Anders Gyhlenius förlorade mot cancern

Anders Gyhlenius förlorade mot cancern


Det är med stor sorg vi har mottagit nyheten om att Anders Gyhlenius har lämnat oss. När vi fick höra om hans historia visste vi direkt att det var något vi ville förmedla till våra läsare (RW #11-2012). Anders, som fick cancerbeskedet i november 2010 och en prognos som sträckte sig bara några månader framåt, bestämde sig för att inte låta sjukdomen diktera tillvaron.

Istället fortsatte han att träna på med stor glädje och mycket jävlar anamma för att kunna genomföra sina älskade klassikerlopp. Det var som att kärleken till livet och passionen för att träna och delta var så mycket större än cancern – och han lyckades kämpa på mot alla odds i tre och ett halvt år. Anders historia berörde många med oss, och vi är glada att han ville berätta den för våra läsare. Men idag tänker vi framför allt på hans familj och vänner.

/Runner’s World-redaktionen genom Stefan Larsén

Han har deltagit i över 800 lopp och aldrig brutit ett enda. Han har sprungit samtliga upplagor av Stockholm Marathon, 39 Lidingölopp och i februari har han genomfört ”klassikern” 35 gånger.

Om han lever så länge. För med diagnosen obotlig skelettcancer planerar Anders Gyhlenius bara tre månader i taget.

– Det innebär inte att jag ger upp, säger Anders som har bestämt sig för att fokusera på glädjen mitt i sorgen och smärtan.

I receptionen på Ikea i Kungens Kurva väntar jag mig se en mager man, tärd av sjukdom, men möts istället av en något korpulent kille med tjockt hår, pigga blå ögon och rosiga kinder. Varuhuschefen Anders Gyhlenius är 59 år, lider av obotlig skelettcancer, men ser knappt ut att ha passerat 50-årssträcket.

Vi går in på möbelvaruhusets personalavdelning som är inredd och dekorerad på Ikea-vis. Schabloner av fjärilar i vackra färger dansar över Anders Gyhlenius blå fondvägg och ljuset flödar in genom rummets främre vägg som är av glas. Varuhuschefen kan stänga dörren om sig, men han är alltid synlig. Anders inleder berättelsen om hur hans liv förändrades över ett par veckor.

– Jag har alltid tränat, tävlat och rest mycket. I juli 2010 åkte jag till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro. Bestigningen tog fem, sex dagar och det var en helt magisk upplevelse.

Väl hemkommen från resan mådde Anders inget vidare.

– Nu har jag fått något virus, tänkte jag, men jag gick inte till doktorn för det har jag aldrig gjort; är man sjuk så läker det ut. Men jag mådde bara sämre och hade hemska kramper i ryggen, så till slut blev jag för första gången i mitt liv tvungen att ta mig till en vårdcentral.

Jo då, något var fel, Anders fick en remiss och nya undersökningar visade att han hade gallsten. Han blev erbjuden en operation för att avlägsna den en fredag.

– Dagen efter var jag ute och gick fem kilometer, på söndagen gick jag 16 kilometer och på måndagen hade vi ett dagslångt styrelsemöte på jobbet. Jag visade upp min gallsten och skrävlade som en riktig karlakarl, men när jag kom hem på kvällen kom ryggvärken tillbaka.

Han tog sig igenom hela veckan men på fredagskvällen var krampanfallen tillbaka med full kraft, så Anders åkte till Karolinska sjukhuset.

– Läkaren satte sig mitt emot mig och sa: ”Jag har tyvärr dåliga nyheter. Proverna visar att du har tumörer i lymfkörtlarna, vilket innebär att du har någon typ av cancer.”

Läkarna trodde först att Anders led av lymfcancer, men ett ryggmärgsprov visade något annat.

– När jag och min fru Karin skulle träffa läkaren igen så visste vi att prognosen för överlevnad var 50 procent. Vi trodde att vi nu skulle diskutera olika behandlingsmetoder när läkaren sa: ”Jag har tyvärr dåliga nyheter.” ”Jaja, de har vi redan fått”, sa jag lite morskt.  ”Ja, men tyvärr är de sämre. Du har inte lymfcancer utan prostatacancer och den har spridit sig i hela kroppen så det här kommer vi inte att kunna bota.”

Ett PSA-värde, det vill säga prostatavärdet, ska inte överstiga fyra hos en frisk man. Anders PSA-värde var 1647.

– Det är ett av de högsta PSA-värden som någonsin uppmätts och det, tillsammans med de metastaser man fann i skelettet, visade att jag förmodligen hade varit sjuk i flera år.

Under de åren har han jobbat mycket som vanligt, och precis som vanligt genomfört ”En svensk klassiker”. Han hade som vanligt sprungit Stockholm Marathon, bestigit Kilimanjaro, sprungit Antarktis Marathon och Kinesiska Muren Marathon. Fanns där verkligen inga tecken på att allt inte stod rätt till?

Nej, faktiskt inte.

