Anders Gyhlenius förlorade mot cancern

Anders Gyhlenius förlorade mot cancern


Det är med stor sorg vi har mottagit nyheten om att Anders Gyhlenius har lämnat oss. När vi fick höra om hans historia visste vi direkt att det var något vi ville förmedla till våra läsare (RW #11-2012). Anders, som fick cancerbeskedet i november 2010 och en prognos som sträckte sig bara några månader framåt, bestämde sig för att inte låta sjukdomen diktera tillvaron.

Istället fortsatte han att träna på med stor glädje och mycket jävlar anamma för att kunna genomföra sina älskade klassikerlopp. Det var som att kärleken till livet och passionen för att träna och delta var så mycket större än cancern – och han lyckades kämpa på mot alla odds i tre och ett halvt år. Anders historia berörde många med oss, och vi är glada att han ville berätta den för våra läsare. Men idag tänker vi framför allt på hans familj och vänner.

/Runner’s World-redaktionen genom Stefan Larsén

Han har deltagit i över 800 lopp och aldrig brutit ett enda. Han har sprungit samtliga upplagor av Stockholm Marathon, 39 Lidingölopp och i februari har han genomfört ”klassikern” 35 gånger.

Om han lever så länge. För med diagnosen obotlig skelettcancer planerar Anders Gyhlenius bara tre månader i taget.

– Det innebär inte att jag ger upp, säger Anders som har bestämt sig för att fokusera på glädjen mitt i sorgen och smärtan.

I receptionen på Ikea i Kungens Kurva väntar jag mig se en mager man, tärd av sjukdom, men möts istället av en något korpulent kille med tjockt hår, pigga blå ögon och rosiga kinder. Varuhuschefen Anders Gyhlenius är 59 år, lider av obotlig skelettcancer, men ser knappt ut att ha passerat 50-årssträcket.

Vi går in på möbelvaruhusets personalavdelning som är inredd och dekorerad på Ikea-vis. Schabloner av fjärilar i vackra färger dansar över Anders Gyhlenius blå fondvägg och ljuset flödar in genom rummets främre vägg som är av glas. Varuhuschefen kan stänga dörren om sig, men han är alltid synlig. Anders inleder berättelsen om hur hans liv förändrades över ett par veckor.

– Jag har alltid tränat, tävlat och rest mycket. I juli 2010 åkte jag till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro. Bestigningen tog fem, sex dagar och det var en helt magisk upplevelse.

Väl hemkommen från resan mådde Anders inget vidare.

– Nu har jag fått något virus, tänkte jag, men jag gick inte till doktorn för det har jag aldrig gjort; är man sjuk så läker det ut. Men jag mådde bara sämre och hade hemska kramper i ryggen, så till slut blev jag för första gången i mitt liv tvungen att ta mig till en vårdcentral.

Jo då, något var fel, Anders fick en remiss och nya undersökningar visade att han hade gallsten. Han blev erbjuden en operation för att avlägsna den en fredag.

– Dagen efter var jag ute och gick fem kilometer, på söndagen gick jag 16 kilometer och på måndagen hade vi ett dagslångt styrelsemöte på jobbet. Jag visade upp min gallsten och skrävlade som en riktig karlakarl, men när jag kom hem på kvällen kom ryggvärken tillbaka.

Han tog sig igenom hela veckan men på fredagskvällen var krampanfallen tillbaka med full kraft, så Anders åkte till Karolinska sjukhuset.

– Läkaren satte sig mitt emot mig och sa: ”Jag har tyvärr dåliga nyheter. Proverna visar att du har tumörer i lymfkörtlarna, vilket innebär att du har någon typ av cancer.”

Läkarna trodde först att Anders led av lymfcancer, men ett ryggmärgsprov visade något annat.

– När jag och min fru Karin skulle träffa läkaren igen så visste vi att prognosen för överlevnad var 50 procent. Vi trodde att vi nu skulle diskutera olika behandlingsmetoder när läkaren sa: ”Jag har tyvärr dåliga nyheter.” ”Jaja, de har vi redan fått”, sa jag lite morskt.  ”Ja, men tyvärr är de sämre. Du har inte lymfcancer utan prostatacancer och den har spridit sig i hela kroppen så det här kommer vi inte att kunna bota.”

Ett PSA-värde, det vill säga prostatavärdet, ska inte överstiga fyra hos en frisk man. Anders PSA-värde var 1647.

– Det är ett av de högsta PSA-värden som någonsin uppmätts och det, tillsammans med de metastaser man fann i skelettet, visade att jag förmodligen hade varit sjuk i flera år.

Under de åren har han jobbat mycket som vanligt, och precis som vanligt genomfört ”En svensk klassiker”. Han hade som vanligt sprungit Stockholm Marathon, bestigit Kilimanjaro, sprungit Antarktis Marathon och Kinesiska Muren Marathon. Fanns där verkligen inga tecken på att allt inte stod rätt till?

Nej, faktiskt inte.

– Tidigare har jag i princip alltid uppnått de mål och tävlingsresultat jag siktat på, men för tre, fyra år sedan började jag märka att min kropp inte svarade lika fint. Fast det tog jag bara som en indikation på att jag inte var någon 30-åring längre – utan faktiskt snart 60. Det hade ju varit konstigt om inte åldern började ta ut sin rätt. Och jag älskar ju att idrotta så jag bestämde mig bara för acceptera de försämrade tränings- och tävlingsresultaten och inte förlora motivationen för det.

Men i november 2010 mådde Anders så dåligt och hade så mycket smärta att han var övertygad om att han inte skulle överleva våren. Eftersom cancern stammade ur prostatacancer satte man in östrogenbehandling för att få cancern under kontroll, och efter någon månad mådde Anders faktiskt bättre. Och vad gör en rutinerad idrottsman då? Sätter upp nya mål, såklart. När han funderat kom Anders fram till tre viktiga hållpunkter.

– Den första är att fortsätta tävla så länge det bara går – för jag älskar sammanhanget, gemenskapen och att röra på mig, oavsett resultat. Kan jag inte vara bäst så kan jag istället vara mest – alltså bli en ”loppsamlare”, säger han och skrattar.

När Anders diagnostiserades med cancer hade han inte haft en sjukdag i hela sitt liv – och det har han fortfarande inte. Han har inte varit hemma en enda dag sedan cellgiftsbehandlingen började.

