Long time no see och mycket förändringar

Wow! Vilka prestationer svenska löpare gjort på senaste! OS-kval, personliga rekord och snabbaste tiderna på länge. Det är verkligen både kul och inspirerande att se!

Även jag har börjat min säsong för 2021 med två lopp, ett i Manchester och ett i Göteborgs GP. Båda loppen har varit ett steg i rätt riktning och jag har sprungit både säsongs bästa men också post-operations-bästa på båda loppen med mycket mersmak!

Under det första loppet i Manchester, fick jag REJÄL syra sista 150m och det var första 1500m loppet någonsin där jag kände att jag kommer nog att spy här. Jag fick stå och andas inne på toaletten och lugna ner mig. Det var nog en bra erfarenhet dock och inför det andra loppet var jag inte lika nervös och orolig. Jag bestämde mig för att bara hänga med och inte göra någonting alls men efter att vi tappat farten på tredje varvet så blev jag lite för rastlös och började gå om lite halvt redan i kurvan för att sedan trycka på från 300m. Jag såg hur jag närmade tjejerna framför och tror att jag nog gick ut lite hårt första 200m, för sista 100m saktade jag in rejält och blev omsprungen av min klubbkompis Caroline Högardh.

Trots att det finns delar att jobba på i loppet och i träningen så var det här definitivt ett steg i rätt riktning och det gjorde mig så laddad för resten av säsongen. Några positiva bitar som jag tar med mig från båda loppen:

• Jag känner mig mer och mer bekväm i spikskor
• Jag var avslappnad under tredje varvet i båda loppen och kunna fokusera
• Jag känner att jag fått till tävlingsrutinen mer och mer, både under dagen och under uppvärmningen

Nästa lopp blir 1500m på Sollentuna GP.

 

Foto: Oculo Media

---

Hej! Hoppas allt är bra med er! Jag är tillbaka med mitt team i England sen ett tag tillbaka. Efter ytterligare ca 3 månader ifrån dem var det så kul att äntligen få träna ihop. Jag kom tillbaka till vårt hus, mitt rum, mina rutiner här osv. Min träning har verkligen gått jättebra på sistone vilket känns så kul. Efter inomhussäsongen hade jag en vecka med återhämtning och sedan satte träningen igång igen.

Ibland tycker jag att det känns som om man tappar så sjukt mycket under den eller de veckorna man vilar efter säsongen, men jag kände inte så den här gången vilket var skönt. Nu är jag mitt i ett tränings-block med lite mer volym och mindre kvalitet på bana. Även om jag gillar syra-passen på banan så är det ibland skönt att köra längre ”långsammare intervaller” i mer tröskelfart, i alla fall när jag får köra dem med mitt team eller med andra. Jag sätter på autopiloten och hänger på de som är runt mig.

Våren har definitivt kommit hit till England och vi hade 20 grader härom veckan. Vi har dock haft klassiskt svenskt April väder än så länge. Lika snabbt som temperaturerna steg, sjönk de igen och i helgen hade vi snö och hagel.

När jag landade i England var det fortfarande lockdown men idag den 12 April, går man in i den första fasen av öppnandet av samhället. Idag öppnar frisörer, gym, restauranger och pubar. Det känns i luften att något händer idag, alla är otroligt taggade. Även tävlingarna kommer igång här lite smått nu och banorna börjar öppna för alla som inte räknas som elit. Det är kul att se att samhället vaknar till liv igen, det gör att man verkligen ser farm emot den här våren och sommaren.

Hoppas ni får en fortsatt fin vecka!

Anna

---

Hej alla!

Jag har haft en liten idé. Den har vuxit under senaste tiden pga Covid-19, restriktioner osv och nu tror jag att jag känner mig redo att prova.

