Från och till alla mina vänner som inte springer


Många av mina närmsta vänner håller själva inte på med varken löpning eller friidrott och de allra flesta som har hållit på med eller fortfarande håller på med andra sporter har inte satsat på sin sport på den nivån som jag gör. Därför får jag ofta frågor om min satsning och löpning i allmänhet. För mig är det bara kul! Många gånger får frågorna eller kommentarerna mig att se på det jag gör från ett annat perspektiv, vilket jag tror kan vara nyttigt inland, samtidigt som det såklart är tryggt och viktigt för mig att också befinna mig i min lilla bubbla. Den mentala återhämtningen från idrotten får jag dock ofta genom min familj och mina vänner.

Jag har i det här inlägget samlat några av de vanligaste kommentarerna som jag får och det jag brukar svara.

”Men HUR många skor har du?”

”En del” brukar jag svara med ett skratt. Extra många frågor får jag/vi när vi får besök i det huset där jag bor med mina träningskompisar. Vi är ju alla sponsrade av New Balance och med 5 sponsrade löpare i samma hus blir det en hel del skor… Kommer dock aldrig glömma första gången Boris kom hem till mig och förskräckt utbrast ”Men är det här alla skor du har?!?!” och jag snabbt lugnade honom med att förklara att jag förvarade en hel del på balkongen också.

”Har du typ ett kost schema du följer eller får du äta vad du vill?”

Den här är en klassiker. Många är väldigt intresserade av huruvida jag följer ett kostschema eller ej. Den frågan kommer nästan före hur mycket jag tränar. Det kanske är för att jag oftast träffar mina vänner i samband med högtider, typ jul, nyår, födelsedagsfirande eller att man går och äter någonstans. Jag brukar oftast svara att jag inte har något strikt schema men att jag såklart tänker på vad jag äter och försöker äta bra och riktig mat. Det betyder såklart inte att jag aldrig äter godis eller glass eller chips, tro mig det slinker in en hel del sånt också emellanåt, men jag försöker att i första hand äta just bra och riktig mat.

”Gud du som tränar så mycket måste vara så pigg hela tiden!!”

Ha ha ha. Oj! Om ni sett mig de flesta morgnar när jag vaknar och tar de första stegen ur sängen. I vissa perioder är man såklart mer eller mindre stel och har mer eller mindre träningsvärk men den mängd träning vi utsätter våra kroppar för gör en ofta ganska trött och det krävs en hel del rörlighet, aktiverings-övningar och rullande på diverse redskap för att få igång våra kroppar. Om någon hade klivit in i vårt vardagsrum hemma timmen innan vi sticker ut hade de nog undrat vad det var för cirkus som pågick där inne.

”Varför kan du inte följa med och göra det här? Du har ju redan tränat.”

Den här frågan brukar ibland vara svår att förklara. Bara för att jag är klar med själva träningen betyder det nämligen inte att jobbet för dagen är klart och att jag därför har en massa fritid. Nu börjar det som för mig är det svåraste i hela idrottandet, återhämtningen. Att göra själva träningen har aldrig varit något problem för mig, däremot har återhämtningen varit något som jag inte tyckt varit lika lätt. Många gånger är det nog för att jag inte har en lika självklar anledning att tacka nej till något. Om jag tränar så är det ju väldigt tydligt att jag har en annan aktivitet som krockar, men när det gäller återhämtningen så är det mycket svårare eftersom jag oftast måste välja det mer ”tråkiga” alternativet. Ibland kan dock den gränsen vara svår att se och det är lätt att ta bort allting som inte har en direkt positiv påverkan på träningen (aka att låsa in sig i sitt rum och inte göra någonting eller träffa någon mellan passen) men jag tror att man missar mycket då som kan ha en annan positiv påverkan på ens träning (socialt och mentalt).

Eftersom jag är väldigt aktiv har det varit svårt för mig att hitta rätt gräns för mig. När jag började jobba med min mentala coach fick jag dock ett uppvaknande i att avkoppling inte ser ut exakt likadant för alla. För vissa kan avkoppling vara att bara ligga ner och sova, medan det för andra kan vara att gå och ta en fika eller gå ut i skogen.

”Vad gör du hela dagarna om du bara tränar?”

