Det sägs att man ska lära sig något av förluster. Sverige har inte längre en Europarekordhållare på 10 km landsväg. Efter ett drygt år av fest var det dags att vakna nu. Lärdomen? Känn ingen sorg. 

Solen kommer att gå upp imorrn också. Klockan kommer att ringa på samma tid som den alltid gör på måndagar och tandkrämen kommer att smaka lika mycket fluor som den gjorde imorse. 

Men, som efter alla bra fester, kommer det kanske att kännas lite tyngre och det är möjligt att huvudet kommer att göra lite ont. 

Anledningen? Klockan nio i dag samlades ett gäng världslöpare i Castellón. En stad de flesta i Sverige inte hade brytt sig om det nu inte varit så att vår favorit till Sollentunabo hade tagit sig dit i jakt på rekord och ära. 

Efter att ha slagit Europarekordet solo i förra loppet hade Almgren och gänget gjort sin läxa. Svenskbekantingen Mike Foppen hade ringts in och fått klara direktiv – håll farten eller dö. Nä, så allvarligt var det nog inte. 

Nederländaren Foppen, kanske rädd för att behöva möta ett gäng Firman Boys-huliganer om han sprang för långsamt, höll halva loppet på 13.22. En perfekt öppning om man ska under löpningens Spy bar-gräns: 26.40. 

Partypoopern Schrub

Efter det gick det som det ofta går på landsvägslopp. När farten började skruvas upp började löparna tina bort, en efter en. Till slut var de bara tre kvar: Harbert Kibet, Andreas Almgren och så den där festförstöraren Yann Schrub. 

Fransmannen är en av Europas mest underskattade löpare. Han har ett EM-guld i terräng och har sprungit OS-final. För två veckor sedan gjorde han 7.29 på 3 000 meter. För de som minns sina mardrömmar var han också en av de som spurtade ned Andreas Almgren i 10 000-metersfinalen på EM 2024. 

Kibet drog ifrån, Almgren krigade och Schrub förstörde. In på upploppet stod det klart att det skulle bli ett nytt Europarekord och att Andreas Almgren inte skulle vara den som slog det. 

Idrottens spelregler

Harbert Kibet kom in som den fjärde snabbaste genom alla tider. Yann Schrub som den snabbaste europén och Andreas Almgren som en slagen trea. 

26.43 är det nya Europarekordet, Almgren gjorde återigen 26.45. 

Det här markerar en ny tid i historien om killen från Sollentuna. Nu har han för första gången blivit nedpetad från den stora tronen. Han är inte längre bäst genom tiderna och hur känner vi kring det? Arga? Besvikna? Lurade? 

Jag vet inte. Just nu, så här någon timme efter målgången känner jag lite av varje. Visserligen var inte uppladdningen perfekt. Almgren skrev själv på Instagram att han åkte hem från ett läger för att kolla upp en känning. Kanske var det det, kanske var det inte det. Det enda vi kan konstatera är att någon annan var bättre i dag och så är det ibland. Idrottens spelregler säger så. 

Festen kommer att bli ännu bättre

Av allt som finns i denna känslococktail jag fått i mig till frukost är sorg en av de jag inte känner smaken av. 

Delvis för att Almgren inte springer dåligt. Ingen svensk har sprungit snabbare än det han gjorde, bara sju löpare har gjort det någonsin och bara en av dem är europé. 

Sedan är det en grej med den där 30-åringen från Sollentuna. Varje gång han blir slagen så kommer han tillbaka. Jag vet inte varför det är så, jag vet bara att det är så det är. Därför längtar jag redan till nästa gång för jag tror att den festen kommer att bli ännu bättre. 

Skulle kunna vara slut där

Den här texten skulle kunna vara slut här. Det var egentligen tanken också, men så har vi den där snart fyllda 18-åringen från Lidingö: Sebastian Lörstad. Han kom in på 28.21, som näst bästa U20-europé genom tiderna. Bara Jakob Ingebrigtsen har sprungit snabbare. 

Det känns fint att han får stå i skuggan av Almgren. Jag tycker vi låter honom göra det ett litet tag till – sen är han nog redo för solen.