Att flyga under en pandemi

Att flyga under en pandemi


Fick en del frågor om att flyga och resa nu under Corona tider, så jag tänkte helt enkelt bara sammanfatta lite av det som många undrade över i några punkter.

  • Ansiktsmask: Alla flygbolag och flygplatser har olika regler närs det gäller att bära ansiktsmask under resan. Jag var tvungen att ha mask under hela resans gång, även på flygplatserna och skulle säga att 100% av alla hade det på flygen och 95% av alla hade det på flygplatserna. Vissa flygbolag har striktare regler när det gäller vads för typ av mask man behöver ha (dvs om en typ buff eller bandana räcker eller inte). Många hade även handskar, en sorts plast-skärm för ansiktet, glasögon och vissa gick all in med en hel plast overall.
  • Flygplatserna: Jag hann med en del flygplaster under min resa hem.. Denver- Chicago-Zurich-Frankfurt-Stockholm var ingen skön resa men det var det bästa sättet för mig att komma hem. I princip alla affärer och restauranger var stängda på alla flygplatser. Värst var Zurich där jag landade på morgonen och det enda som var öppet på hela flygplatsen var ett litet stånd som sålde kaffe. Frankfurt var ganska full med folk men i övrigt var det väldigt få på alla flygplatser. Det kändes helt spöklikt att inte se en enda människa på en plats som annars är så full med folk.
  • Flygen: Flygen var mer fullbokade än jag trodde, framförallt de två sista inom Europa som var helt fullbokade. Personalen var super trevlig men många passagerare stressade. Man får bara ha ett handbagage med sig på flygen nu, vilket kan vara bra att veta.
  • Mat: Ingen av flygen sålde mat och de flesta delade inte heller ut någon mat/dryck som de brukar.
  • Transit mellan olika länder: Vi fick gå ganska långt mellan de olika flygen och passkontrollerna och ofta fick jag gå ut ur terminalen och in genom säkerhetskontrollen igen. Alla länder har olika regler när man flyger in. Inom USA var det inga extra grejer jag behövde fylla i alls. När vi landade i Schweiz å andra sidan, fick man dela med sig av all information om en själv; vad man hade varit, vad man skulle, personnummer, sittplats osv. I Tyskland fick vi bara en lapp med info om att vi var tvungna att själv-isolera oss i två veckor om vi skulle stanna och när vi landade i Sverige fick vi ingen extra info alls.

Kort sagt var resan väldigt lång och tråkig men gick bra. Nu ska jag njuta av att vara i Sverige och hänga med familjen och äta svensk mat.

Ta hand om er alla!  

Bjuder på detta trötta face…

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

3 veckors läger som blev 3 månader

3 veckors läger som blev 3 månader


Så var det dags att åka hem från Boulder och mitt längsta höghöjdsläger någonsin. Mina tänkte tre veckor blev till slut nästan 3 månader på pricken och jag började blir riktigt stressad mot slutet över mitt visum när flygbiljett efter flygbiljett ställdes in. Jag vet inte hur många gånger jag bokade om min flygbiljett, för att några dagar senare få den inställd igen pga Corona viruset. Egentligen hade jag gärna stannat längre då jag helt föll pladask för Boulder och Colorado, det fanns superbra löpar-möjligheter och såklart eftersom jag fick spendera så mycket tid med min kille, men i USA får man inte stanna längre än 3 månader i sträck om man är där på ett turist-visa, vilket jag var så när min biljett i början av juni också ställdes in och de ville boka om mig till den dagen mitt visum gick ut så blev jag som sagt lite stressad…

Tiden i Boulder var väldigt bra för min del men såklart också väldigt annorlunda med tanke på allt som pågått och pågår i världen och i USA.

Att följa pandemin, egentligen från tre olika länder (Sverige genom familj och vänner, Storbritannien genom mitt team och USA där jag befann mig) var väldigt märkligt. I det county som Boulder ligger i var de väldigt stränga med restriktioner och vi var som jag tidigare skrivit tvungna att bära ansiktsmask så fort vi lämnade hemmet. Förutom det var allt stängt fram till i början på maj då en del ställen började öppna igen. Generellt så upplevde jag det som att alla var/är betydligt mer rädda för viruset i USA än vad jag upplevde det som i framförallt Sverige och det märktes tydligt.

