5 tips för motion i vardagen del 1: Mötet på stan

Igår såg jag på nyheterna (det viktigaste jag tittar på känner jag).

Saga 16 år har cancer. Den är obotlig säger läkarna. Saga har bestämt sig för att blogga för att ge andra hopp och säger att ”det borde inte behövas något sånt här för att inse hur bra man har det.”

Det finns många såna här exempel. Vissa har det värre än andra. Den som är sjuk önskar inget hellre än att bli frisk. Bor man i östra Aleppo vet man inte vad julstress är för man kanske inte lever fram till jul.

Men vi bor inte i  Aleppo. Och man måste gräva där man står. Men man måste skaffa sig perspektiv. Det kan vara den enklaste och billigaste lösningen till både direkt och långvarig lycka.

Alla har sin skit. Vi har också skit men det gör att allt annat känns lättare. Jag är helt immun mot både julstress och utbrändhet. Finns inte på världskartan längre för jag ställer det i perspektiv till min stora oro. Som jag aldrig kommer bli av med. Som är på riktigt.

Och jag tror inte att perspektiv alltid ska handla om att tänka att man ska våga massa avancerade saker. Sätta ett tufft mål. Dra iväg på en galen resa. Göra extravaganta saker bara för att livet kan vara kort.

Jag tror vår värld och alla i den skulle må så mycket bättre av att se äventyret i livet som det är. Se att relationer och den vardag man skapat, det är där magin ska ske. Det är där den sker, om vi stannar upp och tar oss tid att se den. Att ha ett jobb att gå till där man behövs. Att ha vänner som vill träffa en (även om man kanske inte hinner så ofta). Att ha en familj att både umgås med och bli galen på. Att få hämta på dagis och eller skola. Att lösa det där vardagspusslet utan att gå sönder. Allt det här vi tar för givet, men som vi bara har för att vi har det så förbaskat bra.

Det är så många, så så så många som strävar efter och aldrig ens kommer i närheten av den materiella rikedom och trygghet vi ändå har.

Som när man väl har den möjliggör att fokusera på att utveckla sin empati, sina relationer och hjälpa andra. Möjliggör att stanna upp och uppskatta hur fint det är att ha allt det där på plats. Sätta det jobbiga i att sortera i soprummet i sammanhanget att man har råd att köpa hem innehållet i kartongerna och då väl för fasen ska kunna ta sig tiden att sortera skräpet efteråt?

Men man ofta missar för vår brist på perspektiv, kontemplation och tid för reflektion gör att vi oftast egoistisk jagar mer av annat. Prestationer och prylar. Och det går så fort. Alla verkar lida av förmyckandet.

Tänk om det coolaste, häftigaste du kan göra är att vara nöjd här och nu? Lyfta upp något som redan finns och uppskatta det. Vårda något så det bibehålls. Stanna upp och bara lyfta upp allting du har och är och titta på det som en massa fina julklappar.

Vi vet ju att ingen på dödsbädden hade önskat fler saker. Det handlar ofta om relationer. Om att ha haft mer tid med de man älskar. Och vi vet att ge får oss att må bra. Den stressade lösningen är att ge en pryl. Men jag tror det finaste man kan ge är uppskattning i ord och tid. Det kräver att man stannar upp och inte dras med vare sig av sig själv eller

Vi kan ha det ännu bättre, må ännu bättre utan att förändra något mer än hur vi ser på saker och som Saga så klokt sa, det ska inte behövas ett cancerbesked för att inse hur bra vi har det. 

Imorse på min transportlöp in till jobbet, efter dagislämning, skollämning och bara en kopp kaffe i kistan satte jag på Foo Fighters och Learn to Fly på onödigt hög volym, slet av mössan och vantarna och drog en, för mig, hiskeligt snabb kilometer rätt igenom Vasastan så snö och is sprutade. Sick-sackade förbi folk. Lungorna vände sig ut och in. Kände mig evinnerligt lycklig, tacksam och levande. 

Kraften i det lilla stora i en vardag. Här och nu. Här är livet. 

Hej på er! Nytt överraskande grepp av Runners World- man delar på ansiktet! Oklart varför men oroa er inte- jag är så hel man kan bli!

Jag läste en intervju med Stina Wollter (sök på henne på Insta och följ!) och hon pratade om vardagslunken. Att det var bra. Och jag kan verkligen ÄLSKA en helt vanlig tisdag.

