Absolut harmoni i benböj- om rehab



”När sprang du senast?” frågade Filip naprapat jag kommit till efter att jag sökt hjälp för mitt onda vänsterben via min försäkring, via en MR.

”11e november.”

För jag har inte vågat springa. Något är fel. Visst ser disken mellan L5- och S1 i ländryggen sur ut. Det tyckte ortopedläkaren också men sa att det inte var något farligt.

Filip bara skrattade åt bilden och menade att de flesta i min ålder ser ut sådär. Och det gör inget. Det är inte disken som retar nerven som är arg i vänster ben. Det är något annat. Och jag får springa- litegrann, jag ska köra styrka- som känns bra. Och det kommer bli bra. Gick därifrån lite paff men med en bra känsla i magen.

Jag var för 24 timmar sen inställd på att inte springa på flera månader. Jag har ont nästan jämt. Inte när jag sover och inte när jag är hemma, går långsamt eller står men  sitta länge på fel sätt-nej. Springa- nej nej nej. Vissa övningar i yoga/SOMA/styrka- nej. Det är oberäkneligt men det blir bara värre o värre känns det som.

Förutom när jag kör benböj. Då sjunger hela kroppen som en samstämmig änglakör. I benböj njuter jag. Jag som hatar styrketräning. Hatar att vara inomhus när den friska luften och mörkrets lugn finns utanför. Men just nu, när jag har haft ont, inte farligt ont men det stör, så längtar jag till stången och racket och få stå där och bara böja och dansa ut på lätta ben med rumpmuskler som skulle kunna knäcka hasselnötter. Utan smärta en stund tills den successivt kommer tillbaka. Stickigt och äckligt.

Så nu börjar allt om från början. Allt. Sluta tröstfika på EspressoHouse med tyck-synd-om-muffins när jag jobbar. Jag gick till och med till frissan idag och ba- ”make Annie blond again”.

Det kommer bli bra det här. Jag ska springa långt igen. Men med hela kroppen och huvudet med, så har det inte varit det senaste halvåret och då säger kroppen ifrån. Gott så.

Vi är säkert fler som rehabbar- perspektiv är viktigt, det är fint att få jobba lite med längtan till löpningen, förstå att det finns annat i livet, utnyttja tiden väl, inte ta den för givet. Så det blir det inlägg om framöver.

Rehab-pepp på er!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tid finns



Idag föreläste jag om det som lite käckt heter time management . Alltså hur vi tar hand om vår tid bättre. Ett sätt att må bättre och stressa mindre är att jobba med sitt förhållningssätt till tid. Mycket av den lägger vi ju på jobbet, tillsammans med andra där så att prata om det tillsammans kan göra stor skillnad.

Privat kanske du önskar att du hade mer tid till att springa, eller något annat och då vill jag skicka med lite tankar.

Vi vet ju att vi inte har mer tid än någon annan. Vi vet att den inte ”går fort” , att vi ”inte har tid” utan att det handlar om hur vi prioriterar de 24 timmar och sju dagar som vi har.

Men det kan bli lite slitigt för skallen att hela tiden känna att man inte just hinner. Att tiden inte finns.

Vad lägger vi tid på?

Lite enkelt handlar det om saker vi måste, saker vi behöver, saker vi vill, saker vi gör utan att vi märker det och saker vi gör av gammal vana. Det är här det finns tid att hitta till sånt som vi både vill och behöver. Saker vi måste- de kanske vi kan bli av med, eller så gör vi oss en stor tjänst och förändrar hur vi ser på det vi måste göra. Så det känns mer värdeskapande.

Så för mer upplevd tid behöver vi förändra:

1) Vad vi faktiskt gör

2) Hur vi ser på den tid vi har.

För som sagt, både stressigt och ganska otrevligt att leva sitt liv med villfarelsen att inte hinna och inte ha tid.

Att  komma tillrätta med både vad man gör och hur man ser på det man gör handlar om, ja många saker, men vi förenklar dem till fem:

1) Acceptans om hur mycket tid som finns, hur mycket tid vissa saker tar och måste få ta

2) Insikt om vad man lägger tid på och vad man vill lägga tid på

3) En strategi för att förändra från det man inte vill och inte ”måste och behöver” göra till det man vill göra.