För drygt en vecka-10 dagar sedan började en ny fight USA efter att George Floyd dödats av en polis. Jag tror inte att någon har missat detta och alla protester som följt den här händelsen. Jag pratade mycket med min pojkvän, som är ”mixed” som han säger (dvs med en vit mamma och en svart pappa), om detta och hans upplevelser av rasism. Även om vi pratat om ämnet tidigare så tror jag inte att jag helt hade förstått vad han menade och hur han upplevde vissa situationer. Jag var och är väldigt naiv och godtrogen och har aldrig upplevt rasism från hans synvinkel.

Cirka en vecka efter att allt startat hade vi varit och ätit middag i ett annat county än Boulder och när vi sitter i bilen får vi en notifikation på mobilen där det står att det råder utegångsförbud i det countyt vi befinner oss i från kl 21-05. Jag tittar på klockan och den är 20.50. Plötsligt inser jag att bakom ratten sitter min kille som är svart och om vi blir stoppade av polisen pga att vi är ute efter utegångsförbudet, trots att vi inte vetat om det i mer än 10 minuter och är på väg hem, så vet inte jag hur de kommer reagera. Jag bryter ihop totalt och Boris förstår ingenting.

När jag lyckas förklara att jag kanske för första gången på riktigt, riktigt, är rädd för hans liv så tar han min hand och säger ”I am so sorry that you had to be here and experience all this, but I am also happy that you might understand more now”. 

Och visst är det så. Jag är tacksam över lärdomen. Det som gör så ont i mitt hjärta är att jag kan sitta och titta, läsa och lära på ett tryggt avstånd, tacka för informationen och gå vidare med mitt liv. Alla har inte den möjligheten. För så många är detta något de ständigt lever med, trakasserier, oro, psykisk och fysiskt våld, diskriminering på alla plan.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara uppmuntra alla att hjälpa till att förändra den här situationen. Vare sig det är att donera pengar till någon organisation som arbetar med dessa frågor, att ta den där jobbiga diskussionen med en vän/släkting/kollega eller att utbilda dig själv genom att läsa på. Du kan påverka dig själv och andra.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En dag, den 9e maj mer specifikt

En dag, den 9e maj mer specifikt


8.00 ringer klockan och vi går upp och sätter på vattenkokaren. Precis som många andra löpare är vi riktiga kaffedrickare och en morgon som denna, dagen efter ett tufft pass, kräver definitivt kaffe. Jag startar även alltid varje morgon med att dricka vatten, allra helst med en ”hydrotab” från OTE i (det är i princip detsamma som resorb) och något litet snacks innan första passet.

Därefter är det dags att väcka kroppen. Diverse gymnastiska övningar samt olika foamrollers, bollar och maskiner tas fram och en timme senare är vi redo att ge oss ut för första passet.

Jag brukar även läsa nyheterna och kolla vad som hänt borta i Sverige och UK medan jag sovit. Den här morgonen har jag bland annat fått ett mejl från mitt flygbolag att mitt flyg ställts in… igen.

9.00 Vi ger oss ut på första passet för dagen. Jag har bara lätt distans nu på morgonen och benen känns faktiskt ganska bra efter passet igår.

9.04 Vi har just börjat på lite mer fart i benen när vi kommer på att det från och med idag är krav på att bära ansiktsmask när man ger sig ut i Boulder. Om man inte har ansiktsmask på sig och blir påkommen så kan man få böta upp till 5000 USD, japp ni hörde rätt. Vi vänder om och klipper sönder en gammal buff att dra upp över ansiktet när vi möter någon.

9.10 Boris och jag skiljs åt och han vänder hemåt då han har ett kortare pass än jag.

9.15 Obligatoriskt kiss-stopp. Japp, jag är en av dem.

10.00 Har kommit hem, slänger snabbt ihop något att äta och ringer familjen. Det är dags för familje quiz, något vi har varje lördag. Idag är det mammas tur att hålla i det. Boris och pappa vinner.

11.00 Efter att ha pratat vidare och uppdaterat varandra om vad som händer i våra liv just nu så lägger vi på då jag måste ringa min tränare innan det är försent där.

12.30 Vårt samtal drar ut på tiden och jag inser att det inte finns någon chans att jag kommer kunna överleva gymmet utan att ha ätit lunch, så jag slänger ihop en snabb lunch bestående av kylskåpens och mår mycket bättre

13.30 Gym dags! Vi har tur då Boris träningsgrupp har ett litet gym som vi kan använda nu medan alla ”vanliga” gym är stängda. Det har i princip allt jag har behövt förutom vissa specifika maskiner för min rehab så jag har fått improvisera lite. Efter min gymsession städar vi hela gymmet och alla vikter med desinfektionsmedel, något alla gör efter att de varit där. Jag tror aldrig gymmet varit så här rent förut.

