3 veckors läger som blev 3 månader
Så var det dags att åka hem från Boulder och mitt längsta höghöjdsläger någonsin. Mina tänkte tre veckor blev till slut nästan 3 månader på pricken och jag började blir riktigt stressad mot slutet över mitt visum när flygbiljett efter flygbiljett ställdes in. Jag vet inte hur många gånger jag bokade om min flygbiljett, för att några dagar senare få den inställd igen pga Corona viruset. Egentligen hade jag gärna stannat längre då jag helt föll pladask för Boulder och Colorado, det fanns superbra löpar-möjligheter och såklart eftersom jag fick spendera så mycket tid med min kille, men i USA får man inte stanna längre än 3 månader i sträck om man är där på ett turist-visa, vilket jag var så när min biljett i början av juni också ställdes in och de ville boka om mig till den dagen mitt visum gick ut så blev jag som sagt lite stressad…
Tiden i Boulder var väldigt bra för min del men såklart också väldigt annorlunda med tanke på allt som pågått och pågår i världen och i USA.
Att följa pandemin, egentligen från tre olika länder (Sverige genom familj och vänner, Storbritannien genom mitt team och USA där jag befann mig) var väldigt märkligt. I det county som Boulder ligger i var de väldigt stränga med restriktioner och vi var som jag tidigare skrivit tvungna att bära ansiktsmask så fort vi lämnade hemmet. Förutom det var allt stängt fram till i början på maj då en del ställen började öppna igen. Generellt så upplevde jag det som att alla var/är betydligt mer rädda för viruset i USA än vad jag upplevde det som i framförallt Sverige och det märktes tydligt.
För drygt en vecka-10 dagar sedan började en ny fight USA efter att George Floyd dödats av en polis. Jag tror inte att någon har missat detta och alla protester som följt den här händelsen. Jag pratade mycket med min pojkvän, som är ”mixed” som han säger (dvs med en vit mamma och en svart pappa), om detta och hans upplevelser av rasism. Även om vi pratat om ämnet tidigare så tror jag inte att jag helt hade förstått vad han menade och hur han upplevde vissa situationer. Jag var och är väldigt naiv och godtrogen och har aldrig upplevt rasism från hans synvinkel.
Cirka en vecka efter att allt startat hade vi varit och ätit middag i ett annat county än Boulder och när vi sitter i bilen får vi en notifikation på mobilen där det står att det råder utegångsförbud i det countyt vi befinner oss i från kl 21-05. Jag tittar på klockan och den är 20.50. Plötsligt inser jag att bakom ratten sitter min kille som är svart och om vi blir stoppade av polisen pga att vi är ute efter utegångsförbudet, trots att vi inte vetat om det i mer än 10 minuter och är på väg hem, så vet inte jag hur de kommer reagera. Jag bryter ihop totalt och Boris förstår ingenting.
När jag lyckas förklara att jag kanske för första gången på riktigt, riktigt, är rädd för hans liv så tar han min hand och säger ”I am so sorry that you had to be here and experience all this, but I am also happy that you might understand more now”.
Och visst är det så. Jag är tacksam över lärdomen. Det som gör så ont i mitt hjärta är att jag kan sitta och titta, läsa och lära på ett tryggt avstånd, tacka för informationen och gå vidare med mitt liv. Alla har inte den möjligheten. För så många är detta något de ständigt lever med, trakasserier, oro, psykisk och fysiskt våld, diskriminering på alla plan.
Med det här inlägget vill jag egentligen bara uppmuntra alla att hjälpa till att förändra den här situationen. Vare sig det är att donera pengar till någon organisation som arbetar med dessa frågor, att ta den där jobbiga diskussionen med en vän/släkting/kollega eller att utbilda dig själv genom att läsa på. Du kan påverka dig själv och andra.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in