För ungefär 2 år sedan började jag hjälpa min lillasyster Karin med hennes träning. Karin är (eller jag kanske får skriva var), till skillnad från min lillebror Olof, ingen löpare. Karin är en av mina trognaste supportrar både på och utanför löparbanan och älskar att titta både på tävlingar och träningar men har själv aldrig tidigare hittat kärleken till löpningen. Så för ungefär 2 år sedan så frågade jag Karin om hon skulle vilja att jag hjälpte henne med ett träningsupplägg. Karin pluggade vid den här tiden (precis som nu) på universitetet, hon hade många sociala åtaganden men tränade cirka noll. Som syster vill jag såklart att min lillasyster ska må bra i sin vardag och leva ett långt och lyckligt liv och jag tror verkligen att träning är en stor del i detta.

När jag frågade Karin om hon ville ha hjälp med att komma igång med träningen, var jag väldigt noga med att förtydliga för henne att det inte handlade om att jag ville att hon skulle se ut på ett visst sätt eller liknande. Jag ville att hon skulle få mer energi, känna sig stark, att hennes mentala och fysiska hälsa skulle bli bättre, att hon skulle ha ett intresse utanför skolan och framförallt att hon skulle inse att träning kan vara kul.

Vi började väldigt försiktigt. Promenader, byta ut bussen till skolan till att cykla, gå av en station tidigare osv. Därefter fick hon utmaningar som kunde vara alltifrån att träna med en kompis till att hitta en simhall i hennes nya hemstad och simma. Jag är så stolt över min syster och hur hon har utvecklats i sin träning. Hon har gått från att hitta på olika ursäkter för att inte träna till att själv ge sig ut på en löparrunda på eget bevåg. Den senaste veckan tränade hon 4 pass, varav ett var ett styrkepass och tre var löppass.

I somras fick jag ytterligare en adept till mitt stall. Denna adept har helt andra, mer löpnings-fokuserade, mål än Karin vilket har varit så kul och utmanande att få testa på att coacha också. Även här har jag sett en väldigt tydlig utveckling och hennes mål att kunna springa en mil är snart där.

Det här året har varit utmanande på flera olika sätt och jag har upplevt att vi alla har utmanats på så många plan och tvingats hitta på kreativa lösningar på det mesta i våra vardagliga liv. Med de nya Corona restriktionerna har jag funderat mycket på hur jag kan hjälpa till från mitt håll och det jag kommit fram till är att jag vill hjälpa människor att fortsätta hålla igång och träna. Därför har jag bestämt mig för att erbjuda coachning.

Eftersom jag inte har någon formell utbildning inom ämnet så kommer träningen vara baserad på just det jag kan, dvs löpning, men även den erfarenhet jag har dragit på mig inom styrka, prehab och rehab.

Så vad är då min plan kanske du undrar?

Jo, jag driver idag ett litet företag och jag tänker mig att jag erbjuder träningsupplägg månadsvis via mitt företag. I detta upplägg inkluderas;

– Startsamtal där vi diskuterar mål och tidigare erfarenhet av löpning och träning.

– Träningspass antingen varje vecka/varje månad anpassad till dig som person.

– Samtal/Kontakt 1 gång i veckan för att diskutera träningen och om eventuella ändringar bör göras.

– Träningen kan anpassas till huruvida du har möjlighet och tillgänglighet till gym och annan eventuell utrustning.

– Enligt skatteverkets stadgar kan detta räknas som friskvård, dvs det omfattas utav friskvårdsbidraget. Det är ändå upp till varje arbetsgivare att bedöma huruvida tjänsten kan räknas in i arbetsgivarens friskvårdssatsning eller ej.

De priser jag tänker mig är:

1 mån: 250 SEK inklusive moms

1 år: Betala för 10 månader, få 12 månader. (2500kr totalt)

Prova på: 1 månad för 200 kr

• Testa träningsupplägget i en månad och bestäm dig därefter om du vill fortsätta. Snabba resultat kan vara svårt att uppnå på endast en månad, men det är möjligt att få en känsla för hur du tycker att upplägget funkar för dig eller inte.

 

Varför ska man träna med mig?

Jag är en elitidrottande friidrottare som har representerat Sverige på ett flertal stora internationella mästerskap och har flera medaljer från Svenska Mästerskapen. Jag har under hela mitt liv varit mycket aktiv och testat på ett flertal sporter. Jag har även tränats av olika tränare. levt i olika länder och testat olika träningsupplägg vilket gör att jag har sett många olika varianter och tror att jag kan hitta någon som passar för just dig. Utöver detta så har jag även varit skadad, vilket gör att jag har fått en inblick i vad detta innebär samt lärt mig mycket inom rehab och det jobbiga men kända fenomenet att ”skynda långsamt”. Genom elitidrotten har jag även fått många kontakter med sjukgymnaster, naprapater, experter inom kost och mental träning.

