Blogg

Det första riktiga löpsteget


Jag var hemma i Sverige över jul. Umgicks med familj och vänner och min pojkvän kom över från USA. Det var så härligt att vara hemma i Stockholm och få lite distans till det liv jag lever i Manchester. Hur mycket jag än trivs här så blir det väldigt intensivt i perioder och jag hade nu haft ca 5 månader av att sitta på trappan och vinka av mitt team medan de stack ut och sprang, åkte till tävlingar, sprang VM, åkte på semester med sin partner osv. Själv hade jag svårt att ens ta mig till gymmet. I Sverige hemma hos mamma och pappa kände jag, kanske till motsatsen av vad de flesta gör när det kommer hem till sina föräldrar, att jag hade mer frihet. Jag hade närmre till gymmet och kunde lättare träffa vänner eller sjukgymnaster osv. Dessutom fick jag träna mer och mer och fick även vara någon annan än ”hon som dragit hälsenan”.

Jag minns när jag träffade läkaren innan operationen och han sa att om jag hade tur skulle jag kanske vara igång och springa innan jul. Det hade varit min målbild sedan dess, men ju närmre vi kom jul, desto mer insåg jag att det inte skulle vara möjligt. Planen hade varit att jag skulle vara igång och springa någon gång i slutet av december och sedan kunna åka till Albuquerque med mitt team i januari på läger. Eftersom jag inte kom igång och springa så tidigt som vi hoppats på så beslutade vi dock att jag skulle stanna hemma. Beslutet att stanna hemma från lägret var dock inte lätt att ta. Hela mitt team skulle vara där och jag hade sådan extrem FOMO, fear of missing out. Jag insåg dock samtidigt att det bästa för min rehab och min träning skulle vara att inte åka och därför blev det så. Istället fick jag lite extra tid i Sverige och jag njöt av att ha varit i Sverige det längsta jag varit på 3,5 år.

 

Så kom då dagen då jag fick klartecken att springa igen. Trots att jag visste att det var nära så blev jag även så chockad när min naprapat Björn Sverre sa att jag var redo att testa. Jag hade tårar i ögonen när jag gick ut därifrån och världens största leende på läpparna. Jag skulle få testa 10×1 min löpning med 1 min gå-vila emellan. Både min mamma och pappa ville vara med på den stora dagen. Det var riktigt tråkigt grått och trist väder. Jag hade varit på gymmet och kört ett pass innan för att vara lite uppvärmd. I mitt huvud hade jag innan målat upp en bild av att det skulle kännas fruktansvärt. Att det skulle kännas okoordinerat, flåsigt, stelt och helskumt. Jag hade aldrig haft ett så långt uppehåll från löpning någonsin så jag ville vara förberedd för det värsta. Visst var det konstigt, jag mer shufflade fram med knappt något knä-lyft de första stegen och i snigelfart. Jag studsade lätt upp och ner i steget eftersom den vänstra foten och vaden inte helt orkade hålla mig uppe på samma sätt som den högra, men WOW, wow wow wow vad underbart det var. Det var en sådan frihetskänsla och jag N J Ö T av varje okoordinerat steg jag tog.

(Screenshot från min första löpning)

Jag fick börja springa mina små intervaller ungefär varannan dag. Det stegrades ungefär såhär 10×1 min, 15×1 min, 5×2 min, 5x3min, 3×5 min, 2x10min, 15min, 20min, 25min och just nu i denna stund är jag uppe på 30min.

 

Jag har fortfarande långt kvar och jag kör fortfarande väldigt mycket alternativt men jag är så tacksam för de dagarna jag får springa nu. Det har varit en lång resa att komma hit där jag är idag och det har varit väldigt lärorikt på många sätt. Nu fortsätter resan vidare. Jag tänkte göra ett avslutande inlägg (nästa inlägg på bloggen) där jag delar med mig av en lista av saker jag tycker har varit bra/som jag lärt mig genom den här skadeprocessen. Därefter kommer inläggen antagligen att bli mer i realtid om vad som händer just nu i mitt liv etc. Jag hoppas dock att ni uppskattat denna lilla serie av inlägg om skadan. Jag har försökt att vara transparant och ärlig om min resa utan att gå in i allt för mycket detaljer. Kan hände att jag även gör ett fråge inlägg framöver om skadan, så är det så att ni redan nu har en fråga kan ni alltid skicka ett dm på min instagram (@annasilvander) eller skriva en kommentar under det här inlägget.

