Lillgrabben Niels Laros har blivit stor. Hur stor? Det återstår att se. Först måste han välta de gamla mästarna, neutralisera ett gäng jokrar – och besegra en svensk. Det här är ingen vanlig 1 500-metersfinal, det här är alla dårars dag. Vem ska ta över tronen?

För lite drygt ett år sedan såg vi på när kronan till slut föll från Jakob Ingebrigtsens huvud. Inför smockfulla Stade de France möttes han och antagonisten Josh Kerr i ett slag som båda förlorade. Cole Hocker var starkast och gav OS-finalen en underbart märklig eftersmak. Den där kronan som föll ned, den var till för alla nu. 

I dag är det dags igen. VM-final på 1 500 meter och den där underbart märkliga eftersmaken sitter fortfarande i för det här är en final med stora hål. 

Redan i de amerikanska uttagningarna försvann Yared Nguse och Hobbs Kessler. I vintras sprang de båda under världsrekordet på en engelsk mil och för ett år sedan var de båda topp fyra på OS. 

Lägg därtill att Norges näst mest omskrivna löpare, Narve Gilje Nordås, rök i semin. Nederländernas dito, Stefan Nillesen gjorde det samma och redan i försöken försvann världsettan Azedine Habz och världstvåan Kipsang Koech. ”Big in Japan” var inte för dem. 

Två olympiska hål

Men det där sex löparna får ändå ses som småkrut i förhållande till de två kanoner till OS-mästare som också försvunnit: Jakob Ingebrigtsen och Cole Hocker. 

Ingebrigtsens år är allt annat än perfekt. Även om han i vintras satte världsrekord på en engelsk mil började problemen hopa sig rätt snart efter det. Först kom hälsenan, sen rättegången mot pappan. Nu tog han sig inte vidare från försöken. 

Den hårfagre Cole Hocker tråcklade sig visserligen vidare från den första omgången men i semin gjorde han sämre beslut än vad Michael Johnson gjorde med Grand Slam Track. Amerikanen tvingades därför byta sport en stund för att brotta ned Tysklands Robert Farken. På grund av det diskades Hocker en liten stund efter målgång. 

Så därför står vi nu här med en final med två stora olympiska hål och undrar vad vi fått ha kvar? Jo, en supertalang från Oosterhout, tre världsmästare – och så en svensk från Landvetter. 

Kan ge alla mardrömmar 

Efter förra årets OS-final röktes det fredspipa. Ingen har kastat någon skit på någon i media det här året och medan Jakob Ingebrigtsen ägnat sig åt rehab har den regerande mästaren, Josh Kerr, levt i skuggorna. Han hoppade på Grand Slam Track-tåget men som vi vet kom det ingenstans förutom till glömskan. 

Visserligen är det inget nytt för honom. Han brukar hålla sig borta från arenornas rundbana, ligger ofta och tränar när de andra tävlar. Själv tyckte jag han såg fin ut i försöken men desto tyngre i semin. Alla får göra vad de vill med den informationen, men jag har inte räknat bort Josh Kerr. För mig var han aldrig bara ”the next guy”.

Jake Wightman då? Killen som chockade Norge för första gången har tagit sig till final igen. Hans avslutningar bör få alla i fältet att drömma mardrömmar. Får han till det igen vore det ett perfekt långfinger åt de som hävdar att hans karriär börjat springa ifrån honom. 

Den tredje mästaren är Timothy Cheryout. Den framstupalöpande kenyanen som alltid verkar vara med. Under de senaste åtta åren har han i princip levt under 3.30. 

Sen finns också de kreddigas val. Tysken Robert Farken som kan avsluta snabbt och portugisen Isac Naader som känns spännande. De anglofila vill också att vi nämner Neil Gourley så nu har vi gjort det. Något mer? Jo, det finns fler dårar! 

Som den där svensken. Samuel Pihlström gjorde något vi för ett decennium sedan inte trodde på när han knep en finalplats. I och med att favoriterna fallit öppnar det också upp en möjlighet för “Pilen” att flyga fram i något av hålen. 

Hur långt det kan räcka? Bara Gud och spelbolagen vet. Pihlströms kick är bra men inte unik i fältet. Hans taktiska hjärna är stor och med bra placering under loppet kan vi få drömma om en topp sex placering. Unikt hade det varit – kanske till och med enormt. 

Favoriten

Men till sist måste vi ändå nämna killen vars tid verkar vara här. Niels Laros, den nederländska supertalangen. Han har knappt fyllt 20 år men är redan rutinerad. Var med i finalen i Paris-OS, var med i finalen i Budapest-VM och är den första – och hittills enda – junioren att springa 1 500 meter under 3.30. 

Det som är Laros styrka är hans smarthet. Killen har IQ, i alla fall när det kommer till löpning. Han vet när han ska lägga in växel 5 och när han ska spela ut det sista kortet. I mer eller mindre varje lopp den här säsongen har han visat det och därför har han kunnat glida ifrån de övriga på upploppet. 

Det är dock inga duvungar han möter, det är rutinerade vargar med ess i rockärmen. Tidsmässigt ger han dem inte några mardrömmar men intelligensmässigt är han på en annan nivå. 

De andra vet också om att löparvärlden de senaste åren gått och väntat på att just Laros ska ta över. För 1 500 meter är fortfarande distansen D, till för de stora grabbarna. I dag kommer vi att få veta hur stor denna 20-åring är. I eftermiddag avgörs dårarnas final. 

---