– Tidigare har jag i princip alltid uppnått de mål och tävlingsresultat jag siktat på, men för tre, fyra år sedan började jag märka att min kropp inte svarade lika fint. Fast det tog jag bara som en indikation på att jag inte var någon 30-åring längre – utan faktiskt snart 60. Det hade ju varit konstigt om inte åldern började ta ut sin rätt. Och jag älskar ju att idrotta så jag bestämde mig bara för acceptera de försämrade tränings- och tävlingsresultaten och inte förlora motivationen för det.

Men i november 2010 mådde Anders så dåligt och hade så mycket smärta att han var övertygad om att han inte skulle överleva våren. Eftersom cancern stammade ur prostatacancer satte man in östrogenbehandling för att få cancern under kontroll, och efter någon månad mådde Anders faktiskt bättre. Och vad gör en rutinerad idrottsman då? Sätter upp nya mål, såklart. När han funderat kom Anders fram till tre viktiga hållpunkter.

– Den första är att fortsätta tävla så länge det bara går – för jag älskar sammanhanget, gemenskapen och att röra på mig, oavsett resultat. Kan jag inte vara bäst så kan jag istället vara mest – alltså bli en ”loppsamlare”, säger han och skrattar.

När Anders diagnostiserades med cancer hade han inte haft en sjukdag i hela sitt liv – och det har han fortfarande inte. Han har inte varit hemma en enda dag sedan cellgiftsbehandlingen började.

– Målsättning nummer två är att jag banne mig inte ska vika ner mig. Jag kan se mig själv rulla in här i rullstol, säger han och nickar ut mot kontorslandskapet, och jag kan se mig bli tvungen att korta ner arbetsdagen, men jag ska banne mig komma till jobbet varje dag – tills det är slut.

– Den tredje målsättningen är att försöka leva ett så innehållsrikt liv som möjligt – att till exempel fortsätta resa så länge min fru Karin och jag kan och orkar, att göra de saker jag är sugen på att göra och att inte stanna upp för mycket för att förbereda för döden. Istället ska jag leva livet. Och den här inställningen hjälper mig otroligt mycket på den här resan.

Men det finns faktiskt ett fjärde mål.

– Det kanske kan tyckas löjligt i sammanhanget. Men jag har startat i över 800 tävlingar och har aldrig brutit en enda. Därför har det nu blivit ännu viktigare att inte bryta ett lopp, för det skulle vara att släppa en av mina sista bastioner. Att till varje pris fullfölja de lopp jag ställer upp i har blivit något jag hänger upp hela min existens på nu.

Anders kan inte nog betona hur viktigt det är att inte bara lägga livet i läkarnas händer, utan att också väga fördelar mot nackdelar, att ta eget ansvar och göra sina egna val. Jo, visst tyckte läkarna att Anders var galen när de lärde känna honom. Och det var nog ingen av dem som trodde att Anders faktiskt skulle klara Lidingöloppet under cellgiftsbehandlingen, eller Kinesiska Muren Marathon som han sprang ett drygt halvår efter diagnosen. Men nu har de vant sig. De vet hur han är.

– Min läkare har sagt att det inte finns några belägg för att det skulle vara farligt att springa så länge jag själv orkar. De flesta som har cancer dör inte av cancern utan av en hjärtinfarkt, stroke eller något annat för att de blir allt svagare ju mer stillasittande de blir.

Eftersom Anders ser så frisk ut och utstrålar en sådan positiv energi får han ofta höra att han kommer att klara den här sjukdomen.

– Så länge jag lever ska jag leva fullt ut. Men den här sjukdomen kommer att ta mitt liv långt tidigare än jag tänkt mig. Skulle ett under ske så tar jag tacksamt emot det, men jag tänker inte hantera min vardag genom att vänta på undret. Och det är två skilda saker, säger han.

Anders har ganska stora metastasförekomster i axelpartiet och i ena höften. Medicineringen verkar hålla cancern under kontroll, men emellanåt har han väldigt ont.

– Veckorna före årets Lidingölopp linkade jag fram och kunde inte springa, men fyra dagar före loppet var det som om smärtan drog sig tillbaka och just nu rider jag på den vågen. Dessutom vänjer man sig vid smärta. På en smärtskala från 1-10 har jag 1-3 nu. Det är när smärtan stiger mot 6-8 som hela världen bara smalnar av som i en tunnel.

Anders är oerhört restriktiv med att ta smärtstillande mediciner och hittills har han klarat sig utan morfin.

– Eftersom jag överhuvudtaget nästan aldrig ätit smärtstillande så svarar min kropp rätt bra på en blandning av Alvedon och Ipren som ger mig tre, fyra timmar smärtlindring. På loppen tar jag också med mig några vanliga smärtstillande och hittills har det gått bra.

Nuförtiden tränar Anders beskedligt, som han själv uttrycker det. I somras simmade han varannan dag, och han springer fortfarande fem dagar i veckan. Även om rundorna är kortare och går långsammare än förr.

– Problemet är att jag inte längre blir bättre när jag tränar. Nu siktar jag bara på att försöka upprätthålla en viss status. Om jag springer långt och länge pallar inte kroppen, så jag brukar springa 5,5 kilometer, säger han och skrattar lite uppgivet.

