Mot seger- med vinst från start

Alla de som på Instagram och andra sociala medier hävdar att det är 100%igt underbart att semestra med barn- ljuger! Ibland är det ett slit att ta sig igenom där en stund för sig själv, tex på toaletten är själva paradiset.
En vanlig dag innebär: Logistik, utfodring, säkerhet, diplomati, fredsmäklari och på sommaren tillkommer även drunkning till alla de triljarder sätt som de här varelserna försöker ha ihjäl sig själva på varje dag.
Missförstå mig rätt. Jag älskar min dotter över allt annat, saknar henne när vi är ifrån varandra och hennes sällskap är det bästa men vissa dagar när hon från 07.00 till när hon behagar somna vid 20.30 är en förvisso helt underbar virvelvind av energi, badglädje med hybris, envishet, 4-års trots och mammighet- ja då, ibland, vill jag bara ta mina löparskor och springa iväg. En stund. Bara en stund. Så får man inte säga va? Det skiter jag i. Så känner jag ibland och så känner fler med mig.
Att varannan dag få till ett träningspass blir liksom så himla viktigt. Jag känner mig jätteego, jag borde bara vara glad att jag har ett barn att ta hand om men hands up. Jag är bara mänsklig, såhär känner jag. Jag vill träna. Jag mår så himla bra då. Jag får eoner av tålamod.
Men igår gick det inte. Tiden räckte på något sätt inte till och hon ville vara med mig- hela tiden!
Lösning! Jag, syster, stora E, MiniMe och hunden ( nåja, stor kanin) Frasse stack ut tillsammans innan maten. Vi joggade allihop en kilometer som uppvärmning och jag knep en 800 meter till i snabb fart. Sen turades vi om att köra backintervaller och en passade Lillan som såg till att man i vilan gjorde armhävningar. Sen hände en liten olycka vilket resulterade i att kjol och trosor åkte av och sen ville hon inte vara åskådare mer utan också springa backe förstås. Sin mammas dotter liksom. Så barrumpad 4-åring, liten hund, stor karl och två systrar Forsmark uppför backen. Helt klart en syn!
Jag knep lite fler vändor och en snabb runda runt åkern och fick ihop 7 km iallafall. Också ett träningspass!

---

Jag och Madde har just knåpat ihop en artikel om Tjejmarathon till en tidning. Det är ibland svårt att beskriva allt som Tjejmaran står för i en artikel. Det är så mycket! Årets lopp blev så himla bra! Alla var så glada och kämpade så fint. Starka fina insatser och ett teamwork utan dess like. Jag blir alldeles LilleSkuttig i ögonen när jag ser bilderna.

Coynthas man Göran fotade i år igen och jag tycker nog att hans bilder förmedlar mycket av glädjen och gemenskapen som vi vill uppnå!

Klicka här och scrolla så får ni se själva!

Tjejmarathon är mycket kärlek-här Magda och Nina!

---

Jag har precis skiljts åt från den man jag älskar mest i hela världen. Skiljts åt för att vara ifrån varandra längre än vi varit sen vi träffades första gången. Det är inte någon publik löpsedelshistoria vad jag gått igenom för några år sen men låt oss säga att lita på någon, det har inte varit min starka sida.

Det krävs någon alldeles speciell för att jag ska ge upp den här trygga ensamheten som det är att vara separerad småbarnsmamma. Han är speciell. Att ge sig i kast med mig som vet bäst jämt och dessutom har en dotter som också gärna vill veta bäst- ja då måste man vara en riktigt stark och klok kille.

Det har hänt så mycket de senaste 2,5 åren för honom. Men nu är det på riktigt, nu åker han till Sydafrika och World Transplant Games för att försöka slå världsrekord för transplanterade på 5000 meter. Och han ska få berätta själv om det här på bloggen!

Jag slåss inte med biverkningar från immunsuppresiva mediciner och kortison. Jag slåss bara med Luther. Och en oro för att något ska hända. Det har hänt massa jobbiga saker de senaste tre åren. Många fantastiska också men några riktigt riktigt omkullkastande saker som gör att jag blir kallsvettig när jag ser ambulanser och bölar som Lille Skutt för minsta lilla. Men nu tycker jag det varit lite lugnt de senaste 10 månaderna. Förhållandevis alltså. Men det har varit svårt att koppla av. Våga tro att det ska vara bra nu. Ingen ska dö. Vara nära att dö. Lura mig.