Med väckarklockan som ringer 06.00 . Första klunken kaffe. Tjejerna som är så olika på morgnarna: den ena bara skottar in gröt (den lilla) och den stora är som jag, behöver ut och jaga maten först men behöver äta innan skolan.

Försöka inte stressa men ändå komma iväg. Lämna med puss och kram. Veta att om man stressar så får man dåligt samvete sen så tar det lugnt.

Jogga till jobbet. Förbereda saker i huvudet eller bara lyssna på en podd. Snabb dusch. Kanske glömt en strumpa eller något annat. Gör inget. Håret i tofs, lite puder, lite mascara (I shit you not jag ser inte vuxen ut annars). Samma frulle varje dag: kokta ägg, en frukt och en balja kaffe.

Jobbar. Står för det mesta, sitter en stund.

Mat prick 11.30.Har inte tid att ta någon längre lunch om jag ska få ihop mina arbetstimmar så äter på en kvart. Något högst oglamoröst.

Tillbaka. Jobba vidare. Byta om igen och springa till dagis. Det tar cirka 35 minuter. Hämta lillan, gåjogga upp, ner, upp till stora tjejens skola. Hämta hem och alltid glömma något på skolan. Gå eller åka buss. Det tar totalt nästan två timmar från att jag går från jobbet tills vi är hemma. Det är inget att hänga upp sig på, det är inte varje dag. Prata och ha kul ihop. Titta på fåglarna vid sjön.

Sladda in hemma, alla kläder i en hög, tvätta händer. Tända de små lamporna, just nu också stora ljusstaken, pusta ut.

Laga middag, något gott, enkelt, mycket grönsaker. Försöker lyssna på Studio Ett i bakgrunden för att ha lite koll på omvärlden.

Äta tillsammans. Förhandla om att ” ta några tuggor till”. Köra en tvätt, torka bordet, golvet, diskbänken..plocka disk. Förbereda morgondagen. Mysa i soffan. Tids nog duscha också och vara sjukt nöjd med att ha vardagsmotionen klar så man inte måste ge sig iväg någonstans för att träna. Fy fabian, aldrig i livet.

Natta. Plocka vidare. Tända ljus, koka té, ha nyheterna på för att hänga med vad som händer. Jobba 1,5timme till. Lägga sig tidigt.

De flesta dagar ser ut såhär. Inte så mycket tid till något annat än just vardagslunken. Men tänk så bra jag har det. Tänk så bra det är. Ha ett hem, en helt underbar liten familj, ett jobb att gå till där jag behövs. En kropp som kan jogga hit än dit. Ett vardagslugn, en vardagslunk. En jätte, jättefin vardag.

Såhär liksom: Som min lunch- inte så glamoröst, men gott, värmande och välgörande!

Magtrassel är ett, tyvärr, vanligt gissel för oss löpare. En del klara sig jättebra- andra inte. Det kan vara olika orsaker och ibland tror man att man vet varför och så förändrar man den faktorn..och så får man trassel ändå.

Jag tänker inte låtsas att jag har lösningen till dig men några saker att tänka på kanske!

Mekaniskt

Hur vi än gör så dunsar vi i marken tusentals gånger när vi springer. Oavsett hur smärta vi är så skumpar det en del. Magen och dess innehåll, organen, tarmarna skumpar. Det kan orsaka magproblem.

Är man cyklist är det vanligare med problem högre upp i mag-tarmsystemet. Med till exempel sura uppstötningar då man är framåtlutad.

Som löpare är det också lätt att man sväljer en del luft när man försöker dricka eller äta i farten.

Lösning: En ekonomisk löpstil gör att du inte rör dig så mycket uppåt och nedåt i steget. Ju mer du ”tassar fram” destå mindre skumpar det. Sakta ned och drick och ät.

Hormonellt

När vi anstränger oss är det en stress för kroppen. Även om det är roligt och njutningsfullt. Kroppen frisätter då stresshormoner som syftar till att öka vår fysiska prestanda- inte smälta mat. Blod styrs bort från mag-tarm till musklerna där de förstås behövs. Det försämrar vår förmåga att både smälta och ta upp maten (och är varför det inte serveras svårsmält mat på ett maratonlopp).

