Kollagen – vad, varför, hur?

Corona va… Efter att jag i Torsdags kväll fått reda på att Sverige blivit bortplockade från ”the excemption list” och att man därmed skulle behöva sitta i karantän om man flög till England från och med Lördag, blev det en snabb ombokning och packning på torsdag kväll för att tidigt Fredag morgon åkta tillbaka till England.

Som jag tidigare nämnt så gick ju England in i Lockdown på Torsdagen så det här blir min första engelska lockdown. Reglerna verkar dock mindre strikta än i våras då de bara var tillåtna att gå ut 1 gång om dagen. Nu får man vara ute mer men inte umgås med andra utanför ens support bubble om det inte är nödvändigt (typ läkare etc). Skolor håller öppna men alla ”icke nödvändiga” affärer och restauranger, caféer och barer måste hålla stängt.

Så nu kommer jag alltså att vara här i England ett tag framöver som det ser ut nu. Man vet ju såklart inte dock, allt ändras så snabbt i dessa tider och det kan vara svårt att hänga med ibland.

Hej alla!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här. Anledningen, jag har haft svårt att få ihop den där berömda balansen i livet. Det blev lite mycket och samtidigt så var blogg-inspirationen låg eftersom jag inte gjorde så mycket spännande saker i livet.

I höstas började jag som jag tidigare skrivit på sista terminen av min kandidat och jag har pluggat heltid på distans (pga Corona). Det har varit slitit att få ihop allt om jag ska vara ärlig. Dels för att det varit på heltid men också för att jag varit i England under tiden. Men samtidigt är jag så tacksam för att jag kunnat göra klart dessa kurser som jag har avklarat och nu kunnat börja på den sista kursen (kandidatuppsatsen). Pga Corona så har detta varit möjligt eftersom all utbildning skett på distans, annars hade jag inte kunnat göra klart kurserna eftersom det krävde en del närvaro.

Under hösten har jag också kunnat träna mer och mer och allt flöt på så himla bra tills att jag fick ett litet bakslag. Jag fick ont i ryggen, liknande ryggskott och det ville inte släppa. Detta gjorde att jag tyvärr var tvungen att ställa in första tävlingen, Terräng-SM, men jag kom ändå hem och var istället funktionär under helgen tillsammans med min mamma och min syster. Det var sjukt bra tävlingar och trots att vädret var allt annat än bra så hade jag riktigt kul!

Andra saker jag hunnit med medan jag varit hemma är: X antal svettiga cykelpass, lite löpning, tandläkaren, träffat Göran (min mentala coach), behandlingar hos Björn Sverre, plockat svamp med familjen och ätit massa svensk mat. Pga Corona så har jag inte träffat mina vänner på samma sätt som jag brukar. Sedan jag kom hem har restriktionerna skärpts i Stockholm och jag ställde därför in allt utöver det som jag måste göra, typ tandläkaren etc. Jag skulle egentligen har åkt tillbaka till England på onsdag men de går in i en ny lockdown på torsdag så jag bestämde mig för att skjuta lite på resan dit tills jag vet huruvida jag kommer ha tillgång till sjukgymnaster och gym osv. Vi får helt enkelt se hur länge jag blir kvar…

Hej alla!

Är det höst ännu? Det känns lite så, men samtidigt är det fortfarande bansäsong vilket i alla fall jag förknippar mycket med sommar. Våren och sommaren flöt för min del ihop i ett och plötsligt var det september.

Jag frågade på min instagram vad ni ville läsa om och jag fick massa tips så tack snälla för det! Det kommer förhoppningsvis komma roliga inlägg framöver.

Nu har jag varit hemma i Manchester i drygt en månad och det har varit så nice att komma tillbaka till rutinerna här. Den miljön vi springer i här är så vacker och även om vädret har varit lite upp och ner så har det varit så härligt att springa på våra vanliga stigar och på våra vanliga platser. Många av de rundorna som jag gjort nu den senaste månaden har jag inte kunnat springa på över ett år eftersom jag innan jag åkte till Boulder, inte hade kommit upp i tillräckligt mycket löpning för att kunna springa dem.

