Boulder i mitt hjärta


Jag har blivit helt förälskad i Boulder, trots att rådande Corona-utbrott påverkar vardagen här ganska mycket. Man märker att många är rädda och väljer att stanna hemma och vi, som många andra har valt att inte träffa mer folk än nödvändigt. Trots detta har Boulder hittills varit helt fantastiskt och jag kan verkligen rekommendera att åka hit.

Det finns ett stort löpar-community (som jag förvisso inte direkt fått ta del av nu med allt) och många platser att springa på. Det finns söta små restauranger och caféer och små affärer som jag längtar efter att få undersöka när det känns mer okej att gå ut och socialisera sig.

I förra veckan fick vi en hel del snö och vi tvingades hitta alternativa vägar att springa på som var snö- och is-fria. Vi hamnade på en hyfsat ren väg i ett så kallast ”private neighbourhood” där vi sprang fram och tillbaka.

Förutom att träna så försöker vi hitta på saker att göra hemma. Vi har bland annat spelat spel, målat tavlor, rensat garderoben, kollat på film och bakat. Jag har även pluggat, vilket jag gör på distans och annars bara hängt. Jag tycker det är så kul att läsa om allas kreativa idéer på saker de hittar på hemma.

Nästa inlägg tänkte jag skulle bli ett fråge-inlägg, så ställ gärna era frågor i kommentarsfältet nedan eller på instagram. Avslutar inlägget med några bilder från Boulder.

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höghöjdsläger i kombination med en comeback från skada


Hej igen några dagar senare!

Nu har jag varit i Boulder i drygt en vecka och börjat anpassa mig till höghöjden. De första dagarna var rent ut sagt brutala. I vanliga fall tycker jag att man känner av höghöjden men att man får de första tre dagarna lite på köpet. Nu fick jag ungefär en halv dag på köpet men det berodde nog mer på att jag sprang med teamet här och fick fokusera på att prata och träffa nya människor istället. Jag sprang under helgen mitt längsta pass sen juli, 50min och även om jag försökte njuta av att jag kunde springa och hur vackert det var så var det verkligen brutalt. Min puls gick upp och jag fick sänka farten, den fortsatte att stiga och jag sänkte farten mer och mer och försökte att inte tänka på de splits som klockan visade. Jag kom tillbaka till lägenheten och satte mig på golvet och bara satt ett bra tag efteråt. Dagen efter kände jag mig mycket bättre och sen dess har det definitivt känts bättre. Jag har slutat att titta så mycket på klockan och bara köra på känsla vilket jag tror funkar bättre just nu för mig.

I tisdags var det en stor dag för mig! Jag fick köra mitt första faktiska löppass!! Jag skulle bara köra några lätta intervaller men var ändå riktigt nervös inför det eftersom jag inte alls visste hur det skulle kännas. Dagarna innan hade jag provat att göra några lätta dragningar och även om det var härligt så kändes koordinationen sjukt dålig och fötterna konstiga mot marken. Jag målade upp en bild inför passet att det skull vara as-tufft så att jag därför skulle bli positivt överraskad över allt annat än det. Det här är något jag har upplevt funkar för mig då jag inte tycker att det finns något värre än att gå in i ett pass och tro att det kommer vara lättare än vad det faktiskt är. Jag blir sjukt psykad av mig själv då och ofta går passet antingen inget bra eller så får jag ha några seriösa samtal med mig själv emellan intervallerna för att försöka samla ihop det.

Just det här historiska passet i tisdags slutade i vilket fall som helst i succé. Jag kände mig betydligt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro och drömma om och gick ifrån med en fantastisk känsla. Längtar redan till nästa pass! Wow!

För en update på corona-fronted kan jag även meddela att gatorna här börjar bli lugnare och lugnare. De flesta restauranger stänger och alla gym. Det går fortfarande inte att hitta toapapper, tvål, burk-soppa och ägg. Boris team möts inte upp för träning längre (och inte heller mitt team hemma i Manchester). Men de man möter ute är vänliga och det finns verkligen en känsla av att man vill hjälpa varandra.