Är vi stressaden inför träningen eller loppet så stör det vår matsmältning också vilket kan ta sig i tråkigt uttryck under träningen eller loppet. Ja det är förstås detsamma som att ha fjärilar, eller elefanter, i magen inför ett lopp. 

Och är vi stressade av något annat så påverkar det ofta magen. Allt hänger ihop och lider man av negativ stress så tar det sig ofta i uttryck i hur magen fungerar. Är man då löpare så kan stressen över hur magen inte funkar bli ytterligare ett stressmoment. 

Lösning: ”Sluta stressa” är inte ett konstruktivt råd att ge men bara att förstå att den stress man upplever utanför själva löpningen också påverkar löpningen är förstås steg 1. Att skapa rutiner kring sitt matintag så det sker i lugn och ro och att det finns tid för mentalt lugn efter måltiden så maten smälts ordentligt är viktigt. Att äta magsnälla saker (googla på FODMAP och jag kan varmt rekommendera Johanssons kök för recept för dig med känslig mage). Kroppen är ett. Magen är som en fyrvaktare för vad som sker på livets hav. 

Tävlingsnerver inför ett lopp- ja det hör ju till! Då kan det vara bra att ha fyllt på med snäll bra mat som du vet du klarar av tidigt och sen bara kunna toppa upp med lättsmälta saker. 

I vardagen kanske du är som lugnast ett tag efter ett pass- passa på att äta i lugn och ro då kanske den större delen av ditt matintag.

Intag under träning/lopp

Ofta får man trassel under ett lopp eller under ett pass när man försöker äta något. En del klarar av att äta pizza medan de springer. (På Black River run åt min ”stationsgranne” pizza innan start!!??) Alla är olika. Min kompis Peter dricker grädde- själv skulle jag både kräkas och få magsmärtor och diarré av det.

Man får testa på träning helt enkelt. Igen- ta hjälp av FODMAPs som riktlinjer. Och nej, lösgodis finns inte med där men det kan vara det bästa att käka under ett lopp för det är ganska lättsmält.

Testa med något du vet är snällt. Testa något annat du vill äta. Se vad som händer.

Hur du äter spelar också roll. Det är lätt att i farten svälja snabbt men i  munnen frigörs amylas som är ett enzym som bryter ned kolhydrater. Tugga..tugga..tugga så börjar du både mekaniskt mosa maten så den är mer lättsmält men den ”badas” också i ensymer som börjar bryta ned kolhydraterna. Speciellt viktigt förstås om du till exempel tuggar på en macka.

Ta hand om din mage!

 Kanske inte något för de känsliga magarna…. men så gott!

… det är jag regelbundet berättar Facebook. För exakt två år sen var jag också på Crossfit. Regelbundet infall i december alltså.

Förra gången var det ett event på Crossfit Solid. Första gången jag träffade Elin. Jag hade en jättehylla pga bebisen jag ammade och hon var också med just pga ständigt behov av hyllan och Elin och Karl Dyall fick hjälpa passa henne. De var så grymma, det var så roligt. Vi rodde och kastade tunga bollar och böjde och det var superkul och helt osk**nödigt som var min förutfattade mening om hur Crossfit kan vara.

Imorse var det med jobbet. Min kollega Johanna tränar regelbundet på Crossfit Nordic och hade ordnat ett pass där. Klockan 07.00. Jag anmälde mig i ett rus av ”det är på vägen tilll jobbet, jag joggar dit och kör”.

Crossfit har  ju fått mycket skit för att orsaka skador. Man skojar om att bredvid varje box öppnar en sjukgymnast ( På Nordic finns naprapater :)). Men mycket har hänt inom Crossfit, det har städats upp och ordnats upp och det verkar som att det inte går att bara gå in på en box och borsta ned sig i magnesium och ge sig på en Fran (här måste någon lagt till ett ”r”- det måste heta FAN!!!). Nu drillas man i teknik pass ut och pass in och det är..städat! Det finns ju dessutom så många övningar som klassas som Crossfit så allt från kids till tant Agda (har hon en egen WOD kanske?) kan vara med. Det är proteingodis i receptionen och maffiga citat precis som på gymen men…

det är en SKÄNK från ovan till tjejer! Alltså bra för grabbar också förstås men jeez så bra det är för tjejer som möter retuscherade pinnsmala ideal i reklam och marknadsföring och som kanske låter det de ser i spegeln påverka hur de känner runt sin träning.