Anders visar ett foto av sig själv, taget i radiumhemmets väntrum fredagen den 18:e januari i år. Det är en bild av en till oigenkännlighet uppsvälld Anders utan hår. Varför han visar bilden? Jo, för att tillfället var en fredag och på nummerlappen som han håller fram på bilden står det ”Välkommen! Ert turnummer är 13”.

Anders skrattar gott åt det komiska i situationen. Sedan berättar han att PSA-värdet nu tyvärr har stigit något. Men han är optimistisk i all sin realism.

– Alla värden är bra och jag har en fantastisk medicin.  Jag har de tumörer jag har, men de har inte vuxit. Levern är bra, njurarna är bra…

Eftersom Anders insåg att alla snart skulle märka att han var sjuk bestämde han sig direkt för att berätta sanningen på sin arbetsplats.

– Att gå ut offentligt med sjukdomen är det bästa jag gjort. Ikea i Kungens Kurva är en stor arbetsplats med nästan tusen anställda. I början var cancern det enda vi pratade om och det blev en del kramande och gråtande. Nu är situationen välbalanserad. Jag går ganska ofta på kontroller och då är det många som frågar hur det gick, men vi hänger inte fast i sjukdomspratet.

Anders får mycket stöd av så väl Ingvar Kamprad som sina chefer och övriga medarbetare.

– Förr jobbade jag 110 procent, nu snarare 90. Men jag kommer inte att fortsätta som varuhuschef om jag inte bidrar och det hoppas jag i så fall vara den förste att inse.

Sjukdomen har alltså tvingat Anders att dra ner på tempot, men den har också medfört ett nytt uppdrag. Som idrottande cancersjuk med många tankar om sjukdomshantering har han vid ett antal tillfällen blivit inbjuden att prata inför läkare, blivande läkare och cancerpatienter i prostatacancerföreningen.

– Det känns ytterst tillfredsställande eftersom det ger mig möjlighet att ge tillbaka lite av det jag får av vår fantastiska sjukvård. Jag berättar om hur jag lever mitt liv, hur jag resonerar och om den goda vård jag får. Med det menar jag inte att allt fungerar friktionsfritt i Sverige, men man har också ett eget ansvar.

Att peppa andra att ta eget ansvar utan att samtidigt låta kritisk kan vara en svår balansgång och Anders är mycket noga med att poängtera att hans sätt att tackla sjukdomen inte passar alla – tvärtom måste man finna sin egen väg.

– Man kan ju inte säga till en 80-årig herre i samma situation att han ska ut och springa. Och sprang man inte långdistans innan man fick cancer så är det förstås inte läge att börja springa maratonlopp när man blivit sjuk. Men kanske lyckas jag ge någon något tips som passar, kanske lite inspiration att fundera över.

Sedan Anders blev sjuk i november 2010 har han gjort två och en halv ”Klassiker” och med Engelbrektsloppet i februari 2013 avslutar han sin 35:e.

– Mitt senaste Vasalopp körde jag efter sex månaders cellgiftsbehandling. Jag hade inget hår, var uppsvälld i hela kroppen och orkade knappt gå upp för en trappa. Men tillsammans med mina peppande kamrater klarade jag ”reptiden” med tre minuters marginal. Jag var visserligen femte sista deltagare i mål, men jag gjorde det!

På Vansbrosimmet var Anders istället nära sitt personbästa i år. Hur det är möjligt fattar han inte själv.

– Möjligtvis att fläsk flyter då, säger han och skrattar.

Anders har också sprungit alla de 34 Stockholm Marathon som hittills arrangerats.

– De sista två åren har jag lyckats ta mig i mål på en sluttid under sex timmar, som är maxtiden.

Årets Lidingölopp, Anders 39:e, sprang han å andra sidan 47 minuter snabbare än förra året.

– Då sprang jag på 5.30 och i år på 4.44, vilket fortfarande är en dålig tid, men i alla fall!

Anders har sprungit Lidingöloppet under 2.15 fyra gånger och hans personliga rekord är 2.11. Han har sprungit många ultralopp, totalt 150-160 maror världen över, och deltagit i extrema tävlingar som Tough Guy, Ö till Ö, med flera. Anders är vad vi ibland brukar kalla elitmotionär.

– Var, rättar han. Nu är jag bara en enveten skit. Jag lever på min envishet, men framför allt på min otroliga passion för idrott.

Därför är ett av Anders löften till sig själv att fortsätta tävla, men att göra bokslut har också varit viktigt.

– Jag har tagit farväl av alla lopp, men så har jag lyckats genomföra ett nytt, och ännu ett… Jag grät av lycka när jag korsade mållinjen i Vasaloppet 2011 och var säker på att det var mitt sista. Och så här håller det på, så när vi pratar lopp är jag på bonus nu.

När Anders blev sjuk bad hans oroliga föräldrar honom att vila sig snarare än att hålla på och träna, och det är faktiskt inte så länge sedan man misstänkte att motion kunde sätta fart på tumörernas celldelning.

