Min första tävling i ett ord: Tårar

Hej alla!

Hoppas ni har haft en fantastisk jul, nyår och start på 2021. Även om mycket inte ändras från 31a december till 1a januari så förstår jag ändå att det känns skönt för många att lämna 2020 bakom sig.

En sak som jag tror att jag har berättat tidigare här på bloggen är att en av de små ljusglimtarna i det stora Covid-19 molnet som hängt över oss under 2020 är för mig att jag har kunnat slutföra min kandidatexamen. Under höstterminen kunde jag nämligen läsa de sista kurserna på distans från universitetet i Sverige, från där jag var i Manchester. I förra veckan lämnade jag äntligen in min kandidatuppsats!

Nu när jag tittar tillbaka på mina studier så inser jag att jag provat på de flesta sätt att plugga/inte plugga och träna på elitnivå och jag tänkte sammanfatta mina erfarenheter i ett inlägg här.

Arbeta deltid/heltid (2012-2014)

När jag slutade gymnasiet, började jag arbeta på en skola. Där jobbade jag alltifrån deltid till heltid i perioder. Träningen gick bra och jag var kanske inte riktigt lika seriös och hade framförallt inte ”slagit igenom” under den här tiden. Jag utvecklades mycket på träningarna och på tävlingsbanan men det kan också ha berott på att jag började träna mer med Kai (han blev min huvudtränare) och träningen blev mer fokuserad på medeldistans än vad den varit innan. Under den här tiden vann jag min första Nordenkamp och tog min första senior-SM medalj, ett silver på ISM (2014). De perioder jag jobbade heltid var extremt slitsamma och jag kommer ihåg hur trött jag var.

Plugga heltid på Universitet (2014-2016)

Efter två år av jobb så började jag plugga på Stockholms Universitet. Jag pluggade heltid men kommer ihåg att jag tyckte det var ganska lugnt, iallafall i början. Jag var van att plugga mycket från gymnasiet och ha 8 ämnen samtidigt, nu var det bara ett ämne jag behövde fokusera på åt gången och det passade mig perfekt. Det jag hade svårast för var att jag var tvungen att planera, lägga upp och styra min tid själv. Visst, vi hade en del föreläsningar och seminarium osv, men det var väldigt mycket egenstudier. Det här passade i och för sig bra ihop med min träning. Jag kunde träna andra tider och hinna lägga in mitt allra första dubbelpass. Träningen var så rolig och jag kunde lätt kombinera det med skolan. Eftersom jag oftast inte tränade mer än en gång om dagen gick det bra och när jag väl började ”figure out” hur jag skulle lägga upp min egna tid med skolan och träningen så rullade saker på rätt bra. Jag sprang mina första internationella mästerskap under den här tiden.

Träna på heltid (2016-2018)

Hösten 2016 flyttade jag till USA. Jag valde att ta uppehåll från skolan och prova att ”bara” träna. Anledningen till detta var dels att mitt universitet i Sverige inte hade någon möjlighet att låta mig fortsätta mina studier därifrån på distans, men också för att jag ville prova på att endast fokusera på träningen. Ett nytt land, nytt träningsupplägg och ny tränare var tillräckligt. Jag trodde också att det var vad som skulle vara bäst för min elitsatsning, fullt fokus 100% på träning, återhämtning osv.

För mig var det en otrolig omställning att helt plötsligt inte ha något annat än träningen att fokusera på. Jag som är en väldigt rastlös och aktiv person utmanades verkligen på alla plan i att inte känna att jag var tvungen att vara produktiv alla vakna stunder. Kanske ska jag formulera om det där, jag fick fokusera på att vara produktiv på annat än skola och jobb. Det var inte alltid lätt i ett nytt land med färre vänner, mycket man ville uppleva och pirr i benen.

Efter ett år i USA, flyttade jag till Manchester och även där valde jag att inte plugga första året. Anledningen till det berodde fortsatt på alla anledningar som innan jag flyttade till USA men även för att jag ville komma in i mina nya rutiner i Manchester, med ytterligare ett nytt land, ett nytt team, en ny träningsrutin.

Studera på distans, deltid och heltid (2018-2020)

När jag började plugga igen, fick det bli kurser från andra universitet än det jag börjat på. Jag trodde att det skulle vara lätt att hitta distanskurser men det visade sig svårare än jag trott. Stockholms universitet hade inga kurser alls som jag kunde söka inom mitt program. Det slutade med att jag plockade ihop kurser från alla möjliga universitet. Kurserna överlappade i vissa fall varandra och jag pluggade under den här tiden alltifrån ingenting till mer än 100 %.

När jag började plugga igen upplevde jag att den allra vanligaste kommentaren jag fick var ”Men gud vad bra, då har du något annat att tänka på än löpning om dagarna. Det måste vara så skönt”. Jag kände att jag inte alls kunde relatera till det där. Det hade (åtminstone det andra året utan studier) varit ganska skönt att inte plugga. Jag kände inte att jag tänkte på löpning mer än annars, mina teammates och jag hittade på roliga saker och vi har egentligen aldrig bara levt för löpningen (även om den alltid prioriteras såklart).

Däremot tyckte jag att det var otroligt skönt att känna mig produktiv. Jag fick en kick av att vara produktiv och ta vara på min tid. När jag blev skadad var skolan en stor trygghet och likaså nu under pandemin när allt varit osäkert. Studierna gav mig rutiner och en känsla av att jag utnyttjade min tid på ett bra sätt och att tiden som tickade på inte var bortkastad.

Under tiden med hälseneskadan, startade jag även ett eget företag och jobbade, pluggade och tränade.

Distansstudier är dock inte lika kul som vanliga studier måste jag erkänna. När jag i höstas och pga Covid-19, kunde avsluta min kandidat från SU eftersom alla studier skedde virtuellt var jag så glad. Dessa distansstudier var något helt annat än de jag gjort tidigare. Här hade jag en klass, en arbetsgrupp, planerade föreläsningar och seminarium osv vilket jag tyckte var så mycket bättre. I vissa fall var jag tvungen att flytta runt träningen kring skolan men jag har haft tur att det inte krockat mer. Den här sista terminen studerade jag återigen på heltid och tränade återigen till 100 %.

Så vad är då slutsatsen?

Jag är glad att jag provat alla dessa olika sätt att träna och plugga, jobba eller inte göra något annat. I vissa perioder har det ena passat mig bättre eller sämre men jag är otroligt glad att jag har min utbildning och jag har insett att det för min del funkar väldigt bra att studera och träna på elitnivå. De perioder där jag varken pluggat eller jobbat, har jag i vissa fall känt mig mer vilsen skulle jag säga. Medan de perioder då jag pluggat eller jobbat, har jag ibland fått lite för mycket av allt och blivit helt slut, vilket resulterat i antingen tårar eller att jag blir sjuk. Det är en fin balansgång och det finns inte en mall som passar alla. Mina tips är dock att prova på att ha något annat än bara träningen. Vare sig det är att du skriver en blogg, att du pluggar, har ett deltidsjobb eller skapar några andra bra rutiner som bidrar till glädje och utveckling i din vardag.