 

Ha en toppenvecka!

 

PS. Jag kan fortfarande inte vända alla bilder åt rätt håll… ber om ursäkt till alla som måste lägga huvudet på sne för att kunna se bilderna ordentligt! Ska försöka lösa problemet!

Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Håll farten uppe! Träningen som gör dig snabbare
  • Test! 21 nya löparskor
  • Dags för nystart. 2021 – nu kör vi!
  • 20 svar på frågor som du inte ställt
  • Ont i höften? Slipp vanligt höftproblem
  • Lura döden!Därför är löpning en föryngringskur
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Alternativ träning är livet


När jag blev av med stöveln kändes det som att min resa tillbaka till löpning och träning på riktigt kunde börja. Innan hade det mer handlat om att läka medan jag nu faktiskt kunde börja träna för att komma i form.

Jag fick dagen efter stöveln åkt av, prova att cykla på en spinning cykel för första gången på månader och det var så härligt! Jag blev svettig och fick puls av bara 10 minuter men jag njöt! Jag stegrade längden på spinning-passen successivt och fick även börja köra styrka för vaden och underbenet. Min vänstra vad (den sidan jag dragit hälsenan på) hade krympt och var betydligt mindre än den högra. För att stärka den använde jag främst den välkända ”leg pressen” där jag jobbade med ”isometric holds”. Detta är något jag fortfarande gör varje vecka i min rehab. Ett annat problem var att själva rörelsemönstret av till exempel en tå-häv var som bortblåst. Jag fick lära mig övningar igen för att nerv-ändarna skulle hitta tillbaka. All muskulatur i foten var även den borta och jag hade svårt att gå helt normalt. Det tog mig några veckor innan jag gick helt utan att halta.

Efter ca 2 veckor på spinning-cykeln fick jag även börja köra crosstrainer. Crosstrainern sätter lite mer stretch på senan vilket vi ville undvika till en början. En annan sak vi la till var löpskolning av olika slag, också för att stärka foten och underbenet men även för att få tillbaka rörelsemönstret. Många av de övningarna jag gjorde var väldigt långsamma och små, det handlade om att stå på ett ben, gå upp på tå, jobba med band i olika riktningar etc, och de tog väldigt lång tid. Det kändes som om jag i princip levde på gymmet.

Snart insåg vi att vi var tvungna att börja ta bort lite övningar eftersom programmen bara växte och växte då jag kunde göra mer och mer. Så i takt med att vi la till mer dynamiska löpskolningsövningar, lätta hopp upp och ner för en plint, hopprep osv, så gällde det att hitta en balans i vad vi kunde ta bort av de övningar jag kunde bemästra. Jag kunde lätt spendera 3 timmar på gymmet utan att ens vara klar för dagen och det blev också kontraproduktivt då det bara gjorde mig trött och sliten och inte gav kroppen tillräckligt med tid för att återhämta sig.

 

Jag minns särskilt en dag i mitten av december då jag för första gången inte kände att något hade hänt i rehaben den veckan. Jag kunde inte bemästra det steget jag var på tillräckligt mycket för att gå vidare till nästa och jag fick därför inga nya övningar att lägga till. Det var första gången sen operationen som jag inte fått något nytt den veckan och även om det låter löjligt nu när jag sitter här i februari och skriver detta, så kände jag då att jag hade misslyckats med min rehab. Det tog hårt och jag pratade med min sjukgymnast och min tränare och de beslutade at lägga in en vilodag i veckan där jag inte gjorde någonting alls. Det var inte direkt vad jag ville höra eftersom jag ju ville jobba framåt, jag ville börja springa! Sjukgymnasten sa då något som jag burit med mig sen dess, ”Målet är inte att du ska kunna springa. Du vill kunna tävla på elit-nivå igen”. Plötsligt fick jag nya perspektiv på den träningen jag gjorde och innebörden av vad jag gjorde. Jag hade varit så fokuserad på den dagen jag kunde ta mitt första löpsteg att jag glömt vad huvudmålet egentligen var. Alla de bitarna jag gjorde nu hade lika mycket, om inte mer betydelse för hur mina framtida tävlingar skulle se ut.