Fortsätt ta hand om er alla!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag kom fram till Boulder


Jag kom in i USA, men det var på håret. Min pojkvän, Boris hämtade upp mig på flygplatsen och vi åkte till hans lägenhet och så fort vi klev in genom dörren fick vi meddelande om att USA stängt sina gränser i 30 dagar. Jag måste alltså ha varit ett av de sista flygen som landade. Nu får vi se vad som händer och hur länge jag blir kvar…

Resan i sig var gick bra. Förutom att jag fick frågan om jag befunnit mig i China eller Iran på Arlanda så var det inga extra kontroller eller extra frågor över huvudtaget. Det enda man märkte var att det var betydligt färre som reste. Manchester flygplats var helt öde, Arlanda ganska tom och New York som jag flög via var rätt lugn också. Jag hade en egen rad på alla flyg och många av passagerarna var klädda i heltäckande kläder, munskydd, stora glasögon och doften av handsprit låg tung. Alla ytor torkades av konstant. Man märkte dock ingenting på personal eller de som arbetade på flygplatserna.

Det känns som om jag har rest med den första initiala skräcken. Först kom den till Sverige, sedan England och nu USA. När jag kom hit för några dagar sedan började folk få panik och hamstrade, precis om hemma i Sverige, toapapper och soppa på burk. Boulder verkar vara en stad med många egenföretagare och det är mycket diskussioner om hur man kan hjälpa alla småföretagare och lokala affärer här. Förhoppningsvis kommer vi alla att kunna hjälpa varandra i den mån vi kan. Under tiden fortsätter jag träna och tvätta mina händer och fokusera på det jag kan göra för att göra situationen bättre.

Det kommer komma ett inlägg om de första dagarna jag tränat här snart, men ville bara göra en snabb update om att jag kommit fram.

Var rädda om er! Vi hörs snart!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Boulder nästa


Min pojkvän är också löpare och bor i Boulder. Vi har varit tillsammans i snart 3,5 år men eftersom han är från USA och bor där så har vi haft ett distansförhållande hela tiden. Sedan i höstas bor han i Boulder och tränar i en grupp där. Nackdelen med det är såklart att jag inte får träffa honom särskilt mycket (dels pga av avståndet men också pga av att han bor på höghöjd och det inte funkar att åka upp dit på en spontan långhelg, utan måste funka med träningen). Fördelen med det är att jag kan kombinera ett höghöjdsläger med att träffa honom! I veckan bär det därför av till Boulder i några veckor och jag ser verkligen fram emot att se vad det stället har att erbjuda löp-mässigt. På de bilder jag har sett, ser det helt magiskt ut! Flera mil av grusvägar och vackra vyer.

Jag hoppas kunna springa mer och mer medan jag är där och kunna upptäcka mer av Boulders löpning, annars blir det många tuffa timmar i gymmet på höghöjd.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Internationella kvinnodagen


Idag är det 8e mars och internationella kvinnodagen. Många firar internationella kvinnodagen och säger grattis tull varandra men för mig har det känts konstigt att fira något på det sättet eftersom det är en dag som symboliserar och faktiskt finns till för att lyfta fram de olikheter som finns i samhället mellan män och kvinnor.

Jag är uppvuxen i en familj där jag aldrig upplevt att det gjorts någon skillnad på om man är man eller kvinna. Min mamma är född och uppvuxen på gård och där har de mer traditionella könsrollerna varit synliga och tydliga, kvinnorna tog hand om hemmet och männen arbetade på gården. Som barn var jag dock alltid välkommen att prova på att göra allt, ville jag mjölka – varsågod, ville jag köra traktor – absolut, ville jag baka – go ahead, ville jag dra ut en kalv – vi har flera. Jag såg även min mamma arbeta på gården och göra samma sysslor som min morbror eller min morfar.