– Målsättning nummer två är att jag banne mig inte ska vika ner mig. Jag kan se mig själv rulla in här i rullstol, säger han och nickar ut mot kontorslandskapet, och jag kan se mig bli tvungen att korta ner arbetsdagen, men jag ska banne mig komma till jobbet varje dag – tills det är slut.

– Den tredje målsättningen är att försöka leva ett så innehållsrikt liv som möjligt – att till exempel fortsätta resa så länge min fru Karin och jag kan och orkar, att göra de saker jag är sugen på att göra och att inte stanna upp för mycket för att förbereda för döden. Istället ska jag leva livet. Och den här inställningen hjälper mig otroligt mycket på den här resan.

Men det finns faktiskt ett fjärde mål.

– Det kanske kan tyckas löjligt i sammanhanget. Men jag har startat i över 800 tävlingar och har aldrig brutit en enda. Därför har det nu blivit ännu viktigare att inte bryta ett lopp, för det skulle vara att släppa en av mina sista bastioner. Att till varje pris fullfölja de lopp jag ställer upp i har blivit något jag hänger upp hela min existens på nu.

Anders kan inte nog betona hur viktigt det är att inte bara lägga livet i läkarnas händer, utan att också väga fördelar mot nackdelar, att ta eget ansvar och göra sina egna val. Jo, visst tyckte läkarna att Anders var galen när de lärde känna honom. Och det var nog ingen av dem som trodde att Anders faktiskt skulle klara Lidingöloppet under cellgiftsbehandlingen, eller Kinesiska Muren Marathon som han sprang ett drygt halvår efter diagnosen. Men nu har de vant sig. De vet hur han är.

– Min läkare har sagt att det inte finns några belägg för att det skulle vara farligt att springa så länge jag själv orkar. De flesta som har cancer dör inte av cancern utan av en hjärtinfarkt, stroke eller något annat för att de blir allt svagare ju mer stillasittande de blir.

Eftersom Anders ser så frisk ut och utstrålar en sådan positiv energi får han ofta höra att han kommer att klara den här sjukdomen.

– Så länge jag lever ska jag leva fullt ut. Men den här sjukdomen kommer att ta mitt liv långt tidigare än jag tänkt mig. Skulle ett under ske så tar jag tacksamt emot det, men jag tänker inte hantera min vardag genom att vänta på undret. Och det är två skilda saker, säger han.

Anders har ganska stora metastasförekomster i axelpartiet och i ena höften. Medicineringen verkar hålla cancern under kontroll, men emellanåt har han väldigt ont.

– Veckorna före årets Lidingölopp linkade jag fram och kunde inte springa, men fyra dagar före loppet var det som om smärtan drog sig tillbaka och just nu rider jag på den vågen. Dessutom vänjer man sig vid smärta. På en smärtskala från 1-10 har jag 1-3 nu. Det är när smärtan stiger mot 6-8 som hela världen bara smalnar av som i en tunnel.

Anders är oerhört restriktiv med att ta smärtstillande mediciner och hittills har han klarat sig utan morfin.

– Eftersom jag överhuvudtaget nästan aldrig ätit smärtstillande så svarar min kropp rätt bra på en blandning av Alvedon och Ipren som ger mig tre, fyra timmar smärtlindring. På loppen tar jag också med mig några vanliga smärtstillande och hittills har det gått bra.

Nuförtiden tränar Anders beskedligt, som han själv uttrycker det. I somras simmade han varannan dag, och han springer fortfarande fem dagar i veckan. Även om rundorna är kortare och går långsammare än förr.

– Problemet är att jag inte längre blir bättre när jag tränar. Nu siktar jag bara på att försöka upprätthålla en viss status. Om jag springer långt och länge pallar inte kroppen, så jag brukar springa 5,5 kilometer, säger han och skrattar lite uppgivet.

Anders visar ett foto av sig själv, taget i radiumhemmets väntrum fredagen den 18:e januari i år. Det är en bild av en till oigenkännlighet uppsvälld Anders utan hår. Varför han visar bilden? Jo, för att tillfället var en fredag och på nummerlappen som han håller fram på bilden står det ”Välkommen! Ert turnummer är 13”.

Anders skrattar gott åt det komiska i situationen. Sedan berättar han att PSA-värdet nu tyvärr har stigit något. Men han är optimistisk i all sin realism.

– Alla värden är bra och jag har en fantastisk medicin.  Jag har de tumörer jag har, men de har inte vuxit. Levern är bra, njurarna är bra…

Eftersom Anders insåg att alla snart skulle märka att han var sjuk bestämde han sig direkt för att berätta sanningen på sin arbetsplats.

– Att gå ut offentligt med sjukdomen är det bästa jag gjort. Ikea i Kungens Kurva är en stor arbetsplats med nästan tusen anställda. I början var cancern det enda vi pratade om och det blev en del kramande och gråtande. Nu är situationen välbalanserad. Jag går ganska ofta på kontroller och då är det många som frågar hur det gick, men vi hänger inte fast i sjukdomspratet.

Anders får mycket stöd av så väl Ingvar Kamprad som sina chefer och övriga medarbetare.

– Förr jobbade jag 110 procent, nu snarare 90. Men jag kommer inte att fortsätta som varuhuschef om jag inte bidrar och det hoppas jag i så fall vara den förste att inse.

Sjukdomen har alltså tvingat Anders att dra ner på tempot, men den har också medfört ett nytt uppdrag. Som idrottande cancersjuk med många tankar om sjukdomshantering har han vid ett antal tillfällen blivit inbjuden att prata inför läkare, blivande läkare och cancerpatienter i prostatacancerföreningen.

– Det känns ytterst tillfredsställande eftersom det ger mig möjlighet att ge tillbaka lite av det jag får av vår fantastiska sjukvård. Jag berättar om hur jag lever mitt liv, hur jag resonerar och om den goda vård jag får. Med det menar jag inte att allt fungerar friktionsfritt i Sverige, men man har också ett eget ansvar.

Att peppa andra att ta eget ansvar utan att samtidigt låta kritisk kan vara en svår balansgång och Anders är mycket noga med att poängtera att hans sätt att tackla sjukdomen inte passar alla – tvärtom måste man finna sin egen väg.

