Också ett träningspass

Jag har precis skiljts åt från den man jag älskar mest i hela världen. Skiljts åt för att vara ifrån varandra längre än vi varit sen vi träffades första gången. Det är inte någon publik löpsedelshistoria vad jag gått igenom för några år sen men låt oss säga att lita på någon, det har inte varit min starka sida.

Det krävs någon alldeles speciell för att jag ska ge upp den här trygga ensamheten som det är att vara separerad småbarnsmamma. Han är speciell. Att ge sig i kast med mig som vet bäst jämt och dessutom har en dotter som också gärna vill veta bäst- ja då måste man vara en riktigt stark och klok kille.

Det har hänt så mycket de senaste 2,5 åren för honom. Men nu är det på riktigt, nu åker han till Sydafrika och World Transplant Games för att försöka slå världsrekord för transplanterade på 5000 meter. Och han ska få berätta själv om det här på bloggen!

Jag slåss inte med biverkningar från immunsuppresiva mediciner och kortison. Jag slåss bara med Luther. Och en oro för att något ska hända. Det har hänt massa jobbiga saker de senaste tre åren. Många fantastiska också men några riktigt riktigt omkullkastande saker som gör att jag blir kallsvettig när jag ser ambulanser och bölar som Lille Skutt för minsta lilla. Men nu tycker jag det varit lite lugnt de senaste 10 månaderna. Förhållandevis alltså. Men det har varit svårt att koppla av. Våga tro att det ska vara bra nu. Ingen ska dö. Vara nära att dö. Lura mig.

Jag är bra på att leva. Bra på att göra det som gör mig lycklig och sätta livet före kutym och borden. Men jag är värdelös på att unna mig själv att säga att nu är det bra. Du är bra! Och jag är urusel på att inte oroa mig.

Alla mammor oroar sig men för mig räcker det med ett missat samtal från okänt nummer för att jag ska tro att något allvarligt hänt min dotter eller N. Och för den senare personer är det liiite befogat faktiskt.

Och jag jagas genom semestern av den där piskan jag snidat helt själv- du borde jobba. Du borde göra något vettigt. Slappna inte av för då händer det något! Men jag har börjat vifta bort den lite. Jag vet inte hur. Men som vanligt med lite perspektiv. Just nu är allt bra. Den lilla kärleken mår bra, riktigt bra. Är trygg glad och framåt. Den stora kärleken mår också bra. Det har varit tufft, det kommer att vara tufft men just nu är det jättebra.

Och jag är ledig. Länge. Faktiskt. Och jo- jag jobbar lite då och då på semestern. Sånt är mitt jobb. Men det är helt ok att vara ledig för det allra mesta. En del semester, en del föräldraledighet. Flera veckor i Värmland och flera i Jämtland. Ta sig tid att läsa flera böcker vid nattning för det inte finns något jobb att ta itu med direkt när MiniMe somnat. Vi hinner diskutera vad träd kommer ifrån, blåsa såpbubblor och gunga hammock. Hinner umgås med min syster, min faster, träffa gamla vänner och fika bort en halv dag i skuggan. Göra inte ett jota vettigt en hel dag. Det måste vara bra. Det intalar jag mig, om och om igen. Det här är bra!

Det har varit tufft i livet. Flera gånger. Det kommer det bli igen. Kanske till och med snart. Men just just nu. Är det bra. Riktigt bra.

---

Man ska inte konstra till det så mycket. Ska man springa ett långt lopp- springt långt! Ska man springa kort och fort- spring kort och fort.

Sen kan man fixa och trixa och greja men oftast har vi motionärer inte så mycket tid så att fokusera på att göra det man verkligen behöver torde vara i fokus!
En studie på längdskidåkare ger också vatten på den kvarn som talar för att vi som pysslar med uthållighetsidrott förstås har mest att hämta i form av syreupptagsförbättring från längre intervaller (5-10 minuter) snarare än korta.
Jag vill inte heller konstla till det: mina lopp går i terräng, är kuperade och jobbiga så då försöker jag träna så. Idag blev det 20 km med Extremespåret i Ursvik. Träningsvärken från backintervallerna i måndags kom som ett brev på posten samtidigt och det var tungt och slitigt. Men underbart!

---

Alla vägar bär kanske till Rom men de går inte via Hammarbybacken.

Herregud vad dåligt jag hittar i Stockholm och på söder är jag verkligen helt lost! Av någon anledning trodde jag att Hammarbybacken låg på samma ö som typ Götgatan och blev förvånad när jag snabbt scannade av en karta på mobilen. Vafalls?

