”Din hälsena har gått av”

Hej igen!

Jag vill bara börja med att säga att det är så himla kul att så många har hittat hit till min blogg och velat läsa mitt första inlägg! Det gör mig verkligen så glad och såklart lite nervös också, nu måste jag ju verkligen leverera!

Skämt åsido så vill jag bara säga stort TACK för all fin respons! Det värmer verkligen och gör mig väldigt motiverad till att blogga. Jag har redan en hel del idéer om vad jag vill skriva om men det känns som att även mitt andra inlägg här hade ett rätt självklart tema eftersom mitt liv i princip kretsat kring min hälsena det senaste halvåret. Jag har så mycket att säga om detta och jag har lärt mig så otroligt mycket, både om kroppen i allmänhet och om mig själv. För att det här inte ska bli alltför långt så kommer jag dela upp inläggen i olika delar, med olika teman på skadan. Så det här inlägget får bli om själva skadan och den första tiden.

I slutet av juli 2019 skulle jag göra mitt första lopp för säsongen. Jag hade tvingats skjuta på säsongsöppningen efter att jag ramlat på ett helt vanligt distanspass och skadat vaden under våren. Vad-skadan var betydligt mer envis än vad vi trodde och efter att ha försökt starta upp med löpningen igen lite för tidigt, fick jag ta en ny paus och kom inte igång med att springa igen förrän i slutet av juni. Under tiden körde jag mycket alternativt och blev förvånad över hur bra jag lyckats hålla formen med hjälp av cykel och cross-trainer. Vi stegrade löpningen och allt gick jättebra och rullade på som tåget. Jag hade en del tävlingar inplanerade i juli/augusti som jag visste skulle bli bra men eftersom jag inte tävlat sedan inomhussäsongen beslutade vi att köra en tävling på hemmaplan, en 1500-ing i ett ”mixed” lopp med både killar och tjejer.

Precis efter klockringningen kände jag hur det knäppte till i nedre delen av vaden och jag flög framåt som en katapult. Jag lyckades studsa upp i luften och ta mig in på innerplan där jag la mig ner med fötterna i vädret och höll om vaden. Den första tanken som for igenom mitt huvud var att ’det där var nog hälsenan’ samtidigt som jag reflekterade över hur jag varken hört det omtalade ”pistolskottet” och inte heller hade särskilt ont. Min tränare och sjukgymnasten som fanns på plats kom fram och hjälpte mig av banan. När jag ställde mig upp kändes det som om det rusade ner i vaden på mig och som om jag stod i en uppförsbacke. Sjukgymnasten kunde inte konstatera vad det var för något som hade hänt, men trodde att det var en bristning i vaden och lindade med is.

Jag sov fruktansvärt dåligt den natten och när jag vaknade på morgonen var foten, eller framförallt vristen, svullen och den blev mer och mer svullen under dagen. Jag hade fortfarande inte särskilt ont utan fortsatte bara att kyla foten och hålla den högt. Dagen efter detta fick jag träffa en idrottsläkare, Dr John Rodgers. John bad mig bl.a att göra en tå-häv vilket var fullständigt omöjligt. Han bad mig lägga mig på en brits och gjorde det så kallade ”Thompson”-testet, då man klämmer på vaden för att se om foten rör på sig som den ska. Min fot rörde sig inte bara illa, utan den låg stendöd och reagerade inte alls. John tittade på mig och sa med allvarlig röst ”I’m really sorry Anna, you have ruptured your achilles.” Snabbt fick jag en temporär stövel på foten, som jag inte fick ta av utan var tvungen att sova med, och kryckor samt order om att inte sätta någon vikt på foten över huvud taget (jag som hade både gått och gjort allt för att få lite rörlighet i vristen dagen innan). Jag blev direkt inbokad att göra en magnetröntgen i rummet bredvid för att kunna se till vilken grad jag dragit senan.

Jag var så chockad. Trots att jag av någon anledning tänkt att det var hälsenan som gått när jag låg där på innerplan så trodde jag ändå inte att så var fallet. Att dra hälsenan hade länge varit min största skräck rent skademässigt och jag kunde inte förstå att jag nu drabbats av precis det jag varit så rädd för. Jag låg på britsen medan magnetröntgen gjordes och tårarna rann.

Från den stunden började en helt ny resa, både mentalt och fysiskt, som jag aldrig hade varit med om tidigare.

Nedan är bilder från loppet då jag drog hälsenan. Man kan se hur jag hoppar upp i luften för att ta mig till innerplan.