Alternativ träning är livet
När jag blev av med stöveln kändes det som att min resa tillbaka till löpning och träning på riktigt kunde börja. Innan hade det mer handlat om att läka medan jag nu faktiskt kunde börja träna för att komma i form.

Jag fick dagen efter stöveln åkt av, prova att cykla på en spinning cykel för första gången på månader och det var så härligt! Jag blev svettig och fick puls av bara 10 minuter men jag njöt! Jag stegrade längden på spinning-passen successivt och fick även börja köra styrka för vaden och underbenet. Min vänstra vad (den sidan jag dragit hälsenan på) hade krympt och var betydligt mindre än den högra. För att stärka den använde jag främst den välkända ”leg pressen” där jag jobbade med ”isometric holds”. Detta är något jag fortfarande gör varje vecka i min rehab. Ett annat problem var att själva rörelsemönstret av till exempel en tå-häv var som bortblåst. Jag fick lära mig övningar igen för att nerv-ändarna skulle hitta tillbaka. All muskulatur i foten var även den borta och jag hade svårt att gå helt normalt. Det tog mig några veckor innan jag gick helt utan att halta.

Efter ca 2 veckor på spinning-cykeln fick jag även börja köra crosstrainer. Crosstrainern sätter lite mer stretch på senan vilket vi ville undvika till en början. En annan sak vi la till var löpskolning av olika slag, också för att stärka foten och underbenet men även för att få tillbaka rörelsemönstret. Många av de övningarna jag gjorde var väldigt långsamma och små, det handlade om att stå på ett ben, gå upp på tå, jobba med band i olika riktningar etc, och de tog väldigt lång tid. Det kändes som om jag i princip levde på gymmet.

Snart insåg vi att vi var tvungna att börja ta bort lite övningar eftersom programmen bara växte och växte då jag kunde göra mer och mer. Så i takt med att vi la till mer dynamiska löpskolningsövningar, lätta hopp upp och ner för en plint, hopprep osv, så gällde det att hitta en balans i vad vi kunde ta bort av de övningar jag kunde bemästra. Jag kunde lätt spendera 3 timmar på gymmet utan att ens vara klar för dagen och det blev också kontraproduktivt då det bara gjorde mig trött och sliten och inte gav kroppen tillräckligt med tid för att återhämta sig.
Jag minns särskilt en dag i mitten av december då jag för första gången inte kände att något hade hänt i rehaben den veckan. Jag kunde inte bemästra det steget jag var på tillräckligt mycket för att gå vidare till nästa och jag fick därför inga nya övningar att lägga till. Det var första gången sen operationen som jag inte fått något nytt den veckan och även om det låter löjligt nu när jag sitter här i februari och skriver detta, så kände jag då att jag hade misslyckats med min rehab. Det tog hårt och jag pratade med min sjukgymnast och min tränare och de beslutade at lägga in en vilodag i veckan där jag inte gjorde någonting alls. Det var inte direkt vad jag ville höra eftersom jag ju ville jobba framåt, jag ville börja springa! Sjukgymnasten sa då något som jag burit med mig sen dess, ”Målet är inte att du ska kunna springa. Du vill kunna tävla på elit-nivå igen”. Plötsligt fick jag nya perspektiv på den träningen jag gjorde och innebörden av vad jag gjorde. Jag hade varit så fokuserad på den dagen jag kunde ta mitt första löpsteg att jag glömt vad huvudmålet egentligen var. Alla de bitarna jag gjorde nu hade lika mycket, om inte mer betydelse för hur mina framtida tävlingar skulle se ut.
Mitt första löpsteg kom dock tidigare än vad jag trott den dagen då jag stod där med en klump i bröstet. Jag tog nämligen mina första löpsteg dagen efter. Efter att jag haft ett snack med min tränare och han märkt att jag fortfarande var ledsen så sa han åt mig att springa till andra sidan gatan. Jag tittade på honom med stora ögon och fattade inte vad han menade. ”Spring till andra sidan gatan” sa han igen. Med tårarna rinnande ner för kinderna av både sorg och glädje så sprang jag till andra sidan gatan (3 meter). ”Titta, sa han, du kan springa!”. Anledningen till att han bett mig springa var inte för att jag nu skulle börja löpträna, utan för att han ville visa för mig att det faktiskt inte var så långt kvar som jag i stunden känt och trott att det var. Det tog dock ytterligare 5 veckor innan jag sprang igen.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in