Tips så här i karantän-tider

Hejsan!

Innan jag börjar detta Q&A- inlägg har jag två nyheter att dela med mig av. Det första är att det nu finns ett långt reportage om mig med en intervju i nya numret av Runner´s World som finna ute i butik nu. Hoppas att ni i dessa tider har möjlighet att hitta tidningen i en affär och att ni tycker det är kul att läsa! Vill passa på här också att säga att det är några fel i texten, bl.a. min klubb som ju sedan i höstas numera är Hässelby SK men även min sjukgymnast som jag nämner vars namn är Björn Sverre och inte Björn Kjelle.

Den andra nyheten är att mitt flyg hem från USA i veckan blev inställt. Flygbolaget som jag flyger med har ställt in alla flyg fram till den 19e april så jag har en ny biljett den 20e. Nu återstår att se om det flyget också blir inställt eller om jag kommer hem. För min del så gör ju egentligen inte det här så mycket just nu eftersom jag har någonstans att bo och jag får umgås med min pojkvän längre plus att jag får spendera mer tid på höghöjd. Dock blir det ju intressant att se hur allt utvecklar sig i USA framöver och i världen.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle fråga er läsare efter frågor och besvara dem i ett inlägg och här kommer nu några av dem. (Jag tog inte med alla den här gången då det hade blivit för långt, men vi kan köra fler frågeinlägg så att jag kan svara på fler.) Vissa av frågorna ä ställda på engelska och då har jag behållt själva frågan på engelska men svarat på svenska.

Var ser du dig själv om 1 år, 5 år och 10 år?
Oj, vilken svår fråga! Det förra året och det här året har lärt mig är att det verkligen är svårt att planera… Jag tror att mitt liv om 1 år ser ganska likt ut som idag. Förhoppningsvis kan jag träna på bra och känner att jag är i mitt livs form och har möjlighet att kvala till OS 2021. Om 5 år kan jag tänka mig att jag kanske har börjat en ny karriär. Jag har förhoppningsvis pluggat färdigt min utbildning och kan börja jobba inom det. Om 10 år hoppas jag att jag kanske har barn och en större familj.

How do you and Boris do long distance…from both your points of views?
Anna- Vi har haft långdistans sedan vi började träffas och jag tror att det definitivt har gjort det lättare för oss att förhålla oss till det. Vi försöker ses så ofta vi kan och pratar så ofta vi kan. Såklart att det inte är lätt men så som jag ser det så har vi inte så mycket alternativ just nu om vi vill vara tillsammans, vilket vi vill, och då är det helt enkelt bara att försöka göra det bästa av situationen. Jag tror dock att det är väldigt viktigt att prata prata prata.

Boris- Our mentality is the same right now. We wanna focus on our career and running and do whats best for our running right now. We recognize that we will have plenty of time in the future to spend it however we want together. Its hard and frustrating at times but whenever we get to see each other it makes it worth it. Distance makes the heart grow thunder.

Is Sweden the best country in the world? Why?
Sverige är bäst! Skämt å sido så är jag verkligen tacksam över att jag har haft möjligheten att bo i flera olika länder och verkligen kunna se fördelar och nackdelar med de olika länderna på ett annat sätt än om man bara besöker ett land eller läser om det. Jag och Boris har ju även haft diskussioner om var vi vill bo i framtiden och så som det ser ut nu så är det Sverige som gäller, vilket ju kanske talar för sig själv.

Toughest thing about your injury?
Det svåraste med skadan skulle jag vilja säga var dels att jag kände att jag inte kunde vara del av mitt team och den gemenskapen som vi har eftersom jag inte var med på träningarna och dels att vara så låst till en plats som jag var och så beroende av andras hjälp. Jag är en väldigt social person och det var verkligen tufft för mig att känna att jag satt kvar hemma medan de andra gav sig ut och sprang tillsammans.

Are you able to race this year?
Det blir spännande att se om någon kommer kunna tävla i år… Så som det ser ut nu i världen så ställs de flesta tävlingarna in men jag hoppas att jag kommer kunna tävla något i sommar, även om det inte blir förrän i Augusti eller September.

Hur länge tog det tills du kunde jogga lätt på löpband?
Första gången jag sprang var ca 6 månader efter att jag dragit hälsenan.