På min pappas sida har det istället handlat mycket om friluftsliv. Det har genomsyrat hela min uppväxt och jag kan inte komma ihåg många helger när jag var lite som jag inte spenderade i overall och gummistövlar, ute i skogen eller i en kajak eller på isen eller i snön. Friluftslivet har lärt mig otroligt mycket, inte minst att det inte spelar någon roll om du är man eller kvinna. Det gäller istället att alla drar sitt strå till stacken och gör det bästa av den situationen man är i. Om du är starkast för dagen så får du bära kajaken, är du bäst på att göra eld så blir det din uppgift och är du den som kan läsa isen bäst, så får du göra det. Det finns alltid något du kan göra och någon uppgift som är bättre lämpad för dig eller någon annan.

Förutom de influenser jag fått från mina båda föräldrars familjer så är jag även äldst av mina syskon. Jag har en lillasyster som är knappt 2 år yngre än jag är och en lillebror som är 6,5 år yngre. Detta har gjort att jag fått ta en del ansvar bara av den anledning att jag är äldst. Mina syskon har antingen varit för små eller så har jag varit starkast och fått hjälpa till pga av det. Jag tror att alla dessa tre bitar i mitt liv har influerat mig otroligt mycket i min syn på kvinnors roll eller kanske snarare kvinnors rätt att ha samma rätt som män, i samhället.

Ytterligare en faktor som påverkat mig i detta är idrotten, och kanske främst löpningen. I många andra sporter är kvinnor och män separerade från varandra. Kvinnor spelar för sig och män för sig i två olika lag. När jag började med friidrott så tränade vi alla ihop. Löpningen förde mig också samman med andra kvinnor och tjejer som ville bli bäst och som både vågade uttrycka det men som också aktivt jobbade för det.

Att jag har omgetts av kvinnor som vägrar acceptera att kvinnor och män ska värderas olika i samhället och att jag har omgetts av män som ger män och kvinnor samma chans, är något jag är otroligt tacksam över. Med detta sagt menar jag inte att jag aldrig blivit diskriminerad eller dömd för att jag är kvinna. Däremot tror jag att det är viktigt att en dag som denna lyfta det faktum att det det finns både kvinnor och män som aktivt arbetar för att inte separera kvinnor och män efter deras kön. Det är möjligt att göra skillnad bara man börjar föra en diskussion kring det. Sport och löpning är ett fantastisk öppning till ett sådant forum och jag tror att löpning kan bidra till en betydligt bättre plats för både kvinnor och män i samhället, vare sig det handlar om att man får träffa olika personer av olika kön och bakgrund eller att man får bättre självförtroende.

Därför är en dag som internationella kvinnodagen så viktig att ha kvar och att lyfta en dag som denna. Vi måste fortsätta föra diskussionen kring orättvisor i samhället, idag handlar det om att uppmärksamma kvinnornas ojämlikhet, imorgon kan vi prata om någon annans.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The athlete house


Jag började coachas av min tränare Steve Vernon år 2017 och blev samtidigt en del av vårt team Team New Balance Manchester. Jag åkte över till Manchester en långhelg för att träffa alla i teamet, prata om träning med Steve och se hur området såg ut osv, och jag blev helt såld.

Eftersom teamet heter just Team New Balance Manchester såg jag framför mig allt jag associerar med industristaden Manchester. Jag kunde knappt ha haft en mer fel bild av hur området, där vi tränar och bor, ser ut. Vi åkte bil i ungefär 30min från flygplatsen innan vi kom fram till huset som introducerades för mig som ”the athlete house”. När Steve började visa mig omkring i byn där huset låg och i de närliggande byarna påminde det mig om Morden i Midsomer. Allting var omgivet av gröna kullar och husen var små med färgglada dörrar. Det kändes verkligen som om vi åkte runt i en idyllisk film och jag blev helt förälskad i området.

Nu har jag bott här i drygt 2,5 år. Det här idylliska området är numera min vardag. The athlete house är där jag bor med mina 4 housemates som alla är från olika länder i Europa. Jag är den som bott där längst nu av oss i huset och vi har blivit en riktig liten familj.