14.30 Klart! Post-session snacks är medtaget och äts innan vi ger oss iväg. Vi stannar till snabbt vid mataffären för att köpa en mors-dags present till Boris mamma. Alla andra affärer är stängda så vi får ta det alternativet vi har.

15.00 Efter gymmet pluggar jag lite. Jag läser på distans från Sverige och jag har några uppgifter kvar att skriva och lämna in för den här terminen. Boris har ett zoom call med några av hans vänner. Efter det ringer jag mitt flygbolag och försöker boka om min biljett.

17.00 Dags för mitt andra löppass för dagen. När jag springer själv gillar jag att lyssna på musik eller podcasts. Efter passet  har jag lite rehab-övningar att göra. Dessa övningar inkluderar bland annat olika typer av enbens-hopp så jag gör dem innan jag är klar för dagen.

18.00 Snabbt snacks efter löpningen och innan det är dags för middag (eftersom jag snart ska äta kan det vara t.ex. ett glas mjölk eller något liknande). Vi tar en snabb titt på det pussel vi kämpat med i några veckor för att se om vi kan hitta rätt plats åt åtminstone en bit till. Därefter är det dags att börja fixa med middag.

19.00 Middags dags! Jag älskar att laga mat men idag blir det bara något enkelt, pasta pesto med kyckling.

20.00 Jag och Boris brukar kolla på film på kvällarna. Vi har en lista med filmer vi vill se tillsammans (eftersom i i vanliga fall inte ses så ofta pga distans) och nu när jag har varit här så pass länge har vi hunnit beta igenom ganska många. Den här kvällen blir det Shutter island.

Medan vi kollar film sker återigen en hel del foamrolling.

21.00 Kvälls snacks! Jag brukar ofta äta antingen yoghurt eller göra en varm choklad.

22.00 Godnatt!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vad jag har lärt mig av mina teammates

Vad jag har lärt mig av mina teammates


Det jag är mest tacksam över när det gäller löpningen är alla de människor jag lärt känna sedan jag började hålla på med friidrott. Jag har haft fördelen att träna med många fantastiska människor, träffat fantastiska ledare, sjukgymnaster, läkare, tränare, profiler och haft många olika träningskompisar. Just nu bor jag ju som ni vet i England och är med i ett team som består av 8 löpare. Vi umgås väldigt mycket när jag är i England. Vissa av oss bor, som jag tidigare nämnt, ihop och vi är en liten familj, men även de jag inte bor med är några av mina närmaste vänner i England. Jag har faktiskt bott med alla i mitt team (förutom min tränare) sedan jag flyttade till Manchester. Nu när jag inte kan umgås med dem på samma sätt som vanligt, eftersom jag är i USA och de är i England, hörs vi mycket via telefon istället.

Mina träningskompisar är en stor anledning till att jag valde att flytta till England. Såklart så spelade det ju också roll vilken tränare jag skulle bli tränad av, vart jag skulle bo och vilken träningsfilosofi min tränare hade, men när jag kom och hälsade på kände jag mig välkommen och hemma med en gång.

Mina träningskompisar har lärt mig så mycket, både om andra kulturer, om mig själv och även om träning och löpning om om att vara elitidrottare. I detta inlägg tänkte jag skicka vidare några av dessa lärdomar till er i hopp om att ni kanske också kan ta del av dem och använda er av dem i ert löparliv eller bara allmänt.

Ross (10k – marathon, PB: 10k: 27.55) – Ross är en av de som varit med i teamet längst. Han har haft fantastiska framgångar både på banan men även i terräng eller cross country som de kallar det i England. Det jag framförallt har lärt mig av Ross är hur viktigt det är att göra alla de små grejerna för att bli en bättre löpare. Det kan handla om att stretcha, köra rehab eller prehab, foamrolla på kvällen osv. Ross är otroligt disciplinerad i allt han gör och det har jag verkligen tagit till mig av.


(foto: Dan Vernon)

Jonas (3k-5k, PB: 3k: 7.45, 5k:13.37) – Jonas kommer från Schweiz och började i vårt team för drygt ett år sedan och har haft ett fantastiskt löpar-år bakom sig med personliga rekord och guld på Universiaden förra sommaren. Om jag skulle beskriva Jonas som löpare så skulle det vara rutin. Jonas är en mästare på rutin. Han har hittat hur han presterar bäst och har tagit fram en rutin som passar honom och den håller han sig till till punkt och pricka.

