Efter två dygn började problemen komma med det onda knät. De sista 35 milen cyklade han med smärtilningar genom benet vid varje tramptag. Efter 35 mil från målet, beslöt Lindén själv att avbryta rekordförsöket.
Han säger: ”När jag i de långa backarna mellan Porjus och Gällivare började promenera med cykeln var något fel. Jag tog mig fortfarande framåt. Jag hade, trots att jag mot slutet bara snittade 20 km/h, fått en tid som imponerat på de flesta. Dock ingår inte jag i de flesta. Att promenera var inte en del av planen. Att cykelsemestra den sista biten var heller inte planerat. En utmaning för mig är en tävling där jag har ett idrottsligt mål. Min vision för Sverigeloppet stämde inte längre överens med händelseförloppet.”
I Runner´s Worlds marsnummer mötte vi Turebergslöparen Yolanda Ngarambe. Sedan dess har hennes utveckling som löpare fortsatt i rekordfart. Nyligen tog hon en meriterande seger på Lag- EM på 3000 meter, och vid en tävling i Polen slog hon till med den 3:e bästa svenska kvinnliga tiden på 1500 meter någonsin, vilket gör att Yolanda fått klartecken för VM.
Med tiden 4.05.18 är det av svenskor bara världslöparna Abeba Aregawi och Meraf Batha som sprungit snabbare. Det ska bli spännande att följa Yolanda på VM och framöver, och därför vill vi här dela med oss av Herman Degselius intervju med Yolanda under vinjetten Elitlöparen i Runner´s World mars nummer 2019.
Yolanda Ngarambe efter segern på Lag-EM
Skadefri och ny tränare – då satte hon nytt svenskt rekord!
I slutet av januari blev Sarah Lahti svenska rekord på en engelsk mil (1 609 meter) inomhus raderat. I amerikanska Boston korsade Yolanda Ngarambe mållinjen på 4.28.30 – en putsning av det tidigare rekordet med två och en halv sekund. Yolanda passerade 1 500 meter med tiden 4.10.13, vilket gör att hon klättrar upp till en sjätte plats genom tiderna på den distansen. (Sedan denna intervju har alltså Yoland nu sprungit 1500 meter på 4.05.18)
Innan loppet i Boston visste Yolanda att det skulle finnas en bra ”hare” och många snabba löpare i startfältet. – När startskottet gick så behövde jag få en bra position från början för vi var många tjejer med. Så jag sprang ganska fort i början, sedan försökte jag hålla farten uppe hela vägen och med två varv kvar försökte jag trycka på och se hur många som jag kunde passera på slutet. – Jag hann inte tänka så mycket utan jag försökte bara vara aggressiv hela loppet eftersom jag visste att det var bra tjejer med; och jag visste att om jag sprang hårt så skulle jag nog få en bra tid, säger Yolanda som slutade femma i loppet och hade de två välmeriterade amerikanskorna Brenda Martinez och Emma Coburn efter sig i resultatlistan.
Hade du tankar på att ta det svenska rekordet? – Helgen innan sprang jag på 4.31 (helgen dessförinnan på 4.37) och då sprang jag sista 800 själv med negativ split. Och när jag sprang på den tiden och det kändes jättebra utan någon konkurrens, då kände jag att jag borde kunna springa under 4.30. Men jag ville inte prata om det utan tänkte att jag åker till Boston och springer och så får vi se vad som händer. Däremot kändes det som att något måste gå väldigt fel för att jag inte skulle springa under 4.30 – för formen var där.
Hur kändes det när du korsade mållinjen? – Alltid när jag springer så vet jag inte hur fort jag springer, så jag hade ingen koll; för jag är alltid nervös att jag kommer att sakta ner i slutet av loppet. Därför visste jag inte vad jag sprang på och tänkte ”hoppas det är under 4.30”, haha. Sen när jag såg att det var låga 4.28, då var det kul!
Första helgen i mars stundar inomhus-EM i Glasgow. Yolandas 1 500-meterspassering på 4.10 innebar att hon sprang klart under kvalgränsen på 4.16. Tre tjejer blir uttagna, och det är låga odds på att Yolanda inte skulle vara en av dem. Yolanda har under inomhussäsongen dessutom satt PB på 800 meter med 2.04.08, också det en tid för EM, men det är 1 500 som gäller om hon blir uttagen.
