Att bryta ihop och börja om

Hej igen!

Jag vill bara börja med att säga att det är så himla kul att så många har hittat hit till min blogg och velat läsa mitt första inlägg! Det gör mig verkligen så glad och såklart lite nervös också, nu måste jag ju verkligen leverera!

Skämt åsido så vill jag bara säga stort TACK för all fin respons! Det värmer verkligen och gör mig väldigt motiverad till att blogga. Jag har redan en hel del idéer om vad jag vill skriva om men det känns som att även mitt andra inlägg här hade ett rätt självklart tema eftersom mitt liv i princip kretsat kring min hälsena det senaste halvåret. Jag har så mycket att säga om detta och jag har lärt mig så otroligt mycket, både om kroppen i allmänhet och om mig själv. För att det här inte ska bli alltför långt så kommer jag dela upp inläggen i olika delar, med olika teman på skadan. Så det här inlägget får bli om själva skadan och den första tiden.

I slutet av juli 2019 skulle jag göra mitt första lopp för säsongen. Jag hade tvingats skjuta på säsongsöppningen efter att jag ramlat på ett helt vanligt distanspass och skadat vaden under våren. Vad-skadan var betydligt mer envis än vad vi trodde och efter att ha försökt starta upp med löpningen igen lite för tidigt, fick jag ta en ny paus och kom inte igång med att springa igen förrän i slutet av juni. Under tiden körde jag mycket alternativt och blev förvånad över hur bra jag lyckats hålla formen med hjälp av cykel och cross-trainer. Vi stegrade löpningen och allt gick jättebra och rullade på som tåget. Jag hade en del tävlingar inplanerade i juli/augusti som jag visste skulle bli bra men eftersom jag inte tävlat sedan inomhussäsongen beslutade vi att köra en tävling på hemmaplan, en 1500-ing i ett ”mixed” lopp med både killar och tjejer.

Precis efter klockringningen kände jag hur det knäppte till i nedre delen av vaden och jag flög framåt som en katapult. Jag lyckades studsa upp i luften och ta mig in på innerplan där jag la mig ner med fötterna i vädret och höll om vaden. Den första tanken som for igenom mitt huvud var att ’det där var nog hälsenan’ samtidigt som jag reflekterade över hur jag varken hört det omtalade ”pistolskottet” och inte heller hade särskilt ont. Min tränare och sjukgymnasten som fanns på plats kom fram och hjälpte mig av banan. När jag ställde mig upp kändes det som om det rusade ner i vaden på mig och som om jag stod i en uppförsbacke. Sjukgymnasten kunde inte konstatera vad det var för något som hade hänt, men trodde att det var en bristning i vaden och lindade med is.

Jag sov fruktansvärt dåligt den natten och när jag vaknade på morgonen var foten, eller framförallt vristen, svullen och den blev mer och mer svullen under dagen. Jag hade fortfarande inte särskilt ont utan fortsatte bara att kyla foten och hålla den högt. Dagen efter detta fick jag träffa en idrottsläkare, Dr John Rodgers. John bad mig bl.a att göra en tå-häv vilket var fullständigt omöjligt. Han bad mig lägga mig på en brits och gjorde det så kallade ”Thompson”-testet, då man klämmer på vaden för att se om foten rör på sig som den ska. Min fot rörde sig inte bara illa, utan den låg stendöd och reagerade inte alls. John tittade på mig och sa med allvarlig röst ”I’m really sorry Anna, you have ruptured your achilles.” Snabbt fick jag en temporär stövel på foten, som jag inte fick ta av utan var tvungen att sova med, och kryckor samt order om att inte sätta någon vikt på foten över huvud taget (jag som hade både gått och gjort allt för att få lite rörlighet i vristen dagen innan). Jag blev direkt inbokad att göra en magnetröntgen i rummet bredvid för att kunna se till vilken grad jag dragit senan.

Jag var så chockad. Trots att jag av någon anledning tänkt att det var hälsenan som gått när jag låg där på innerplan så trodde jag ändå inte att så var fallet. Att dra hälsenan hade länge varit min största skräck rent skademässigt och jag kunde inte förstå att jag nu drabbats av precis det jag varit så rädd för. Jag låg på britsen medan magnetröntgen gjordes och tårarna rann.

Från den stunden började en helt ny resa, både mentalt och fysiskt, som jag aldrig hade varit med om tidigare.

Nedan är bilder från loppet då jag drog hälsenan. Man kan se hur jag hoppar upp i luften för att ta mig till innerplan.

Hej allihopa!

Vad kul att ni hittat hit till min nya blogg! Jag heter Anna och här kommer ni att kunna läsa om mitt liv som löpare på heltid och jag ska försöka dela med mig av så mycket jag kan om mig och mitt liv. Jag tycker om att skriva och har bloggat här på Runner’s World en gång tidigare för några år sedan genom ett samarbete mellan min sponsor New Balance och Runner’s World och jag tyckte det var väldigt kul att dela med mig av min resa och det jag gjorde. När samarbetet slutade, så slutade även jag att blogga och jag har sedan funderat på att ta upp det igen men det har av lite olika anledningar inte blivit av förrän nu. Nu är vi i alla fall igång och det ska bli jättekul att blogga här på Runner’s World!

Som ett första inlägg tänker jag att det kan vara bra att bara introducera mig själv lite kort. Jag heter alltså Anna Silvander och är 26 år gammal. Jag är uppvuxen i Stockholm men bor just nu i en liten by strax utanför Manchester i England dit jag flyttat pga löpningen för att vara med i mitt team, Team New Balance Manchester. Teamet består av 8 löpare som springer alltifrån 800m till marathon och vi kommer från olika länder i Europa. Jag flyttade till England 2017 efter att ha bott i Boston ett år och varit med i ett annat professionellt team, Team New Balance Boston.

Som ni märker nämner jag New Balance ganska mycket och det är för att de, som jag tidigare nämnt, är min sponsor. Det betyder att alla skor och alla kläder jag bär är New Balance, så om ni någon gång har några frågor om någon skomodell eller liknande är det bara att hojta så ska jag se om jag kan hjälpa er.

När jag inte springer för New Balance, så springer jag sedan i höstas för Hässelby SK.

Just nu springer jag dock inte så mycket alls. I slutet av sommaren 2019 råkade jag ut för en skada, jag drog hälsenan och tvingades att operera. Jag har under min karriär varit väldigt väldigt, i princip helt, skadefri så att drabbas av en så pass allvarlig skada kom som en chock och det har varit väldigt kämpigt både fysiskt men framförallt psykiskt sedan dess. Rehab-tiden har varit lång, svettig och krävande och den är långt ifrån över ännu. För en vecka sedan fick jag ta mina första löpsteg på nästan 6 månader och det var väldigt känslosamt och otroligt härligt.

Jag kan ägna ett eget inlägg till skadan och rehab-processen fram till nu senare, men det är ändå viktigt att jag nämner skadan här i introduktions-inlägget eftersom det kommer att spela en stor roll i mina framtida inlägg.

Som avslutning vill jag bara säga att det ska bli jättekul att blogga här och att jag ser fram emot att se hur bloggen utvecklas! Om ni har några frågor eller funderingar är det bara att skriva en kommentar.

Om ni vill följa mig på andra sociala medier så finns jag t.ex. på instagram och twitter, @annasilvander, eller också kan ni följa mitt team, @teamnbmcr.

Vi hörs snart igen!