Jag är bra på att leva. Bra på att göra det som gör mig lycklig och sätta livet före kutym och borden. Men jag är värdelös på att unna mig själv att säga att nu är det bra. Du är bra! Och jag är urusel på att inte oroa mig.

Alla mammor oroar sig men för mig räcker det med ett missat samtal från okänt nummer för att jag ska tro att något allvarligt hänt min dotter eller N. Och för den senare personer är det liiite befogat faktiskt.

Och jag jagas genom semestern av den där piskan jag snidat helt själv- du borde jobba. Du borde göra något vettigt. Slappna inte av för då händer det något! Men jag har börjat vifta bort den lite. Jag vet inte hur. Men som vanligt med lite perspektiv. Just nu är allt bra. Den lilla kärleken mår bra, riktigt bra. Är trygg glad och framåt. Den stora kärleken mår också bra. Det har varit tufft, det kommer att vara tufft men just nu är det jättebra.

Och jag är ledig. Länge. Faktiskt. Och jo- jag jobbar lite då och då på semestern. Sånt är mitt jobb. Men det är helt ok att vara ledig för det allra mesta. En del semester, en del föräldraledighet. Flera veckor i Värmland och flera i Jämtland. Ta sig tid att läsa flera böcker vid nattning för det inte finns något jobb att ta itu med direkt när MiniMe somnat. Vi hinner diskutera vad träd kommer ifrån, blåsa såpbubblor och gunga hammock. Hinner umgås med min syster, min faster, träffa gamla vänner och fika bort en halv dag i skuggan. Göra inte ett jota vettigt en hel dag. Det måste vara bra. Det intalar jag mig, om och om igen. Det här är bra!

Det har varit tufft i livet. Flera gånger. Det kommer det bli igen. Kanske till och med snart. Men just just nu. Är det bra. Riktigt bra.

---

Man ska inte konstra till det så mycket. Ska man springa ett långt lopp- springt långt! Ska man springa kort och fort- spring kort och fort.

Sen kan man fixa och trixa och greja men oftast har vi motionärer inte så mycket tid så att fokusera på att göra det man verkligen behöver torde vara i fokus!
En studie på längdskidåkare ger också vatten på den kvarn som talar för att vi som pysslar med uthållighetsidrott förstås har mest att hämta i form av syreupptagsförbättring från längre intervaller (5-10 minuter) snarare än korta.
Jag vill inte heller konstla till det: mina lopp går i terräng, är kuperade och jobbiga så då försöker jag träna så. Idag blev det 20 km med Extremespåret i Ursvik. Träningsvärken från backintervallerna i måndags kom som ett brev på posten samtidigt och det var tungt och slitigt. Men underbart!

---

Alla vägar bär kanske till Rom men de går inte via Hammarbybacken.

Herregud vad dåligt jag hittar i Stockholm och på söder är jag verkligen helt lost! Av någon anledning trodde jag att Hammarbybacken låg på samma ö som typ Götgatan och blev förvånad när jag snabbt scannade av en karta på mobilen. Vafalls?

Jag cyklade lite på måfå och det tog sin lilla tid men så siktade jag Globen och fick tag i en bro att cykla över och kunde leta mig fram.

Solen strålade och det var flera andra löpare, turister och strosare som hölls i backen.

Jag var uppvärmd efter allt cyklande så bytte om till löparskor och satte igång. Tanken var att köra fem vändor men man är ju lika trött efter två som efter fyra osv så jag körde sju vändor vilket ger totalt cirka 480 stigmeter. Det är inte ens  en tredjedel av vad Axa Fjällmarathon bjuder på men mer stigmeter än jag betat av på länge.

Flera IF Linnealöpare anslöt också och det var kul att det var så mycket folk i backen en solig kväll! Alltid kul att springa terräng!

På Fitness-Lifestyles hemsida delar jag med mig av mina tips för att springa trail från när jag var i Åre. Jag älskar den sträckan som jag springer och det syns inte hur brant upp och ned det är! Se här.

Här kan du även få några backtips. Undrar hur många gånger jag säger ”de arbetande musklerna” i videon?

Lycka till med sommarlöpningen!

---