Are you able to train as hard as you want yet?
Den här frågan tog jag med eftersom jag tror att en anledning till att vi idrottare blir bättre och bättre är för att vi hela tiden har en strävan efter mer. Vi vill träna hårdare, smartare, tuffare, mer men det är inte alltid lösningen. (Med det sagt njuter vi såklart av vilodagar också men ni förstår vad jag menar.) Jag är väldigt införstådd i att min väg tillbaka kommer ta tid och emellanåt blir jag sjukt frustrerad över att något som för ett år sedan var superlätt för mig helt plötsligt är väldigt svårt. Men det den här skadeperioden har lärt mig är att vara tacksam över alla steg jag kan ta och alla delar i träningen. För 6 månader sedan hade jag precis blivit av med stöveln, kunde inte gå normalt och fick cykla 10 minuter på spinningcykeln för första gången. Jag kände total eufori att få cykla mer och mer. I tisdags kunde jag springa intervaller i solen på en grusväg i världens motvind och var irriterad över att mina tider var långsammare än vad jag ville men samtidigt lycklig att vara där jag är i träningen. Allt handlar om perspektiv, men jag kan kort sagt säga att jag L Ä N G T A R efter snabba 200ingar på bana.

Hej igen från Boulder!

Vi och hela Colorado är numera under så kallad ”lock-down” vilket innebär att vi måste hålla oss hemma förutom att gå till mataffären, apotek, hjälpa folk i riskgrupper och dylikt. Man får även gå på promenader/”hikes” än så länge så länge man respekterar att man bör hålla avstånd mellan varandra (6 feet), och det utnyttjar vi maximalt genom att springa varje dag.

Eftersom vi redan innan hade anammat konceptet ”social distancing” och försökt att inte bege oss ut i onödan så har inte det här påverkat oss allt för mycket. Man märker att många stannar hemma och numera är alla butiker och alla affärer som inte räknas som nödvändiga stängda.

Våra dagar ser ganska lika ut annars. Vi springer/tränar, äter, kollar på film och olika serier, läser, målar, pluggar, spelar spel, städar och rensar garderober, bakar osv.

Träningen har gått helt enligt plan egentligen för min del. Det enda jag egentligen inte har kunnat göra är att lägga till alternativ träning eftersom gymmen är stängda. Förutom det har det rullat på som det ska skulle jag säga. Jag känner att löpningen går bättre och bättre och jag är inte lika slut som jag var i början när jag kom hit upp. Tempot på passen är bättre och pulsen lägre. Jag har en bra bit kvar dock men jag njuter av att kunna träna på och kunna följa planen.

Denna vecka har vi ju även fått fastställt att OS blir framskjutet till 2021 pga den rådande situationen med Corona. Jag tycker det var skönt att få ett svar från Olympiska Kommittén om vad som faktiskt gäller nu. Det är jobbigare att leva i ovisshet och inte veta hur man ska förhålla sig till situationen. För min del har fokuset varit att bli hel och frisk och nu komma tillbaka till full träning så min plan har inte påverkats så mycket av att inte veta, mer än att jag kan slappna av lite mer mentalt möjligtvis. För många andra tror jag att det var skönt att äntligen få ett beslut.

Så som jag ser det så tränar jag för att vara mitt allra bästa jag på tävlingsdagen oavsett när den tävlingen sker. Jag försöker att bara fokusera på det jag faktiskt kan påverka, nu får jag mer tid på mig att försöka bli den bästa versionen av mig själv, den dagen det gäller.

Jag vet att jag skrev att nästa inlägg skulle bli ett frågeinlägg, men det var så mycket som hände däremellan. Nu menar jag det verkligen. Nästa inlägg blir ett frågeinlägg. Jag kommer lägga upp en fråge-låda på min instagram där ni kan ställa frågor anonymt. Annars går det såkalrt bra att ställa frågor här under eller på mejl osv.

Ta hand om er alla!

Anna

Jag har blivit helt förälskad i Boulder, trots att rådande Corona-utbrott påverkar vardagen här ganska mycket. Man märker att många är rädda och väljer att stanna hemma och vi, som många andra har valt att inte träffa mer folk än nödvändigt. Trots detta har Boulder hittills varit helt fantastiskt och jag kan verkligen rekommendera att åka hit.

Det finns ett stort löpar-community (som jag förvisso inte direkt fått ta del av nu med allt) och många platser att springa på. Det finns söta små restauranger och caféer och små affärer som jag längtar efter att få undersöka när det känns mer okej att gå ut och socialisera sig.

I förra veckan fick vi en hel del snö och vi tvingades hitta alternativa vägar att springa på som var snö- och is-fria. Vi hamnade på en hyfsat ren väg i ett så kallast ”private neighbourhood” där vi sprang fram och tillbaka.

Förutom att träna så försöker vi hitta på saker att göra hemma. Vi har bland annat spelat spel, målat tavlor, rensat garderoben, kollat på film och bakat. Jag har även pluggat, vilket jag gör på distans och annars bara hängt. Jag tycker det är så kul att läsa om allas kreativa idéer på saker de hittar på hemma.

