Internationella kvinnodagen

Jag började coachas av min tränare Steve Vernon år 2017 och blev samtidigt en del av vårt team Team New Balance Manchester. Jag åkte över till Manchester en långhelg för att träffa alla i teamet, prata om träning med Steve och se hur området såg ut osv, och jag blev helt såld.

Eftersom teamet heter just Team New Balance Manchester såg jag framför mig allt jag associerar med industristaden Manchester. Jag kunde knappt ha haft en mer fel bild av hur området, där vi tränar och bor, ser ut. Vi åkte bil i ungefär 30min från flygplatsen innan vi kom fram till huset som introducerades för mig som ”the athlete house”. När Steve började visa mig omkring i byn där huset låg och i de närliggande byarna påminde det mig om Morden i Midsomer. Allting var omgivet av gröna kullar och husen var små med färgglada dörrar. Det kändes verkligen som om vi åkte runt i en idyllisk film och jag blev helt förälskad i området.

Nu har jag bott här i drygt 2,5 år. Det här idylliska området är numera min vardag. The athlete house är där jag bor med mina 4 housemates som alla är från olika länder i Europa. Jag är den som bott där längst nu av oss i huset och vi har blivit en riktig liten familj.

Det är Ciara Mageean från Irland, Jip Vastenburg från Holland, Adam Craig från Scotland och Jonas Raess från Schweiz. Ciara och jag tränar mest tillsammans då vi båda håller på med medeldistans. Jip springer 5K, 10k och maraton (Hon sprang sitt första maraton i Sevilla för två veckor sedan) och grabbarna springer 5k och 10k. Vi är en udda mix av olika distanser, nationaliteter och kulturer som för det mesta går ihop men också har haft många diskussioner om saker vid middagsbordet där vi tycker helt olika. Mina housemates (och de teammates som inte bor i huset; Eli Kirk, 5k-maraton, Jonny Mellor, maraton, och Ross Millington, 10k-maraton) har lärt mig väldigt mycket om både olika kulturer och åsikter men även om olika perspektiv på saker och ting.

Många undrar ofta hur det är att bo ihop med andra löpare. De flesta förutsätter att det blir väldigt intensivt och bara en massa snack om löpning och träning hela tiden. Visst pratar vi om löpning och tävlingar och vi kollar på VM eller om det är någon annan tävling på TV, men det är inte allt vi har i våra liv eller allt vi pratar om. Mina teammates har blivit några av mina bästa vänner. De har sett mig i några av mina mörkaste stunder men även några av mina bästa och jag är så tacksam för att jag fått chansen att bo med mina bästa kompisar. Nu när jag var skadad var det såklart lite tuffare emellanåt men samtidigt så var mina teammates kanske de bästa att vara med, när jag väl började prata med dem om hur jag kände och vad som var tufft.

Varje kväll äter vi middag ihop, vilket är väldigt kul och bra då vi alla får en chans att sitta ner tillsammans och umgås. Det här har gjort att det känns ännu mer som en familj och våra middagsstunder har nästan blivit heliga. Vi ses ju oftast under dagen ändå men vissa dagar träffas vi faktiskt inte så mycket eftersom alla har olika träning och olika agendor. Förutom att vi samlas och äter ihop så lagar också varje dag en person middag för de andra. Ikväll är det t.ex. Jips tur att laga middag, sedan Adam, dagen efter Ciara osv. I och med det här får vi också prova olika traditionella maträtter från allas länder, något som jag tycker är väldigt kul eftersom jag har ett matintresse. Adam har t.ex. bjudit på Haggis, Jip har stylat med pannkakor, Ciara är en mästare på bakad potatis, Jonas har bjudit oss på något som jag inte ens ska försöka stava på men som inkluderade schweizisk ost. Jag bjöd på midsommar-mat och påskbord, svenska köttbullar och lussebullar och såklart svenskt godis.

Jag måste säga att själva idén med att bo i ett kollektiv är helt genialisk och kanske framförallt när man flyttar till en ny stad eller ett nytt land. Att direkt få nya vänner gjorde verkligen att flytten hit blev betydligt enklare för min del än vad jag hade hoppats på. I och med att vi umgås så stora delar av dagen så har det varit viktigt för oss att ha en familjerelation. Vi tycker ju som sagt inte lika i allt och det uppstår definitivt bråk och irritationer men fördelen med när man är en familj är att man tvingas acceptera att vi kanske tycker och tänker och beter oss olika i vissa situationer. Vi kan bråka och bli arga på varandra men sedan tvingas vi förlåta och gå vidare.