– Man kan ju inte säga till en 80-årig herre i samma situation att han ska ut och springa. Och sprang man inte långdistans innan man fick cancer så är det förstås inte läge att börja springa maratonlopp när man blivit sjuk. Men kanske lyckas jag ge någon något tips som passar, kanske lite inspiration att fundera över.

Sedan Anders blev sjuk i november 2010 har han gjort två och en halv ”Klassiker” och med Engelbrektsloppet i februari 2013 avslutar han sin 35:e.

– Mitt senaste Vasalopp körde jag efter sex månaders cellgiftsbehandling. Jag hade inget hår, var uppsvälld i hela kroppen och orkade knappt gå upp för en trappa. Men tillsammans med mina peppande kamrater klarade jag ”reptiden” med tre minuters marginal. Jag var visserligen femte sista deltagare i mål, men jag gjorde det!

På Vansbrosimmet var Anders istället nära sitt personbästa i år. Hur det är möjligt fattar han inte själv.

– Möjligtvis att fläsk flyter då, säger han och skrattar.

Anders har också sprungit alla de 34 Stockholm Marathon som hittills arrangerats.

– De sista två åren har jag lyckats ta mig i mål på en sluttid under sex timmar, som är maxtiden.

Årets Lidingölopp, Anders 39:e, sprang han å andra sidan 47 minuter snabbare än förra året.

– Då sprang jag på 5.30 och i år på 4.44, vilket fortfarande är en dålig tid, men i alla fall!

Anders har sprungit Lidingöloppet under 2.15 fyra gånger och hans personliga rekord är 2.11. Han har sprungit många ultralopp, totalt 150-160 maror världen över, och deltagit i extrema tävlingar som Tough Guy, Ö till Ö, med flera. Anders är vad vi ibland brukar kalla elitmotionär.

– Var, rättar han. Nu är jag bara en enveten skit. Jag lever på min envishet, men framför allt på min otroliga passion för idrott.

Därför är ett av Anders löften till sig själv att fortsätta tävla, men att göra bokslut har också varit viktigt.

– Jag har tagit farväl av alla lopp, men så har jag lyckats genomföra ett nytt, och ännu ett… Jag grät av lycka när jag korsade mållinjen i Vasaloppet 2011 och var säker på att det var mitt sista. Och så här håller det på, så när vi pratar lopp är jag på bonus nu.

När Anders blev sjuk bad hans oroliga föräldrar honom att vila sig snarare än att hålla på och träna, och det är faktiskt inte så länge sedan man misstänkte att motion kunde sätta fart på tumörernas celldelning.

– Men att vila funkar inte när det gäller just cancer, säger Anders. Det är så annorlunda att ha den här sjukdomen. Den tuggar hela tiden, den tar inte paus en sekund. Visst är det en otäck tanke, men man kan inte deppa för att det är otäckt. Deppar man blir man trött. Blir man trött så blir man tröttare och har man ont får man ondare.

Anders vet, han har inte kommit lindrigt undan.

– Ibland tar jag mig knappt ur sängen på morgonen, det är en trötthet som inte går att förmedla, den måste upplevas. När jag sedan stiger upp känns kroppen nästan förlamad och är man inne in en smärtperiod så har man ju dessutom fruktansvärt ont. Men kroppen kommer igång fort när jag väl uppe.

Träningen, tävlandet och jobbet fungerar som ett livselixir, men så finns där också den mer känslomässiga biten att hantera. Anders känner varken bitterhet eller ångest. Däremot sorg – men också en stor tacksamhet. Han summerar därför guldkorn varje dag.

– Och de blir annorlunda när man är sjuk, kan jag säga. Det kan till exempel vara att jag känner smaker, har familjen nära mig, är pigg och relativt smärtfri. Det går faktiskt att programmera vad man fokuserar på, det man tar in och låter bli att ta in. Jag överdriver nästan de positiva sakerna, för att jag behöver det. Jag går igång på det.

Även när han ser sitt liv i backspegeln väljer han glädjen.

– Jag har levt ett så himla rikt och fantastiskt liv. Jag har levt i 60 år och kanske inte blir mer än 61, men jag har banne mig upplevt saker som det skulle kunna ta 120 år att göra. Jag har fått resa över hela världen, min fru och jag har verkligen gjort det vi förutsatt oss att göra och det är så skönt att vila i det i en sådan här situation.

Framtiden planerar han i tremånadersperioder.

– Nu börjar det kännas lite löjligt, för jag har vid många tillfällen sagt att jag bara har tre månader kvar att leva. Men om du frågar mig nu så tror jag inte att jag lever ett år till. Det innebär inte att jag ger upp. Till min läkare brukar jag säga: ”Du sköter min medicin och jag tar ansvar för mitt kämpande och min motivation.” Han har i sin tur sagt att längdskidåkaren Sixten Jernberg levde med prostatacancer 13 år och att jag verkar vara av samma virke.

Trots att Anders är hemskt trött efter arbetsdagen brukar han ge sig ut och springa när han kommer hem på kvällarna. På helgerna föredrar han att löpträna på morgonen, gärna i sällskap med sonen Kalle. Fram till och med mitten av september inledde Anders och Kalle helgmornarna med löpning innan de åkte och simmade i Mälaren.

– Vattnet höll säkert 16 grader. Nä, köldkänslig är jag inte. När jag och min kompis Mattias Rydlund deltog i Ö till Ö 2009 var det elva grader i vattnet. Då knastrade det i huvudet.

Om det där knastret gjorde till eller från vet jag inte, men Anders Gyhlenius är en av de klokaste och modigaste män jag mött.

– Nej, modig är jag inte. Jag är levnadslycklig – glad åt livet. Jag har så mycket att leva för och jag får så oerhört mycket kärlek, värme och stöd. Det är visserligen mycket jag måste avstå nu, men det är fortfarande mycket jag kan göra – och gör. Det övertrumfar det negativa i mitt liv.

Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Håll farten uppe! Träningen som gör dig snabbare
  • Test! 21 nya löparskor
  • Dags för nystart. 2021 – nu kör vi!
  • 20 svar på frågor som du inte ställt
  • Ont i höften? Slipp vanligt höftproblem
  • Lura döden!Därför är löpning en föryngringskur
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 11

Johnny Karlsson

Vilken fantastisk människa! Så sorgligt att han förlorade kampen!


Mårten

En sådan fantastisk människa och förebild.


