Silvander: Kan någon beskriva hur man stoppar denna man?

Det gick inte i Birmingham. Inte i Köpenhamn eller i New York. Så snälla, förklara för mig: Hur stoppar man den här mannen?

Emil Blomberg gästade Aktuellt. Kalle Berglund dök upp i Sportnytt och i Efter fem satt Tommy Åström och A Lennart Julin.

Det har varit märkligt att se hur ett helt land sluter upp bakom en sport som länge fått finna sig i att kallas tråkig.

Men i två timmar har vi nu suttit förenade på håll. Alla framför varsin skärm och följt en man som tagit sig an drygt 42 kilometer i en stad långt hemifrån. Den där berömda lägerelden, som vi trott hade försvunnit i skärmarnas tid, har börjat tändas igen.

Jag tror inte att det är det ostoppbara i Andreas Almgren som tänt den, utan snarare det mänskliga. Att Almgrens historia på något sätt representerar den kosmiska rättvisa vi alla vill tro på.

Killen från Sollentuna som fick alla rätt på proven. Han som lade ner jobbet, men kanske gjorde det lite för bra. Som var nedslagen av ambitionen och bortvisad av skadorna, men som reste sig på nio och fick börja om. 

Det finns ingen garanti för att hårt arbete ska löna sig. Ingen regel som säger att den som offrar mest också ska få mest tillbaka.

Men ibland gör det faktiskt det. Det här året har varit ett bevis på det. 

En uppvisning i taktiskt briljans

I Birmingham var det världsmästaren och Europamästaren som försökte. De var aldrig nära. I Köpenhamn försökte olympiamästare och världsrekordhållare, men allt såg mest ut som en turistresa. 

I New York? Tja, om jag ska vara ärlig: Det blev aldrig ens nervöst. Det är väl kanske så det blir när världens bästa får göra det han är bäst på. Då finns det inget spektakulärt. Inga stora gester, inga panikartade ryck. Bara ett lugnt och metodiskt arbete framåt. Som en väloljad maskin.

Återigen blev det en uppvisning i taktisk briljans. Hur kan man göra så lite som möjligt men ändå få ut max? Fråga Andreas Almgren.

Inte ett finger rörde han fel. Inte en meter i onödan var han uppe och täppte till de luckor som då och då bildades.

I maratonloppets Chicken-race stirrade han ut varenda en.

När klungan krympt till tre löpare med tre kilometer kvar kallade antagligen Fredric Karén hela Bragdguldsjuryn till stormöte.

Med två kilometer kvar öppnade de mötet. Med en kilometer kvar stängde de det.

Med ett leende på läpparna och armarna ut mot publiken kunde Andreas Almgren korsa mållinjen i vad som kanske är världens mest kända stad. Nu har han erövrat den också.

“Han måste vetat om det”

Det sjuka är att alla måste ha vetat om Almgrens taktik. Fjolårsvinnaren Benson Kipruto måste ha haft den i bakhuvudet inför loppet. Han måste ha lagt upp loppet på ett sätt som skulle göra det omöjligt för den där svensken att vinna.

Han måste ha frågat sig: Hur gör man för att stoppa honom?

Men som vi såg i dag kom han antagligen inte fram till någonting.

Jag skulle gärna vilja flika in med något här. Säga att jag hade gjort på det ena eller andra sättet. Att det fanns något uppenbart som konkurrenterna missade. Men jag kan ärligt talat inte komma på något.

Med 2.06.01 är loppet ett av de fyra snabbaste i New Yorks historia. Det gick, med andra ord, inte långsamt.

Så snälla, ni som kanske vet bättre än jag. Ni som hunnit sansa er mer. Håll det för er själva.

För helt ärligt, den här drömmen är för bra nu.

Berätta inte för mig hur man ska göra för att stoppa Andreas Almgren.

---