Bra mat för tigerungar och deras mammor

<br /
Terrängpussar på strumporna.

Jag har börjat bli nervös inför vissa pass. När jag vet att jag testar var jag är i förhållande till mitt mål. Idag började jag garva lite- hallå jag ska springa hem från jobbet. Men jag har tänkt att det ska gå undan. Och jag vill att intervallerna ska bli perfekta. Teknik, kadens och såklart: fart!

Det regnade, blåste snålblåst och var kallt. Redigt kallt om tassarna. Jag älskar det här vädret! Önskar jag skulle sprungit imorgon! Jag värmde upp i 6-tempo. Var hungrig för hade hamnat mitt i lunchtiden. Likt Skalman så ringer mat och sovklockan rätt hårt.

Häpp! Tanken var 10 x 400 meter längs den kuperade vägen hem. Vila: 200 meter. Lång vila men i nuläget är det viktigare att det faktiskt går lite fortare under de 400 än att jag inte kommer ned i flås för då blir det aldrig någon fart. Dessutom är jag lite seg i benen sen Åre så vill gärna få ned flåset.

Nuff said. Jag är som vanligt trögstartad så de första 4 gick nog på 4:40 fart. Mitt mål är att springa 400 m intervaller på 4:00-4:10 fart. Efter 5 stycken började den här ultraturtlen att vakna till och det blev plattare. Lyckades få till några i 4:20 fart och tog en 11e faktiskt bara för att jag kan. För att jag lever.

Ja och hur känner jag sen då när det inte alls går så fort som jag vill? Jo jag sporras. Jag rackar inte ned. Jag kollar om det rör sig framåt och nja det gör det väl inte just nu. Men jag får så sällan till de här optimala veckorna. Är glad att jag får till träningen och tar i så det ryker. Det mest fantastiska är avsaknad av smärta!

Jag funderade lite på om det här med kläder imorgon. Det är nästan rekordkallt och jag älskar att springa ju kallare det är.Skulle jag springa, en varmblodig sköldpadda, så skulle jag ha korta shorts, kompressionsstrumpor, linne, vantar och pannband. Så kan jag riva av det när jag blir varm. För hellre frysa asset av sig vid starten än bli för varm och svettas lite för mycket och få blåbärssoppa i artärerna i 4,2 mil. Men där har ni min filosofi. Jag lånar ut bästa Trimtexjackan till min grymma granne som ska springa. Konstaterar att det är hur många som helst jag känner som ska springa, allt från flera kollegor, ultrarävar som Jan-Erik, Rappatassar, Andrea, Conny m. fl och jag ska försöka heja på alla jag ser. Till hjälp har jag lilltjejen med sitt mantra” heja heja bja jobbat”.

Mamma hade bakat kladdkaka idag till min planerade grillfest som slutade i inomhuskalas. Tre stycken kakor. Jag har ätit en hel själv. Så kolhydratladdat ja. I sympati.

Lycka till så otroligt mycket ni som springer imorgon- ha så kul om det är första gången. Ta ut dig så du nästan kräks om du är frisk och siktar på en viss tid.

Vill ni heja med mig så ses vi på S.t Eriksplan!

---

Herreminje har det någonsin varit ett sånt fokus på det enda vi inte kan påverka? Vädret!

Självklart blir det viktigt med klädval imorgon för de som ska springa men det kan man ta ställning till då.

Jag njuter!!!! Äntligen blir luften ren. Äntligen lättare att andas.

På jobbet flyttar vi idag och jag har träningskläder med för att träna fartlek på vägen hem. Känns helt absurt att jag varit anmäld till Stockholm Marathon. Inte så absurt att jag sprungit två. För det var länge länge sen.

Dags att plocka ned alla nunnerlappar och medaljer jag hängt och ställt upp. Liten bildkavalkad, historiepromenad tillbaka till första loppet år 2000, Reading Half Marathon!