Ciara (1500m, PB: 4.00.15) – Ciara är min irländska bästa kompis. Vi har bott i Manchester nästan lika länge och är som systrar. Hon är en av mina bästa vänner och vi har varit med om så mycket tillsammans, både härliga och mindre härliga saker. Det Ciara verkligen har lärt mig är att vi inte är ensamma i denna individuella sport. Många tror nog att man blir den bästa löparen genom att vara den märkliga ensamvargen men det jag har insett med mitt team och inte minst tillsammans med Ciara är att det är så långt ifrån min verklighet som det går. Jag är en mycket bättre löpare när jag får dela det med andra.

Jip (5k-marathon, PB: 5k:15.15, 10k:31.35, marathon:2.33) – Jip, eller Jippie, som vi oftast kallar henne är vår holländska löpare. När Gip började i teamet för drygt ett år sedan visade hon verkligen hur vi kan pusha oss till nya höjder. Hon är en riktig krigare och har hon bestämt sig för att hon ska klara av någonting då kommer hon nöta och nöta och nöta tills hon klarar av det.

Eli (5k-marathon, PB: 5k:15.37, 10k:32.17, marathon: 2.34)- Eli var en av de som bodde i ”the athlete house” när jag flyttade över och hon och jag har sprungit många mil ihop. Jag tror aldrig jag har träffat en sån som Eli tidigare. Eli är ansiktet utåt för hög smärttröskel och hon är så j*kla tuff! Eli har också haft en del skador och det hon har lärt mig är att det verkligen är möjligt att pusha sig själv lite väl hårt. Om någon säger åt Eli att springa igenom en vägg, då kommer hon att springa igenom en vägg. Hon är helt orädd.

Adam (3k-10k, PB: 3k: 7.57, 5k: 13.58, 10k: 28.32) – Adam är den nyaste i teamet. Strax efter tt Adam hade flyttat in i huset så drog jag hälsenan. Det var bara Adam och jag hemma och stackars Adam fick se mig i mina mörkaste stunder redan från start. Det Adam verkligen har lärt mig är hur otroligt viktigt det är att vi är ett team. För oss är team-känslan grunden i vår framgång. Genom att vara ett team kan vi lyfta varandra till höjder vi inte kan åstadkomma ensamma och Adam personifierar verkligen detta.

Jonny (marathon, PB: 2.10) – Jonny är vår äldsta medlem i teamet rent åldersmässigt och han är en av våra maraton löpare. På de 2,5 åren sedan jag flyttade till Manchester så har Jonny sprungit 6 maraton under 2.18, det snabbaste nu senaste i Seville då han sprang under OS-kvalgränsen och satte ett nytt personbästa med 2.10. Om du träffade Jonny skulle du dock aldrig gissa detta. Jonny är den mest ödmjuka löparen. Det jag har lärt mig av Jonny är att hur bra du än blir, stay humble.

Steve (coach)- Steve är vår tränare. Han är en före detta internationell löpare som framförallt var otroligt duktig i terrängen. Steve startade vårt team och är den som har skapat vår träningsfilosofi och vår teamkänsla. Steve älskar att lära sig nya saker och söker ständigt efter ny information, ny forskning, nya övningar osv. Han älskar även citat och skickar oss ofta små historier, citat och visdomsord som vi ska inspireras av och ta till oss i vår träning eller allmänt som atleter. Det som jag tror att jag hört honom säga flest gånger är ”A happy runner is a fast runner” och det genomsyrar våra liv. Vi försöker alltid ha roligt. Vi tränar hårt och sliter för att bli bättre varje dag och vi tar såklart vår träning seriöst men medan vi gör det så har vi så roligt vi bara kan.

Hoppas ni tyckte detta var ett roligt inlägg. Ta hand om er!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gästinlägg nr1 – Olof Silvander


Idag är det en stor dag för min lilla blogg. Det är nämligen dags att introducera ett nytt koncept här i bloggen, nämligen den första gästbloggen i denna bloggs korta livshistoria. Jag frågade häromdagen  min lillebror om han skulle vilja skriva ett inlägg och någon dag senare hade jag denna text i min mejl. Hoppas ni tycker det här är något som kan vara kul att läsa emellan varven, jag tror nämligen att det här kan vara ett återkommande koncept (inte minst av min lillebror Olof). Många tror att löpning är en väldigt ensam sport, men jag har aldrig känt mig särskilt ensam. Jag har många personer som stöttar och står bakom mig och min satsning och Olof är definitivt en av dem som står mig närmast. Så med de orden lämnar jag över till honom, varsågoda!

