perspektiv knock you in the face
Igår såg jag på nyheterna (det viktigaste jag tittar på känner jag).
Saga 16 år har cancer. Den är obotlig säger läkarna. Saga har bestämt sig för att blogga för att ge andra hopp och säger att ”det borde inte behövas något sånt här för att inse hur bra man har det.”
Det finns många såna här exempel. Vissa har det värre än andra. Den som är sjuk önskar inget hellre än att bli frisk. Bor man i östra Aleppo vet man inte vad julstress är för man kanske inte lever fram till jul.
Men vi bor inte i Aleppo. Och man måste gräva där man står. Men man måste skaffa sig perspektiv. Det kan vara den enklaste och billigaste lösningen till både direkt och långvarig lycka.
Alla har sin skit. Vi har också skit men det gör att allt annat känns lättare. Jag är helt immun mot både julstress och utbrändhet. Finns inte på världskartan längre för jag ställer det i perspektiv till min stora oro. Som jag aldrig kommer bli av med. Som är på riktigt.
Och jag tror inte att perspektiv alltid ska handla om att tänka att man ska våga massa avancerade saker. Sätta ett tufft mål. Dra iväg på en galen resa. Göra extravaganta saker bara för att livet kan vara kort.
Jag tror vår värld och alla i den skulle må så mycket bättre av att se äventyret i livet som det är. Se att relationer och den vardag man skapat, det är där magin ska ske. Det är där den sker, om vi stannar upp och tar oss tid att se den. Att ha ett jobb att gå till där man behövs. Att ha vänner som vill träffa en (även om man kanske inte hinner så ofta). Att ha en familj att både umgås med och bli galen på. Att få hämta på dagis och eller skola. Att lösa det där vardagspusslet utan att gå sönder. Allt det här vi tar för givet, men som vi bara har för att vi har det så förbaskat bra.
Det är så många, så så så många som strävar efter och aldrig ens kommer i närheten av den materiella rikedom och trygghet vi ändå har.
Som när man väl har den möjliggör att fokusera på att utveckla sin empati, sina relationer och hjälpa andra. Möjliggör att stanna upp och uppskatta hur fint det är att ha allt det där på plats. Sätta det jobbiga i att sortera i soprummet i sammanhanget att man har råd att köpa hem innehållet i kartongerna och då väl för fasen ska kunna ta sig tiden att sortera skräpet efteråt?
Men man ofta missar för vår brist på perspektiv, kontemplation och tid för reflektion gör att vi oftast egoistisk jagar mer av annat. Prestationer och prylar. Och det går så fort. Alla verkar lida av förmyckandet.
Tänk om det coolaste, häftigaste du kan göra är att vara nöjd här och nu? Lyfta upp något som redan finns och uppskatta det. Vårda något så det bibehålls. Stanna upp och bara lyfta upp allting du har och är och titta på det som en massa fina julklappar.
Vi vet ju att ingen på dödsbädden hade önskat fler saker. Det handlar ofta om relationer. Om att ha haft mer tid med de man älskar. Och vi vet att ge får oss att må bra. Den stressade lösningen är att ge en pryl. Men jag tror det finaste man kan ge är uppskattning i ord och tid. Det kräver att man stannar upp och inte dras med vare sig av sig själv eller
Vi kan ha det ännu bättre, må ännu bättre utan att förändra något mer än hur vi ser på saker och som Saga så klokt sa, det ska inte behövas ett cancerbesked för att inse hur bra vi har det.
Imorse på min transportlöp in till jobbet, efter dagislämning, skollämning och bara en kopp kaffe i kistan satte jag på Foo Fighters och Learn to Fly på onödigt hög volym, slet av mössan och vantarna och drog en, för mig, hiskeligt snabb kilometer rätt igenom Vasastan så snö och is sprutade. Sick-sackade förbi folk. Lungorna vände sig ut och in. Kände mig evinnerligt lycklig, tacksam och levande.
Kraften i det lilla stora i en vardag. Här och nu. Här är livet.
Kanske inte något för de känsliga magarna…. men så gott!