Kalendern är en god vän. Det kan behöva skrivas in där och på flera andra håll vad det är du ska göra istället för något annat.

Ta hand om din tid !

Bildresultat för bild på klocka

En önskan i advent



Det är snart december och adventsfarten verkar redan ha dragit igång. Jag har hamnat lite i osynk med alla de som verkar ha ”jättemycket nu” inför jul. Jag har det ganska lugnt. Och är skadad och får inte springa.

Nu är det mycket som ska klämmas in. Och allt man brukar göra i vanliga fall tänker man att man ska göra också.

24 timmar. 7 dagar. En längtan efter tid. En längtan efter att vara i den där bilden man ofta ser framför sig när man tänker på advent. Tända ljus. Raggsockar på fötter som är på soffbordet. En kopp te eller kaffe. Lugn och ro.

Ingen vet ens vem som bestämt att det ska vara mycket nu. För det vi allra mest kanske behöver nu är att ta det just- lugnt.

Du kanske måste vara ”tråkig”.

Säga nej till roliga saker men som bara orsakar mer stress än njutning, i ett större sammanhang.

Du kanske får sålla lite i hur mycket det pysslas och pyntas- julmys kan vara precis vad man vill att det ska vara.

Du kanske får fråga folk i din omgivning om ni kan göra annorlunda. Lite enklare, lite mer av skönt häng mindre uppstyrt. Och troligtvis kommer du få medhåll.

Du kanske kan släppa träningen lite. Fokusera på att ta hand om motionen men släppa några av de där passen som känns jobbiga. Låta träningsglädjen börja bubbla ordentligt.

Så härligt det vore att möta det nya året med mycket energi. Så fint det vore att hinna njuta av den här mysiga månaden. Så gött det vore att kunna vara härvarande där man är.

Du kanske ska sätta mys, lugn och skönt häng med de du gillar i fokus den här adventstiden. Det tror jag på. GÖRT!

Mind and close the gap – var i ditt syfte



Inom zenbuddismen finns ett begrepp som kallas Wu-Wei. Det kan översättas till ungefär ”ingen handling” och betyder att man är ett med det man gör. Jag tänker att det är när man är och gör sitt syfte. Det finns inget ”för att”.

Jag tror ganska ofta att vi mer eller mindre medvetet och frivilligt är frånkopplade från det vi strävar mot.

Vi gör saker som är bra för hälsan.

Vi gör uppgifter på jobbet mot våra mål och vår vision.

Vi genomför träningspass för att ta oss närmare ett mål.

Vi är sällan framme. Vi tänker sällan att vi är där vi ska vara. Vi tänker ofta att vi är på väg.

Ibland blir det inte som vi tänkt.

Vi blir sjuka ändå.

Vi bryter loppet.

Vi omorganiserar, ny ledning, ny chef nya mål. Vi byter kanske jobb.

Jag tror vi många gånger kan tjäna mycket både hälsa och lycka på att stänga gapet mellan det vi gör och det vi vill vara.

Var det nu, istället för sen. Var det medan du gör det.

Förvirrat? Exempel!

Min löpning är i sig min måluppfyllelse. jag springer inte ”för att”. Jag springer och i det ligger själva målet. När jag halkade på loppet och bröt var det inte flera månaders träning ” åt skogen” (haha kunde inte låta bli) för syftet med löpningen är att få vara mycket ute i skogen. Jag uppnår mitt mål varenda gång jag springer. För- jag springer i skogen.

Mitt företags syfte är att stötta organisationer och deras medarbetare att arbeta hållbart mot organisationens mål över tid. Det gör jag varje dag jag jobbar. Jag utgår från det i varje ansats. Det är det jag gör. Vad jag än gör. Jag har helt ärligt inte riktigt tid med något annat och när jag funderar på att lägga till något så blir första frågan om det jag gör är i enlighet med det syftet.

