Bättre fly än illa fäkta? #Vansbro HalvIM
Med mindre än 48 timmar till start på ett av de tuffaste lopp jag någonsin tagit mig an- ja topp 3 får jag nog säga att detta är så är inte allt som det borde vara.
Träningen:
Totalt 5 simpass på två år. Jag har cyklat fem gånger i år. Tror jag. Jag har bara cyklat längre än 5 mil tre gånger i hela mitt liv.Två av dem i år-som tur var! En gång cyklade jag London till Brighton på en skruttig mountainbike- osäker på hur långt det var men det var 2000 och hjälper inte så mycket nu. Löpningen är ju inga problem alls men när man väl kommer dit är benen så stela så att kalla det för löpning är ett hån mot hur det brukar se ut när jag springer.
Jag har en grov träningsskiss över året och när jag kikar på den så stämmer ingenting vad gäller min halvIronman träning. Jag har tränat ungefär en femtedel av vad jag planerat- och då är jag en realistisk planerare. Jag hade siktat på att cykla långpass på cykel 4 gånger, simma 4 gånger. Att jag lyckades ta mig till den där träningskvällen inför Stockholm Triathlon var ändå riktigt bra för då fick jag iallafall känna hur det var att växla igen och hur snurrig man är när man kommer ur vattnet. Nu var det 400 meter. I övermorgon är det 1.9 km.
Jag brukar också vara extra noga med maten och fylla på extra med bra protein, fett, järn och magnesium. Förvisso äter jag ju väldigt bra jämt- för jag ser till att RisiSkrutti gör det: Mycket fisk, grönsaker, lite vete, gott fika. Sover 8 timmar nu när det är semester. Ingen stress.
Men jag har förträngt att jag ska tävla.
För det ska jag. Eller så var det tänkt. Jag trodde tävlingsklassen startade för sig och tänkte att ”toppen, då kan jag harva längst bak för mig själv” men nu startar alla tillsammans.
Jag är anmäld i tävlingsklass och det är första gången jag tävlar för SPIF Triathlon. Egentligen är jag ju medlem i OK Djerf men jag har min tävlingslicens för triathlon via SPIF så då blev det så.
Det känns lite löjligt. Att jag har tävlingslicens i en sport jag inte tränar och inte utövar. Men nu är det som det är.
Bilen rullar från Västmanland till Värmland och jag kikar lite i tävlingsPM. Blir jäveluskiskt nervös. 15 km radie på cykelbanan med större startfält än någonsin? 500 pers? Hur tänkte de där? Kommer ju bli jättetrångt!
När jag känner olust och obehag så tar jag itu med det på en gång. Det är så himla onödigt att gå och puttra över något man självvalt gör på sin fritid- något som ska vara kul! Jag går igenom vad det är som känns ”fel” förutom att jag är så oförberedd på distansen och dålig på att cykla och springa efteråt. Och simma innan.
Jag är rädd att krocka. Jag är rädd att bli sparkad i ansiktet i vattnet. Jag är rädd att köra omkull. Jag är rädd för att det är så många andra.
Jag vill köra loppet helt ensam.
Helt irrationellt alltså. Jag är osäker på mig själv och då blir jag osäker på alla andra. Jag vet att jag är en väldigt medveten och säkerhetstänkande cyklist men det kommer medföra att jag kommer få ta det lugnt i nio mil och det går det massa tid och ork till.
Jag skulle ju in under 6 timmar! 55 min simning, 2:55 cykel och 1:55 löpning.
Jag har konstaterat vad det är som är ”problemet”. Konstaterar att jag inte kan göra ett SKIT åt att jag inte tränat. Kan göra ALLT åt min attityd.
Det ska fortfarande bli väldigt ROLIGT. Jag ÄLSKAR att utmana mig och hejsan hoppsan här blev det just möjlighet till världens utmaning.
På Arvika log jag igenom hela loppet. Peppade publiken och skrattade in i mål. Det ska jag göra på lördag också. Det ska bli ett riktigt bra hårt träningspass.
Planen är att simma så hårt jag kan. Cykla så säkert jag kan. Och ta det som finns kvar och släpa in i mål. I sex, sju eller åtta timmar.
Sen ska jag ta revansch på Västerås Triathlon (olympisk distans) helgen efter.
Nu ska vi äta karamell och åka karusell på marknaden uti Nora. Häppåre!
