Silvander: Löpningens årskrönika

Solen har skinit över svensk friidrott det här året. Kanske gör vi bäst i att njuta av det, för en liten bit bort tornar något annat upp sig. Det är inte här än men det kommer allt närmare. 

När nyårsklockorna slår på onsdag kommer vi kunna lägga bokslut för halva 20- talet och till det ett synnerligen händelserikt år till handlingarna. Jag vågar säga att inget annat år har haft så höga toppar och samtidigt så hög bredd som 2025. 

När Andreas Almgren startade året gjorde han det med ett oklart rykte. Vi visste faktiskt inte hur vi skulle definiera honom. Ständigt skadad, snubblande nära eller bäst genom tiderna? Alla tre alternativ hade starka argument. 

När halva årets summerades var det också som att han valt samtliga vägar. Han hade två europarekord, en fjärdeplats på EM och så den där krampen som fick Sverige att hålla andan. 

På VM i Tokyo sprang därför Almgren 25 varv mot sitt eget eftermäle. Knappt 29 minuter tog det innan han bestämde sig för hur han ska minnas. VM- bronset var ett långfinger till alla som hade räknat bort honom. 

Och om det fortfarande var någon som tvivlade kom den sista stöten i oktober när ett hattrick i Europarekord fullbordades i Sveriges nya löparmecka, Valencia. 

Några kan fortfarande hävda att Anders Gärderud vann OS- guld och att Gunder Hägg faktiskt slog världsrekord, men ingen kan säga att Almgren var talangen som inte uppnådde sin potential. 

“Lever i en guldålder”

Bakom Almgren har Samuel Pihlström seglat upp. På tre mästerskap tog han sig till tre finaler i löpningens huvudnummer, 1500 meter. 

Wilma Nielsen vann NCAA mästerskapen inomhus och sällar sig till en unik trio svenska löpare som gjort det. Vera Sjöberg blev tvåa utomhus och visade på SM i Karlstad att hon är kvinnan att slå. 

Sarah Lahti är pånyttfödd och pratade logistik om medalj på terräng- EM. Att hennes niondeplats blev en besvikelse säger något om vår samtid. Resultatmässigt lever vi i en guldålder. 

Lägg därtill Simon Sundströms åttondeplats på samma mästerskap, att fyra tjejer kvalade in till 1500 meter på VM och att Suldan Hassan faktiskt inte är så långt från toppen och du får återigen en sån där härlig ekvation att räkna på. 

“Årets lägsta punkt”

Som vi vet finns “lyckliga i alla sina dagarr”  bara i sagorna och även det här året har fått uppleva sina törner. 

Andreas Kramer var återigen stabil på 800 meter men åkte på två sjukdomar inför båda mästerskapen och i och med det hostades hans form bort. 

Sen har vi årets lägsta punkt. I augusti meddelades att Samuel Russom åkt fast för dopning. Hässelbylöpare som vann SM- guld i maraton så sent som i juni är nu avstängd från all idrott i tre år. 

Ett tråkigt besked, såklart, men det är faktiskt inte det som får mig att se molnen på löparhimlen. 

“Någon gång tar turen slut”

Det vi måste komma ihåg är att den här generationen inte är ett resultat av att några personer satt sig i ett rum och bestämt sig för att göra om svensk friidrott. Det är inte ett resultat av att förbundet gjort satsningar där tränare och aktiva fått större ekonomisk stöttning. Den här generationen löpare är en vinst på ett lotteri. 

I sporter som fotboll och ishockey mäts framtidstro i allt högre grad i pengar och ur den synvinkel ser svensk friidrotts framtid inte lika roligt ut. 

Trots att VM var en sportslig succé, att det finns profiler som Andreas Almgren, Daniel Ståhl, Mondo Duplantis och Vanessa Kamga, så omsätter svenska friidrottsförbundet hälften så mycket nu som de gjorde när 20- talet började. Man har inte lyckats kapitalisera på de framgångar som skett. 

Sportsligt kan vi fortsätta leva på det som varit. Jag ser inga anledningar till att inte våga drömma större nästa år. Varför ska inte Samuel Pihlström kunna springa under 3.30? Varför kan inte Sarah Lahti ta en EM- medalj? Och Andreas Almgren, varför inte ett världsrekord? 

Och ser vi till nästa generation ser de onekligen lovande ut. Sebastian Lörstad, Karl Ottfalk, Carmen Cernjul och Fanny Szalkai, för att nämna några, har en lång lång väg kvar att gå men kanske kan de lyckas. Kanske har svensk friidrott vunnit på lotto igen, det kan ske. Men det sker inte för evigt, någon gång tar nämligen turen slut. Var står vi då?

---