---

Jag har varit med om ett trauma som jag inte skrivit rakt ut vad det handlar om. Men så mycket kan jag berätta att det är bland det värsta jag varit med om och en vän har lämnat livet alldeles alldeles för tidigt.
Jag blev både fruktansvärt chockad och rädd vid händelsen men just då gick jag på autopilot. Gjorde det jag lärt mig. Gjorde det man ska.
Det satte sig i kroppen. Jag har fattat det men ändå inte. Nerven i benet- den började strula strax efteråt. Det har jag inte kopplat ihop. Min bröstrygg- samma sak. Det kändes som att kroppen drog ihop sig, spände sig, låste sig och där har den varit.
I helgen insåg jag kopplingen med nerven och den är bättre även om det är lång väg kvar.
Bröstryggen har jag nog förstått men ingen har kunnat lossa den ordentligt. Det har varit frustrerande och jobbigt.
Både naprapater, massörer och kiropraktorer har tryckt, vridit och dragit och det har mest gjort ont.
Idag var jag hos Fredrik på Kiropraktorkompaniet. Han tittade en massa på hur jag rör mig och justerade som första terapeut min gamla stukskada i högerfoten.
Men det var det han gjorde sist som var det häftiga. Att han inte försökte knäcka min bröstrygg när det inte gav sig utan rullade ihop en handduk och lade under min rygg under de segment som känns stela. Så skulle jag ligga där.
Och då hände det. Plupp plupp. sa det i ryggen. Jag låg och bukandades och det blev helt varmt och mjukt där det varit stelt. Och så kände jag hur tårarna helt okontrollerbart steg i ögonen. Det var något som både brast och läkte samtidigt. Lång lång väg kvar eftersom det är ett ligament. Men herregud.
Jag går runt och bölar fortfarande. Tänk er Lille Skutt korsad med Helena Bergström. Bökigt att cykla hem.

Helt fantastiskt. Nu blir det handduk varje kväll.

Healing. Läker. Tack Fredrik!

---

Hej på er! När jag bad Andreas Svanebo om tips så är det ju självklart att jag vill ha tips från Emelie Forsberg också! Hon är en riktig fjäll- och terräng förebild för mig och vann Axa Fjällmarathon förra året.

Här får ni bra tips från Emelie- vare sig ni ska springa fjällmaran eller ej!

Vad tycker du är bäst med Axa Fjällmarathon?
Det bästa är att det går i fjällen. Från a till b. Med otroligt vackra vyer. 
 
Vilken del uppfattade du som mest utmanande?                                                                                                                   Ottfjället helt klart! Då har man ju sprungit några kilometrar och det kanske börjar kännas lite i benen. Men räds inte! Det är bara några hundra höjdmeter att klättra. Sedan är det bara en utförslöpa till mål.

---

Men vilken jäkla onsdag jag har haft! Häng med!

Jobbade som ett a* och hade sen ett bra möte med Håkan som är mitt utsedda bollplank för ideer av olika slag.

Dags för träning med jobbet. Jag valde mellan att bli plågad av Rubin och mindre plågad av Ingmarie. Plågad skulle jag bli hursomhaver för kroppen ligger på underskott, näsan är full med pollen och benen blev kvar uppe på Skutan tydligen.

Valde Ingmarie och Thomas. Vi körde stegringslopp och sen 2,3 och 4 minuters intervaller. Sen plankor av olika slag. Inga problem. Stark i bålen. När det var dags för burpees blev det lägligt dags för mig att springa tillbaks till kontoret för att ta på ryggan, äta en banan och springa vidare till InterSport på Drottninggatan. Nike har startat Nike Run. Eller Nike We Run Sthlm + . Eller Nike +? Eller nåt.

Där möttes jag av alldeles för hög musik (ja jag är pensionsfärdig i vissa avseenden). Sen något mycket trevligare- Jessica och sen Sara och Åsa. Otrevligare var att Sara inte skulle springa- jag hade sett fram emot att småsnattra med henne men hon hade bagduties!

Man fick välja hastighet 30 min. 25-30 min eller 20-25 min på 5 km. Riktat för de flesta alltså. Sen fick man en t-shirt. Jag tänkte inte ha den men var dyngsvett så bytte om rätt glatt. Började ana hur det skulle se ut. Sen var det ungefär som jag trodde. Det står en kändis (Kajsa Bergqvist) och säger att man ska sätta mål och att Nike är bra. Nike är bra tycker jag. Deras kläder är otroligt snygga, funktionella vet jag inte, har inte prövat så mycket. Satan i gatan vad snygga korta shorts de gör. Var tvungen att titta lite på dem. Mumma.

