Hur laddar man för 16 mil?
Jag är mänsklig. Jag är rädd. Det är läskigt. Det är galet långt även om jag klarat sträckan tidigare är det så himla svårt att veta om jag tränat ordentligt. När man på träning inte ens springer i närheten av hälften av distansen är det svårt att koppla en känsla till hur det kommer kännas efter 10 mil. 11 mil. Och då är det fem mil kvar. Jag vet. Fem mil är jättelångt bara det. Och det är inte ens en tredjedel av loppet.
Kommer foten hålla? Hur påverkas jag av at jag blev lite förkyld? Kommer magen palla?
Kommer allt funka med supporten under loppet? Värdefull tid i varvning går om det inte flyter på med langning av rätt näring och rätt vätska och efter 10 mil funkar inte samma sak som efter 5. Efter 14,4 mil funkar nästan ingenting men då är det bara ett varv kvar.
Jag är mänsklig. Jag är osäker. Jag tvivlar. Jag känner efter. Jag nojar lite.
Jag är tuff. Jag känner mig lugn. Jag har gjort det här förut. Det gick bra. Jag var jättestark. Jag tar några minuter varje dag och lyssnar på någon av mina låtar. Ser en bild framför mig. Det är mörkt, kallt. Det gör ont överallt och det är massa rötter i vägen och jobbigt att navigera med pannlampa. Men jag rör mig framåt. Det är avskalat till det. Röra mig framåt.
Jag tänker att jag krokar i de där 16,1 milen med en mental krok och sen halar jag in mig. Linan får aldrig slacka. Den går inte att kroka ur. Jag ska runt. Jag ska ta ut allt jag kan ur muskler, hjärna, själ och hjärta och jag ska må så fördjävligt som man mår efter en sån urladdning. Det ska inte finnas något kvar.
Tänk om jag inte orkar
Tänk om jag fixar det igen!
Tänk om jag inte klarar det på min drömtid?
Tänk om jag klarar det!
Tänk om det går åt helskotta?
Tänk om jag gör det helt fantastiskt?