Här finns inga speglar. Här ba KÖR man. Här tar man i så gott man kan, ingen dömer dig.

Medan vi körde vår, ganska snälla WOD, körde några tjejer i närheten.

Och SOM de körde. En tjej körde muscle up som om det inte fanns en morgondag. De öste i olika lyft. Det ren jäkla råstyrka. Vilt och burdust och high-fives och rejäla muskler och inget duttande. 

Jag sneglade imponerat medan jag pep där jag hängde i stången. Herregud att hänga när man har dålig greppstyrka, efter burpees..med lågt blodtryck.. inte kul. Att kunna springa 16 mil har man inte ett jota för när man ska hänga i ett järnräcke.

Jag hade joggat dit. Ingen frulle förstås men jag är ganska stark i min fettdrift även om den passar sig bäst får lågpulsaktiviteter. Det är bara ren och skär oform som gäller för mig just nu. Jag är mer vältränad än många, men jag måste ju jämföra mig med bara mig själv och då känner jag att jag saknar den där extra kraften att ta i som jag hade för ett tag sen. Inget jag grämer mig över- det är jättekul att vara igång igen.

Det var väldigt roligt att träna där. Det var väldigt inspirerande att se de här fokuserade grymma tjejerna bara ÄGA där bland magnesiumet som yrde.

Men jag är en #utonjut tjej. Det som går att göra ute – gör jag ute. Jag vill vara ute i naturen för det fyller andra behov än att öka min kondition. Det är egentid, planering, fundering, reflektion i ett. Jag är helt beroende av att vara utomhus helt enkelt.

Jag kommer aldrig vilja skapa en vana av att gå ned under jord och lyfta skrot till techno. Hur kul och coolt det än skulle kännas att knata runt i knähöga strumpor och drämma tunga (eh inte nu då men kanske sen) stänger i backen och pusta mellan seten med vitt pulver som yr. Gå omkring på händer (det kan jag ju iallafall) och ha sig. Tiden finns inte till det. Styrkan måste gå fort bam – bam- bam för löpningen är det som tar mest tid.

Men jag ska träna Crossfit regelbundet. Oftare än varannat år. Det här grisiga, spegellösa brutala. Fokuset på att göra, på hur det känns, inte på hur det rent estetiskt ser ut. Det gillar jag.

Tack för idag Crossfit Nordic- riktigt proffsigt, trevligt pass!

Jag har varit ute och föreläst i några år nu. Om allt från ”kost för uthållighetsidrott” till ”hållbar hälsa i en hektisk vardag” till ”Så klarar man 16 mil löpning med hälsan i behåll”.

Men den föreläsning jag tycker passar företag allra bäst är den om Hållbar hälsa. Det kan alla relatera till, eller skapa relation till. Det fokuserar på att inspirera till hållbara hälsovanor som ligger till grund för att skapa sitt välmående. Den granskar hälso”trenden”, alla prylar, alla aktiviteter som vi ska konsumera och utföra. 

Den kommer med fakta men också med ett budskap om att vi har mycket kunskap inom oss. Och de som är mest om sig och kring sig med hälsa kanske inte är de som mår bäst. 

För några veckor sen var jag inbjuden till Johnson & Johnson för att föreläsa för dem om just hållbar hälsa. På engelska, vilket var väldigt länge sen. Jag har ju bott utomlands större delen av 7 år i engelsktalande länder men med väldigt olika dialekter i min omgivning så det låter nog väldigt spretigt.

Hälsa kan man inte tala om för folk vad det är. Det vet varje individ bäst själv men att fokusera på motion och hur enkelt och faktiskt gratis det som får oss att må bäst är- det kan man göra.

Ett engagerat gäng och jag fick otroligt fin respons efteråt- och gör mig inspirerad att fortsätta utveckla den här föreläsningen- eller workshopen som den också fungerar bra som.

Jag brinner mycket för att inspirera till enkla och hållbara hälso”strategier”. Hälsa är ju plattformen vi måste ha på plats för att kunna göra annat, vad än det är.

I förra veckan inspirerades jag till både tårar och skratt av Pamela Andersson, chefredaktören för ToppHälsa som berättade om sin resa från cancerbesked till, ja där hon är idag. Hon skriver om det så starkt och fint här. Tack Pamela för att du delar med dig och ger människor både inspiration och perspektiv.