Q & A
Hejsan!
Innan jag börjar detta Q&A- inlägg har jag två nyheter att dela med mig av. Det första är att det nu finns ett långt reportage om mig med en intervju i nya numret av Runner´s World som finna ute i butik nu. Hoppas att ni i dessa tider har möjlighet att hitta tidningen i en affär och att ni tycker det är kul att läsa! Vill passa på här också att säga att det är några fel i texten, bl.a. min klubb som ju sedan i höstas numera är Hässelby SK men även min sjukgymnast som jag nämner vars namn är Björn Sverre och inte Björn Kjelle.
Den andra nyheten är att mitt flyg hem från USA i veckan blev inställt. Flygbolaget som jag flyger med har ställt in alla flyg fram till den 19e april så jag har en ny biljett den 20e. Nu återstår att se om det flyget också blir inställt eller om jag kommer hem. För min del så gör ju egentligen inte det här så mycket just nu eftersom jag har någonstans att bo och jag får umgås med min pojkvän längre plus att jag får spendera mer tid på höghöjd. Dock blir det ju intressant att se hur allt utvecklar sig i USA framöver och i världen.
I förra inlägget skrev jag att jag skulle fråga er läsare efter frågor och besvara dem i ett inlägg och här kommer nu några av dem. (Jag tog inte med alla den här gången då det hade blivit för långt, men vi kan köra fler frågeinlägg så att jag kan svara på fler.) Vissa av frågorna ä ställda på engelska och då har jag behållt själva frågan på engelska men svarat på svenska.
Var ser du dig själv om 1 år, 5 år och 10 år?
Oj, vilken svår fråga! Det förra året och det här året har lärt mig är att det verkligen är svårt att planera… Jag tror att mitt liv om 1 år ser ganska likt ut som idag. Förhoppningsvis kan jag träna på bra och känner att jag är i mitt livs form och har möjlighet att kvala till OS 2021. Om 5 år kan jag tänka mig att jag kanske har börjat en ny karriär. Jag har förhoppningsvis pluggat färdigt min utbildning och kan börja jobba inom det. Om 10 år hoppas jag att jag kanske har barn och en större familj.
How do you and Boris do long distance…from both your points of views?
Anna- Vi har haft långdistans sedan vi började träffas och jag tror att det definitivt har gjort det lättare för oss att förhålla oss till det. Vi försöker ses så ofta vi kan och pratar så ofta vi kan. Såklart att det inte är lätt men så som jag ser det så har vi inte så mycket alternativ just nu om vi vill vara tillsammans, vilket vi vill, och då är det helt enkelt bara att försöka göra det bästa av situationen. Jag tror dock att det är väldigt viktigt att prata prata prata.
Boris- Our mentality is the same right now. We wanna focus on our career and running and do whats best for our running right now. We recognize that we will have plenty of time in the future to spend it however we want together. Its hard and frustrating at times but whenever we get to see each other it makes it worth it. Distance makes the heart grow thunder.
Is Sweden the best country in the world? Why?
Sverige är bäst! Skämt å sido så är jag verkligen tacksam över att jag har haft möjligheten att bo i flera olika länder och verkligen kunna se fördelar och nackdelar med de olika länderna på ett annat sätt än om man bara besöker ett land eller läser om det. Jag och Boris har ju även haft diskussioner om var vi vill bo i framtiden och så som det ser ut nu så är det Sverige som gäller, vilket ju kanske talar för sig själv.
Toughest thing about your injury?
Det svåraste med skadan skulle jag vilja säga var dels att jag kände att jag inte kunde vara del av mitt team och den gemenskapen som vi har eftersom jag inte var med på träningarna och dels att vara så låst till en plats som jag var och så beroende av andras hjälp. Jag är en väldigt social person och det var verkligen tufft för mig att känna att jag satt kvar hemma medan de andra gav sig ut och sprang tillsammans.
Are you able to race this year?
Det blir spännande att se om någon kommer kunna tävla i år… Så som det ser ut nu i världen så ställs de flesta tävlingarna in men jag hoppas att jag kommer kunna tävla något i sommar, även om det inte blir förrän i Augusti eller September.
Hur länge tog det tills du kunde jogga lätt på löpband?
Första gången jag sprang var ca 6 månader efter att jag dragit hälsenan.
Are you able to train as hard as you want yet?
Den här frågan tog jag med eftersom jag tror att en anledning till att vi idrottare blir bättre och bättre är för att vi hela tiden har en strävan efter mer. Vi vill träna hårdare, smartare, tuffare, mer men det är inte alltid lösningen. (Med det sagt njuter vi såklart av vilodagar också men ni förstår vad jag menar.) Jag är väldigt införstådd i att min väg tillbaka kommer ta tid och emellanåt blir jag sjukt frustrerad över att något som för ett år sedan var superlätt för mig helt plötsligt är väldigt svårt. Men det den här skadeperioden har lärt mig är att vara tacksam över alla steg jag kan ta och alla delar i träningen. För 6 månader sedan hade jag precis blivit av med stöveln, kunde inte gå normalt och fick cykla 10 minuter på spinningcykeln för första gången. Jag kände total eufori att få cykla mer och mer. I tisdags kunde jag springa intervaller i solen på en grusväg i världens motvind och var irriterad över att mina tider var långsammare än vad jag ville men samtidigt lycklig att vara där jag är i träningen. Allt handlar om perspektiv, men jag kan kort sagt säga att jag L Ä N G T A R efter snabba 200ingar på bana.
