På Alexander Stadium i Birmingham gråter en vuxen man. En klocka har stannat och två vänner kramas, insvepta i en svensk flagga. I 50 år hade vi väntat – och vet ni vad? Det var värt det.

Kvällen har intagit Birmingham och hemma i Sverige närmar sig klockan midnatt. För några timmar sedan var vi en annan löparnation. När killarna radade upp sig för 10 000 meter hade ingen svensk herre vunnit ett mästerskapslopp sedan kungen gifte sig.

Och kanske var det det kungliga bröllopet Andreas Almgren tänkte på när startskottet ljöd, eller så var det hur det gick för Björn Borg i hans Wimbledon-final samma år. Eller (antagligen) så var det ingenting av det.

Hursomhelst så försvann gänget iväg från den där platsen där de stått och väntat, och efter att ha gått i 1200 meter visade Almgren hur man springer.

I den uppvisningen finns egentligen inget filmiskt. Det finns ingen rädsla, ingen dramatik. För allt det där var redan upplevt. Det vet ni som följt Almgrens väg hit.

Nu var det en maskin som skruvade och skruvade, och till slut var det bara han kvar.

Redan med tre kilometer kvar grät hans tränare, Urban Ahrun. Han som varit med honom hela vägen.

Mästare känner mästare

Vägen mot mållinjen var en eriksgata. Hans tillresta klack med matchande tröjor kunde skrika varv efter varv. Göra vågen och tänka tillbaka på gamla minnen.

Någonstans runt 21.50 svensk tid föll Almgren ihop. Utpumpad av resan från start till mål.

Och vet ni vad, det var ingen som var i närheten av honom. Varken i dåtid eller nutid.

Mästerskapsrekordet, det äldsta av alla, slog han med sju sekunder när han kom i mål på 27.23.

Om det nu fanns en tvåa kom han 20 sekunder efter. Han kommer från Schweiz och heter Dominic Lobalu, ni kanske vet vem han är? Fram till idag var det han som var den regerande mästaren.

När Jimmy Gressier, som blir trea, kommer i mål ställer han sig och bugar. För ett år sedan vann han VM-guld. Mästare känner mästare.

Pilens IQ

För ett år sedan skrev jag i en krönika att vi precis upplevt svensk löpnings bästa dygn. Då hade Almgren tagit VM-brons och Samuel Pihlström tagit sig till VM-final. Nu kan jag säga att jag fått omvärdera den där bilden.

När Andreas Almgren fått sin flagga och sin medalj började han sitt ärevarv utanför banan. 

Samtidigt ställde nämligen ett nytt gäng löpare upp. Det var dags för final på 1500 meter.

I det taktiska loppet visade Pihlström sin ultimata styrka: sin skalle. Och då menar jag inte det där pannbenet som alla uthållighetsidrottare pratar om. Nej, jag menar det alltför underskattade IQ:t.

För ”Pilen” är en smart löpare. Han vet var han ska vara, när han ska vänta och framför allt när han ska trycka på. Som en duktig skolpojke lade han sig längst bak i fältet och väntade snällt på sin tur medan killarna framför honom fick sköta bråket.

Med 300 meter kvar kunde han inte hålla sig längre och började ge sig in i hettan. In i sista kurvan öppnade sig slagläget.

Inför hemmapubliken försvann Jake Wightman och Jake Heyward på upploppet. Naader var redan borta och i dimman av slagna mästare kom Pilen fram.

15 minuter efter Almgrens guld kom ett silver. Sverige–Europa: 2–0.

De är klara

Oundvikligen tenderar vi människor att jämföra allt som händer med det som var innan. Måttstocken blir ofta det som står i historieböckerna.

Med det i ryggen kan vi nog säga att den här generationen lyckats. De har nått fram och på något sätt blivit klara.

I morgon ringer väckarklockan igen. Tandkrämen kommer att smaka likadant som den gjorde igår och smutshögen kommer att vara lite större.

Men allt är kanske inte som det var i morse.

I 50 år väntade vi på ett guld. Nu har vi fått det – och lite till.

Så vad finns det kvar att vänta på?

---