Det är Ciara Mageean från Irland, Jip Vastenburg från Holland, Adam Craig från Scotland och Jonas Raess från Schweiz. Ciara och jag tränar mest tillsammans då vi båda håller på med medeldistans. Jip springer 5K, 10k och maraton (Hon sprang sitt första maraton i Sevilla för två veckor sedan) och grabbarna springer 5k och 10k. Vi är en udda mix av olika distanser, nationaliteter och kulturer som för det mesta går ihop men också har haft många diskussioner om saker vid middagsbordet där vi tycker helt olika. Mina housemates (och de teammates som inte bor i huset; Eli Kirk, 5k-maraton, Jonny Mellor, maraton, och Ross Millington, 10k-maraton) har lärt mig väldigt mycket om både olika kulturer och åsikter men även om olika perspektiv på saker och ting.

Många undrar ofta hur det är att bo ihop med andra löpare. De flesta förutsätter att det blir väldigt intensivt och bara en massa snack om löpning och träning hela tiden. Visst pratar vi om löpning och tävlingar och vi kollar på VM eller om det är någon annan tävling på TV, men det är inte allt vi har i våra liv eller allt vi pratar om. Mina teammates har blivit några av mina bästa vänner. De har sett mig i några av mina mörkaste stunder men även några av mina bästa och jag är så tacksam för att jag fått chansen att bo med mina bästa kompisar. Nu när jag var skadad var det såklart lite tuffare emellanåt men samtidigt så var mina teammates kanske de bästa att vara med, när jag väl började prata med dem om hur jag kände och vad som var tufft.

Varje kväll äter vi middag ihop, vilket är väldigt kul och bra då vi alla får en chans att sitta ner tillsammans och umgås. Det här har gjort att det känns ännu mer som en familj och våra middagsstunder har nästan blivit heliga. Vi ses ju oftast under dagen ändå men vissa dagar träffas vi faktiskt inte så mycket eftersom alla har olika träning och olika agendor. Förutom att vi samlas och äter ihop så lagar också varje dag en person middag för de andra. Ikväll är det t.ex. Jips tur att laga middag, sedan Adam, dagen efter Ciara osv. I och med det här får vi också prova olika traditionella maträtter från allas länder, något som jag tycker är väldigt kul eftersom jag har ett matintresse. Adam har t.ex. bjudit på Haggis, Jip har stylat med pannkakor, Ciara är en mästare på bakad potatis, Jonas har bjudit oss på något som jag inte ens ska försöka stava på men som inkluderade schweizisk ost. Jag bjöd på midsommar-mat och påskbord, svenska köttbullar och lussebullar och såklart svenskt godis.

Jag måste säga att själva idén med att bo i ett kollektiv är helt genialisk och kanske framförallt när man flyttar till en ny stad eller ett nytt land. Att direkt få nya vänner gjorde verkligen att flytten hit blev betydligt enklare för min del än vad jag hade hoppats på. I och med att vi umgås så stora delar av dagen så har det varit viktigt för oss att ha en familjerelation. Vi tycker ju som sagt inte lika i allt och det uppstår definitivt bråk och irritationer men fördelen med när man är en familj är att man tvingas acceptera att vi kanske tycker och tänker och beter oss olika i vissa situationer. Vi kan bråka och bli arga på varandra men sedan tvingas vi förlåta och gå vidare.

Om jag ska avslöja några av våra största problem vi har i huset så skulle det dock vara:
– Att få plats med alla skor. Vi har alla väldigt många skor och många av dem är dessutom väldigt leriga eftersom vi bor i regniga England…
-Att få plats med all mat i köket. Vi äter mycket och vårt kök är definitivt inte gjort för 5 hungiga storätande atleter.
-Att inte blanda ihop vems tvätt som är vems. Eftersom vi alla är sponsrade av New Balance så har vi alla likadana kläder och det kan definitivt bli svårt att separera vems sport-bh som är vems och vems tights som är vems…

Värre än så hade man definitivt kunnat ha det!

Vårt Julkort förra året 🙂


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in