 

Mitt första löpsteg kom dock tidigare än vad jag trott den dagen då jag stod där med en klump i bröstet. Jag tog nämligen mina första löpsteg dagen efter. Efter att jag haft ett snack med min tränare och han märkt att jag fortfarande var ledsen så sa han åt mig att springa till andra sidan gatan. Jag tittade på honom med stora ögon och fattade inte vad han menade. ”Spring till andra sidan gatan” sa han igen. Med tårarna rinnande ner för kinderna av både sorg och glädje så sprang jag till andra sidan gatan (3 meter). ”Titta, sa han, du kan springa!”. Anledningen till att han bett mig springa var inte för att jag nu skulle börja löpträna, utan för att han ville visa för mig att det faktiskt inte var så långt kvar som jag i stunden känt och trott att det var. Det tog dock ytterligare 5 veckor innan jag sprang igen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En stinkande stövel


Jag ringde mina föräldrar hemma i Sverige och grät och grät i telefonen. Jag var så pass ledsen att de skickade min lillebror, som ännu inte börjat skolan, till Manchester för att trösta mig och få mig att tänka på annat. Samtidigt som jag bytte från gipset till stöveln och jag kanske för första gången mådde riktigt dåligt över skadan, så var tiden med stöveln bättre på många sätt. Varje vecka fick jag ta ut en av hälkuddarna jag hade i stöveln för att gradvis sträcka hälsenan mer och mer och jag fick även sätta mer vikt på foten. Detta gjorde att det var lättare att räkna ner dagarna och veckorna och känna att jag gjorde framsteg. Jag kunde också börja träffa en sjukgymnast och fick massage på och runt ärret och foten. Första gången jag vidrörde foten efter att jag tagit av gipset var en märklig känsla. Det var som att huden inte var van vid beröring längre och därför försökte jag röra foten varje dag för att få den att vänja sig vid beröring igen.

I 6 veckor var detta mitt liv. Jag fick köra upp till 35min armcykel/dag inte mer. Jag gjorde mina övningar för foten för att få upp rörligheten och styrkan i ankeln. För mig var det viktigt att få en rutin i vardagen. Jag satte väckarklockan. Tog mig till gymmet. Åt ordentligt. Tog mina sprutor. Varje dag försökte jag komma ut utanför huset för att inte känna mig helt fången. Min ryggsäck och min midjeväska var mina bästa vänner då jag inte kunde flytta någonting med händerna eftersom jag gick på kryckor.

Jag skrev även mycket. Det var viktigt för mig att få ut mina känslor och tankar men även att dokumentera de framsteg jag gjorde. Då det var/är lätt att känna att man inte kommer någonstans när man är skadad tror jag att det är bra att dokumentera där man är just för stunden. När jag tittade tillbaka på de texter jag skrivit och de bilder och videos jag tagit kunde jag lättare se vart jag kommit ifrån och hur långt jag faktiskt kommit. Därför förde jag även träningsdagbok som vanligt men la även till något som jag kallade för ”Dagens highlight”. Varje dag skrev jag ner något som varit bra. Det kunde vara alltifrån att jag fått ta ut en hälkudde ur stöveln, att jag lyckats gå till affären utan att behöva stanna mer än 3 gånger för att hämta andan, att jag tagit sprutan själv, att jag haft en allmänt bra dag eller att jag var tacksam över mina vänner jag umgåtts med etc.

Mina vänner och min familj var väldigt tålmodiga med mig. Jag fick gråta och vara arg. Jag fick gråta och vara glad. De klagade inte över alla de gånger jag råkade sparka dem med stöveln, eller när jag för 452a gången den dagen tappat kryckorna med en smäll, eller när jag väckte dem på nätterna för att jag återigen tappat balansen på ett ben och ramlat in i badkaret. Det enda de någonsin klagade på var stanken från stöveln… Eftersom jag levde med den där stöveln 24/7 och sov, tränade och svettades i den var stanken inte nådig. Det hjälpte inte att jag försökte tvätta den eller att jag köpte väldoftande sprej… Lukten var en ständig följeslagare.