– Men att vila funkar inte när det gäller just cancer, säger Anders. Det är så annorlunda att ha den här sjukdomen. Den tuggar hela tiden, den tar inte paus en sekund. Visst är det en otäck tanke, men man kan inte deppa för att det är otäckt. Deppar man blir man trött. Blir man trött så blir man tröttare och har man ont får man ondare.

Anders vet, han har inte kommit lindrigt undan.

– Ibland tar jag mig knappt ur sängen på morgonen, det är en trötthet som inte går att förmedla, den måste upplevas. När jag sedan stiger upp känns kroppen nästan förlamad och är man inne in en smärtperiod så har man ju dessutom fruktansvärt ont. Men kroppen kommer igång fort när jag väl uppe.

Träningen, tävlandet och jobbet fungerar som ett livselixir, men så finns där också den mer känslomässiga biten att hantera. Anders känner varken bitterhet eller ångest. Däremot sorg – men också en stor tacksamhet. Han summerar därför guldkorn varje dag.

– Och de blir annorlunda när man är sjuk, kan jag säga. Det kan till exempel vara att jag känner smaker, har familjen nära mig, är pigg och relativt smärtfri. Det går faktiskt att programmera vad man fokuserar på, det man tar in och låter bli att ta in. Jag överdriver nästan de positiva sakerna, för att jag behöver det. Jag går igång på det.

Även när han ser sitt liv i backspegeln väljer han glädjen.

– Jag har levt ett så himla rikt och fantastiskt liv. Jag har levt i 60 år och kanske inte blir mer än 61, men jag har banne mig upplevt saker som det skulle kunna ta 120 år att göra. Jag har fått resa över hela världen, min fru och jag har verkligen gjort det vi förutsatt oss att göra och det är så skönt att vila i det i en sådan här situation.

Framtiden planerar han i tremånadersperioder.

– Nu börjar det kännas lite löjligt, för jag har vid många tillfällen sagt att jag bara har tre månader kvar att leva. Men om du frågar mig nu så tror jag inte att jag lever ett år till. Det innebär inte att jag ger upp. Till min läkare brukar jag säga: ”Du sköter min medicin och jag tar ansvar för mitt kämpande och min motivation.” Han har i sin tur sagt att längdskidåkaren Sixten Jernberg levde med prostatacancer 13 år och att jag verkar vara av samma virke.

Trots att Anders är hemskt trött efter arbetsdagen brukar han ge sig ut och springa när han kommer hem på kvällarna. På helgerna föredrar han att löpträna på morgonen, gärna i sällskap med sonen Kalle. Fram till och med mitten av september inledde Anders och Kalle helgmornarna med löpning innan de åkte och simmade i Mälaren.

– Vattnet höll säkert 16 grader. Nä, köldkänslig är jag inte. När jag och min kompis Mattias Rydlund deltog i Ö till Ö 2009 var det elva grader i vattnet. Då knastrade det i huvudet.

Om det där knastret gjorde till eller från vet jag inte, men Anders Gyhlenius är en av de klokaste och modigaste män jag mött.

– Nej, modig är jag inte. Jag är levnadslycklig – glad åt livet. Jag har så mycket att leva för och jag får så oerhört mycket kärlek, värme och stöd. Det är visserligen mycket jag måste avstå nu, men det är fortfarande mycket jag kan göra – och gör. Det övertrumfar det negativa i mitt liv.

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 11

Johnny Karlsson

Vilken fantastisk människa! Så sorgligt att han förlorade kampen!


Mårten

En sådan fantastisk människa och förebild.


Kjell-Erik Ståhl

Vilken hjälte! Där står vi elitidrottare oss ganska slätt.


Mia

Fy så sorgligt, han var en otrolig källa till inspiration för mig, en fantastisk förebild.


Lasse

Mycket tråkig nyhet. Såg han på tv som otrolig trevlig och vänlig person och fantastisk idrottsmänniska.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare


I betalt samarbete med adidas: Att vara snabb är inte bara en fråga om tider och farter. Det är också något högst personligt. Att bli sitt snabbaste jag handlar lika mycket om att uppfylla sina mål. Att hela tiden utvecklas. Att känna sig snabbare i dag än i går. Så här gör Kristofer Låås, maratonlöpare och vegan för att bli sitt snabbaste jag.

Hej Kristofer Låås! Hur gör du för att bli ”snabbare än …”?
– Hela grejen med löpning för min del är att utforska hur bra jag kan bli. Samtidigt vill jag både göra det med ett miljötänk och göra något bra för djuren. Jag vill visa att man kan springa fort, till och med snabbare som vegan än som köttätare. Jag vill visa både för mig själv och andra att det även på elitnivå går att välja miljöfrämjande alternativ inom kosten.

Vad har du för målsättningar?
– Jag är ju inte snabbast i Sverige, ganska långt från det. Men jag är ändå på en hög nationell nivå och siktar uppåt. Närmast är målet att gå under 2.20 på maratonsträckan.