Löparkarriären har onekligen fått sig en skjuts framåt i vinter – hur förklarar hon det? – Det är många som har frågat mig om det, och mitt svar är att jag har varit skadefri i ett år och att jag har haft en bra tränare i fyra år. Jag har dessutom tränat ordentligt och trott på min träning. Jag var skadad 2017, precis innan var jag i jättebra form på träning men jag fick aldrig visa det på tävling – jag hade nog tagit ett kliv redan då fast det fick vänta tills nu i stället; för förra året försökte jag bara komma tillbaka, och det gick ändå ganska bra men jag missade EM-gränsen med en sekund. Så jag har alltid varit nära, men det är nu som det äntligen klickar.
Kan det också vara så att det är din träning under många år som ger utdelning? – Precis. Jag har ju alltid gått framåt lite, lite, men det är väl mest man själv och sin tränare som märker sådant. Om man kollar på min utveckling så ser man att det gått uppåt hela tiden, fast det har ju inte gått såhär: ”poff!”. Och jag har aldrig varit något ungt stjärnskott utan jag har som sagt alltid förbättrat mig lite hela tiden. Jag har också alltid tänkt långsiktigt; att resultaten kommer, så det är skönt att jag nu har resultaten i skrift, säger Yolanda som började med friidrott i årskurs nio då hon gick med i Turebergs FK.
Efter löpargymnasiet i Sollentuna fick Yolanda ett idrottsstipendium till University of Vermont, där hon fortsatte sin satsning på löpning varvat med studier under fyra års tid. Sedan 2015 bor hon i Atlanta.
Du tillhör Atlanta Track Club. Kan du berätta hur det fungerar? – Jag har ett idrottsvisum. Jag springer för klubben på heltid och vi är sponsrade av Mizuno som vi får kläder och skor ifrån. Klubben har tränare, ett gym och vi åker på tävlingar tillsammans. Mitt visum gick ut i december, jag är här lagligt, men jag får inte ta emot pengar just nu, bara träna. Men när jag har fått förnyat visum kommer jag jobba tio timmar i veckan för klubben, det måste alla göra för att få lön. Jag lever på de pengar jag får från klubben och delar bostad med två lagkamrater.
När jag ber Yolanda beskriva en vanlig dag som löpare i Atlanta Track Club, säger hon att det främst handlar om att träna och sova. Med klubben har de gemensam träning tre gånger i veckan. – Om det är en sådan dag möts vi till exempel på friidrottsbanan och kör intervaller. Därefter ett pass på gymmet. Sen åker jag hem och tar en tupplur. Oftast har vi dubbelpass. Vi måste också vara volontärer 200 timmar per år, så ungefär varannan vecka volontärar jag för vår klubb, exempelvis på en löpartävling för barn där vi springer med dem eller så åker vi runt i skolor och prata om löpning.
Du är noga med sömnen – lägger dig tidigt och så? – Ja, jag är väldigt sömnbesatt. Jag älskar sömn, jag tänker att sömn är nyckeln till allt! Jag känner att det är så jag återhämtar mig bäst.
Hinner du med något annat löpning? – Faktiskt inte, haha. Umgås med kompisar och pojkvännen, jag vet inte. Man orkar typ inte. Min tränares träning är hård, man är helt slut. Men i dag är det superbowl, då ska alla i laget samlas hemma hos en lagkamrat och kolla, så det är mest sådant; att man hänger ihop.
Hur många mil springer du i veckan? – Just nu är det 10 mil i veckan. I college sprang jag typ 50 kilometer i veckan. Det är mest med min nya tränare som jag har sprungit ordentligt, i alla fall som jag ser det som ordentligt. Folk kanske tycker det är lite, jag vet inte så mycket om andra personers träning.
Fartpass? – Vi kör två hårda pass i veckan, ibland tre. Det är lite olika, det beror på vilken period i säsongen man är i, den här veckan körde vi tre hårda pass, men det är sällan. Min tränares filosofi är ”hard days are hard days, easy days are easy”. Så vi kör två jättehårda pass och resten är lätta förutom långpasset som är mediumhårt.
Hur länge kommer du stanna i USA? – Om allt med visumet går bra så i alla fall till 2020, det är min och min tränares plan. Jag tycker om min tränare (Andrew Begley) och vill inte ha någon annan.
Är det satsning på 800 och 1 500 meter som gäller framöver? – Mitt fokus är 1500 men med min träning kommer jag kunna springa 800 upp till 5 000 meter. 1 500 är min gren, men jag måste kunna springa alltifrån 800 till 5 000 meter, det är också en del av min tränares filosofi.