Vad gäller hälsan kan det kanske handla om att förändra synsättet på vanor och rutiner. Det finns så mycket att göra som både ger välmående i nuet och senare. Det ena måste inte utesluta det andra. Som att plåga sig iväg på något trökigt träningspass ”för att det är bra för hälsan”. Istället ta en rask promenad med vänner man mår bra av att umgås med och vara i sin hälsa samtidigt som man tar hand om den.

När jag är med mina barn är det syftet i sig. Jag är med dem. Vad vi än gör så är tid med dem värdefullt (yes även när det bråkas och trotsas).

Ok ibland, ganska ofta, måste man göra saker ” för att”. Men i många fall tror jag att vi kan skippa vägen och vara där vi vill vara. Nu.

För dig som springer så tror jag vi har mycket att hämta i att ha ett syfte som är lätt att uppnå. Ofta. Att det stora syftet kan få vara att springa. Som just nu skadad kan jag säga att det syftet är så guldkantat så det finns inte.

Sluta alltid vara på väg. Stanna upp, ändra synsättet. Stäng gapet, var i syftet.

En TILL DNF Race report: Sätila Trail 120 km



DNF till trots är det här ett lopp jag kommer minnas med glädje, gåshud och pirr!

Jag har bestämt mig för att springa långt igen. Huvudet är helt ok med satsningen, barbiebenet har inte varit lika nöjd men det har krånglat helt irrationellt och inte nödvändigtvis när jag sprungit långt. Men som nystartad egenföretagare prioriterat ned träning ganska långt till förmån för kravlös motion.

Men de senaste 6 veckorna har jag skärpt till mig och sprungit ett par ganska långa pass i terräng, sisådär 3-4 mil och två veckor ut körde jag 4 mil på förmiddagen och 1 på kvällen och kände mig svinstarn. Ready to rock 120 km på Sätila Trail!

Eftersom loppet startar på natten hade jag bestämt mig för att ha en lugn dag på fredagen, ta tåget ned till Göteborg, transfer (sicken service!) till starten i Sätila och så var det ju till att springa hela natten fre-lör och sen hela dagen lördag också. Att det bara handlade om att ta sig runt det var helt klart.

Men så blev jag tillfrågad att föreläsa på Allt för Hälsan och det säger man ju inte nej till- jobb kommer före löpning så är det. Sen blev jag tillfrågad att vara med i Karriärpodden- det säger man heller inte nej till och så vips var fredagen en kognitivt ganska busy dag för mig.

På det en hektisk vecka och så en 3-åring som ville vara med när jag packade. Till slut började jag känna mig stressad och tänkte att jag slänger ned lite och hinner reda ut vad som ska vara var på tågresan.

Tåget gick cirka kl 19.00 och jag träffade direkt Petra som sen gjorde ett kanonlopp. Jag hade glömt både det ena och andra hemma, tex inga ombytesstrumpor, den energi jag skulle ha (hirs!) var kvar i kylen och jag hade ingen energi att ha fram till 60 km då första riktiga matstoppet var. Jä jä tänkte jag.

Framme i Göteborg fick jag och Petra skjuts ut till start av snälla Oscar och väl där var det en lustig känsla att preppa inför start ute i en stor lada i mörkret på den öde idrottsplatsen. Runt 40 startande, tjejer som så ofta lätträknade. Jag som varit så sömnig på tåget var nu superpigg och så peppad på att springa i mörkret- äventyr!

Starten gick 01.00 och vi tassade iväg i natten i mörkret. Först sprang vi längs en strand men sen bar det upp i skogen på hala stenar, över rötter och genom lera. Det. var. så. lerigt.

Först hade jag lite sällskap, och det var så trevligt men jag längtade efter att få vara ifred i tystnaden och mörkret. Och min vätskeblåsa strulade så jag fick stanna och vips var jag ensam. Det var tyst. Kolsvart och bara min ljuskägla. Gåshud!