Om jag ska avslöja några av våra största problem vi har i huset så skulle det dock vara:
– Att få plats med alla skor. Vi har alla väldigt många skor och många av dem är dessutom väldigt leriga eftersom vi bor i regniga England…
-Att få plats med all mat i köket. Vi äter mycket och vårt kök är definitivt inte gjort för 5 hungiga storätande atleter.
-Att inte blanda ihop vems tvätt som är vems. Eftersom vi alla är sponsrade av New Balance så har vi alla likadana kläder och det kan definitivt bli svårt att separera vems sport-bh som är vems och vems tights som är vems…

Värre än så hade man definitivt kunnat ha det!

Vårt Julkort förra året 🙂

Min skada kom som en chock för mig. Att dra hälsenan hade, precis som jag tidigare sagt, alltid varit min stora skräck. Men när det väl hände insåg jag att jag inte hade så mycket val än att finna mig i situationen. Jag bestämde mig för att gå in i den här skadan och skade-perioden med en positiv inställning. Jag bestämde mig så mycket att jag nästan såg fram emot allt det jag skulle lära mig om mig själv, både hur kroppen fungerar och förändras men även om mig själv som person och atlet.

En sak jag inte ville göra dock, och som jag faktiskt fortfarande inte har gjort, var att googla hälseneruptur. Jag lät min tränare, läkare, kirurg och sjukgymnaster sköta researchen om skadan. Samtidigt som jag inte själv letade efter ”lösningar” på nätet så var jag såklart med i diskussionen kring skadan, vad vi skulle prova, hur vi skulle gå vidare etc. Dessutom levde jag ju med skadan varje dag hela tiden och tro mig, man lär sig ganska mycket av det också bara man börjar reflektera, och det är just dessa lärdomar som jag tänkt försöka skriva om i det här blogginlägget. Som sagt är det här lärdomar eller små tips som jag tyckt varit bra för mig eller som jag lärt mig under resans gång eller som jag upplevt underlättat för mig. Vissa är specifika för hälsenor medan andra går att relatera till oavsett vilken skada man har eller kring andra saker i livet. Så, lets go!