VM i Qatar, som avgörs i månadsskiftet september-oktober – hur ser du på det? – Jag tycker inte om att prata om mina mål så mycket, säger Yolanda och skrattar till. Hon fortsätter: – Oftast när folk frågar om mål, har jag lärt mig genom åren, om man säger sitt mål så är det många som svarar ”det är inte omöjligt”, eller ”jaha, det kan bli svårt”. Så jag gillar inte att dela med mig av mina mål längre. Men jag kan säga att jag vill springa fortare och fortare för varje år – det är mitt svar!
Yolanda Ngarambe , Turebergs FK, 1500 meter
FAKTA YOLANDA NGARAMBE
Ålder: Född 1991. Bor: Atlanta, USA. Klubb: Atlanta Track Club och Turebergs FK. Tränare: Andrew Begley.
Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.
Kipchoge från Kenya har varit den i särklass bästa maratonlöparen de senaste åren, med segrar i prestigefyllda London och Berlin Marathon och han är regerande olympisk mästare på distansen. Under 2017 flyttade han säkert sina egna mentala gränser i hur fort man kan springa ett maratonlopp när han för sin skosponsor sprang maratonsträckan på 2:00:25 i ett tillrättalagt lopp, kallat breaking2, på Monzabanan där målet var att spräcka drömgränsen 2 timmar.
Så just den mentala aspekten att veta att hans kropp för egen maskin klarar springa så fort var säkert en anledning till att han nu i ett godkänt marathonlopp utan fartbilar och ambulerande farthållare klarade springa så fantastiskt fort. I Berlin öppnade Kipchoge i världsrekordfart direkt och farten höjdes ännu mer efterhand trots att han solosprang de sista 17 km, då både farthållare och konkurrenter tvingats släppa. Milavsnitten i loppet gick på otroliga 29:01 – 28:55 – 28:49 – 28:47 och där han sedan även lyckades höja farten till 2.48 per kilometer sista två kilometrarna.
Upp till 25 km hade Kipchoge sällskap.
En annan anledning till att just Kipchoge klarar springa så fort kan man säkert hitta i hans talang och fartgrund sedan tidigare. Även om det är maraton som gäller idag har han vunnit VM på 5000 meter och även tagit OS medalj på distansen innan han gick upp till maratonsträckan för lite drygt 5 år sedan. Hans bästa tid över 5 km sträckan ligger på 12:55 och innebär en snittfart på 2:35 minuter per kilometer vilket ger bra fartmarginal till de fantastiska 2.53 minuter per kilometer han höll i Berlin.
Sen spelar givetvis den träning han genomfört in, och den är som vi skrivit om tidigare riktigt tuff och genomförs oftast på hög höjd och på krävande underlag och träningsupplägget mot årets Berlinlopp rapporterats sett liknande ut.
Sweat Elite berättar om några pass han genomförde inför årets lopp och det är oerhört tuff träning. 20 dagar innan Berlin sprang han 15 x 1000 meter på 2200 meters höjd, och tiderna låg trots tufft underlag på 2:48 som långsammast och 2:37 på den avslutande snabbaste intervallen. Vilan mellan varje tusenmetersintervall var 1.45-2:00 minuter.
Med 9 dagar kvar till Berlin sprang han 8 x 1600 meter, med 90 sekunders vila följt av 10 x 400 meter med 45 sekunders vila. På 1,6 km intervallerna höll han runt 2.50 per kilometer och på 400-meters var tiderna mellan 61-63 sekunder vilket motsvarar runt 2.35 fart. Även detta pass genomfördes på hög höjd. (Här kan du läsa om träningen inför Berlin ifjol)
Rutinen han skaffat sig sedan han debuterade för drygt 5 år sedan på sträckan är säkert också värdefull. Han vet marans svårigheter och har lärt sig optimera energitillförseln under loppet och hur han ska lyckas hålla tempot optimalt.
De yttre omständigheterna med snabb bana och bra väder går inte komma ifrån att dom nu var optimala. Redan i våras skulle Kipchoge springa fort i London Marathon, men en värmebölja rådde när loppet avgjordes och även om han då sprang på fantastiska 2.04 och utklassade ett världsklassfält inklusive hemmahoppet Mo Farah omöjliggjorde värmen ett världsrekordlopp då. Nu var det nästintill idealiska förhållande i Berlin, och det är inte ofta det infaller just på tävlingsdagen för de stora och snabba loppen där man även kan ta hjälp av en fantastisk publik. Just att det var bra denna dag i Berlin understryks av att det blev banrekord på damsidan med oerhört fina 2.18:11 för vinnande Kenyanskan Gladys Cherono och bakom henne gjorde ytterligare två tjejer 2.18 tider.