Jag tassade fram på grusvägar, på stigar, under månen och tids nog stjärnklar himmel. Genom lera upp till halva vaden. Under en passage förbi tre små vattenfall och bokstavligt talat klättring uppför en lerig sluttning genom att hålla i träd. Sen ned igen..och upp. Jag var så långsam tyckte jag så tänkte att jag är nog sist av alla.

Kroppen kändes stark men jag hade ingen energi och på bara sportdryck blir min mage sur. Efter 40 km fick jag några kalla potatisar av en snäll supportare i varvningen och det räddade min mage. Åt dem och tassade vidare. Nästa delmål var första riktiga vätskestationen vid 60 km. Pigg och glad och såg fram emot att det ljusnade.

Det gjorde det och jag slappnade av lite…. och KRASCH. Jag var på väg utför en brant sluttning och åkte med vänsterbenet som en bredsida och sträckte det inåt. SKREK rätt ut av både rädsla och smärta men tänkte sen att det inte hände något- fick nog ett adrenalinpåslag.

Men något hände för sen stack det som nålar på insidan. Jag försökte jogga på men uppförs var det bara vidrigt. I den svåra terrängen gick det så långsamt och jag kände hur minuterna rann iväg.

Det var över 8 km till nästa kontroll och jag försökte röra mig som vanligt men springa var det inte tal om. Väl där hade solen gått upp sen länge och det var en otroligt vacker, solig kall krispig dag.  Jag var pigg, jag kände mig stark, psyket var på men benet höll inte.

Funktionärerna var så snälla, de ville att jag skulle värma mig och såg att jag behövde bryta men det tog säkert 10 minuter innan jag verkligen kunde ge mig för jag VILLE INTE. F*N liksom. Jag har aldrig riktigt gjort illa mig förut under ett lopp. Ok sparkat sönder en tånagel här o där men det här var läskigt- vad hade jag gjort? Kanske det bara var en liten sträckning? Bara att springa på? Men tänk om INTE? 6 mil till i brutalterräng?

Det var INTE roligt att bryta. Men när jag insåg att jag inte skulle bli fast i Göteborg utan kunde iallafall åka hem till familjen samma kväll- då kändes det bättre.

Vid det här laget var jag blåfrusen och de snällaste funktionärer stoppade mig och en norrman som också brutit (ganska många bröt) i en bil på väg tillbaka till starten. Där fick jag filt och varmt att dricka- så otroligt snälla människor, tack tack!

Hängde där istället och tittade på starterna på de kortare distanserna och tinade både kropp och humör. Benet var så stelt så det var liksom ingen tvekan om att jag skulle brutit.

Tack Nedevska Coaching och alla underbara funktionärer för ett fantastiskt lopp. Jag tar verkligen med mig de här fina timmarna i skogen på natten och den vackra naturen jag fick njuta av i sex mil.

Om ni blir sugna på vacker natur, fantastisk support och västkust- då tycker jag ni ska spana in Sandsjöbacka Trail i januari.

Knäet? Bättre men jag vilar och ska till bästa Catarina på fredag för att kolla status. Tror det blir en ofrivillig löppaus ett tag men sen! Jäklar vad jag är laddad för ultraäventyr igen nu!

Ann-Sofie Forsmarks foto.

Från starten- foto snott från Sätila Trail

Subversiv resiliens, mot strömmen för hållbar hälsa



Det har varit en fantastisk höst på flera sätt. Jag hade aldrig kunnat drömma om att få träffa så många människor, en dag i september stod jag framför cirka 800 polisanställda och pratade om hållbar prestation. Om motivation på jobbet, om hur vi behöver ta hand om vår känsla av sammanhang för att må och prestera bra.

Jag har fått så mycket feedback, så mycket tacksamhet, tankar, erfarenheter och jag har fångat upp så mycket och det finns en röd tråd.

Man vet vad man behöver mer av.

Man känner att hjulen snurrar för fort och de snurrar inte för en själv.

Man vill inte använda quick-fixes, man vill vara hållbar.

Vara snäll mot miljön, snäll mot sig själv, ha tid för sina relationer.

Man vill vara hållbar och man vill ha pepp och stöd i den resan.