 

Om detta är något som du är intresserad av, hör av dig till mig på annasilvander1993@gmail.com.

---

Så var den gjord! Första tävlingen sedan skadan. Det blev en känslostorm helt klart!

Jag var inte helt beredd på att jag skulle bli så emotionellt påverkad. Jag antog att jag skulle vara nervös, vilket jag absolut var och hade varit de två veckorna som ledde fram till tävlingen, men jag hade nog inte helt reflekterat över hur mycket jag laddat och tänkt och sett fram emot den här tävlingen sedan skadan. I över ett och ett halvt år har jag tänkt på den dagen jag skulle tävla igen, och det med skräckblandad förtjusning.

Många som jag pratat med har undrat om jag inte var rädd att tävla igen eftersom hälsenan gått av under min senaste tävling. De första veckorna, ja månaderna till och med, efter att jag hade opererats gjorde själva tanken på att springa i spikskor att det knöt sig i magen på mig. Min tränare och jag hade pratat om den rädslan tidigare vid andra stora steg som jag tagit i min träning och han hade fått mig trygg i tanken på att vi inte skulle ta något av stegen för tidigt utan vänta till vi var redo.

Trots det gick tiden då det var dags att tävla igen väldigt fort och plötsligt var veckan då tävlingen var, där och jag hade inte sprungit i spikskor ännu. På tisdagen innan loppet (som var på lördagen) gjorde jag mitt sista pass innan tävling och Steve, min tränare, sa åt mig att köra de sista intervallerna i spikskor. Jag försökte att inte tänka på det så mycket men när det var dags för sko-byte så kände jag pulsen i öronen och det var inte på grund av de tidigare intervallerna…

Passet gick bra och resten av dagarna innan tävlingen rullade på som de skulle. Tävlingsdagen kom och det var snöigt och kallt som sjutton! Termometern visade -17 på morgonen och morgon-joggen byttes ut mot en promenad med Olof, min lillebror, som också skulle tävla.

Jag var så taggad på att tävla men så sjukt nervös. Oftast känner jag mig mycket mer positivt nervös inför tävlingar men nu tog nervositeten över mycket mer och jag försökte att tänka på annat. Jag tog det lugnt, gjorde mig i ordning och åkte till arenan. På grund av Corona var det ganska strikt i hur långt innan man fick vara där, hur många som fick vara där osv.

Uppvärmningen gick bra och jag märkte att jag tryckte på rätt mycket under joggen, antagligen pga nerverna där också…

För att lugna mig lite under loppet hade jag satt upp mål för varje 200ing så att jag visste vad planen var. Jag kom på mig själv under loppet att tänka att fasen vad kul det här är, jag tävlar! Sedan kom mjölksyran :–) Den slog till rejält sista 100m och jag spände bort mig totalt och blev omsprungen av en del av tjejerna.

Foto: Deca Text&Bild

När jag kom i mål var det dock med ett leende på läpparna. Albin, från Hässelby (min klubb), som har hjälpt mig nu när jag varit hemma, kom till mållinjen och grattade mig till att ha gjort mitt första lopp och då kom tårarna. Sedan grät jag av och till hur länge som helst. Så fort någon kom fram och sa grattis eller kul att se dig eller liknande, så började jag gråta igen. Alla känslorna kom på en och samma gång och jag lät dem komma, det gjorde ingenting.

Jag firade den kvällen med tårta och gick och la mig helt slut men väldigt glad. När jag vaknade nästa morgon kände jag mig så taggad på ”revanch”. Även om jag hade gjort min första tävling och var lycklig för det, så var jag varken nöjd med tiden eller placeringen. Nu kunde jag sätta en bock på första tävlingen och jobba vidare.

Tävla – check!

Foto: Deca Text&Bild

---