Självklart är det inte ”bara” dessa 5 faktorer som gjorde världsrekordet utan ytterligare aspekter och faktorer som kan ha inverkat är utrustningen och energidrycker. Även om det kanske inte går rakt av att peka ut själva utrustningen och eller en specifik energi som avgörande faktorer, spelar både funktionaliteten och tron på det man använder oavsett faktiskt effekt en oerhört stor roll.
Går rekordet att förbättra och kommer man kunna springa under 2 timmar? Ja utifrån Kipchoges stegrande avslutning gällande fart fanns det säkert redan lite tid till att dra av i Berlinloppet om han öppnat något snabbare, och skulle några andra löpare klarat av att utmana honom längre in i loppet finns det säkert sekunder att hämta även i kampen och med draghjälp. Kipchoge hade tre uttalade farthållare i loppet och två av dessa klev av redan efter 16 km och den 3:e vid 25 km. Sen fick han göra jobbet helt solo. Men för att gå ner under två timmar kräver ännu större förbättring än vad som gjordes nu, och med en oerhört lång karriär på absoluta elitnivå och 34 års ålder kanske just Kipchoge inte är den som tar gränsen, men han öppnar nog upp tron att det kommer göras i en framtid.
Hur har du laddat in för SM i Vansbro? – Jag har haft ett bra träningsblock hemma sedan Bilbao Triathlon i slutet av maj, och den sista uppladdningen föregick i Dalarna. Midsommarfirande, och bara gå och skrota på gården mellan träningspassen. Det har gett en känsla av semester, och har verkligen laddat mina batterier, främst mentalt. Veckan innan Vansbro Triathlon tog jag SM-brons i tempo-SM i Västerås, och därefter körde jag ett par högkvalitativa träningspass, och från måndagen i tävlingsveckan drog jag ner på både volym och intensitet.
Berätta om ditt lopp i Vansbro! – Jag hade en ganska stabil och kontrollerad simning. Även om det inte syns så mycket på mina simtider (än), så har jag utvecklat min simning så att jag känner mer kontroll och har mer överskott till de andra två disciplinerna. Jag simmade ca 3,5 min långsammare än Annie och Mikaela, vilket var vad jag hade förväntat.
Det första varvet, av två, på cykelbanan var lite knäpp. Jag hade inte riktigt huvudet med mig och hade svårt att samla tankarna. Att jag ler på bilder, och hejar på folk som hejar på mig är oftast ett dåligt tecken, då jag vid rätt ”mode” är djupt inne i min bubbla.
Till andra varvet gick det mycket bättre, och jag kunde avsluta cyklingen på en nivå som jag känner igen mig själv i. Det var också i slutet av första respektive andra varvet som jag cyklade förbi Mikaela respektive Annie.
Löpningen var mer svårlöpt och energikrävande än vad jag (och många andra) hade förväntat, så den gav ingen vidare flygande känsla. Som tur var hade jag en betryggande ledning efter ca 10 km, och jag kunde tillåta mig själv att ”ge efter” när det började bli slitsamt, och slapp forcera, för att spara benen inför nästa helgs tävling.
Vad kändes bäst/ mindre bra genom tävlingen? – Från vändpunkten tillbaka mot T2 på andra cykelvarvet kändes bra, då hittade jag en rytm och känsla som jag kände igen, och jag kände mig stark. Även simningen kändes ovanligt lugn och bra.
Mindre bra var tankspriddheten på första delen av cyklingen, och halva löpningen, där jag inte hade någon bra rytm.
Hur har din säsong varit hittills? – Jag kan inte varit annat än nöjd, då jag uppnått mina mål och presterat omkring det jag har förväntat av mig själv. Självklart känner jag fortfarande att det finns massor att utveckla, men jag har haft väldigt få ”vägbulor” längs vägen i år, och har inte behövt ändra min ursprungliga säsongsplan.