Detta frågar jag ibland mig själv också haha. Mina dagar flyger dock oftast förbi. Eftersom våra dagar går ut på att äta-träna-vila så kanske det inte låter som så mycket, men det tar tid. Varje dag tränar jag 1 till 3 pass och däremellan så äter jag som sagt, kanske tar en nap, väcker kroppen med diverse gymnastiska övningar, träffar sjukgymnaster och utöver det försöker jag göra så lite jag bara kan.

”Vad gjorde du mer när du var på träningsläger i Spanien?”

Den här är också väldigt vanlig. Jag får ofta frågan vad vi sett eller vad vi gjort eller kommentarer om hur skönt det måste vara att få lite sol och bad men sanningen är något helt annat. Visst reser vi mycket som idrottare, både på läger och tävlingar men det mesta vi ser är stigar, banor, hotellrum och gym. Ibland har vi såklart lugnare dagar då vi kanske kan få in en liten utflykt eller ett bad men om sanningen ska fram så sker den mesta sightseeingen genom distanspassen och de flesta baden är de isbad vi gör själva i badkaret eller i en iskall bäck.

 

När jag började skriva det här inlägget så gjorde jag det mest som en kul grej men det fick mig verkligen att inse hur lyckligt lottad jag är som har alla mina vänner, både de som inte håller på med löpning och de som gör det. Mina vänner ger mig perspektiv på olika saker i mitt liv och utmanar mig att tänka om eller växa i mig själv. Jag hoppas att ni aldrig slutar att ställa frågor.

Ha en härlig vecka allihopa!

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nästa läger, St Moritz

Nästa läger, St Moritz


Hejsan allihopa!

Efter drygt en månad i Sverige var det dags att packa ihop väskorna igen och bege sig till nästa destination. Eftersom Storbritannien har haft strikta karantänsregler så bestämde jag och min tränare att jag skulle stanna hemma i Sverige ett litet tag och umgås med familjen för att sedan möta upp mitt team i löpar-meckat St’Moritz i Schweiz. Efter 4 månader ifrån min tränare och mitt team skulle vi äntligen träffas igen, även om det inte var i Manchester. Jag packade helt enkelt ihop min väska med de kläder jag packat i Mars för mitt läger i Boulder och begav mig.

Fast nu var det såklart inte så enkelt….

Jag skulle ha åkt till St Moritz den 6e juli. Den 4e juli får min lillebror Olof ett meddelande om att Schweiz infört 10 dagars karantän för alla som kommer från Sverige… Efter drygt 2 timmar av samtal med alltifrån UD, flygbolag, ambassaden, min tränare och min schweiziska team-medlem Jonas så bestämmer vi att jag ska boka om min biljett och åka en dag tidigare. Med det bestämt kastades alla kläder in i tvätten och sorteringen och packningen av nödvändigheter började och dagen därpå gick flyget till Zürich.

På flyget fick alla fylla i ett papper med info om vart man flugit från och vart man skulle (precis som när jag kom från USA) för att kunna spåra smittan men förutom det var det ingen skillnad alls. Jag landade, hämtade väskan och kom fram till hotellet. Dagen därpå landade mitt team och efter att de hämtat upp mig begav vi oss upp i bergen till St Moritz där vi nu ska befinna oss i drygt en månad.

Det var så himla kul att träffa mitt team igen! Vi snackade konstant från att vi sågs till att vi somnade. Jag märker verkligen vilken stor betydelse det har för mig att få dela allt detta med andra. Det kändes som om vi knappt hade varit ifrån varandra och idag på första passet här uppe, kändes det som om jag flög fram haha.

Jag har varit i St Moritz en gång tidigare, förra våren och måste säga att det är så otroligt vackert här nu med alla sommarblommor och snö på topparna. Ser verkligen fram emot att få uppleva den här platsen ännu mer.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hög på höghöjd..eller?

Hög på höghöjd..eller?


Hej alla!

Nu har jag varit hemma i Sverige i drygt 3 veckor, vilket även betyder att jag varit nere från hög höjd lika länge. Det här var mitt 7e höghöjdsläger sedan slutet av 2016 då jag åkte på höghöjdsläger för första gången. Jag kommer ihåg att jag nästan fick panik första gången jag var iväg bara för att jag visste att syrehalten var lägre. Bara vetskapen av det gjorde att jag fick för mig att halsen drog åt sig och att jag hade svårt att andas när det egentligen inte var någon skillnad.