Det engelska regnet och lervällingen som blir till pga av det börjar komma tillbaka och vi hoppar över och mellan pölar på passen och tvättmaskinen går i ett.

Träningen för min del går fortsatt bra. Jag har kunnat stegra mer och mer och haft några veckor över 60 miles totalt vilket känns kul. Det känns som om jag verkligen har kommit till det stadiet där jag inte bara försöker bli vältränad för att kunna göra den träningen så jag kan bli en bättre löpare, utan att jag nu kan utvecklas mer på ett annat sätt. Farten på passen blir sakta snabbare och volymen större. Jag har sprungit i lättviktsskor två gånger vilket, framförallt för mitt huvud, kändes som ett stort steg. Tanken på att springa i spikskor känns fortfarande lite skrämmande men jag vet att jag inte kommer springa med dem förrän jag är redo.

Vi har börjat prata lite om tävlingar. Det känns stort. Läskigt men också väldigt väldigt kul! Vi vet inte exakt när det blir ännu men bara att vi kan snacka om det är fasiken riktigt jäkla stort om jag får säga det själv.

Förutom det har jag börjat plugga för hösten vilket var en stor omställning nu i första veckan. Jag tror de flesta elitidrottare kan känna igen sig i att gilla struktur och rutiner. Så den här första veckan innan jag helt har kommit in i skolan igen har varit väldigt tröttsam och jag har varit helt slut på kvällarna. Trots det känns det kul att skolan har dragit igång igen och jag är taggad på den här hösten.

Vi hörs snart igen!

Min teammate och en av mina bästa vänner heter Ciara Mageean. Ciara och jag har varit teammates sedan 2017 och vi har sprungit många mil ihop. Vi har varit på träningsläger, tävlingar och mästerskap tillsammans och vi har skrattat, gråtit, svettats, bråkat och upplevt så mycket tillsammans och på grund av, eller kanske mer genom allt detta, har vi blivit väldigt nära vänner. Det känns oftast som om vi är mer som systrar än vänner.

Ciara blev för några veckor sedan den första irländska kvinnan att springa 800m under 2 min i hennes första lopp för säsongen. En väldigt stor milstolpe som hon kämpat för länge. Nu i veckan (på fredag) ska hon ge sig på 1000m i Monaco Diamond league.

När jag satt och funderade på vad nästa blogg skulle handla om kom jag på att det kanske kunde vara kul att se vad Ciara packar med sig till Monaco? Eftersom jag inte är tävlings-redo ännu så får jag utnyttja mina teammates för sådana saker helt enkelt. Så här kommer därför en inblick i Ciaras packning nu till på fredag. Jag bad henne berätta 10 saker som hon packat med sig. Eftersom vi pratar engelska med varandra så behöll jag hennes lista på engelska.

1. The first thing that i put in my bag is my race kit and my new carbon spikes. They both go in the hand luggage, just in case…
2. I usually bring some porridge containers for breakfast on race day.
3. I bought a new factor 50 sunscreen for my white Irish skin
4. Foamroller and ball for some TLC
5. Sweets! I always bring my favorite sweets: drumstick squishes by Swizzels (Fun fact; their factory is in the town next to were we live and you can smell the candy on some of our runs)
6. Then I’ve got my race day fuel from OTE: duobar, energygel, recovery drink and hydrotabs. I know this fuels me on race day without upsetting my stomach.
7. Ive got my book (Right now i’m reading ”This is how it always is” by Reese Witherspoon)
8. My new swiss army knife that I bought on our last camp in St’Moritz.
9. I’ve actually got some normal fancy clothes with me this time. Usually we travel straight back from a race but this time, I’ve got a day in Monaco before i go back home.
10. Hair straightener for race day.

Det där var 10 saker från Ciaras resväska. Jag tänkte dock dela med mig av 2 bonusar till er som jag veta tt hon alltid har med sig när hon reser (hon sa att det var okej att jag delade med mig av det här). Sedan hon var liten har hon alltid rest med en listen flaska med ”Holy water” och sina ”Rosary Beads”. Ciara är uppvuxen i en kristen familj och för henne hör detta helt till vanligheten att ta med sig medan jag aldrig hade hört talas om det innan jag träffade Ciara. Jag hoppas dock att det ger henne massa tur till på fredag!

