Motståndet? Snälla. Tiden? Lägg av. Meriten? Sluta nu. Ifrågasätta aldrig Andreas Almgren.

Solen skiner över Köpenhamn i dag. Och i Sollentuna också.

Det har gått en dryg timme sedan löparna sprang iväg för att göra upp om VM-titeln i halvmaraton. Solen sken även då.

Det hela började som en bra fest kan göra. Lite avvaktande, där alla verkar vilja känna på alla. Almgren hade sagt inför loppet att han inte skulle dra en meter. Och varför skulle han göra det? I dag var det hans tur att ligga bakom och njuta av utsikten. 

I stället blev det kenyanerna som fick ställa sig i centrum och ta tag i festen. Nicholas Kipkorir var mest villig och bjöd upp till dans.

Som i en skräckfilm fick de en efter en säga hejdå till varandra. Efter tio kilometer var de fem löpare kvar. 

Vid 17 återstod endast tre. En ugandier, en kenyan och en svensk. Historiskt sett är det här ingen plats där filmer brukar sluta lyckligt. 

Ingen utanför Afrika har vunnit ett VM-guld på distansen på 30 år. Att en svensk skulle vara den första? Det var, enligt historieböckerna, skrattretande.

Så var det läskigt nu? Nej, inte alls.

Almgren är bäst i världen

Kenyanen Kipkorir gjorde sitt bästa för att bli av med de andra och såg ut att lyckas. Han ökade och ökade och fick den dubble OS-guldmedaljören Joshua Cheptegei att först hänga mot repet och sedan tappa greppet. 

Ugandiern försvann, och så var de bara två. 

Men mot Andreas Almgren framstod kenyanen mest som en reseledare. Det fanns ingen stress i Almgrens blick, ingen rädsla och ingen panik. Det kanske är ett lugn som kommer när man har sprungit igenom helvetet ett par gånger på resan hit. 

Almgren såg ut att njuta av solen och av Köpenhamn. När de vid 19 kilometer sprang förbi hans egen fotbollsklack började nog hela Kenya också förstå att det inte skulle bli något guld. 

I ett sista desperat drag bytte Kipkorir till slalom på upploppet. Men inte ens det gick. 

Almgren tog sig förbi, kom i mål och skrek ut sin glädje. Klockan stannade på 58.06, Europarekord och VM-guld. 

Blir det så mycket större än så här? 

“Hunger att göra det igen”

I dag finns det ingen som är bättre än Andreas Almgren. I dag finns det inget att ifrågasätta. 

Han är mitt uppe i en maratonsatsning, men har ändå tid att spurta ned världens bästa löpare. 

Han har vunnit sin första titel, men har ändå hunger att vinna en till. 

Han har slagit Europarekord tidigare, men har fortfarande viljan att göra det igen.

Tanken med superlativ är sedan länge tom när det kommer till honom. För att beskriva hans utveckling de senaste åren måste någon på Svenska Akademien jobba djävulskt mycket övertid. Och det är inte ens säkert att det hade hjälpt.

Det bästa sättet jag kan komma på för att beskriva allting blir därför följande. Res tillbaka tio år i tiden, väck er själva mitt i natten, och berätta det här. Vad hade ni sagt? 

Själv hade jag nog ändå inte trott på det. Hade sagt att det inte var möjligt och dragit upp exempel och fakta som talade emot det. Använt mig av logik.

Jag hade förmodligen gjort precis det som rubriken säger.

Ifrågasatt Andreas Almgren.

Sagt att det enda som var rimligt var beskrivningen av vädret. För det är väl egentligen det enda logiska jag skrivit i dag. 

Att solen sken över Köpenhamn. 

---