Jag vill göra skillnad. Jag har inte hybris, jag tror inte att jag ska frälsa alla ohållbart presterande människor även om det ju vore en dröm. Men jag vill göra det jag kan där jag är med det jag har. Tillsammans kanske vi kan påverka några och de i sin tur kan påverka några till.

Vi måste hjälpas åt. För vi kommer behöva vara lite obekväma och ställa frågor. ”Hur tänkte ni nu?” Ni pratar ju om hälsa, ska det vara massa engångsprodukter i goodiebagsen här? Ska du verkligen peppa oss att köpa nya träningskläder igen bara för det kommit ett nytt mönster? Kan du verkligen säga att en produkt är hälsofrämjande, det är väl hur jag upplever den? Nej, jag tycker inte vi ska flyga dit, vi tar tåget. Och kanske till och med- nej vi ska inte bo större, kanske mindre faktiskt för att hålla nere kostnaderna och kunna jobba mindre. Nej, jag städade inte faktiskt innan ni kom för det kändes viktigare att vi hann ses och faktiskt träffa varandra. Ja den här presenten fick X förra året men vi hade en redan och era ungar har ju också så himla mycket grejer inte behöver vi krysta fram något nytt att ge bara för att det är kalas?

Många har fått nog. Förstår att det inte handlar om att lägga till ett kost- eller träningsregim, gå en mindfulnesskurs, köpa piller, pulver och produkter. Köpa nya kläder och grejer hela tiden för att öka välmåendet. Kanske också undrar om man faktiskt kan flyga tvärs över hela världen i hälsans namn när hälsan är det man måste få till i vardagen härhemma. Den som finns i magen kan man väl inte behöva åka till Bali för att hitta?

Så som det är håller inte. Det måste finnas ett annat sätt. Som inte handlar om att sluta prestera, sluta vara finklädd, bli en bohemisk hippie men faktiskt leva livet med en känsla av att vara snäll inåt och utåt och däremellan shine like a bloody diamond när det fina på insidan och det fina vi skapar i vår omgivning syns i vår utstrålning.

Du kanske är redo för subversiv resiliens?

Subversiv för vi går mot strömmen. Vi är omstörtande. Dyker upp på kalaset med en present man inte köpt ny, kanske tog ur bokhyllan. Vägrar köpa nya tights bara för modet ändras. Vägrar köpa något för att må bra på insidan. 

Resilient för du vill fortfarande utvecklas men samtidigt stå emot allt larm runtomkring. Vara hållbar över tid.

Jag vet inte exakt vart detta är på väg men det är en fråga, ett förhållningssätt och ett ställningstagande jag vill driva och jag märker att många vill vara med på och behöver.

Det är inget uppoffrande, det är en känsla av att släppa ned axlarna, sucka lättat, garva lite och få glimten i ögat. Känna att ens värderingar speglas av ens sätt att leva.

Tre kriterier:

Värdeskapande enkelhet – Där förenklandet ger energi till det som faktiskt känns värdefullt

Frihetsökande minimalism – Inte göra sig av med eller ha få saker bara för att. Men på ett smart sätt så det skapar värde både i plånbok och sinne

* Holistisk hållbarhet – Vi kan inte prata om att ta hand om vår hälsa holistiskt om det i sin tur påverkar klimatet negativt. Vi väljer att vara hållbara mot oss själva och om miljön omkring oss.

Till att börja med blir det tankar jag delar på min Instagram. Julen stundar och därefter nyåret och det är två perioder där det finns mycket att göra för att minska stress, press, kommers och vara subversivt resilient. Jag hoppas du vill vara med och hjälpa till!

De här tankarna, som ju faktiskt kommer från er som jag träffat, har också uppmärksammats medialt och jag är så ärad över att vara nominerad till Årets Förebild i Guldhjärtat i år. Jag ser den här nomineringen och flera andra nomineringar av fantastiska människor i samma kategori som just den här längtan och viljan att fokusera på hållbarhet och inte låta ens hälsovanor svänga som en pendel hit och dit. Här kan du läsa mer och rösta på den som ditt hjärta slår för.