Därför var nog de nästan lika glada som jag när det Ä N T L I G E N var dags att ta av stöveln. För min del innebar det inte bara att jag gick in i nästa steg av rehaben och att jag skulle kunna träna på ett helt nytt sätt (hejdå armcykeln!!!) utan också att jag fick ok att flyga och äntligen fick komma hem till Sverige.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att bryta ihop och börja om


Min hälsena var alltså av. Vad betydde detta? Jag förstod ju såklart vad det betydde rent fakta-mässigt men vad innebar det egentligen rent praktiskt för mig i mitt liv?

Under helgen fick jag reda på resultatet från magnet-röntgen. Min sena hade gått av ungefär 13-14 mm, vilket klassas som en full ruptur. Anledningen till att det var viktigt att veta hur stor skadan var på hälsenan var för att kunna besluta huruvida jag skulle opereras eller ej. När man drar hälsenan finns det nämligen två vägar att ta, operation eller ingen operation. Då min skada var större än 1 cm och jag dessutom är en elitidrottare, rekommenderades jag att operera och 10 dagar efter att jag dragit hälsenan opererades jag i Manchester.

(Ledsen att bilden är liggande, kunde inte få den vänd..)

Kirurgen jag hade var väldigt duktig och han hade gjort operationen på elitidrottare tidigare, dock aldrig på en medeldistansare. Allting gick bra och när jag vaknade upp efter operationen var hela underbenet gipsat. Gipset skulle jag ha i två veckor för att sedan ha en stövel i 6-8 veckor. Foten var gipsad med tårna pekande neråt, i plantar flexion, och jag fick inte stödja på den alls. Efter operationen fick jag starka mediciner för smärtan och även sprutor med blodförtunnande som jag var tvungen att ta själv varje dag. Första gången jag skulle ta sprutan själv tog det mig nästan 45 svettiga minuter innan jag slutligen fick hjälp av min teammate Adam, som är livrädd för sprutor, att göra det. Det var sjukt svårt att ge sig själv en spruta ska jag säga! Men efter 2-3 dagar och en del övande på en apelsin med en gammal spruta (tips tips) så blev det en vana och inget jag tänkte så mycket på.

Efter den första chocken och sorgen över att jag dragit hälsenan lagt sig, var jag imponerad över hur snabbt jag gick in i ett nytt mind-set. Jag kommer ihåg att jag ringde min idrotts-psykolog, som jag tack gode gud hade börjat arbeta med tidigare under våren, och chockade nog både honom och mig själv över hur positivt inställd jag var till skadan. Jag gick runt med mantrat ”Jag kan inte göra något åt att jag skadat mig nu, så jag är hellre positiv och skadad än negativ och skadad”. Jag försökte se den tiden jag hade framför mig som ett nytt äventyr och var positivt inställd till att jag skulle lära mig så mycket om mig själv. Samtidigt umgicks jag väldigt mycket med mina vänner här i England och jag kände mig både väldigt älskad och ompysslad.

Efter drygt en vecka i gips fick jag börja träna lite. Vi hade hittat en armcykel på ett av gymmen vi går till och där fick jag köra 10 minuter till att börja med. Det var så skönt!! När man är så van som jag är att träna mycket och sen plötsligt går från 2-3 pass om dagen till 0, då är det inte bara kroppen som rent fysiskt ballar ur (hej konstig mage……) utan såklart även skallen. Att få lite endorfiner i form av 10 minuter på den där armcykeln var ren och skär lycka. Utöver det kunde jag även träna lite bål och armar. Min tränare, sjukgymnasten och kirurgen var dock väldigt noga med att påpeka hur viktigt det var att jag tog det lugnt. När man genomgått en operation och kroppen försöker läka, är det så himla viktigt att låta den bara fokusera på att läka. Därför vill jag bara säga att träningen jag gjorde under tiden jag var i gips och stävel inte alls var för att komma i form på något sätt utan bara för mitt välmående.

Efter två veckor i gipset kom då dagen jag fick ta av det. Jag och mina kompisar målade det med färgglada bilder för att fira. När gipset var av fick jag för första gången se ärret. (kommer lägga en bild längst ner för de som är känsliga) och jag blev ändå lite chockad över hur stort det var. Jag fick istället byta till en stor stövel som gick hela vägen upp till knät för att jag skulle fixera underbenet mer. Jag var fortfarande tvungen att sova med stöveln men nu kunde jag åtminstone ta av den för att duscha och tvätta benet lite och jag skulle även börja röra foten sakta i dorsiflexion 3x10min om dagen.