Hur kan vegansk kost hjälpa dig att bli snabbare?
– Fördelarna med mitt beslut att bli snabbare än någonsin med vegansk kost är att den mat jag äter hjälper mig att hålla mig frisk. Att hålla sig frisk är en viktig faktor för att ha kontinuitet i träningen.

Vad innebär det rent konkret?
– Min kost innehåller väldigt mycket grönsaker, vilket gör det hälsosamt.
Det svåra är kanske ingången till att bli vegan, om man bryter av från en helt annan typ av kost. Det gäller förstås att ändå få i sig alla delar man behöver via kosten.

Är det svårt att variera kosten som vegan? – När man väl är inne i det finns det oerhört stora möjligheter att variera kosten även när man håller den vegansk. Samtidigt som kosten är bra för mig är den bra för djuren och miljön, vilket är en viktig del i mitt beslut att äta veganskt.

Kan löpningen bli mer miljövänlig?
– Ja, det tror jag. Ett bra exempel är adidas Parley-serie där stora delar av produktionen görs med material som återvunnits ur plastavfall från haven.

Hur hjälper adidas dig att bli ditt snabbaste jag?
– Samarbetet med adidas känns jättebra. Jag har gillat adidas som varumärke redan från unga år. SL 20 som är vårens stora nyhet från adidas tycker jag är en riktigt bra och lätt träningssko till ett suveränt pris. I SL 20 tror jag många kan hitta in till löpning med mycket löpkänsla samtidigt som skon ger det stöd man behöver. För mig funkar den riktigt bra, jag gillar verkligen att ha en så lätt sko som min mängdträningssko.

adidas SL 20 vill hjälpa oss att hitta vårt snabbaste jag!
Som en viktig del i vårens stora adidaskampanj ”Faster than …” presenterade adidas i slutet av februari lättviktsmodellen SL 20. Namnet associerar till en av skohistoriens verkliga ikoner – den klassiskt blå-vita SL 72, som debuterade i samband med München-OS 1972. Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Ovandelen i mesh ventilerar och stödjer foten. Stötdämpningen i det nya materialet Lightstrike i mellansulan är lätt nog för explosiv fart och responsivt nog för total komfort. Yttersulan från däcktillverkaren Continental ger ett pålitligt grepp. Och med 3-stripes inspirerade av japansk kalligrafi ser de lite extra snabba ut.

adidas SL 20 – Snabbare än …

Nya adidas SL20 väger 230 gram i herrstorlek US 9, har ett dropp på 10 millimeter och kostar 1 199 kronor. HÄR HITTAR DU adidas SL 20



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Rekord-Musse – 2:10:03!

Rekord-Musse – 2:10:03!


Runner’s Worlds medarbetare Mustafa ”Musse” Mohamed gjorde idag sitt livs maratonlopp när han sprang i mål på 2:10:03 i Sevilla Marathon. Det var inte bara personbästa med över två minuter utan Musse underskred dessutom David Nilssons relativt nysatta svenska rekord med 6 sekunder.

Hällelöparen som fyller 41 år den 1 mars, verkar inte alls bry sig om ålder utan förbättrade sitt sju år gamla personliga rekord med drygt två minuter och sprang dessutom under SOK:s nomineringskrav till OS i Tokyo med 56 sekunder.

2005 gjorde Mustafa Musse Mohammed sin maratondebut just i Sevilla Marathon. Då avgjordes loppet i kraftigt regn, kyliga temperaturer och mycket blåst. Då kom ”Musse” in på 2:32, men idag fick han grym revansch på samma lopp och trots att han numera är ”veteran” fick Musse äntligen ut lite av den kapacitet många trott han haft just på maratonsträckan.

Inför Sevilla Marathon har Musse legat på läger i Etiopien och tränat riktigt bra. Inledningsvis var han dock förkyld några dagar, något han berättar om i Runner´s Worlds andra nummer 2020. Där beskriver Musse hur han hanterar förkylningar och hur man startar upp träningen igen optimalt. Något Musse onekligen gjorde bra, för resultatet är nästintill ofattbart bra om man väger in Musses långa karriär och att han passerat 40 år.

Här berättar Musse själv om sitt rekordlopp

Efter rekordloppet framhöll Musse att dom tuffa långpassen på hög höjd i Etiopien gett resultat. Även om han själv efter loppet uppgav att han hade en lite svacka efter 17-18 km var känslan under loppet grymt bra. Trots 3.05 minuter per kilometer i fart, kändes det lättare än på de 30-35 km långpass han genomfört i runt 3.25 minuter per kilometer på den höga höjden i Etiopien.

Loppet avgjordes under bra förhållande med runt 13 grader, men löparna hade bitivs lite vind att jobba mot. Musse kom 21:a i loppet och bakom honom förbättrade Huddinges Ebba Tulu Chala sitt personliga rekord med drygt två minuter till 2:11:18 och Strömstads Mikael Ekvall sitt med en halvminut 2:11:37. Inledningsvis var det dock en annan svensk som låg främst i herrloppet genom Eskilstunas Adhanom Abraha som gick med täten och passerade halvmaran på 1:02:34. Den öppningen var dock för tuff och efter 35 verkade det som Abraha tvingades bryta.