Kjell-Erik Ståhl

Vilken hjälte! Där står vi elitidrottare oss ganska slätt.


Mia

Fy så sorgligt, han var en otrolig källa till inspiration för mig, en fantastisk förebild.


Lasse

Mycket tråkig nyhet. Såg han på tv som otrolig trevlig och vänlig person och fantastisk idrottsmänniska.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren


Jag började löpträna när jag bodde i Frankrike 2007. Då hade jag flyttat till Lyon lite grann på vinst och förlust, med stora planer på att skriva en roman. Jag hade gått ut gymnasiet, ville ut i världen. 

Men där satt jag mest på ett bibliotek och i en mörk och fuktig lägenhet och upptäckte att det inte var så jävla lätt att skriva en roman som jag hade föreställt mig. För att inte bli galen och för att känna att jag i alla fall hade gjort någonting vettigt så började jag jogga.

Jag kan inte ha sprungit mer än en kilometer första gången, höll på att dö för att jag var så otränad. Men jag är otroligt envis, till slut sprang jag regelbundet, i ett par Converse och mina gamla gympashorts från högstadiet. När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag med det.

Det längsta jag har sprungit är en halvmara, men jag umgås lite med planer på att anmäla mig till Stockholm Marathon, för att testa vad jag pallar. Jag mår väldigt bra av att springa, jag behöver det för att kunna tänka och fungera. Jag är en ganska rastlös själ.

Min debutroman Samlade verk har tagit över tio år att skriva, löpningen har följt skrivandet från scratch. En grej jag lärde mig om löpning är att man måste göra det regelbundet, och oavsett om man känner för det, det händer något då. Man blir inte så upptagen med ”vill jag det här?” Man bara gör.

Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra.

Jag skriver i stort sett varje dag året om. Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra. Skrivandet är lustfyllt för mig, jag blir illa till mods, känner mig halv om jag inte skriver. 

Min vanliga runda är en halvmil tre gånger i veckan. Jag bor mitt i stan och springer mycket i Trädgårdsföreningen (stadspark i Göteborg, reds. anm.). Jag tänker mycket när jag springer, det var när jag sprang där som jag fick till scenen i romanen där Cecilia (en av huvudpersonerna) springer rakt ut i bushen i Etiopien.

Jag jobbar heltid som psykolog inom psykiatrin, och skriver mycket strukturerat. Jag går upp tidigt på morgonen och skriver en, två timmar innan jag går till jobbet, sedan skriver jag på kvällarna en liten stund, och ofta stora delar av helgerna. Jag är inte lika disciplinerad med löpningen, den får bli till när jag kan. 

Jag köpte riktiga löparskor när jag kom hem från Frankrike, med ordentlig uppbyggnad. Då fick jag problem med knäna. Jag läste Born to run och började springa i mer platta skor och lite mer på tårna, en löpstil som mer påminde om hur jag sprang i mina Converse. Då försvann problemet med knäna.

När jag började skriva på Samlade verk hade jag en vag idé om att det skulle handla om en familj och att berättelsen skulle spänna över ett långt tidsspann. Det skulle handla om relationen mellan föräldrar och barn, och om en mor som överger sin man, sina barn, och försvinner.

Cecilia i boken är en asket, hon löptränar hårt, ger upp allt i livet för sina projekt, har svårt att hitta en balans. Hennes man Martin är mer rimlig, han tycker om att springa lite, dricka lite vin, skriva, ta en cigg. Man kan väl säga att alla figurer i boken på olika sätt är aspekter av mig själv.

Jag ser löpningen som en sinnlig, kroppslig upplevelse, då har det ingen större betydelse hur snabbt det går. Jag har syskon som tränar hårt, som åker runt och springer maratonlopp runt om i världen. I det avseendet är jag släktens svarta får, för mig är skrivandet min idrottsliga prestation. 

Löpning är ett existentiellt projekt, när man springer kommer man sig själv nära, man är ensam med sina tankar. I en värld där vi lever ständigt uppkopplade tror jag att det är viktigt med en sådan liten ö av ensamhet.” 

Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2020 gick till Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag), med motiveringen:
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!


Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar för bara 546 kronor! Välj mellan färgerna vit, svart eller rosa.

Vårt erbjudande
• 6 nummer av Runner’s World (ordinarie butikspris: 594 kronor).
• Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar (ordinarie pris 499 kronor).
• Sammanlagt värde: 1093 kronor.

  • Din rabatt: 50 %, ditt pris: 546 kronor!

Här gör du din beställning!

 

Med Runner’s World får du:
✔️ Världens ledande löpartidning
✔️ Träningstips av experter och elitlöpare.
✔️ Extra mycket sko- och pryltester
✔️  Läsningen för alla som springer, från nybörjare till proffs,
✔️ Tips och råd om träning, teknik och nya prylar
✔️ Allt om de stora loppen
✔️ Inspirerande resereportage
✔️ Runner’s World digitala tidningsarkiv
✔️ Runner’s Worlds app

*Går ej att kombinera med andra erbjudanden.

 

Här gör du din beställning!

 

Defunc TRUE GO-modellen är för den som vill ha en kraftfull ljud- och kommunikationsupplevelse- TRUE GO passar för långvarig lyssning utan att bli obekväma genom vår världsunika, egenutvecklade MultiTip™-design som ger en bättre ljudupplevelse samt håller dina lurar på plats för ökad komfort.

Funktioner:

  • 22 timmars speltid
  • Superb säker passform
  • Kraftfullt ljud
  • Långvarig komfort
  • Touch control
  • Bluetooth 5.0
  • USB-C
  • 10 m trådlös räckvidd
  • Laddningsbox ingår naturligtvis

Här gör du din beställning!

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen


Wilson Kipketer är en av de allra främsta löparna genom tiderna på 800 meter. Han innehar fortfarande världsrekordet inomhus på distansen, och sprang bland annat hem tre VM-guld för Danmark innan han avslutade karriären 2005. Vi har pratat med honom om hur han ser på allt från löpträning till den snabba utvecklingen av löparskor.

Wilson Kipketer räknas som den bäste genom tiderna på 800 meter. Han tog bland annat tre VM-guld i rad, och även om han aldrig fick till det till ett hundra procent på OS tog han ett silver år 2000 och ett brons 2004.