På väggen hade jag satt upp en egen-gjord kalender där jag kryssade för varje dag som gått och räknade ner till nästa steg i rehab processen. Så när det var dags att gå in i nästa fas, ”stövel-fasen” var jag väldigt taggad. Det jag inte hade räknat med var hur jag fullständigt bröt ihop efter att jag fått stöveln. Det var första gången jag på riktigt blivit så ledsen över skadan. Jag tror att jag hade levt i en sorts bild av att jag var oövervinnerlig, hade bättre läkekött än någon annan människa och minsann skulle klara av den här skadan betydligt bättre än någon annan någonsin gjort. Läkarna skulle vilja göra tester på mig på grund av min snabba utveckling, men plötsligt fick jag höra av läkaren att så inte var fallet. Jag skulle också behöva gå igenom den långa rehab resan i samma takt som alla andra…


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Din hälsena har gått av”


Hej igen!

Jag vill bara börja med att säga att det är så himla kul att så många har hittat hit till min blogg och velat läsa mitt första inlägg! Det gör mig verkligen så glad och såklart lite nervös också, nu måste jag ju verkligen leverera!

Skämt åsido så vill jag bara säga stort TACK för all fin respons! Det värmer verkligen och gör mig väldigt motiverad till att blogga. Jag har redan en hel del idéer om vad jag vill skriva om men det känns som att även mitt andra inlägg här hade ett rätt självklart tema eftersom mitt liv i princip kretsat kring min hälsena det senaste halvåret. Jag har så mycket att säga om detta och jag har lärt mig så otroligt mycket, både om kroppen i allmänhet och om mig själv. För att det här inte ska bli alltför långt så kommer jag dela upp inläggen i olika delar, med olika teman på skadan. Så det här inlägget får bli om själva skadan och den första tiden.

I slutet av juli 2019 skulle jag göra mitt första lopp för säsongen. Jag hade tvingats skjuta på säsongsöppningen efter att jag ramlat på ett helt vanligt distanspass och skadat vaden under våren. Vad-skadan var betydligt mer envis än vad vi trodde och efter att ha försökt starta upp med löpningen igen lite för tidigt, fick jag ta en ny paus och kom inte igång med att springa igen förrän i slutet av juni. Under tiden körde jag mycket alternativt och blev förvånad över hur bra jag lyckats hålla formen med hjälp av cykel och cross-trainer. Vi stegrade löpningen och allt gick jättebra och rullade på som tåget. Jag hade en del tävlingar inplanerade i juli/augusti som jag visste skulle bli bra men eftersom jag inte tävlat sedan inomhussäsongen beslutade vi att köra en tävling på hemmaplan, en 1500-ing i ett ”mixed” lopp med både killar och tjejer.

Precis efter klockringningen kände jag hur det knäppte till i nedre delen av vaden och jag flög framåt som en katapult. Jag lyckades studsa upp i luften och ta mig in på innerplan där jag la mig ner med fötterna i vädret och höll om vaden. Den första tanken som for igenom mitt huvud var att ’det där var nog hälsenan’ samtidigt som jag reflekterade över hur jag varken hört det omtalade ”pistolskottet” och inte heller hade särskilt ont. Min tränare och sjukgymnasten som fanns på plats kom fram och hjälpte mig av banan. När jag ställde mig upp kändes det som om det rusade ner i vaden på mig och som om jag stod i en uppförsbacke. Sjukgymnasten kunde inte konstatera vad det var för något som hade hänt, men trodde att det var en bristning i vaden och lindade med is.