Musse sprang loppet med så kallad negativ split, dvs att andra halvan gick snabbare. 10 km passerades på 30:50 och halvvägs hade Musse 1:05:25 och då låg han i samma klunga som Chala och Ekvall. Efter 35 km gled Musse ifrån övriga svenskarna och avslutade riktigt starkt då han visste att han hade en liten chans slå det svenska rekordet.

Men det var inte bara Mohamed, Ekval och Tulu Chala som gjorde superbra lopp, utan även på damsidan fick Sverige en mycket gångbar tid internationellt genom Huddinges Hanna Lindholm som blev 11:a på imponerande 2:28:59. Hanna sänkte sitt personliga rekord med drygt en halv minut och med den tiden förstärkte Hanna sin andraplats på den svenska genom-tiderna-listan.

På damsidan är SOK:s nomineringsgräns 2:28:00 till Tokyo OS, så det återstår att se om tiden räcker till OS för Hanna. Genomförandet av loppet visar dock på otrolig styrka och Hanna plockade placeringar hela vägen, vilket SOK borde ta med i beräkningen.

Hanna Lindholm

Vinnare i Sevilla Marathon blev Josephine Chepkoech på damsidan med 2:24:14 och på herrsidan vann Workneh Tesfa Tiruneh på 2:06:27

FOTO: Deca Text & bild


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Möt silversmeden och elitorienteraren Karolin Ohlsson

Möt silversmeden och elitorienteraren Karolin Ohlsson


I serien ”Runner´s World möter”, som presenteras i samarbete med Saucony, hänger vi med intressanta löparprofiler och pratar om deras favoritskor under ett löppass. Här möter vi elitorienteraren Karolin Ohlsson på ett backpass på Södermalm i Stockholm – och vi utgår från silversmidesateljén där Karolin jobbar.  

Som elitorienterare tränar Karolin mycket ren löpning, men ofta försöker hon även väva in kartträning. När vi joggvilar nerför mellan varje tuff uppförsbacke passar Karolina därför på att läsa en karta. Trots det har vi svårt att hänga med i hennes lätta steg nerför och explosiva steg uppför.

Även om det är svårt att hinna få in rena löptävlingar i orienteringssatsningen har Karolin – som träning – bland annat tagit en andraplats på Midnattsloppet 10 km i Stockholm. Meritmässigt smäller dock VM-gulden i orientering högst, och det är på orienteringen Karolin har sitt fokus.

Vid sidan om elitsatsningen jobbar Karlin som silversmed. Säkerligen en helt unik kombination, men en kombination där Karolin både ser kopplingar till sitt idrottande och fördelar med yrket som silversmed i förhållande till sitt idrottande (vilket hon berättar mer om i filmen).

På backpasset får Karolin både ett perfekt grepp och löpkänsla med sina Saucony Mad River-skor, som du kan läsa mer om nedanför filmen.

Saucony Mad River TR

Mad River från Saucony är en lätt trailsko med ett brett användningsområde för löparen. Den är i grundutförandet en trailsko med mycket bra grepp och härlig löpkänsla. Samtidigt som den erbjuder ett grymt grepp ”off road” går det utmärkt att springa delar av rundan på asfalt utan att det känns obekvämt. Även på hårdare underlag är löpkänslan nämligen riktigt fin och greppet bra. Den responsiva stötdämpningen ger också en skön känsla.

Mad River TR levereras dessutom med 24 lösa spikdubbar (både långa och korta) i skokartongen, så löparen kan själv mycket enkelt dubba yttersulan för att få riktigt bra grepp på snö och is. Dubbarna går sedan att plocka bort igen efter vintersäsongen.

Stötdämpningen skapas genom en PWRFOAM-mellansula och Sauconys spänstiga och energiåtergivande EVERUN-toppsula. Ovandelen är väl anpassad för att inte bli blöt och tung vid löpning när det är vått. Skon erbjuder också ett snörsystem som ger massor av anpassningsmöjligheter för bästa passform. Mad River har också en integrerad förhöjd plös för ökat skydd för foten.

FAKTA SAUCONY MAD RIVER
Ovandel: Engineered mesh
Mellansula: EVERUN-toppsula, PWRFOAM-mellansula
Yttersula: PWRTRAC
Vikt: Herr 309gram / dam 275 gram
Dropp: 4 mm (23/19 mm)
Bonus: Dubbspiksats och monteringsverktyg för individuell montering
Pris: 1 800 kr


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

SVENSKT REKORD av David Nilsson

SVENSKT REKORD av David Nilsson


I 36 år har Kjell-Erik Ståhls svenska rekord från VM i Helsingfors 1983 stått sig. Men nu är rekordet förflyttat till historieböckerna genom att RW´s krönikör David Nilsson sprang på fenomenala 2:10:08 i Valencia Marathon.

