och jag har varit helt uppe i att jobba, planera bröllop och Tjejmarathon.

Men nu var det liksom dags. Redan igår var det dags men jag bara orkade inte springa hem 35 km på Roslagsleden från våra vänner utan satt där och fikade och hade trevligt istället och mös med mina tjejer hemma. Värt val.

Men i dag var det dags. Och dags för kalas. Ville inte gå upp för tidigt för behöver min sömn så det fick bli delat i två.

Förbereda så mycket det gick igårkvälll. Blåsa ”balonner” som lilla tjejen säger. Packa godispåsar (jag lägger inte så mycket godis men har gett up på att ge nötter och torkad frukt efter blickarna tidigare år).

14 km på morgonen. Hem. Snabb dusch. Fixa allt med hjälp av mannen. Klä ut sig till pirat (mannen var ballerina). Ut i parken. 10 kids. All in kalas. Gick dessutom in en stund så kaos i vår förhållandevis lilla lägenhet.

Städa och röja. Sätta sig en minut bara för att göra det extra tufft att sticka ut igen. Men var faktiskt sugen och pigg. Tro f** det med magen full av kalassocker.

Körde Extremen i Ursvik med dit och hemjogg. Så skönt att den känns helt ok nu. Så skönt att känna hur steget ”satt” och höll hela vägen Så jäkla skönt att känna att även om jag är låååångt ifrån ultraform så är pannbenet, fokuset och suget tillbaka. Och har jag det på plats så löser sig resten. Hej sommar 2016 det kommer bli många mil.

Jag hann springa och klura på ett träningsupplägg inför Black River Run också som jag ska skriva om senare.

---

Idag läste jag en fantastiskt bra skriven artikel om Michael Pollan i SvD. Pollan är professor i miljö- och vetenskapsjournalistik och har skrivit i New York Times under många år.

Han säger det så bra. Han säger det så klokt:

Vi producerar mer mat än vi behöver. Men vi äter fel saker.

Vi använder stora arealer för att odla mat till djur, som det inte är hållbart att vi äter så mycket av.

Vi slänger för mycket mat.

Även i flera utvecklingsländer är det i flera länder för mycket kalorier om är problemet. Mycket kalorier, lite näring.

Vi luras att tro att vi äter varierat, men det är ofta variationer av några få råvaror i olika konstellationer. Vete i olika former liksom.

Hela systemet bygger på att sälja mer vilket inte är hållbart då det bara gynnar storproducenter.

Vad ska vi göra då? Ja du och jag och alla andra kan göra massor som slutkonsumenter. Massor. Det vi köper, det produceras. Köper vi skräpmat och kastar massor av mat, och emballage för den delen. Då produceras det. Så enkelt är det på ett sätt.

Både du och jag vet vad som är bra mat. Faktiskt. Det är inte raketforskning. Inte alls.

Vi kan göra så så mycket. Vi kan tänka annorlunda, stanna upp och tänka och sen reagera annorlunda.

Vi kan ta Pollans enkla men superkloka råd:

Ät mat. Inte för mycket. Mest växter.

Läs artikeln här.

---

Jag har varit lite dålig på att lyssna på poddar senaste tiden. Jag ligger efter i lyssningen!

Men igår lyssnade jag på Unika Människor och intervjun med Mark Allen. Mark är en fantastisk triatlet men det är hans ansats till tävling och träning som jag verkligen gillar. Coolt att han är med i en svens podd- lyssna här.

Lisa McRae kan jag också varmt rekommendera att lyssna på. Lisa är en underbar människa med det största hjärtat. Via länken ovan hittar du henne också.

Jante är jag ju inte vän med så jag tipsar igen om att lyssna på min och Boels podd. Vårt senaste avsnitt handlar om hur man rustar chefer att leda sig själva hälsosamt men sen möjliggöra för sin personal att ta hand om sin hälsa. Företaget ökade sina frisktal med 300 %. Lyssna här och ge oss gärna tips på vem du tycker vi ska intervjua.

Trevlig helg på er!

---