• Det första jag skulle vilja prata om är det här med att vara ledsen. Det är okej att vara ledsen. Tillåt dig själv att gråta och tycka att allt suger. Det är en del i processen och en väldigt naturlig del. Jag grät så mycket emellanåt och jag upplevde att de gångerna jag försökte att inte gråta eller vara ledsen så kom det ändå, men i en fördröjd reaktion kring något annat. Låt det komma och skäms inte för det känslor du känner.
• Det är okej att vara arg och avundsjuk. Wow, vad jag har haft dåligt samvete över dessa känslor. Det faktum att jag varje dag umgicks och umgås med löpare 24/7 och att dessa löpare inte bara är mina teammates utan några av mina allra bästa vänner, min familj, gjorde att jag brottades mycket över lyckan över deras framgångar för deras skull i kombination med den avundsjuka och ilska, men framförallt skam över avundsjukan och ilskan, jag kände.
• Detta leder mig in på hur viktigt det är att prata om sina känslor. Våga prata med de du har runt omkring dig. Så fort jag började öppna upp om mins känslor till mina vänner så möttes jag bara av kärlek och igenkänning från deras håll. Det gjorde att jag mådde så mycket bättre och de också visste bättre hur de skulle förhålla sig till mig och mina känslor. (Jag är väldigt dålig på att hålla inne mina känslor…Är jag ledsen så märks det. Är jag glad så märks det också.)
• Vänner och familj är livet. Jag är så tacksam över hur fina vänner och familj jag har omkring mig och vilken fantastisk stöttning och support jag fått ifrån dem. Vare sig det varit att skjutsa mig till sjukhuset eller att ta mig och fika, hjälpa mig att duscha osv. Jag hade tur i att min familj och min pojkvän kunde komma och hälsa på mi och få mig att tänka på annat emellanåt. Det stöd jag fått av alla har verkligen betytt ALLT! Wow vad jag känt mig älskad!
• Jag är också så ofantligt tacksam över det team jag haft omkring mig i form av läkare, sjukgymnaster, naprapater, kirurg, idrottspsykolog och såklart min tränare. Utan dem hade det här varit mycket jobbigare. Det är lätt att känna sig ensam och vilsen i vad man ska göra och hur nästa steg ser ut, så se till att ha ett tight team som kommunicerar med varandra runt omkring dig. Det tar en hel del press från dina axlar och det är skönt att ha någon mer med på sin resa.
• Fira alla små segrar. Gör det bara! Jag tror stenhårt på att fira mer saker i livet.
• Dokumentera din rehab och hur du utvecklas. Jag upplevde det väldigt lärorikt och bra att skriva ner mycket kring hur jag kände och hur jag utvecklades. Filmer och foton var också bra för att kunna titta tillbaka på och se hur långt jag hade kommit. När det handlar om att ta små små steg varje dag till att bli bättre, är det väldigt svårt att se hur man utvecklas. Speciellt när det handlar om saker som man är van att göra i sitt vardagliga liv. För min del handlade det t.ex. om mina övningar jag gjorde med mina gummiband som skulle hjälpa mig att få tillbaka rörligheten i foten. Några månader tidigare hade en rörelse som den jag kämpade med varje dag, varit hur lätt som helst.
• När man drabbas av en skada (och i mitt fall dessutom går igenom en operation) jobbar kroppen på högvarv. Den gör allt den kan för att läka och reparera det som är trasigt och det går åt så mycket mer energi till detta än vad man tror. Jag trodde att jag skulle sova som en kratta i början eftersom jag inte bara slutade träna hårt utan dessutom skulle sova med ett gips och sen en stövel på benet. I början hjälpte nog all smärtstillande jag tog men jag sov så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Dessutom, i mitt fall, skulle jag även börja lära mig gå på kryckor, ett helt nytt sätt att röra sig på och något som var mycket jobbigare än jag kunnat föreställa mig. Kroppen måste vila för att kunna ta till sig den träning du gör och i början när man gör något för första gången (eller för första gången igen på länge) är allting mycket jobbigare än vad man är van vid. Våga vila för att utvecklas och komma till nästa steg.
• Ät En annan sak som ändrades för mig var det här med hunger. Jag var så mycket mindre hungrig att jag fick påminna mig själv om att äta, något jag ALDRIG varit med om innan. Jag hade under hösten även en dialog med Emma som också bloggar här om mat och hon hjälpte mig att inse hur otroligt viktigt det var att trots att jag ”bara läkte min kropp” och inte rörde på mig på samma sätt som jag var van vid, behövde äta för att läka. Att min kropp genomgick en helt annan typ av förändring som kostade mycket energi.
• Jag funderade innan jag skrev det här blogginlägget huruvida jag skulle ta med den här punkten då jag aldrig vill uppmuntra andra att ta kosttillskott. Eftersom jag varken är läkare eller har någon utbildning inom kost och hälsa vill jag bara lägga in en klausul här om att det jag skriver om är utifrån mina egna erfarenheter och jag rekommenderar alla att prata med läkare eller kostrådgivare om vad som är rätt för dem att äta men för min del gjorde jag några ändringar vad gäller min kost och tillskott. Förutom att äta bra mat så försökte jag även se till att äta rikligt med protein till varje måltid. De kosttillskott som jag la till specifikt för hälsenan var även kollagen och D-vitamin. D-vitamin är bl.a. bra för att motverka benskörhet, eftersom jag slutade springa helt. Kollagenet tog jag för att stärka hälsenan.
• Jag skrev en träningsdagbok. Träningsdagboken var viktig för att jag skulle känna att jag hade koll på vad jag gjorde, men även så att jag fick se att jag utvecklades. Jag la, som jag tidigare nämnt, till en del som hette ”dagens highlight” vilket hjälpte mig att fokusera på den positiva utvecklingen.
• Varje gång jag skulle gå vidare till nästa stora steg i min rehab så gick jag tillbaka och boostade mig med mina dagens highlight för att se hur långt jag kommit och inte fokusera på hur långt det var kvar.
• En annan viktig sak för mig i min rehab var att få en vardag och en struktur. Jag gick upp på morgonen. Jag tränade på min armcykel. Jag skrev. Jag sov. Jag åt ordentligt. Jag gjorde saker som gjorde mig glad. Jag såg till att ta vara på kroppen så bra jag kunde. Mitt största mission var att läka så bra jag bara kunde och det var allt mitt liv handlade om. För att jag skulle göra det visste jag att jag även måste vara lycklig och den struktur jag byggde i min vardag hjälpte mig med det.