David, som tävlar för Högby, har visat riktigt bra form under hela hösten. I Berlin Marathon i slutet av september förbättrade han sitt personbästa till 2.11.50.
Med loppet i Valencia, skrev han inte bara in sig i historieböckerna utan tog ett stort steg upp mot världstoppen på sträckan. Med tiden 2:10:08 underskred David den internationella OS-kvalgränsen på 2:11:30 och var även klart under SOK:s nomineringsgräns på 2:11:00. Insatsen i Valencia borde ge David chansen att få ett tidigt klartecken för spelen i Japan för att ha chans komma optimalt förberedd. Skulle David bli klar för OS, blir han den fösta manliga OS löparen på marathon sedan 1996.

I Valencia visade David dessutom att det säkert finns ytterligare sekunder eller minuter att förbättra då hans avslutning var riktigt snabb.
Visserligen var halvorna i loppet helt jämna med 1:05:04 på respektive halva, men 5 km avsnittet mellan 35-40 km, det avsnitt som brukar innebära tidstapp på maran, sprang David på under 3 minuter per kilometer med 14:58 på ”5:an” och ökade upp till runt 2.56 min/km sista 2,2 km in i mål.

I det extremt tuffa loppet bredd mässigt i eliten kom David på en 18:e plats i loppet, som vanns på herrsidan av Alayew Atanaw på nya banrekordet 2:03:52. 2:a blev Turkiets Kaan Kigen Özbilen på nytt europarekord med 2:04:16. Norges Sondre Nordstad Moen blev bäste nordbo på 2:06:17, vilket gav en 7:e plats. Damklassen vanns av Etiopiens Dereje Bekele på 2:18:31.

Ur svensk synvinkel gjorde även Huddinge-löparna Ebba Tulu Chala och John Kingstedt riktigt starka lopp. Ebba satte nytt personbästa med 2:13:40, och John gjorde i sitt första seriösa försök på maraton 2:17:55. Rekord blev det även för Romas Fred Grönwall som med 2:20:08 slog distriktsrekordet för Gotland, som stått sig i 47 år, med en dryg minut.

Intervju med David Nilsson finns på vår instagram sidan @runnersworldswe och reflektioner från rekordlöparen kommer framöver i Runner´s World tidning!

FOTO: Fredrik Uhrbom/Per Synnerman


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Carolina rusade in i Sverigetoppen på maran

Carolina rusade in i Sverigetoppen på maran


När Frankfurt Maraton avgjordes i söndags fick vi en ny löpare på den svenska tio bästa-listan genom tiderna. Då satte nämligen 26-åriga Carolina Wikström personligt rekord med över 9 minuter med tiden 2:33:49. Runner’s World stämde av med Roslagenlöparen kring den fantastiska utveckling hon haft som löpare.

Det var inte bara Carolina som tävlar för LK Roslagen som sprang fort av svenska löpare i det erkänt snabba maratonloppet i Frankfurt. Snabbast var Huddinges Hanna Lindholm som sprang på mycket fina 2:30:47 vilket bara är lite drygt 1 minut från hennes ”PB” och gav en 12:e plats i loppet. På herrsidan gjorde Hannas klubbkompis Ebba Tulu Chala, som tidigare i år tog SM-silver på maran, ett riktigt starkt lopp. Han blev 14:e man i mål på nya personbästatiden 2:15:01.

Men det största utropstecknet stod nog ändå Carolina för när hon sprang den andra halvan av loppet 8 sekunder snabbare än sitt personbästa på halvmaraton. Med 1:18:03 och fantastiska 1:15:41 på andra halvan visar hon att det– trots den stora personliga rekordförbättringen – nog finns än mer att hämta i snabba maratontider framöver.

När Runner’s World når Carolina befinner hon sig i Tanzania, dit hon begav sig direkt efter loppet i Frankfurt.

Stort grattis till en fantastisk insats i Frankfurt! Nu när jag når dig är du i Tanzania så vi får börja där, varför Tanzania?
– Tack så jättemycket. Ja precis, jag åkte hit direkt från Frankfurt för att göra min praktik här. Jag pluggar till läkare och har genom ett utbyte en praktikplats här i tre veckor. Flera kursare har varit här tidigare så det är genom de kontakterna jag fått möjlighet komma hit.

– Det var perfekt att kunna springa ett maraton precis innan jag åkte hit för att kunna släppa löpningen när jag är här.

Har du koll på löparlandet Tanzania? Och kommer du att träna något med tanzaniska löpare, trots att du precis sprungit ett maraton?
– Nej, jag har faktiskt ingen koll på det och har ingen tanke direkt på att springa här nere. Men har du några tips på löpningen här tar jag gärna emot det…

Du sprang på en fantastisk tid i Frankfurt. Var det väntat för dig eller kom det som en överraskning?
– Jag blev jätteöverraskad. Min förhoppning var en tid under 2.40. Eftersom jag hade en bra känsla inför loppet skulle jag, om det kändes bra under loppet, sikta ner mot 2.36-2.37. Med första halvan på 1.18 så var jag lite rädd att jag skulle bli trött andra halvan, men vid 25 kilometer vet jag inte riktigt vad som hände. Min tränare Christian Mundt hade sagt innan att de bästa loppen ofta springs med en snabbare andra halva. Så det hade jag med mig och så tänkte jag ”nu jäklar ska jag försöka öka”. Det kändes bara som att jag hade hur mycket kvar som helst. Det var förvånande – men en härlig känsla.