En sak som jag har lärt mig av att var på läger på hög höjd ett flertal gånger, är att alla reagerar olika på den tunnare luften. Precis som att vi alla behöver individ anpassa träningen på ”sea-level” så behöver vi alla, kanske ännu mer, anpassa träningen på höghöjd. En faktor som påverkar är såklart hur högt du åker upp i bergen, en annan hur många gånger du varit på hög höjd.

Jag har alltid tyckt att träning på hög höjd är väldigt tufft. Eftersom jag är den typ av löpare som jag är så genererar jag mjölksyra väldigt lätt och kan klara av ganska höga nivåer av syra utan att må särskilt dåligt. När vi är där uppe är jag därför i ständig konflikt med mig själv om att springa långsammare istället för att hänga på de som trycker på lite mer. Det har hänt ett flertal gånger att min tränare säger åt mig att jag måste avbryta passet medan jag tycker att jag känner mig helt okej.

En annan sak som jag lärt mig av at vara på höghöjdsläger är att alla reagerar olika när de kommer ner. Vissa gillar att flyga direkt från ett läger till en tävling och springer då fantastiskt bra medan andra behöver några dagar. Jag känner mig oftast ganska dålig när jag kommer ner på låg höjd igen. Benen känns tunga, andningen blåsig och hela jag känns mest svullen. Återigen får jag kämpa mentalt för att intala mig själv att jag inte har tappat all typ av form under resan hem utan att den ändå finns där…

..någonstans.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att flyga under en pandemi

Att flyga under en pandemi


Fick en del frågor om att flyga och resa nu under Corona tider, så jag tänkte helt enkelt bara sammanfatta lite av det som många undrade över i några punkter.

  • Ansiktsmask: Alla flygbolag och flygplatser har olika regler närs det gäller att bära ansiktsmask under resan. Jag var tvungen att ha mask under hela resans gång, även på flygplatserna och skulle säga att 100% av alla hade det på flygen och 95% av alla hade det på flygplatserna. Vissa flygbolag har striktare regler när det gäller vads för typ av mask man behöver ha (dvs om en typ buff eller bandana räcker eller inte). Många hade även handskar, en sorts plast-skärm för ansiktet, glasögon och vissa gick all in med en hel plast overall.
  • Flygplatserna: Jag hann med en del flygplaster under min resa hem.. Denver- Chicago-Zurich-Frankfurt-Stockholm var ingen skön resa men det var det bästa sättet för mig att komma hem. I princip alla affärer och restauranger var stängda på alla flygplatser. Värst var Zurich där jag landade på morgonen och det enda som var öppet på hela flygplatsen var ett litet stånd som sålde kaffe. Frankfurt var ganska full med folk men i övrigt var det väldigt få på alla flygplatser. Det kändes helt spöklikt att inte se en enda människa på en plats som annars är så full med folk.
  • Flygen: Flygen var mer fullbokade än jag trodde, framförallt de två sista inom Europa som var helt fullbokade. Personalen var super trevlig men många passagerare stressade. Man får bara ha ett handbagage med sig på flygen nu, vilket kan vara bra att veta.
  • Mat: Ingen av flygen sålde mat och de flesta delade inte heller ut någon mat/dryck som de brukar.
  • Transit mellan olika länder: Vi fick gå ganska långt mellan de olika flygen och passkontrollerna och ofta fick jag gå ut ur terminalen och in genom säkerhetskontrollen igen. Alla länder har olika regler när man flyger in. Inom USA var det inga extra grejer jag behövde fylla i alls. När vi landade i Schweiz å andra sidan, fick man dela med sig av all information om en själv; vad man hade varit, vad man skulle, personnummer, sittplats osv. I Tyskland fick vi bara en lapp med info om att vi var tvungna att själv-isolera oss i två veckor om vi skulle stanna och när vi landade i Sverige fick vi ingen extra info alls.

Kort sagt var resan väldigt lång och tråkig men gick bra. Nu ska jag njuta av att vara i Sverige och hänga med familjen och äta svensk mat.

