1 år sedan min hälseneoperation

Min lillebror Olof som också håller på med löpning och som skrivit ett gästinlägg tidigare skulle ha varit i St’Moritz nu under samma tid som jag är här men han och hans träningsgrupp Cursus fick hastigt ändra planerna pga Corona. De hittade genom det ett ”nytt höghöjdsmecka” som kanske är mer känt inom cykel-världen och jag bad Olof att skriva ett inlägg med en liten rapport om hur Livigno är och hur de har det där. Håll till godo!

Hej allihopa! Kul att vara tillbaka igen. Medan Anna glassar i St’Moritz befinner jag mig i en by ca 40 km öster ut, nämligen Livigno i norra Italien (Lombardiet). Norra Italien!! Lombardiet!! Jag förstår om dessa tankar kommer och det gjorde det även för mig när min tränare berättade att det var dit vi skulle åka för sommarens höghöjdsläger. Som de flesta säkert vet har norra Italien och speciellt Lombardiet varit hårt drabbat av Covid-19 och under en längre tid var hela området satt i karantän av den italienska regeringen. Nu är dock läget annorlunda. Livigno, där min träningsgrupp (Cursus) befinner oss, är idag en stad som börjar öppna upp för allmänheten. Caféer, restauranger, gym och bad är alla öppna och det enda som gör pandemin synlig är de munskydd som man måste bära när man är inomhus. Men varför åker vi till just Livigno? Jo, precis som Anna har skrivit i tidigare inlägg, infördes det en regel som sa att alla personer som vistats i Sverige och sedan åkte till Schweiz måste sitta i karantän i 10 dagar. Detta var och är som ni säkert förstår inte ett alternativ för oss. Skutan behövde därför styras till en annan plats och efter mycket jobb av min tränare hamnade vi här.

Om vi dock lämnar Covid-19 för en stund och fokuserar på något roligare istället, hur ser träningen ut? Träningsmöjligheterna här är bra, kanske inte riktigt lika bra som i St’Moritz men ändå fullt godkända. Det finns två gym och en bana i närheten där vi bor, det finns vandringsleder att springa på och en sjö att köra tröskel vid. Dessutom ligger St’Moritz endast 45 min bort med bil och eftersom karantänsreglerna från Sverige upphävdes för några dagar sedan kan vi lätt ta oss dit för att träna och använda det fantastiska liftsystemet som vi har tillgång till. Vi har även tillgång till en bana på lågland, ca 1,5 timme bort i Chuiro. Det finns med andra ord inte så mycket att klaga på.

Med allt som pågår i världen är jag väldigt tacksam att man i dessa tider kan åka iväg och få några veckors bra träning på höghöjd. Det hade för oss inte varit möjligt utan hårt jobb av Cursus galjonsfigur Malin Sundström och ISP sport som är med och sponsrar oss.

Kort och gott kan jag rekommendera Livigno och nu laddar vi mot SM!

Ha det gött!

Olof

St’Moritz, wow vilket ställe. Det här är andra gången jag är här och vilken skillnad det är den här gången. Förra gången jag var här med mitt team var i maj 2019 och bergen hade gott om snö. Sjön och floderna var iskalla och allt hade en väldig vintrig/Mars i Stockholm-känsla.. Då tyckte jag ändå att det var så otroligt vackert och fantastiska löp-möjligheter.

Den här gången kom vi hit mitt i sommaren och alla gröna berg och dalar är fyllda med vilda blommor, sjöarna är fyllda av människor i båtar eller kanoter och det är så otroligt vackert att det knappt går att förstå.

Första gången vi var här hade jag problem med en vad och jag mådde egentligen ganska dåligt under hela lägret. Detta gjorde att jag inte hade någon positiv bild alls av St’Moritz som ställe egentligen mer än att det var vackert.. Jag tyckte mycket bättre om t.ex. Font Romeu dit jag varit ett halvår tidigare och kommit ifrån i bra form och med en positiv upplevelse. När det blev bestämt att vi skulle åka hit igen blev jag därför lite nervös och fick en klump i magen till en början. Därför känns det extra skönt att kunna komma hit till samma plats men få en helt ny upplevelse av den. Det känns ungefär som om jag tittat på St’Moritz med gråa glasögon och nu helt plötsligt tar av mig glasögonen.

Vi har haft väldigt bra väder måste jag säga. Andra veckan var ganska regnig men vi har i stort sett haft sol varje dag och inte för varmt. Det är ganska mycket folk här, en hel del grupper från Schweiz såklart, men även Belgien, Holland och Tyskland. Banan, gymmet, alla stigar, affärer osv är öppet precis som vanligt och i Tisdags kunde jag åka till Chiavenna (Italien) för första gången för ett banpass på låg höjd.