Detta är bara en liten del i allt jag har lärt mig från denna skada. Jag vet att det kan låta klyschigt men man lär sig verkligen mycket från att gå igenom något jobbigt. Trots det önskar jag ingen att gå igenom en sådan här allvarlig skada som jag gjort/gör. Jag hoppas med det sagt att någon därute som går igenom något tufft kanske kan få lite tips från det här inlägget. Jag kände mig många gånger ensam och rädd för att det aldrig skulle bli bra och jag vet hur det känns att tvivla på sig själv och sin situation. Våga prata med någon, en vän, en tränare, en familjemedlem, mig, eller skriv till dig själv.

Jag var hemma i Sverige över jul. Umgicks med familj och vänner och min pojkvän kom över från USA. Det var så härligt att vara hemma i Stockholm och få lite distans till det liv jag lever i Manchester. Hur mycket jag än trivs här så blir det väldigt intensivt i perioder och jag hade nu haft ca 5 månader av att sitta på trappan och vinka av mitt team medan de stack ut och sprang, åkte till tävlingar, sprang VM, åkte på semester med sin partner osv. Själv hade jag svårt att ens ta mig till gymmet. I Sverige hemma hos mamma och pappa kände jag, kanske till motsatsen av vad de flesta gör när det kommer hem till sina föräldrar, att jag hade mer frihet. Jag hade närmre till gymmet och kunde lättare träffa vänner eller sjukgymnaster osv. Dessutom fick jag träna mer och mer och fick även vara någon annan än ”hon som dragit hälsenan”.

Jag minns när jag träffade läkaren innan operationen och han sa att om jag hade tur skulle jag kanske vara igång och springa innan jul. Det hade varit min målbild sedan dess, men ju närmre vi kom jul, desto mer insåg jag att det inte skulle vara möjligt. Planen hade varit att jag skulle vara igång och springa någon gång i slutet av december och sedan kunna åka till Albuquerque med mitt team i januari på läger. Eftersom jag inte kom igång och springa så tidigt som vi hoppats på så beslutade vi dock att jag skulle stanna hemma. Beslutet att stanna hemma från lägret var dock inte lätt att ta. Hela mitt team skulle vara där och jag hade sådan extrem FOMO, fear of missing out. Jag insåg dock samtidigt att det bästa för min rehab och min träning skulle vara att inte åka och därför blev det så. Istället fick jag lite extra tid i Sverige och jag njöt av att ha varit i Sverige det längsta jag varit på 3,5 år.

Så kom då dagen då jag fick klartecken att springa igen. Trots att jag visste att det var nära så blev jag även så chockad när min naprapat Björn Sverre sa att jag var redo att testa. Jag hade tårar i ögonen när jag gick ut därifrån och världens största leende på läpparna. Jag skulle få testa 10×1 min löpning med 1 min gå-vila emellan. Både min mamma och pappa ville vara med på den stora dagen. Det var riktigt tråkigt grått och trist väder. Jag hade varit på gymmet och kört ett pass innan för att vara lite uppvärmd. I mitt huvud hade jag innan målat upp en bild av att det skulle kännas fruktansvärt. Att det skulle kännas okoordinerat, flåsigt, stelt och helskumt. Jag hade aldrig haft ett så långt uppehåll från löpning någonsin så jag ville vara förberedd för det värsta. Visst var det konstigt, jag mer shufflade fram med knappt något knä-lyft de första stegen och i snigelfart. Jag studsade lätt upp och ner i steget eftersom den vänstra foten och vaden inte helt orkade hålla mig uppe på samma sätt som den högra, men WOW, wow wow wow vad underbart det var. Det var en sådan frihetskänsla och jag N J Ö T av varje okoordinerat steg jag tog.

(Screenshot från min första löpning)

Jag fick börja springa mina små intervaller ungefär varannan dag. Det stegrades ungefär såhär 10×1 min, 15×1 min, 5×2 min, 5x3min, 3×5 min, 2x10min, 15min, 20min, 25min och just nu i denna stund är jag uppe på 30min.