Ja, du hade en otrolig avslutning. Hur står sig andra halvan på loppet med 1:15:42 jämfört med ditt personbästa på just halvmaran?
– För sex veckor sedan sprang jag mitt personbästa i Köpenhamn Halvmarathon och det här var 8 sekunder snabbare. Jag vet inte riktigt vad som hände.

Hur har känslan varit efter loppet?
– Såklart har jag träningsvärk, men under själva loppet mådde jag bra vilket är förvånande med tanke på hur mycket snabbare jag sprang än vad jag hade trott själv. Ofta kan jag må lite dåligt när jag ”maxar mig” så, men nu mådde jag bra hela tiden. Men självklart tog det. Jag känner framförallt av baksidorna på låren.

Vi är nog många som inte känner till din bakgrund som löpare, men som jag förstått har ni haft löpning som motionsform i familjen?
– Min mamma är den som sprungit i min familj. Så jag har hängt på henne en del och tyckt att det varit kul att springa lite motionslopp. Men jag har aldrig satsat utan mer joggat 10 kilometers rundor.

När du var yngre, som barn och ungdom, ägnade du dig inte åt friidrott eller löpning då?
– Nej, det här började jag mer med i gymnasiet. Det var ingen runt mig som höll på med friidrott eller löpning, så jag körde andra sporter – som jag var jättedålig på, haha. Som gymnastik till exempel.

Sedan sprang du maraton i Stockholm 2018?
– Ja, min mamma hade kört Stockholm Marathon med sin pappa och nu tänkte hon att vi kunde anmäla oss tillsammans. Så vi hade det som ett gemensamt mål och kunde peppa varandra fram mot loppet.

Och du gjorde 3.11 direkt, på ditt eget träningsupplägg?
– Ja, det var på eget upplägg, även om jag fått inspiration från en kompis som hade ett schema från en bok. Från det fick jag lite tips på hur jag kunde lägga upp det. Just den typen av strukturerad träning var kul. Strukturen gav bra resultat vilket gjorde att jag kollade efter en klubb att träna med efter loppet i Stockholm. Då hittade jag Löparklubben Roslagen där jag fick ett väldigt bra bemötande, så det blev min klubb.

Hur förändrades träningen när du kom med i Roslagen?
– Jag körde fortfarande mest själv men efter ett strukturerat upplägg av klubbens tränare. Även om vi tränade samtidigt hade de flesta olika upplägg, men peppen och klubbgemenskapen kunde och kan jag fortfarande ta del av.

Du sprang riktigt bra i årets ASICS Stockholm Marathon, med en 7:e plats på 2:43. Som jag förstod det var det efter det du började träna med din nuvarande coach Christian Mundt?
– Ja, det var efter maran jag kom med i Christians träning. Han tränade en kompis, så jag hade fått en bra känsla kring den träningen.

Ändrade Christian något på träningen?
– Ja, den kvalitetsträning jag kört tidigare med Roslagen var mestadels 200-metersintervaller och ett tröskelpass i veckan. Med Christian blev det mer varierat, fler långa fartlekar och längre pass med fartinslag. Så jag tror att jag har blivit mer uthållig av det.

Vad är din styrka som löpare?
– Det är en jättesvår fråga. Jag upplever själv att jag har ganska bra känsla för vad jag klarar av att prestera. Det är kanske en styrka.

Har du några favoritpass i det upplägg du kör med Christian nu?
– Jag har uppskattat de långa fartlekspassen som är lite nya för mig. Det blir stor variation och i efterhand märker man hur långt och snabbt man faktiskt kört utan att märka av det. Tidigare kunde jag köra 20 km ganska tufft rakt av, men nu blir det mer uppdelat och det blir mindre mentalt jobbigt. Nu kan det till exempel bli ett 25 km långt pass med 2 km fart följt av lite kort aktiv vila, sen ett 1 km avsnitt ännu lite snabbare än 2-kilometersavsnittet och efter det lite längre aktiv vila. Sen upprepar man det några gånger så att man samlar ihop bra volym samtidigt med bra fart.

Med tanke på din fantastiska avslutning på maran i Frankfurt ställer man ju sig frågan hur snabbt du kunnat springa om du vågat öppna ännu tuffare. Finns OS-kvalgränsen på runt 2.28-2.29 nu i din plan?
– För mig känns det helt sjukt och lite overkligt att ens frågan om OS kommer upp. Det har liksom inte alls funnit med i någon plan. Vi har inte planerat våren riktigt än, utan ska ta det först efter min praktik. Men det kommer bli någon halvmara och någon mara i vår. Vilka lopp det blir har vi inte bestämt än och vilka mål man ska ha får vi se. Jag var ju inte riktigt beredd på att jag ska ligga på 2.33, så det är ju nytt att sätta mål utifrån den tiden.

Runner’s World tackar för intervjun och ser med spänning fram emot att följa Carolinas fortsatta satsning.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in