Wilson är född och uppväxt i Kenya men kom till Danmark via ett privat utbytesprogram när han studerade. Han blev kvar i Danmark, bytte nationalitet och började tävla för Danmark. 1995 tog han sitt första VM-guld för landet vid friidrotts-VM i Göteborg.

Året efter VM-guldet hade Wilson en fantastisk säsong, men eftersom nationalitetsbytet från Kenya till Danmark inte var klart, godkände inte Internationella olympiska kommittén att han kunde tävla för Danmark, vilket gjorde att han missade 1996 års OS.

Under 1996–1997 var Kipketer obesegrad i 33 tävlingar i rad på 800 meter. Wilson var även den löpare som till sist slog Sebastian Coes ”oslagbara” världsrekord på sträckan. Coes rekord hade stått sig i 16 år när Kipketer först sprang på exakt samma hundradel som rekordet, på Stockholms Stadion 1997. Senare samma säsong gick han under rekordet vid två tillfällen, med 1.41,11 som bästa tid.

I dag arbetar Wilson med sportsmarketing för PUMA i Norden och har hand om många av de friidrottare företaget har samarbete med. I samband med ett test av Pumas löparskor passade vi på att ställa några frågor.

Hur är din status som löpare i dag?
– Sedan pandemin bröt ut har det blivit mer löpning än tidigare. Jag har gillat att komma bort från allt hemmaarbete, så jag har sprungit nästan varje dag. Framförallt fina morgonpass. Men normalt håller jag igång med fyra löppass per vecka. Jag har inget driv att tävla, utan det handlar om att jag springer för min hälsa och för att det ger fin avkoppling. Möjligen kan det bli något långlopp, men bara som en del i mitt jobb i så fall.

– Jag har inte heller något sug efter att tävla i veteranlöpning på bana, även om jag vet att det blir alltmer populärt. Men där har jag gjort mitt. Möjligen att jag kan testa hur snabbt jag klarar att springa för stunden någon gång ibland, men det är bara för min egen skull. Annars är det distanslöpning i 4.30-fart som oftast gäller nu.

Är du fortfarande involverad i sporten i dag?
– Ja, det är jag. Totalt hjälper jag runt 40 löpare från två klubbar i Köpenhamn, KIF och FIF. Det är allt från 15 års ålder upp till 30 plus.
Framförallt är det medeldistanslöpare, men bland dem finns det löpare med målsättning att utvecklas på allt från 400 till 10 000 meter. Jag träffar dem lite olika mycket, från en gång i månaden till nästan varje vecka. Det är inspirerande att vara med och kunna bidra.

Var hade du din bas när du själv var en topplöpare?
– Efter studierna i Danmark var jag såklart en del i just Danmark. Men för att få riktigt bra förhållanden och kunna fokusera på min löpning låg jag väldigt mycket på läger. Framförallt vintertid, då Danmark inte hade några riktigt bra faciliteter för träning inomhus. Portugal erbjöd bra träningsmiljöer och sen låg jag ofta även på långa läger i Polen. Där fanns ett riktigt bra träningscenter med en bra skog, samt både inomhus- och utomhusbana. Här blev mitt fokus på träningen också väldigt bra. Dels fanns det inte så mycket annat att göra och dels kom min tränare Sławomir Nowak från Polen.

Vilka var de viktigaste passen i din träning mot att bli världens bästa 800-meterslöpare?
– Det är alltid svårt att ta ut enskilda pass, för det handlar om en helhet; att träna bra och med kontinuitet, men också att äta bra och ge kroppen den tid den behöver för att vila. Det är lätt att man bara kopierar träningen och glömmer det andra – som är lika viktigt.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen. Mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på kilometervolymen, utan att fokusera på den kvalitativa träningen. Det var det som funkade bäst för mig. Sträva mot att se en utveckling av löpfarten under loppet av en längre tidsperiod.

Innebar det att du inte tränade så mycket volym utan mer kvalitet? Skiljer det sig från hur många medeldistansare tränar i dag?
– Ja, jag tränade för att orka hålla en hög intensitet i mina pass. Om man höjer volymen och jagar kilometer kommer man inte kunna ha samma intensitet på fartträningen. Men allt mitt fokus låg på 800 meter.

– Det kan förstås se olika ut beroende på vilken distans man främst satsar på. Man måste också utgå från individen och hitta rätt verktyg för idrottaren. Men om man vill vinna medeldistanslopp måste man förstås ha fart och kunna växla till sprint. Tränar man inte det tror jag att det blir svårt att vinna.

Om du ser tillbaka på din elitträning – vilka var dina bästa träningspass?
– Oj oj, jag har för många tillfällen och minnen. De bästa passen är ju inte heller de tuffaste, för när det går bra flyter allting på och man kan springa avslappnat. Men ett pass jag minns var 5 x 400 meter som jag körde på hög höjd i Sant Moritz 1997. Jag minns att jag hörde hur det pep från en massa andra coachers klockor efter varje intervall. Vilan var fem minuter och jag sprang alla intervaller precis under 48 sekunder. Efteråt kom det fram en coach och undrade om jag visste hur fort jag sprungit, och det hade jag full koll på. Han undrade hur jag kunde vara så oberörd efteråt. Men jag tränade bra då och släppte aldrig mitt fokus under passet – trots att så många kollade och tog tiderna.

– Ett annat pass jag minns – och som kanske inte är lika väntat från en 800-meterslöpare – var när jag fick riktigt bra känsla på ett 60 minuter långt distanspass. Jag hann nästan 20 kilometer och höll alltså runt 3 minuter per kilometer i snitt. Ett tredje pass jag minns var när jag sprang klassiska 5 x 1000 meter på bana. Även här hade jag 5 minuter vila och sprang alla 1000-metersintervallerna på 2.20.

Det var inga lätta pass att kopiera. Hur genomförde du din vila, sittande, stående eller joggandes?
– Med så lång vila som 5 minuter brukade jag stanna och sätta på mig överdragsbyxor, så att musklerna skulle hålla sig varma. Så det var ombyte och lätt rörelse mellan intervallerna.

Som jag förstått det tränade du mycket själv, eller körde du med andra löpare?
– Nej, jag tränade nästan alltid själv. Min träning var väldigt intensiv och jag ville att den skulle vara det. Under en period 1997 tränade jag tillsammans med Vénuste Niyongabo från Burundi som tog OS-guld på 5 000 meter i Atlanta året innan, men det blev inte bra.