Kort och gott har lägret varit väldigt lyckat! Vi tränar, äter, sover, chillar, spelar spel och läser. Det märks att det är vecka 3 nu…Många är trötta och konversationerna har gått till en betydligt lägre intellektuell nivå än de första dagarna… 😉

Nu är det drygt 10 dagar kvar på lägret och jag ska njuta!

Ha det toppen!

Hejsan allihopa!

Efter drygt en månad i Sverige var det dags att packa ihop väskorna igen och bege sig till nästa destination. Eftersom Storbritannien har haft strikta karantänsregler så bestämde jag och min tränare att jag skulle stanna hemma i Sverige ett litet tag och umgås med familjen för att sedan möta upp mitt team i löpar-meckat St’Moritz i Schweiz. Efter 4 månader ifrån min tränare och mitt team skulle vi äntligen träffas igen, även om det inte var i Manchester. Jag packade helt enkelt ihop min väska med de kläder jag packat i Mars för mitt läger i Boulder och begav mig.

Fast nu var det såklart inte så enkelt….

Jag skulle ha åkt till St Moritz den 6e juli. Den 4e juli får min lillebror Olof ett meddelande om att Schweiz infört 10 dagars karantän för alla som kommer från Sverige… Efter drygt 2 timmar av samtal med alltifrån UD, flygbolag, ambassaden, min tränare och min schweiziska team-medlem Jonas så bestämmer vi att jag ska boka om min biljett och åka en dag tidigare. Med det bestämt kastades alla kläder in i tvätten och sorteringen och packningen av nödvändigheter började och dagen därpå gick flyget till Zürich.

På flyget fick alla fylla i ett papper med info om vart man flugit från och vart man skulle (precis som när jag kom från USA) för att kunna spåra smittan men förutom det var det ingen skillnad alls. Jag landade, hämtade väskan och kom fram till hotellet. Dagen därpå landade mitt team och efter att de hämtat upp mig begav vi oss upp i bergen till St Moritz där vi nu ska befinna oss i drygt en månad.

Det var så himla kul att träffa mitt team igen! Vi snackade konstant från att vi sågs till att vi somnade. Jag märker verkligen vilken stor betydelse det har för mig att få dela allt detta med andra. Det kändes som om vi knappt hade varit ifrån varandra och idag på första passet här uppe, kändes det som om jag flög fram haha.

Jag har varit i St Moritz en gång tidigare, förra våren och måste säga att det är så otroligt vackert här nu med alla sommarblommor och snö på topparna. Ser verkligen fram emot att få uppleva den här platsen ännu mer.

Hej alla!

Nu har jag varit hemma i Sverige i drygt 3 veckor, vilket även betyder att jag varit nere från hög höjd lika länge. Det här var mitt 7e höghöjdsläger sedan slutet av 2016 då jag åkte på höghöjdsläger för första gången. Jag kommer ihåg att jag nästan fick panik första gången jag var iväg bara för att jag visste att syrehalten var lägre. Bara vetskapen av det gjorde att jag fick för mig att halsen drog åt sig och att jag hade svårt att andas när det egentligen inte var någon skillnad.

En sak som jag har lärt mig av att var på läger på hög höjd ett flertal gånger, är att alla reagerar olika på den tunnare luften. Precis som att vi alla behöver individ anpassa träningen på ”sea-level” så behöver vi alla, kanske ännu mer, anpassa träningen på höghöjd. En faktor som påverkar är såklart hur högt du åker upp i bergen, en annan hur många gånger du varit på hög höjd.

Jag har alltid tyckt att träning på hög höjd är väldigt tufft. Eftersom jag är den typ av löpare som jag är så genererar jag mjölksyra väldigt lätt och kan klara av ganska höga nivåer av syra utan att må särskilt dåligt. När vi är där uppe är jag därför i ständig konflikt med mig själv om att springa långsammare istället för att hänga på de som trycker på lite mer. Det har hänt ett flertal gånger att min tränare säger åt mig att jag måste avbryta passet medan jag tycker att jag känner mig helt okej.

En annan sak som jag lärt mig av at vara på höghöjdsläger är att alla reagerar olika när de kommer ner. Vissa gillar att flyga direkt från ett läger till en tävling och springer då fantastiskt bra medan andra behöver några dagar. Jag känner mig oftast ganska dålig när jag kommer ner på låg höjd igen. Benen känns tunga, andningen blåsig och hela jag känns mest svullen. Återigen får jag kämpa mentalt för att intala mig själv att jag inte har tappat all typ av form under resan hem utan att den ändå finns där…

..någonstans.