Nästa inlägg tänkte jag skulle bli ett fråge-inlägg, så ställ gärna era frågor i kommentarsfältet nedan eller på instagram. Avslutar inlägget med några bilder från Boulder.

Hej igen några dagar senare!

Nu har jag varit i Boulder i drygt en vecka och börjat anpassa mig till höghöjden. De första dagarna var rent ut sagt brutala. I vanliga fall tycker jag att man känner av höghöjden men att man får de första tre dagarna lite på köpet. Nu fick jag ungefär en halv dag på köpet men det berodde nog mer på att jag sprang med teamet här och fick fokusera på att prata och träffa nya människor istället. Jag sprang under helgen mitt längsta pass sen juli, 50min och även om jag försökte njuta av att jag kunde springa och hur vackert det var så var det verkligen brutalt. Min puls gick upp och jag fick sänka farten, den fortsatte att stiga och jag sänkte farten mer och mer och försökte att inte tänka på de splits som klockan visade. Jag kom tillbaka till lägenheten och satte mig på golvet och bara satt ett bra tag efteråt. Dagen efter kände jag mig mycket bättre och sen dess har det definitivt känts bättre. Jag har slutat att titta så mycket på klockan och bara köra på känsla vilket jag tror funkar bättre just nu för mig.

I tisdags var det en stor dag för mig! Jag fick köra mitt första faktiska löppass!! Jag skulle bara köra några lätta intervaller men var ändå riktigt nervös inför det eftersom jag inte alls visste hur det skulle kännas. Dagarna innan hade jag provat att göra några lätta dragningar och även om det var härligt så kändes koordinationen sjukt dålig och fötterna konstiga mot marken. Jag målade upp en bild inför passet att det skull vara as-tufft så att jag därför skulle bli positivt överraskad över allt annat än det. Det här är något jag har upplevt funkar för mig då jag inte tycker att det finns något värre än att gå in i ett pass och tro att det kommer vara lättare än vad det faktiskt är. Jag blir sjukt psykad av mig själv då och ofta går passet antingen inget bra eller så får jag ha några seriösa samtal med mig själv emellan intervallerna för att försöka samla ihop det.

Just det här historiska passet i tisdags slutade i vilket fall som helst i succé. Jag kände mig betydligt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro och drömma om och gick ifrån med en fantastisk känsla. Längtar redan till nästa pass! Wow!

För en update på corona-fronted kan jag även meddela att gatorna här börjar bli lugnare och lugnare. De flesta restauranger stänger och alla gym. Det går fortfarande inte att hitta toapapper, tvål, burk-soppa och ägg. Boris team möts inte upp för träning längre (och inte heller mitt team hemma i Manchester). Men de man möter ute är vänliga och det finns verkligen en känsla av att man vill hjälpa varandra.

Fortsätt ta hand om er alla!

Jag kom in i USA, men det var på håret. Min pojkvän, Boris hämtade upp mig på flygplatsen och vi åkte till hans lägenhet och så fort vi klev in genom dörren fick vi meddelande om att USA stängt sina gränser i 30 dagar. Jag måste alltså ha varit ett av de sista flygen som landade. Nu får vi se vad som händer och hur länge jag blir kvar…

Resan i sig var gick bra. Förutom att jag fick frågan om jag befunnit mig i China eller Iran på Arlanda så var det inga extra kontroller eller extra frågor över huvudtaget. Det enda man märkte var att det var betydligt färre som reste. Manchester flygplats var helt öde, Arlanda ganska tom och New York som jag flög via var rätt lugn också. Jag hade en egen rad på alla flyg och många av passagerarna var klädda i heltäckande kläder, munskydd, stora glasögon och doften av handsprit låg tung. Alla ytor torkades av konstant. Man märkte dock ingenting på personal eller de som arbetade på flygplatserna.

Det känns som om jag har rest med den första initiala skräcken. Först kom den till Sverige, sedan England och nu USA. När jag kom hit för några dagar sedan började folk få panik och hamstrade, precis om hemma i Sverige, toapapper och soppa på burk. Boulder verkar vara en stad med många egenföretagare och det är mycket diskussioner om hur man kan hjälpa alla småföretagare och lokala affärer här. Förhoppningsvis kommer vi alla att kunna hjälpa varandra i den mån vi kan. Under tiden fortsätter jag träna och tvätta mina händer och fokusera på det jag kan göra för att göra situationen bättre.

Det kommer komma ett inlägg om de första dagarna jag tränat här snart, men ville bara göra en snabb update om att jag kommit fram.

Var rädda om er! Vi hörs snart!