– Redan på uppvärmningen körde jag mycket intensivare. Inte från start, men jag gillade att successivt öka farten varje kilometer under uppvärmningen. Det passade inte riktigt Vénuste. Antingen skulle jag dra ner på tempot eller han öka tempot, vilket gjorde att det inte skulle bli bra för någon på längre sikt. Men så är det lite fortfarande – jag gillar att ha intensitet redan från uppvärmningen, vilket kanske inte så många föredrar.

Det är mycket prat kring löpteknik i dag, både bland elitmotionärer och motionslöpare. Hade du mycket fokus på löpteknikträningen, eller kom det helt naturligt för dig?
– Jag tycker att det är bra att man har fokus på tekniken för det finns mycket att göra där för många. Det handlar om att hitta en avslappning i löpningen med bra rytm, och sedan att förstå vilka muskler som är involverade. Det är något du behöver påminna dig om hela tiden för att få ett bra flyt. För mig kom löptekniken naturligt till 60 procent, medan övriga 40 procent var något jag arbetade mig till. Det gjorde jag genom att ha fokus på tekniken under träning och genom att jobba med olika övningar för att springa bättre.

– Men rent generellt är mitt råd att försöka hitta avslappningen även när man springer fort och när man är trött. Hitta koordinationen mellan armar och ben för att få ut maximalt av din kapacitet. Jag tycker att det är vanligt att man ser att just koordinationen inte alltid finns där till 100 procent.

Ett annat fokus i dag ligger på löparskorna, både på och utanför banan. Vad är din åsikt om skoutvecklingen?
– Jag tycker att det har blivit lite för mycket fokus på just skorna. Det är fortfarande idrottarna som ska prestera. Självklart kan man påverkas positivt om man har en sko man tror på och gillar, men på den absolut högsta elitnivån tror jag inte det kan göra så mycket för prestationen i tävlingssammanhang.

– Kanske kan man tåla träningen bättre med den nya teknologin, men även kunskapen kring träning och allt runt om kring har ju hela tiden utvecklats. Så jag har inget emot den tekniska utvecklingen som sådan, men jag hoppas att det inte tar fokus från löparnas prestationer. Inga skor springer av sig själva, även om de kan ge dig support.

Vilken sko springer du själv med?
– När det gäller distanspass alternerar jag mellan Puma Speed Sutamina 2 och Speed 600 2. Båda modellerna tycker jag ger mycket bra löpkänsla och den support jag vill ha, samtidigt som jag får en skön, behaglig runda. När jag vill springa lite snabbare tar jag gärna fram Speed 300 som har en lite lägre profil och som uppmuntrar till högre fart.

Hur ser utvecklingen ut framöver gällande löparskor hos Puma?
– Jag tycker att PUMA Speed-serien som finns i dag täcker in många löpares behov, där alla kan hitta något till en mycket bra prisbild. Inför 2021–2022 utökas utbudet med fler modeller för löpare inriktade mot långdistans, både på elit- och motionsnivå. Bland annat kommer vi lansera skor i linje med den nya utvecklingen, alltså modeller med kolfiberplatta i mellansulan. De har fått mycket bra kritik från exempelvis Löplabbet i Sverige när de fått testa några prototyper.

HÄR HITTAR DU PUMA Speed-serien

Wilson Kipketers snabbaste meriter

Personbästan på 800 meter (1997):
Utomhus 1.41,11
Inomhus 1.42,67 (gällande världsrekord)

Personbästan på 1000 meter (2000):
Inomhus 2.14,96

Wilson Kipketers mästerskapsmeriter 800 meter:

Olympiska spel
Silver (Sydney, 2000)        
Brons (Aten, 2004)

Världsmästerskap
Guld (Göteborg, 1995)
Guld (Aten, 1997)
Guld (Sevilla, 1999)

Världsmästerskap inomhus
Guld (Paris, 1997)
Silver (Maebashi, 1999)
Silver (Birmingham, 2003)

Europamästerskap
Guld (München, 2002)

FOTO: Deca text & bild och Wilson Kipketer privat.

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars

Jessica satte PB med 56 km när hon vann RM 24 timmars


I helgen avgjordes Riksmästerskap i 24-timmarslöpning i Skövde och förhandsfavoriterna Jessica Svärd och Martin Scharp vann dam respektive herrklassen. Martin nådde 246 km och Jessica satte personbästa med 56 km och segerdistansen på 223 km innebar att hon sprang 559 varv på 400 meters banan där loppet avgjordes.

Runner´s World fick en pratstund med Jessica ett drygt dygn efter att hennes segerlopp.

Stort grattis, hur känns kroppen ett dygn efter målgången i segerloppet på RM 24 timmars?
– Det gör ont varje steg jag tar. Så varje steg jag tar påminner om vad jag gjort. Men det känns ändå riktigt härligt och att det är värt det alla gånger.
– Låren känns mest, men även armar och axlar värker av att ha varit i samma ställning i 24 timmar.

Hade du förväntat dig att vinna och springa så långt som du hann på 24 timmar?
– Vinna trodde jag att jag skulle kunna göra om jag fick till ett bra lopp, men det var inte det viktigaste utan för mig var det att nå mitt distansmål. Jag hade gått ut innan med att jag ville nå 200 km, men egentligen hade jag 220 km som mål för det är den indikativa kvalgränsen till att få tävla för landslaget i 24 timmars. Men jag ville ligga lite lågt med det, för det kan hända så mycket på ett 24 timmars lopp. Jag hade ju bara sprungit 167 km som längst innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att fixa det.

Hur var din taktik under loppet, för jag antar att det ingick lite gång och stopp i din snittfart på 6 minuter 26 sekunder per kilometer?
– Jag tänkte att jag ville fixa 12 mil på 12 timmar. Det var första målet. Sen hade jag tänkt ta det lite lugnare, men under loppets gång kändes det så bra att jag körde på i bra fart ända fram till 100 miles (ca 160 km), och sen efter det unnade jag mig att gå ett halvt varv, men innan dess sprang jag hela tiden. – Jag räknade aldrig riktigt timmarna, utan jag räknade mer på distansen. När jag hade 100 miles visste jag att jag bara hade 6 mil kvar till mitt mål på 220 km. Jag tappade lite såklart på slutet, men det hade jag räknat med.