Sen skulle vi värma upp. Mattias Claesson började med att stretcha. Stort frågetecken. Vi stod utanför Intersport, mitt på Drottninggatan, i likadana t-shirts och jag kände mig så otroligt fånig. Försökte identifiera varför men, det kändes bara dumt. Vi sprang iväg, jag vet inte vad vår ledare hette, det var två stycken. Inga tekniktips. Däremot fick Pernilla jag sprang bredvid en pik för att hon hade Asics skor. Men de peppade de som inte riktigt hände med. Det var bra. Helt plötsligt stannade ledarna- vi skulle vända. Så sprang vi tillbaks.C’est tout.

Nu kom höjdpunkten – vi fick GALET goda bars. Kommer inte ihåg vad de hette. Men så mumsiga. Råkade äta två. Mådde inte så bra. Fick en trevlig pratstund med Jessicas otroligt trevliga kille Jaime och så dök Norrland upp som gubben i lådan!

Loreen? Eller Jessica?

Ja vad ska man säga. Jag tycker inte om att klaga på sånt som är gratis och där jag vet att flera som jobbar med projektet verkligen brinner för rörelseglädje, inte för att göra PR för ett märke. Men kanske tänka igenom upplägget lite till nästa gång. Släppa Nikefokuset. Vi kommer komma i våra Asics och Brooks och adidas och Garmin är liksom en vedertagen pryl på folks armar. Fokusera på löparglädjen. Den delar vi alla och den delar vi lätt och enkelt.

;

Till dig som funderar på att prova- gört! Nästa gång kan man springa 3, 5 eller 10 km och det är massa trevliga människor där som springer och hjälper till!

Men sen då? In på Åhlens för att dra på varma kläder och hittade en face spray av något slag på ett sånt där sminkställe där de har burkar i massa färger man undrar var sjutton man ska ha? Grönt någon? Vidare till tuben och hem till Magnus. Där i hans kök stod den vackraste cykel som någonsin skådats. Min Merry. Titta bara!

;

Jajemen. Magnus var så snäll och skruvade på trampor och skruvade på klossarna på skorna. Sen var det dags att trampa hem genom den soliga sommarkvällen (note to self, solglajjer är bra på hoj). Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma hem men kom till Västerbron. Jag och Merry måste lära känna varann lite. Rätt snart var vi överens om att Stockholm är en jäkla skitstad att cykla i- det byggs ju om överallt. Rätt var det är är det en orange pil rätt ut i ett grustag där de här smala däcken bara far. Mitt ovana ass fattade ingenting och de hårdpumpade däcken släppte igenom varenda sten rätt upp i baken.

När jag väl börjat hitta formen och växlat upp o ned hit o dit (ingen aning vilka växlar jag använder) så ökade jag utför en lutande gata. Och vips så bokstavligt talat flyger två kids ut ur ett par buskar på två bmx. Kidsen vrålar över någotn erövrat hopp, jag vrålade av rädsla men inga bamseplåster behövdes idag. Phu.

Väl hemma möttes jag av nästa fantastiska present:

Jag har startat en ideell förening. I styrelsen ingår förstås Madde eftersom Tjejmarathon drivs genom denna förening. Min syster är med också och min faster är suppleant. Jag har en affärsidé som jag vill driva i den här föreningen och så snart Tjejmarathon är avklarat så ger vi oss på nya projekt för att slussa pengar till de som bättre behöver dem, och samtidigt bli friskare, gladare och mer tillsammans. To be continued….

Nu! Ska jag lägga mig och kika på Merry som står bredvid sängen (det blir så på 46 kvadrat det är inget kinky över det). Imorgon är en ny fantastisk dag, full med jobb, Tjejmarapyssel och annat jag valt in i mitt liv. Sov gott!

;

Ingmarie säger planka!

Söta Sara och Åsa

Japp. Rätt glad.

---