Har du lagt extra mycket tid på något särskilt som du tränat? – Jag har inte lagt extra mycket tid på något mot vad jag brukar, men jag har haft mer överskott till att generellt vara mer närvarande i mina träningspass, vilket har höjt kvaliteten på samtliga pass. Jag har inlett ett samarbete med en idrottspsykolog (Henric Lilja), men vi har inte hunnit så långt än, men det kan bli bra!
Du vann Bilbao Triathlon, halvdistans, i maj och tog hem en tredje plats i SM i cykel. Riktigt starkt! Vad kommer härnäst? Vilken tävling ligger närmast i tiden? – Tack! Jag ska tävla i Ironman 70.3 Jönköping på söndag. Det blir första gången som jag tävlar två halvdistanser på två veckor, så det blir väldigt spännande att se hur kroppen reagerar på det!
Vilket är ditt stora mål för i år? – Att placera mig topp 10 på Ironman VM på Hawaii i oktober.
Vad är dina tre bästa träningstips för triathleter som nu har Ironman Kalmar som mål?
Kör någon träningstävling, så du känner dig trygg med själva tävlingsproceduren innan och efter, växlingar, få av våtdräkten med hög puls etc. Det finns många kortare tävlingar i Sverige under juli och augusti månad.
Var innovativ under semestern. Transportträna. Ta cykeln till ett resmål när familjen åker bil. Ta med simglasögon när ni åker till badplatsen, och träna strandstarter och sprinter med barnen.
Tro på det. Ingen lyckas 100% med sin uppladdning, inte ens proffsen. Men det betyder inte att det inte kan bli bra. Tro på din förmåga, på det arbete du har gjort och på din kapacitet. Påminn dig själv om de där riktigt bra träningspassen, och känn tillit till dem!
Sammanlagt har ett trettiotal svenskar lyckats kvala in till Ironman World Championship i olika åldersklasser, och tre stycken har tagit plats i proffsklasserna. Fredrik Croneborg, Åsa Lundström och Patrik Nilsson står som klara. Patrik Nilsson kommer med största sannolikhet inte att delta i tävlingen tyvärr, men Åsa och Fredrik står som klara och är taggade till tusen inför denna utmaning. Vi tog ett snack med bägge om uppladdning och tankar inför den stora dagen. Fredrik är först ut.
Är formen på plats nu när tävlingen närmar sig med stormsteg? – Formen känns på uppåtgående. Cykeln har gått bra den senaste tiden och simningen stabil. Löpningen kunde ha varit bättre då jag precis kommit igång igen efter skada men har trappat upp den mer och mer de senaste veckorna, säger Fredrik.
Hur förbereder du dig ifall det blåser mycket? – Antagligen kommer det bli blåsigt och det finns inte så mycket att göra åt det mer än att vara mentalt föreberedd. Har tränat en del på högre kadens som kan vara effektivt i vinden. Jag kommer antagligen också bara köra med en vattenflaska på styret, och blir därmed mer aero.
Hur planerar du att disponera krafterna under cykelmomentet? Vad är det viktigaste att tänka på? – Normalt när jag tävlar så är det ett race, och jag har egentligen ingen pacingstrategi annat än att följa dynamiken i loppet, även fast det blir stunder då man ligger över gränsen. Så jag kommer köra fullt ut och egentligen inte tänka så mycket så får vi se om jag har någon energi kvar till löpningen.
Vad tänker du kring nutrition, hur många gles i timmen tar du, hur mycket vätska osv? – Jag fyller upp vid varje station och dricker mestadels sportdryck. Tar sedan gels när jag känner för det och det passar. Det brukar inte bli mer än 3-4 gels totalt under en Ironman då de flesta lopp jag kör är på varma platser och jag energi från vätska. Under löpningen dricker jag endast coca-cola kombinerat med vatten.
Hur tycker du träningen gått? – Den har gått bra förutom skadeuppehåll från löpning. Det har gjort mig till en bättre cyklist men det kan bli ont om tid att få en riktigt bra löpform till Kona. Jag har också fördelen att träna dagligen i Kona-liknande värme här i Phuket vilket är en fördel.
Har du fokuserat speciellt mycket på en specifik gren? – Det har blivit mest fokus på cykel, dels för att jag ser den som min svagaste del (speciellt i ett blåsigt Kona) och dels för att jag har varit löpskadad.
Berätta lite om din träning och hur du laddar de sista veckorna. – Jag kommer i största del träna på som vanligt fram till en vecka innan loppet då jag åker till Hawaii. Försöker trappa upp löpningen som jag ligger efter i och underhålla cykeln och simningen som jag känner att formen redan är bra i. Körde också en 70.3 tävling i Kona i helgen (tre veckor innan Kona) som en bra genomkörare och fick bekräftelse på att formen är som den ska.