Ta hand om er alla!  

Bjuder på detta trötta face…


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

3 veckors läger som blev 3 månader

3 veckors läger som blev 3 månader


Så var det dags att åka hem från Boulder och mitt längsta höghöjdsläger någonsin. Mina tänkte tre veckor blev till slut nästan 3 månader på pricken och jag började blir riktigt stressad mot slutet över mitt visum när flygbiljett efter flygbiljett ställdes in. Jag vet inte hur många gånger jag bokade om min flygbiljett, för att några dagar senare få den inställd igen pga Corona viruset. Egentligen hade jag gärna stannat längre då jag helt föll pladask för Boulder och Colorado, det fanns superbra löpar-möjligheter och såklart eftersom jag fick spendera så mycket tid med min kille, men i USA får man inte stanna längre än 3 månader i sträck om man är där på ett turist-visa, vilket jag var så när min biljett i början av juni också ställdes in och de ville boka om mig till den dagen mitt visum gick ut så blev jag som sagt lite stressad…

Tiden i Boulder var väldigt bra för min del men såklart också väldigt annorlunda med tanke på allt som pågått och pågår i världen och i USA.

Att följa pandemin, egentligen från tre olika länder (Sverige genom familj och vänner, Storbritannien genom mitt team och USA där jag befann mig) var väldigt märkligt. I det county som Boulder ligger i var de väldigt stränga med restriktioner och vi var som jag tidigare skrivit tvungna att bära ansiktsmask så fort vi lämnade hemmet. Förutom det var allt stängt fram till i början på maj då en del ställen började öppna igen. Generellt så upplevde jag det som att alla var/är betydligt mer rädda för viruset i USA än vad jag upplevde det som i framförallt Sverige och det märktes tydligt.

För drygt en vecka-10 dagar sedan började en ny fight USA efter att George Floyd dödats av en polis. Jag tror inte att någon har missat detta och alla protester som följt den här händelsen. Jag pratade mycket med min pojkvän, som är ”mixed” som han säger (dvs med en vit mamma och en svart pappa), om detta och hans upplevelser av rasism. Även om vi pratat om ämnet tidigare så tror jag inte att jag helt hade förstått vad han menade och hur han upplevde vissa situationer. Jag var och är väldigt naiv och godtrogen och har aldrig upplevt rasism från hans synvinkel.

Cirka en vecka efter att allt startat hade vi varit och ätit middag i ett annat county än Boulder och när vi sitter i bilen får vi en notifikation på mobilen där det står att det råder utegångsförbud i det countyt vi befinner oss i från kl 21-05. Jag tittar på klockan och den är 20.50. Plötsligt inser jag att bakom ratten sitter min kille som är svart och om vi blir stoppade av polisen pga att vi är ute efter utegångsförbudet, trots att vi inte vetat om det i mer än 10 minuter och är på väg hem, så vet inte jag hur de kommer reagera. Jag bryter ihop totalt och Boris förstår ingenting.

När jag lyckas förklara att jag kanske för första gången på riktigt, riktigt, är rädd för hans liv så tar han min hand och säger ”I am so sorry that you had to be here and experience all this, but I am also happy that you might understand more now”. 

Och visst är det så. Jag är tacksam över lärdomen. Det som gör så ont i mitt hjärta är att jag kan sitta och titta, läsa och lära på ett tryggt avstånd, tacka för informationen och gå vidare med mitt liv. Alla har inte den möjligheten. För så många är detta något de ständigt lever med, trakasserier, oro, psykisk och fysiskt våld, diskriminering på alla plan.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara uppmuntra alla att hjälpa till att förändra den här situationen. Vare sig det är att donera pengar till någon organisation som arbetar med dessa frågor, att ta den där jobbiga diskussionen med en vän/släkting/kollega eller att utbilda dig själv genom att läsa på. Du kan påverka dig själv och andra.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En dag, den 9e maj mer specifikt

En dag, den 9e maj mer specifikt


8.00 ringer klockan och vi går upp och sätter på vattenkokaren. Precis som många andra löpare är vi riktiga kaffedrickare och en morgon som denna, dagen efter ett tufft pass, kräver definitivt kaffe. Jag startar även alltid varje morgon med att dricka vatten, allra helst med en ”hydrotab” från OTE i (det är i princip detsamma som resorb) och något litet snacks innan första passet.