Ett helt år har gått sedan jag opererade min hälsena. I förra veckan var det ett år sedan jag drog hälsenan och jag funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om det då eller på något sätt uppmärksamma det men bestämde mig för att vänta till ett år sedan operationen. Anledningen är för att det känns som något roligare att uppmärksamma än när själva hälsenan gick av. När jag hade haft min operation kunde arbetet att komma tillbaka börja. Även om jag under en lång tid inte kunde göra något faktiskt fysiskt arbete på den vägen så visste jag åtminstone att för varje dag som gick så var jag ett steg närmare att komma tillbaka.

Dagarna mellan att hälsenan gått av och att jag opererades var hemska. De var långa och det enda jag väntade på var att får göra den där j*kla operationen så att jag kunde gå vidare. Jag kunde inte göra något och det kändes som om även fast jag vilade så vilade jag förgäves för jag skulle ju snart opereras och behöva börja om från 0 igen.

Nu har det alltså gått ett år.

Vilket år. Ett väldigt utvecklande men påfrestande år både emotionellt, fysiskt och psykiskt. Men vad jag har lärt mig mycket!

Som jag tidigare skrivit i mina bloggar om själva skadan så gick jag in med inställningen att jag skulle lära mig av den här skadan och bli en bättre person och löpare. Jag försökte se på skadan så ”positivt” som jag kunde för jag tror verkligen att det påverkar  läkningsprocessen på ett bra sätt. Dessutom fick jag en väldigt stark insikt i att jag är så mer än bara en löpare och att det löpar-liv som jag lever nu även är mitt vanliga liv och det enda liv jag faktiskt har, och jag är den som står vid rodret och påverkar hur jag väljer att leva och må. Det har definitivt inte alltid varit lätt att se det positiva i alla situationer och det har varit ett år som blandats med alltifrån ilska, besvikelse, tårar, avundsjuka och ensamhet såväl som skratt, kärlek, glädjetårar och nya insikter.

Så vad har egentligen hänt på ett år?

Jag tänkte ge en liten uppdatering om hur läget är idag och hur min träning ser ut och vad jag har kvar. Som det ser ut nu så kan jag springa i princip varje dag. Jag kan köra distans, pass och styrka. Efter tuffare pass brukar jag cykla istället för att springa igen. Jag är inte uppe i min vanliga mängd löpning ännu men jag jobbar på det. Förra veckan lyckades jag få ihop nästan 9 mil vilket är det mesta jag sprungit sedan operationen. Långpassen blir längre och längre och farterna på passen blir snabbare och snabbare. Jag har fortfarande en hel del rehab kvar och det rehaben kretsar kring är främst att få tillbaka styrkan i vaden så att jag orkar hålla mig själv uppe på tå. När den styrkan utvecklas så kommer även min löpning utvecklas.

Övriga kroppen mår ganska bra. Jag har haft lite problem med den andra hälen på senaste, som fått kompensera en del för den avslitna hälsenan på den andra foten. Jag känner verkligen att jag utvecklas varje vecka och även om det är en bit kvar och även om jag inte känner mig helt som mig själv så har jag kommit en bra bit på vägen tillbaka.

För ett år sedan var jag rädd, osäker och förtvivlad över att ha drabbats av en så allvarlig skada. Nu ett år senare är jag en helt ny atlet med betydligt mer insikt om vad jag vill få ut från min löparkarriär och en enligt mig sundare inställning till mitt elitidrottar-liv. Jag kan intyga att många av de klyschor som jag hört av tidigare skadade atleter om hur ”löpningen fått en ny mening” osv, stämmer. Jag kan intyga att gå igenom en skada är tufft. Jag kan intyga om att vägen tillbaka är tuff.

Jag kan också intyga att man lär sig mycket, man är sällan så ensam som man tror och det går och det är okej att vara glad och lycklig även fast man är skadad. Om du går igenom något liknande eller har stött på en motgång i någon annan del i ditt liv vill jag bara ge dig 3 tips;

1, Prata om det med andra.
2, Skriv och reflektera själv.
3, Gräv inte ner dig i sorg och besvikelse utan hitta en ny vardag med nya, eller gamla, saker att göra och tycka om.