Hur såg ditt energiintag ut under loppet?
– Jag drack 2 dl sportdryck varje halvtimme och sen växlade jag mellan att var 30:de minut ta en energigel eller en halv banan och mannagrynsgröt som jag hade i ”klämpåsar”. Så det höll jag på att varva hela tiden och jag adderade även någon melonbit. Energimässigt var jag aldrig låg, utan det var den muskulära tröttheten som kändes.

Hur klarade du fötterna?
– Jag klarade mig bra, och fick bara en fick en liten blåsa på en tå, som min man fick sticka hål på idag. Lite skavsår under sporttoppen, men det var inget stort.

Hur tänker man när man springer så långt på en 400 meters banan?
– Ja, det är ju inte jättekul, men det är ändå skönt att ha supporten så nära hela tiden och man vet att om man missar något så kan man få support relativt snart igen. Man tänker inte så mycket, utan lyssnar på musik, pratar med medtävlare och helt enkelt bara springer. Sen byter man håll var 6:e timme, så då händer det något.

Hur är det med sömntrötthet, kommer det ingen känsla av att vilja sova under dessa 24 timmar?
– Jo, jag har sprungit fyra 24 timmars lopp tidigare och då har jag sovit några timmar. Men nu hade min coach, Linus Wirén, lagt upp ett program där jag kört några pass på nätterna och jag slutade med kaffe 10 dagar innan loppet för att sen kunna få större effekt av koffein under loppet. Det funkade bra, och jag höll mig pigg hela natten men vid 6 på morgonen (loppet gick från kl 12 på dagen till 12 nästa dag) fick jag en riktigt sömn dipp. – Så då var jag tvungen stanna och lägga mig i ett tält som en kompis hade med sig och så bad jag min support väcka mig efter 20 minuter. Det räddade slutdelen av loppet, för sen kom jag igång jätte bra. Egentligen ska man inte behöva sova på ett 24 timmars, men jag behövde det.

Loppet var ett stort lyft för dig på distansen, har din coach Linus ändrat något mer än att träna på natten, och hur ser en träningsvecka ut?
– Det har blivit lite fler längre långpass. Innan körde jag runt 35 km på ett långpass, nu har det blivit några långpass på 45-50 km. Samtidigt har Linus sänkt farten på passen för att jag ska jobba 24 timmars tempot. Annars ligger jag på runt 5 minuters fart på mina rundor, men nu har jag medvetet fått hålla igen.
– Mängdmässigt tränar jag runt 12 mils löpning i veckan. Sen adderar jag runt 3 timmars ”hemmastyrka”, runt 2 timmars crosstrainer och 1 timme simning. Så jag snittar nog runt 17 timmars träning på en vecka.

Hur får du ihop det pusslet med familj och jobb?
– Ja, det är ett litet pussel. Jag har tre barn och min man har tre barn, så vi är ett stort gäng. Men med planering funkar det. Transport löpning till eller från jobbet ger 18 km enkel väg. Styrka och Crosstrainer kör jag hemma i vardagsrummet, så då kan man fortfarande prata med barnen och se vad dom sysslar med. – Annars blir det såklart många tidiga morgonpass. Går man ut klockan 5 på morgonen hinner man ett bra pass innan dom andra är vakna. – Sen ställer min man upp mycket också, för han förstår hur mycket det här betyder för mig.

Hur ser din bakgrund ut som löpare?
– Jag har sprungit sen jag var 16-17 år (reda anm: Jessica är 38 år nu) men mer på ”jogga hemma” nivå. Det var först för 7 år sedan, när jag fött mitt sista barn, som jag började spring mer inriktat mot maraton. Jag tror det var 6 år sedan jag sprang min första mara, men jag har alltid varit intresserad av de långa distanserna. Jag är ju inte jättesnabb, utan det är på dom längre distanserna jag kan göra något bra och det är först nu som det släppt på riktigt.

Hur ser dina framtidsmål ut?
– Egentligen var målet i år 100 km SM, men det blev inställt som så många andra lopp. Så jag vill gärna göra en bra 100 km tid i framtiden, samtidigt blev jag ännu mer taggad nu på 24 timmars och där är målet att kunna hålla det tempo jag höll i början hela vägen. Nu gick jag en hel del på slutet, så där tror jag att jag kan förbättra mig. Så upp mot 230 km, och sen att få springa ett internationellt mästerskap på 24 timmars, det är drömmen.

RESULTAT SAMMANFATTNING RM 24H

DAM:
1. Jessica Svärd, Umara SC, 223 814 meter
2. Sara Lindström, IS Göta, 198 561 meter
3. Jenny-Ann Ehrling, Örebro AIK, 182 245 meter

HERR:
1. Martin Scharp, Scania Road Runners, 246 079 meter
2. Pavic Branislav, Majornas IK, 241 007 meter
3. Halalkic Emir, IF Kville, 230 827 meter


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare

Snabbare än… med Kristofer Låås – vegan och löpare


I betalt samarbete med adidas: Att vara snabb är inte bara en fråga om tider och farter. Det är också något högst personligt. Att bli sitt snabbaste jag handlar lika mycket om att uppfylla sina mål. Att hela tiden utvecklas. Att känna sig snabbare i dag än i går. Så här gör Kristofer Låås, maratonlöpare och vegan för att bli sitt snabbaste jag.

Hej Kristofer Låås! Hur gör du för att bli ”snabbare än …”?
– Hela grejen med löpning för min del är att utforska hur bra jag kan bli. Samtidigt vill jag både göra det med ett miljötänk och göra något bra för djuren. Jag vill visa att man kan springa fort, till och med snabbare som vegan än som köttätare. Jag vill visa både för mig själv och andra att det även på elitnivå går att välja miljöfrämjande alternativ inom kosten.

Vad har du för målsättningar?
– Jag är ju inte snabbast i Sverige, ganska långt från det. Men jag är ändå på en hög nationell nivå och siktar uppåt. Närmast är målet att gå under 2.20 på maratonsträckan.

Hur kan vegansk kost hjälpa dig att bli snabbare?
– Fördelarna med mitt beslut att bli snabbare än någonsin med vegansk kost är att den mat jag äter hjälper mig att hålla mig frisk. Att hålla sig frisk är en viktig faktor för att ha kontinuitet i träningen.