Därefter är det dags att väcka kroppen. Diverse gymnastiska övningar samt olika foamrollers, bollar och maskiner tas fram och en timme senare är vi redo att ge oss ut för första passet.

Jag brukar även läsa nyheterna och kolla vad som hänt borta i Sverige och UK medan jag sovit. Den här morgonen har jag bland annat fått ett mejl från mitt flygbolag att mitt flyg ställts in… igen.

9.00 Vi ger oss ut på första passet för dagen. Jag har bara lätt distans nu på morgonen och benen känns faktiskt ganska bra efter passet igår.

9.04 Vi har just börjat på lite mer fart i benen när vi kommer på att det från och med idag är krav på att bära ansiktsmask när man ger sig ut i Boulder. Om man inte har ansiktsmask på sig och blir påkommen så kan man få böta upp till 5000 USD, japp ni hörde rätt. Vi vänder om och klipper sönder en gammal buff att dra upp över ansiktet när vi möter någon.

9.10 Boris och jag skiljs åt och han vänder hemåt då han har ett kortare pass än jag.

9.15 Obligatoriskt kiss-stopp. Japp, jag är en av dem.

10.00 Har kommit hem, slänger snabbt ihop något att äta och ringer familjen. Det är dags för familje quiz, något vi har varje lördag. Idag är det mammas tur att hålla i det. Boris och pappa vinner.

11.00 Efter att ha pratat vidare och uppdaterat varandra om vad som händer i våra liv just nu så lägger vi på då jag måste ringa min tränare innan det är försent där.

12.30 Vårt samtal drar ut på tiden och jag inser att det inte finns någon chans att jag kommer kunna överleva gymmet utan att ha ätit lunch, så jag slänger ihop en snabb lunch bestående av kylskåpens och mår mycket bättre

13.30 Gym dags! Vi har tur då Boris träningsgrupp har ett litet gym som vi kan använda nu medan alla ”vanliga” gym är stängda. Det har i princip allt jag har behövt förutom vissa specifika maskiner för min rehab så jag har fått improvisera lite. Efter min gymsession städar vi hela gymmet och alla vikter med desinfektionsmedel, något alla gör efter att de varit där. Jag tror aldrig gymmet varit så här rent förut.

14.30 Klart! Post-session snacks är medtaget och äts innan vi ger oss iväg. Vi stannar till snabbt vid mataffären för att köpa en mors-dags present till Boris mamma. Alla andra affärer är stängda så vi får ta det alternativet vi har.

15.00 Efter gymmet pluggar jag lite. Jag läser på distans från Sverige och jag har några uppgifter kvar att skriva och lämna in för den här terminen. Boris har ett zoom call med några av hans vänner. Efter det ringer jag mitt flygbolag och försöker boka om min biljett.

17.00 Dags för mitt andra löppass för dagen. När jag springer själv gillar jag att lyssna på musik eller podcasts. Efter passet  har jag lite rehab-övningar att göra. Dessa övningar inkluderar bland annat olika typer av enbens-hopp så jag gör dem innan jag är klar för dagen.

18.00 Snabbt snacks efter löpningen och innan det är dags för middag (eftersom jag snart ska äta kan det vara t.ex. ett glas mjölk eller något liknande). Vi tar en snabb titt på det pussel vi kämpat med i några veckor för att se om vi kan hitta rätt plats åt åtminstone en bit till. Därefter är det dags att börja fixa med middag.

19.00 Middags dags! Jag älskar att laga mat men idag blir det bara något enkelt, pasta pesto med kyckling.

20.00 Jag och Boris brukar kolla på film på kvällarna. Vi har en lista med filmer vi vill se tillsammans (eftersom i i vanliga fall inte ses så ofta pga distans) och nu när jag har varit här så pass länge har vi hunnit beta igenom ganska många. Den här kvällen blir det Shutter island.

Medan vi kollar film sker återigen en hel del foamrolling.

21.00 Kvälls snacks! Jag brukar ofta äta antingen yoghurt eller göra en varm choklad.

22.00 Godnatt!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in