Jag har fortfarande långt kvar och jag kör fortfarande väldigt mycket alternativt men jag är så tacksam för de dagarna jag får springa nu. Det har varit en lång resa att komma hit där jag är idag och det har varit väldigt lärorikt på många sätt. Nu fortsätter resan vidare. Jag tänkte göra ett avslutande inlägg (nästa inlägg på bloggen) där jag delar med mig av en lista av saker jag tycker har varit bra/som jag lärt mig genom den här skadeprocessen. Därefter kommer inläggen antagligen att bli mer i realtid om vad som händer just nu i mitt liv etc. Jag hoppas dock att ni uppskattat denna lilla serie av inlägg om skadan. Jag har försökt att vara transparant och ärlig om min resa utan att gå in i allt för mycket detaljer. Kan hände att jag även gör ett fråge inlägg framöver om skadan, så är det så att ni redan nu har en fråga kan ni alltid skicka ett dm på min instagram (@annasilvander) eller skriva en kommentar under det här inlägget.

Ha en toppenvecka!

PS. Jag kan fortfarande inte vända alla bilder åt rätt håll… ber om ursäkt till alla som måste lägga huvudet på sne för att kunna se bilderna ordentligt! Ska försöka lösa problemet!

När jag blev av med stöveln kändes det som att min resa tillbaka till löpning och träning på riktigt kunde börja. Innan hade det mer handlat om att läka medan jag nu faktiskt kunde börja träna för att komma i form.

Jag fick dagen efter stöveln åkt av, prova att cykla på en spinning cykel för första gången på månader och det var så härligt! Jag blev svettig och fick puls av bara 10 minuter men jag njöt! Jag stegrade längden på spinning-passen successivt och fick även börja köra styrka för vaden och underbenet. Min vänstra vad (den sidan jag dragit hälsenan på) hade krympt och var betydligt mindre än den högra. För att stärka den använde jag främst den välkända ”leg pressen” där jag jobbade med ”isometric holds”. Detta är något jag fortfarande gör varje vecka i min rehab. Ett annat problem var att själva rörelsemönstret av till exempel en tå-häv var som bortblåst. Jag fick lära mig övningar igen för att nerv-ändarna skulle hitta tillbaka. All muskulatur i foten var även den borta och jag hade svårt att gå helt normalt. Det tog mig några veckor innan jag gick helt utan att halta.

Efter ca 2 veckor på spinning-cykeln fick jag även börja köra crosstrainer. Crosstrainern sätter lite mer stretch på senan vilket vi ville undvika till en början. En annan sak vi la till var löpskolning av olika slag, också för att stärka foten och underbenet men även för att få tillbaka rörelsemönstret. Många av de övningarna jag gjorde var väldigt långsamma och små, det handlade om att stå på ett ben, gå upp på tå, jobba med band i olika riktningar etc, och de tog väldigt lång tid. Det kändes som om jag i princip levde på gymmet.

Snart insåg vi att vi var tvungna att börja ta bort lite övningar eftersom programmen bara växte och växte då jag kunde göra mer och mer. Så i takt med att vi la till mer dynamiska löpskolningsövningar, lätta hopp upp och ner för en plint, hopprep osv, så gällde det att hitta en balans i vad vi kunde ta bort av de övningar jag kunde bemästra. Jag kunde lätt spendera 3 timmar på gymmet utan att ens vara klar för dagen och det blev också kontraproduktivt då det bara gjorde mig trött och sliten och inte gav kroppen tillräckligt med tid för att återhämta sig.

Jag minns särskilt en dag i mitten av december då jag för första gången inte kände att något hade hänt i rehaben den veckan. Jag kunde inte bemästra det steget jag var på tillräckligt mycket för att gå vidare till nästa och jag fick därför inga nya övningar att lägga till. Det var första gången sen operationen som jag inte fått något nytt den veckan och även om det låter löjligt nu när jag sitter här i februari och skriver detta, så kände jag då att jag hade misslyckats med min rehab. Det tog hårt och jag pratade med min sjukgymnast och min tränare och de beslutade at lägga in en vilodag i veckan där jag inte gjorde någonting alls. Det var inte direkt vad jag ville höra eftersom jag ju ville jobba framåt, jag ville börja springa! Sjukgymnasten sa då något som jag burit med mig sen dess, ”Målet är inte att du ska kunna springa. Du vill kunna tävla på elit-nivå igen”. Plötsligt fick jag nya perspektiv på den träningen jag gjorde och innebörden av vad jag gjorde. Jag hade varit så fokuserad på den dagen jag kunde ta mitt första löpsteg att jag glömt vad huvudmålet egentligen var. Alla de bitarna jag gjorde nu hade lika mycket, om inte mer betydelse för hur mina framtida tävlingar skulle se ut.