Vad innebär det rent konkret?
– Min kost innehåller väldigt mycket grönsaker, vilket gör det hälsosamt.
Det svåra är kanske ingången till att bli vegan, om man bryter av från en helt annan typ av kost. Det gäller förstås att ändå få i sig alla delar man behöver via kosten.

Är det svårt att variera kosten som vegan? – När man väl är inne i det finns det oerhört stora möjligheter att variera kosten även när man håller den vegansk. Samtidigt som kosten är bra för mig är den bra för djuren och miljön, vilket är en viktig del i mitt beslut att äta veganskt.

Kan löpningen bli mer miljövänlig?
– Ja, det tror jag. Ett bra exempel är adidas Parley-serie där stora delar av produktionen görs med material som återvunnits ur plastavfall från haven.

Hur hjälper adidas dig att bli ditt snabbaste jag?
– Samarbetet med adidas känns jättebra. Jag har gillat adidas som varumärke redan från unga år. SL 20 som är vårens stora nyhet från adidas tycker jag är en riktigt bra och lätt träningssko till ett suveränt pris. I SL 20 tror jag många kan hitta in till löpning med mycket löpkänsla samtidigt som skon ger det stöd man behöver. För mig funkar den riktigt bra, jag gillar verkligen att ha en så lätt sko som min mängdträningssko.

adidas SL 20 vill hjälpa oss att hitta vårt snabbaste jag!
Som en viktig del i vårens stora adidaskampanj ”Faster than …” presenterade adidas i slutet av februari lättviktsmodellen SL 20. Namnet associerar till en av skohistoriens verkliga ikoner – den klassiskt blå-vita SL 72, som debuterade i samband med München-OS 1972. Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Målsättningen med SL 20 var att skapa en modell med en kvick löpkänsla som passar för en stor grupp av löpare. 

Ovandelen i mesh ventilerar och stödjer foten. Stötdämpningen i det nya materialet Lightstrike i mellansulan är lätt nog för explosiv fart och responsivt nog för total komfort. Yttersulan från däcktillverkaren Continental ger ett pålitligt grepp. Och med 3-stripes inspirerade av japansk kalligrafi ser de lite extra snabba ut.

adidas SL 20 – Snabbare än …

Nya adidas SL20 väger 230 gram i herrstorlek US 9, har ett dropp på 10 millimeter och kostar 1 199 kronor. HÄR HITTAR DU adidas SL 20



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rekord-Musse – 2:10:03!

Rekord-Musse – 2:10:03!


Runner’s Worlds medarbetare Mustafa ”Musse” Mohamed gjorde idag sitt livs maratonlopp när han sprang i mål på 2:10:03 i Sevilla Marathon. Det var inte bara personbästa med över två minuter utan Musse underskred dessutom David Nilssons relativt nysatta svenska rekord med 6 sekunder.

Hällelöparen som fyller 41 år den 1 mars, verkar inte alls bry sig om ålder utan förbättrade sitt sju år gamla personliga rekord med drygt två minuter och sprang dessutom under SOK:s nomineringskrav till OS i Tokyo med 56 sekunder.

2005 gjorde Mustafa Musse Mohammed sin maratondebut just i Sevilla Marathon. Då avgjordes loppet i kraftigt regn, kyliga temperaturer och mycket blåst. Då kom ”Musse” in på 2:32, men idag fick han grym revansch på samma lopp och trots att han numera är ”veteran” fick Musse äntligen ut lite av den kapacitet många trott han haft just på maratonsträckan.

Inför Sevilla Marathon har Musse legat på läger i Etiopien och tränat riktigt bra. Inledningsvis var han dock förkyld några dagar, något han berättar om i Runner´s Worlds andra nummer 2020. Där beskriver Musse hur han hanterar förkylningar och hur man startar upp träningen igen optimalt. Något Musse onekligen gjorde bra, för resultatet är nästintill ofattbart bra om man väger in Musses långa karriär och att han passerat 40 år.

Här berättar Musse själv om sitt rekordlopp

Efter rekordloppet framhöll Musse att dom tuffa långpassen på hög höjd i Etiopien gett resultat. Även om han själv efter loppet uppgav att han hade en lite svacka efter 17-18 km var känslan under loppet grymt bra. Trots 3.05 minuter per kilometer i fart, kändes det lättare än på de 30-35 km långpass han genomfört i runt 3.25 minuter per kilometer på den höga höjden i Etiopien.

Loppet avgjordes under bra förhållande med runt 13 grader, men löparna hade bitivs lite vind att jobba mot. Musse kom 21:a i loppet och bakom honom förbättrade Huddinges Ebba Tulu Chala sitt personliga rekord med drygt två minuter till 2:11:18 och Strömstads Mikael Ekvall sitt med en halvminut 2:11:37. Inledningsvis var det dock en annan svensk som låg främst i herrloppet genom Eskilstunas Adhanom Abraha som gick med täten och passerade halvmaran på 1:02:34. Den öppningen var dock för tuff och efter 35 verkade det som Abraha tvingades bryta.

Musse sprang loppet med så kallad negativ split, dvs att andra halvan gick snabbare. 10 km passerades på 30:50 och halvvägs hade Musse 1:05:25 och då låg han i samma klunga som Chala och Ekvall. Efter 35 km gled Musse ifrån övriga svenskarna och avslutade riktigt starkt då han visste att han hade en liten chans slå det svenska rekordet.

Men det var inte bara Mohamed, Ekval och Tulu Chala som gjorde superbra lopp, utan även på damsidan fick Sverige en mycket gångbar tid internationellt genom Huddinges Hanna Lindholm som blev 11:a på imponerande 2:28:59. Hanna sänkte sitt personliga rekord med drygt en halv minut och med den tiden förstärkte Hanna sin andraplats på den svenska genom-tiderna-listan.

På damsidan är SOK:s nomineringsgräns 2:28:00 till Tokyo OS, så det återstår att se om tiden räcker till OS för Hanna. Genomförandet av loppet visar dock på otrolig styrka och Hanna plockade placeringar hela vägen, vilket SOK borde ta med i beräkningen.

Hanna Lindholm

Vinnare i Sevilla Marathon blev Josephine Chepkoech på damsidan med 2:24:14 och på herrsidan vann Workneh Tesfa Tiruneh på 2:06:27

FOTO: Deca Text & bild


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in