Jag cyklade lite på måfå och det tog sin lilla tid men så siktade jag Globen och fick tag i en bro att cykla över och kunde leta mig fram.

Solen strålade och det var flera andra löpare, turister och strosare som hölls i backen.

Jag var uppvärmd efter allt cyklande så bytte om till löparskor och satte igång. Tanken var att köra fem vändor men man är ju lika trött efter två som efter fyra osv så jag körde sju vändor vilket ger totalt cirka 480 stigmeter. Det är inte ens  en tredjedel av vad Axa Fjällmarathon bjuder på men mer stigmeter än jag betat av på länge.

Flera IF Linnealöpare anslöt också och det var kul att det var så mycket folk i backen en solig kväll! Alltid kul att springa terräng!

På Fitness-Lifestyles hemsida delar jag med mig av mina tips för att springa trail från när jag var i Åre. Jag älskar den sträckan som jag springer och det syns inte hur brant upp och ned det är! Se här.

Här kan du även få några backtips. Undrar hur många gånger jag säger ”de arbetande musklerna” i videon?

Lycka till med sommarlöpningen!

---

Träningen just nu alltså. Frekvens och glädje är ledorden men inte så mycket kvalitet och intensitet. Gott så förvisso.

Förra veckan sprang jag lite hipp som happ varje dag. 4 km runt Apelviken på måndagen, morgonjogg ungefär samma distans tisdag morgon. Sightseeingpass i Varberg tisdag kväll. Crossfitträning på Krillan (Kristinebergs IP) på onsdag kväll med några kilometer löp och lite cykel. Söndag, måndag, tisdag blev det flera timmars paddling på surfbräda som känns i hela ryggen.

Torsdag blev det 5 km jogg och klippskutt med N i Öregrund. Fredag cirka 6 km morgonjogg, 2 timmar kajakpaddling (bra ryggträning!). Lördag intervaller i terräng och söndag 9 km morgonjogg.

Den träningen är ju hälsosam, social och fin på alla sätt men fyller inte riktigt syftet att förbereda sig för att springa en fjällmara och ett 16-mils lopp.

Så den här veckan tänkte jag vara lite mer jobbig mot mig själv. Jag ska faktiskt just jobba några timmar- jag har en lång semester så nu efter ungefär hälften jobbar jag en halv vecka bara för att vara lite i fas och lite förberedd inför allt som händer när jag kommer tillbaka. Jag behöver inte ens åka in på kontoret utan sitta vid datorn någonstans där jag blir inspirerad så i eftermiddag kommer jag sätta mig på ett café någonstans i Gamla Stan. Nytta med nöje ni vet.

Dessutom tänkte jag planera in några riktigt jobbiga träningspass som förhoppningsvis ska få mig lite i bättre form:

Backintervaller i Hammarbybacken: Ikväll. Cykel dit och hem. Fem stycken.

Ursvikextremen: Kuperat otyg. Riktigt jobbigt. Blir cirka 20 väldigt kuperade kilometrar dörr till dörr från min lilla lya.

Ultralångpass: I Värmland. Har en liten ide om en liten runda jag vill springa där. Eller ja- liten och liten- ungefär 6 mil är den faktiskt.

Jag ser faktiskt riktigt fram emot det. Än så länge.

Alternativ träning? Nej att ha roligt och bli lite stark samtidigt.

---

Vi är i Öregrund några fina, roliga blåsiga dagar hos goda vänner till N.
Först tältade vi och sen har vi bott på loftet i ett gammalt 1700-tals hus. vi har paddlat kajak, sprungit, fikat, ätit glass. Fikat lite mer och sovit gott!
Igår var det fest och det är inte ofta för min del. Jag varken kan eller vill dricka mycket alkohol och trötta som två barn blir både jag och N vid tiosnåret. Två glas mousserande räckte väl för mig.
Igår blev det både sent och blött för flera med efterföljande skallebang och uppstigning vid lunch. Helt ok men jag är alldeles för girig för att låta det bli så.
Jag vill ha kul både på kvällen och på morgonen.
Det är inga problem att vara med på kalasandet fram till elvatiden, hinna äta god middag, umgås och sen sova hela 8 timmar och vakna utvilad nästa morgon. Präktigt? Ja då får det vara det.
Imorse smög så jag och N upp och försökte tyst göra lite kaffe bland spåren av festen. Stack ut på en underbar 9 kilometers
terränglöptur före frukost. Rotiga stigar och havsnära klipplöpning.
Underbart!
Nu har jag kramat om finaste födelsedagsbarnet S för att åka till Uppsala för att träffa en kompis. Pigg och glad- det är värt så mycket!
Nästa vecka ska jag försöka strukturera upp träningen lite…

---