Mitt första löpsteg kom dock tidigare än vad jag trott den dagen då jag stod där med en klump i bröstet. Jag tog nämligen mina första löpsteg dagen efter. Efter att jag haft ett snack med min tränare och han märkt att jag fortfarande var ledsen så sa han åt mig att springa till andra sidan gatan. Jag tittade på honom med stora ögon och fattade inte vad han menade. ”Spring till andra sidan gatan” sa han igen. Med tårarna rinnande ner för kinderna av både sorg och glädje så sprang jag till andra sidan gatan (3 meter). ”Titta, sa han, du kan springa!”. Anledningen till att han bett mig springa var inte för att jag nu skulle börja löpträna, utan för att han ville visa för mig att det faktiskt inte var så långt kvar som jag i stunden känt och trott att det var. Det tog dock ytterligare 5 veckor innan jag sprang igen.

Jag ringde mina föräldrar hemma i Sverige och grät och grät i telefonen. Jag var så pass ledsen att de skickade min lillebror, som ännu inte börjat skolan, till Manchester för att trösta mig och få mig att tänka på annat. Samtidigt som jag bytte från gipset till stöveln och jag kanske för första gången mådde riktigt dåligt över skadan, så var tiden med stöveln bättre på många sätt. Varje vecka fick jag ta ut en av hälkuddarna jag hade i stöveln för att gradvis sträcka hälsenan mer och mer och jag fick även sätta mer vikt på foten. Detta gjorde att det var lättare att räkna ner dagarna och veckorna och känna att jag gjorde framsteg. Jag kunde också börja träffa en sjukgymnast och fick massage på och runt ärret och foten. Första gången jag vidrörde foten efter att jag tagit av gipset var en märklig känsla. Det var som att huden inte var van vid beröring längre och därför försökte jag röra foten varje dag för att få den att vänja sig vid beröring igen.

I 6 veckor var detta mitt liv. Jag fick köra upp till 35min armcykel/dag inte mer. Jag gjorde mina övningar för foten för att få upp rörligheten och styrkan i ankeln. För mig var det viktigt att få en rutin i vardagen. Jag satte väckarklockan. Tog mig till gymmet. Åt ordentligt. Tog mina sprutor. Varje dag försökte jag komma ut utanför huset för att inte känna mig helt fången. Min ryggsäck och min midjeväska var mina bästa vänner då jag inte kunde flytta någonting med händerna eftersom jag gick på kryckor.

Jag skrev även mycket. Det var viktigt för mig att få ut mina känslor och tankar men även att dokumentera de framsteg jag gjorde. Då det var/är lätt att känna att man inte kommer någonstans när man är skadad tror jag att det är bra att dokumentera där man är just för stunden. När jag tittade tillbaka på de texter jag skrivit och de bilder och videos jag tagit kunde jag lättare se vart jag kommit ifrån och hur långt jag faktiskt kommit. Därför förde jag även träningsdagbok som vanligt men la även till något som jag kallade för ”Dagens highlight”. Varje dag skrev jag ner något som varit bra. Det kunde vara alltifrån att jag fått ta ut en hälkudde ur stöveln, att jag lyckats gå till affären utan att behöva stanna mer än 3 gånger för att hämta andan, att jag tagit sprutan själv, att jag haft en allmänt bra dag eller att jag var tacksam över mina vänner jag umgåtts med etc.

Mina vänner och min familj var väldigt tålmodiga med mig. Jag fick gråta och vara arg. Jag fick gråta och vara glad. De klagade inte över alla de gånger jag råkade sparka dem med stöveln, eller när jag för 452a gången den dagen tappat kryckorna med en smäll, eller när jag väckte dem på nätterna för att jag återigen tappat balansen på ett ben och ramlat in i badkaret. Det enda de någonsin klagade på var stanken från stöveln… Eftersom jag levde med den där stöveln 24/7 och sov, tränade och svettades i den var stanken inte nådig. Det hjälpte inte att jag försökte tvätta den eller att jag köpte väldoftande sprej… Lukten var en ständig följeslagare.

Därför var nog de nästan lika glada som jag när det Ä N T L I G E N var dags att ta av stöveln. För min del innebar det inte bara att jag gick in i nästa steg av rehaben och att jag skulle kunna träna på ett helt nytt sätt (hejdå armcykeln!!!) utan också att jag fick ok att flyga och äntligen fick komma hem till Sverige.