 

Hej allihopa! Mitt namn är Olof och jag är Annas lillebror. Som Anna tidigare nämnt i bloggen har hon två syskon, och jag är alltså ett av dem. Det hon kanske inte nämnt är att även jag tränar löpning på elitnivå. Jag håller på med medeldistans och springer främst sträckorna 1500m/3000m hinder. Jag tillhör den Lidingö baserade gruppen Cursus som tränas av Malin Sundström. Vi är 7 killar i åldrarna 20-27 år som alla tränar och tävlar i medel- och långdistans, gruppens medlemmar är: Daniel Antonsson, Simon Sundström, Axel Alness Borg, Ludvig Johansson, Heshlu Andemariam, Haben Kidane och jag (Erik Lagerlöf är också med ibland och visar vart skåpet ska stå). De flesta av oss har tränat ihop sedan vi var i 15 årsåldern och vissa lite till. Hur vi tränar får jag återkomma till i ett framtida inlägg. Min idrottskarriär eller snarare mitt idrottsintresse började när jag som 5 åring stegade in i köket och såg hela min familj sitta och läsa tidningen. Pappa hade hand om DNs huvuddel, mamma hade ett fast grepp om Dagens Industri och mina systrar Anna och Karin slogs om kulturdelens serier. Som den lilla och ej läskunniga 5-åring jag var ville jag inte vara sämre utan bad därför om en del jag med. Jag fick sporten! Jag minns hur jag kollade på bilderna och blev helt fast i det jag såg. Efter den dagen lärde jag mig memorera all statistik som gick, det var världsrekord, OS platser, VM vinnare och mycket mycket mer. Jag började inte så långt efter detta även testa på att utöva idrott och kom efter mycket testande fram till att friidrott och löpning skulle bli min grej. Mycket tack vare att våran pappa en gång i tiden hade tävlat och tränat i löpning (han tillhörde Hellas på 70-talet och sprang allt från 800 m och uppåt). Efter ett tag började också Anna i samma klubb som jag (Danderyds SK) och hennes historia kan ni nog nu, hur hon gick från okänd 17 åring till en av sveriges främsta medeldistanslöpare på bara några år. Annas karriär har självklart hjälpt mig väldigt mycket också. Att ha någon framför sig som visar vägen och kan berätta om vad man ska och inte ska göra är en väldig fördel. Som tonåring är det inte alltid så lätt att veta hur man ska göra i alla situationer och i dessa lägen hjälper det att ha någon i sin närhet som varit med om samma saker. Vissa berg tenderar att bli mindre när man ser att någon annan har bestigit dem.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Boulder vecka 5, Karantän-livet fortsätter


Nu har jag varit i Boulder i snart 5 veckor. Mitt läger här skulle från början vara ca 3,5 veckor långt men nu blir jag här lite längre. Mitt flyg hem har skjutits upp ytterligare två veckor så som det ser ut nu kommer jag till Sverige i början av maj, därefter får vi se när jag kan ta mig till England.

Vår lokala Lockdown i Boulder-området gäller nu fram till den 26e april. I Denver, som ligger ca 45 min härifrån har vissa områden börjat med en typ av utegångsförbud under vissa tider på dagen men som tur är så har inte det implementerats här ännu.

Det är märkligt ibland att prata med vänner och familj i Sverige och höra hur livet rullar på mycket mer som vanligt där medan vi är mycket mer begränsade i hur vi kan leva våra vardagliga liv. Jag tror dock att det på ett sätt är lättare för oss att anpassa oss till ”social distancing” eftersom allt faktiskt är stängt. Ingen är ute om de inte absolut behöver. Jag skulle säga att ca 90% av alla man möter bär ansiktsmask nu. I Sverige tvingas man varje dag fortsätta ta beslut om vad som är ”rätt och fel” att göra och jag förstår att det kan vara svårt. Vi har inget val här borta och det gör det på många sätt enklare.

Vi tränar på bra och jag känner att jag och min träning utvecklas varje vecka. Jag har inte haft svårt att hitta motivation alls att träna trots att vi inte vet varken när vi kan tävla eller när jag kommer hem. Jag njuter av att känna hur jag blir starkare varje dag.

Jag hoppas att alla ni mår bra och tar hand om era nära och kära!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in