När planerar du att bege dig till Hawaii? – En vecka innan åker jag dit.
Vad är målet med tävlingen, har du något resultatmål? – Det är svårt att ha ett mål på denna tävling då jag aldrig kört banan eller mött liknande motstånd tidigare. Normalt brukar jag inte köra tävlingar där jag inte har hyfsad chans på prispengar (topp 10 i Kona vilket är väldigt svårt), men Hawaii är en speciell tävling och jag ville ta chansen att köra tävlingen nu när jag kvalat. Så egentligen är jag ganska nöjd med att bara köra loppet med en föhoppning om en topp 20 placering och drömmålet är topp 10.
Vilken gren känns starkast just nu? – Jag har nog aldrig varit bättre på cykeln än vad jag är nu.
Är du taggad? – Såklart! Ser fram emot att köra det största långdistansloppet!
Vem sa att svensk löpning saknar löpare av yppersta internationella kvalitet? Jo, jag vet att både jag själv och många andra har dryftat detta faktum otaliga gånger. Och det är väl egentligen inget fel i det påståendet, men det får sig en rejäl törn om man väger in svensk medeldistans i vågskålen. För när det gäller medeldistans är vi nämligen en nation som bubblar och bara väntar på att slå till mot de absolut bästa i världen. Och den löpare som kan komma att göra det snabbast, och som egentligen redan har gjort det, heter Andreas Almgren.
Tiden 1.45, som han gjorde på 800 meter i junior-VM i USA, är exceptionell. Egentligen räcker det med att titta på bilderna därifrån för att förstå hans potential. Det krävs rätt fysiska förutsättningar. Det krävs rätt mentala förutsättningar. Och det krävs en teknik i rörelsemönstret som andra bara kan drömma om. Alla dessa egenskaper har Andreas Almgren redan som 19-åring. Hans löpsteg är en studie i harmoni, kraft och yttersta noggrannhet i en och samma rörelse. Steget är helt enkelt fulländat. – Jag är perfektionist och när det gäller löpningen så är jag redo att göra precis allt som står i min makt för att bli så bra som möjligt, säger Andreas.
Jag träffar honom efter att han har genomfört ett intensivt träningspass. Andreas och några andra medeldistansare håller som bäst på att vässa tävlingsformen inför en spännande inomhussäsong. En säsong där fokus framför allt ligger på inomhus-EM i Tjeckien i början av mars.
När jag hör honom berätta om hur hårt han satsar på löpningen, tänker jag omedelbart på Anders Gärderud och något han berättade för mig tidigare. Gärderud gjorde klart för mig att en talang – oavsett hur bra hen är – måste bestämma sig. Enligt Gärderud handlar allt om ett kompromisslöst ställningstagande. En kille som Andreas måste bestämma sig för att satsa 100 procent och ge löpningen precis allt, sett ur ett tioårsperspektiv. Endast på det sättet når man den definitiva framgången, menar Anders Gärderud, som själv tog OS-guld på 3 000 meter hinder vid OS i Montreal 1976. – Jag håller med Anders Gärderud. Jag är själv inställd på att det är först om fem till tio år som jag kommer att vara som allra bäst. Jag vet att man måste ha en stark inre drivkraft och vara totalt hängiven löpningen för att kunna kapa de där sekunderna som krävs för att kunna tillhöra världseliten på 800 meter, säger Andreas.
Att förklara 800 meter och att förklara begreppet medeldistans är inte helt enkelt. Eller så är det just enkelt det är – så till vida att 800 meter är full jävla rulle från startpistol till målsnöre. Kroppen måste hantera mängder av mjölksyra och trots det måste hjärnan ha förmågan att kunna tänka klart och agera taktiskt. Att springa 800 meter är hårdare än det mesta. Och träningen som krävs för att nå resultat är brutal. – Medeldistans är i princip bara smärta rakt igenom. Egentligen är det en blandning av allt inom löpningen. För att bli bra måste du ha både snabba och uthålliga muskelfibrer – du måste kunna springa såväl 200 meter som fem och tio kilometer riktigt fort. Det är en tuff gren som kräver tuff träning.
Vill du läsa hela den här artikeln?
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 3 2015 (i butik 10 mars). Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in