Jag sov fruktansvärt dåligt den natten och när jag vaknade på morgonen var foten, eller framförallt vristen, svullen och den blev mer och mer svullen under dagen. Jag hade fortfarande inte särskilt ont utan fortsatte bara att kyla foten och hålla den högt. Dagen efter detta fick jag träffa en idrottsläkare, Dr John Rodgers. John bad mig bl.a att göra en tå-häv vilket var fullständigt omöjligt. Han bad mig lägga mig på en brits och gjorde det så kallade ”Thompson”-testet, då man klämmer på vaden för att se om foten rör på sig som den ska. Min fot rörde sig inte bara illa, utan den låg stendöd och reagerade inte alls. John tittade på mig och sa med allvarlig röst ”I’m really sorry Anna, you have ruptured your achilles.” Snabbt fick jag en temporär stövel på foten, som jag inte fick ta av utan var tvungen att sova med, och kryckor samt order om att inte sätta någon vikt på foten över huvud taget (jag som hade både gått och gjort allt för att få lite rörlighet i vristen dagen innan). Jag blev direkt inbokad att göra en magnetröntgen i rummet bredvid för att kunna se till vilken grad jag dragit senan.

Jag var så chockad. Trots att jag av någon anledning tänkt att det var hälsenan som gått när jag låg där på innerplan så trodde jag ändå inte att så var fallet. Att dra hälsenan hade länge varit min största skräck rent skademässigt och jag kunde inte förstå att jag nu drabbats av precis det jag varit så rädd för. Jag låg på britsen medan magnetröntgen gjordes och tårarna rann.

Från den stunden började en helt ny resa, både mentalt och fysiskt, som jag aldrig hade varit med om tidigare.

Nedan är bilder från loppet då jag drog hälsenan. Man kan se hur jag hoppar upp i luften för att ta mig till innerplan.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Första inlägget


Hej allihopa!

Vad kul att ni hittat hit till min nya blogg! Jag heter Anna och här kommer ni att kunna läsa om mitt liv som löpare på heltid och jag ska försöka dela med mig av så mycket jag kan om mig och mitt liv. Jag tycker om att skriva och har bloggat här på Runner’s World en gång tidigare för några år sedan genom ett samarbete mellan min sponsor New Balance och Runner’s World och jag tyckte det var väldigt kul att dela med mig av min resa och det jag gjorde. När samarbetet slutade, så slutade även jag att blogga och jag har sedan funderat på att ta upp det igen men det har av lite olika anledningar inte blivit av förrän nu. Nu är vi i alla fall igång och det ska bli jättekul att blogga här på Runner’s World!

Som ett första inlägg tänker jag att det kan vara bra att bara introducera mig själv lite kort. Jag heter alltså Anna Silvander och är 26 år gammal. Jag är uppvuxen i Stockholm men bor just nu i en liten by strax utanför Manchester i England dit jag flyttat pga löpningen för att vara med i mitt team, Team New Balance Manchester. Teamet består av 8 löpare som springer alltifrån 800m till marathon och vi kommer från olika länder i Europa. Jag flyttade till England 2017 efter att ha bott i Boston ett år och varit med i ett annat professionellt team, Team New Balance Boston.

Som ni märker nämner jag New Balance ganska mycket och det är för att de, som jag tidigare nämnt, är min sponsor. Det betyder att alla skor och alla kläder jag bär är New Balance, så om ni någon gång har några frågor om någon skomodell eller liknande är det bara att hojta så ska jag se om jag kan hjälpa er.

När jag inte springer för New Balance, så springer jag sedan i höstas för Hässelby SK.

Just nu springer jag dock inte så mycket alls. I slutet av sommaren 2019 råkade jag ut för en skada, jag drog hälsenan och tvingades att operera. Jag har under min karriär varit väldigt väldigt, i princip helt, skadefri så att drabbas av en så pass allvarlig skada kom som en chock och det har varit väldigt kämpigt både fysiskt men framförallt psykiskt sedan dess. Rehab-tiden har varit lång, svettig och krävande och den är långt ifrån över ännu. För en vecka sedan fick jag ta mina första löpsteg på nästan 6 månader och det var väldigt känslosamt och otroligt härligt.

Jag kan ägna ett eget inlägg till skadan och rehab-processen fram till nu senare, men det är ändå viktigt att jag nämner skadan här i introduktions-inlägget eftersom det kommer att spela en stor roll i mina framtida inlägg.

Som avslutning vill jag bara säga att det ska bli jättekul att blogga här och att jag ser fram emot att se hur bloggen utvecklas! Om ni har några frågor eller funderingar är det bara att skriva en kommentar.

Om ni vill följa mig på andra sociala medier så finns jag t.ex. på instagram och twitter, @annasilvander, eller också kan ni följa mitt team, @teamnbmcr.

Vi hörs snart igen!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in