Höghöjdsläger i kombination med en comeback från skada


Hej igen några dagar senare!

Nu har jag varit i Boulder i drygt en vecka och börjat anpassa mig till höghöjden. De första dagarna var rent ut sagt brutala. I vanliga fall tycker jag att man känner av höghöjden men att man får de första tre dagarna lite på köpet. Nu fick jag ungefär en halv dag på köpet men det berodde nog mer på att jag sprang med teamet här och fick fokusera på att prata och träffa nya människor istället. Jag sprang under helgen mitt längsta pass sen juli, 50min och även om jag försökte njuta av att jag kunde springa och hur vackert det var så var det verkligen brutalt. Min puls gick upp och jag fick sänka farten, den fortsatte att stiga och jag sänkte farten mer och mer och försökte att inte tänka på de splits som klockan visade. Jag kom tillbaka till lägenheten och satte mig på golvet och bara satt ett bra tag efteråt. Dagen efter kände jag mig mycket bättre och sen dess har det definitivt känts bättre. Jag har slutat att titta så mycket på klockan och bara köra på känsla vilket jag tror funkar bättre just nu för mig.

I tisdags var det en stor dag för mig! Jag fick köra mitt första faktiska löppass!! Jag skulle bara köra några lätta intervaller men var ändå riktigt nervös inför det eftersom jag inte alls visste hur det skulle kännas. Dagarna innan hade jag provat att göra några lätta dragningar och även om det var härligt så kändes koordinationen sjukt dålig och fötterna konstiga mot marken. Jag målade upp en bild inför passet att det skull vara as-tufft så att jag därför skulle bli positivt överraskad över allt annat än det. Det här är något jag har upplevt funkar för mig då jag inte tycker att det finns något värre än att gå in i ett pass och tro att det kommer vara lättare än vad det faktiskt är. Jag blir sjukt psykad av mig själv då och ofta går passet antingen inget bra eller så får jag ha några seriösa samtal med mig själv emellan intervallerna för att försöka samla ihop det.

Just det här historiska passet i tisdags slutade i vilket fall som helst i succé. Jag kände mig betydligt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro och drömma om och gick ifrån med en fantastisk känsla. Längtar redan till nästa pass! Wow!

För en update på corona-fronted kan jag även meddela att gatorna här börjar bli lugnare och lugnare. De flesta restauranger stänger och alla gym. Det går fortfarande inte att hitta toapapper, tvål, burk-soppa och ägg. Boris team möts inte upp för träning längre (och inte heller mitt team hemma i Manchester). Men de man möter ute är vänliga och det finns verkligen en känsla av att man vill hjälpa varandra.

Fortsätt ta hand om er alla!

 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag kom fram till Boulder


Jag kom in i USA, men det var på håret. Min pojkvän, Boris hämtade upp mig på flygplatsen och vi åkte till hans lägenhet och så fort vi klev in genom dörren fick vi meddelande om att USA stängt sina gränser i 30 dagar. Jag måste alltså ha varit ett av de sista flygen som landade. Nu får vi se vad som händer och hur länge jag blir kvar…

Resan i sig var gick bra. Förutom att jag fick frågan om jag befunnit mig i China eller Iran på Arlanda så var det inga extra kontroller eller extra frågor över huvudtaget. Det enda man märkte var att det var betydligt färre som reste. Manchester flygplats var helt öde, Arlanda ganska tom och New York som jag flög via var rätt lugn också. Jag hade en egen rad på alla flyg och många av passagerarna var klädda i heltäckande kläder, munskydd, stora glasögon och doften av handsprit låg tung. Alla ytor torkades av konstant. Man märkte dock ingenting på personal eller de som arbetade på flygplatserna.

Det känns som om jag har rest med den första initiala skräcken. Först kom den till Sverige, sedan England och nu USA. När jag kom hit för några dagar sedan började folk få panik och hamstrade, precis om hemma i Sverige, toapapper och soppa på burk. Boulder verkar vara en stad med många egenföretagare och det är mycket diskussioner om hur man kan hjälpa alla småföretagare och lokala affärer här. Förhoppningsvis kommer vi alla att kunna hjälpa varandra i den mån vi kan. Under tiden fortsätter jag träna och tvätta mina händer och fokusera på det jag kan göra för att göra situationen bättre.

Det kommer komma ett inlägg om de första dagarna jag tränat här snart, men ville bara göra en snabb update om att jag kommit fram.

Var rädda om er! Vi hörs snart!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Boulder nästa


Min pojkvän är också löpare och bor i Boulder. Vi har varit tillsammans i snart 3,5 år men eftersom han är från USA och bor där så har vi haft ett distansförhållande hela tiden. Sedan i höstas bor han i Boulder och tränar i en grupp där. Nackdelen med det är såklart att jag inte får träffa honom särskilt mycket (dels pga av avståndet men också pga av att han bor på höghöjd och det inte funkar att åka upp dit på en spontan långhelg, utan måste funka med träningen). Fördelen med det är att jag kan kombinera ett höghöjdsläger med att träffa honom! I veckan bär det därför av till Boulder i några veckor och jag ser verkligen fram emot att se vad det stället har att erbjuda löp-mässigt. På de bilder jag har sett, ser det helt magiskt ut! Flera mil av grusvägar och vackra vyer.

Jag hoppas kunna springa mer och mer medan jag är där och kunna upptäcka mer av Boulders löpning, annars blir det många tuffa timmar i gymmet på höghöjd.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Internationella kvinnodagen


Idag är det 8e mars och internationella kvinnodagen. Många firar internationella kvinnodagen och säger grattis tull varandra men för mig har det känts konstigt att fira något på det sättet eftersom det är en dag som symboliserar och faktiskt finns till för att lyfta fram de olikheter som finns i samhället mellan män och kvinnor.

Jag är uppvuxen i en familj där jag aldrig upplevt att det gjorts någon skillnad på om man är man eller kvinna. Min mamma är född och uppvuxen på gård och där har de mer traditionella könsrollerna varit synliga och tydliga, kvinnorna tog hand om hemmet och männen arbetade på gården. Som barn var jag dock alltid välkommen att prova på att göra allt, ville jag mjölka – varsågod, ville jag köra traktor – absolut, ville jag baka – go ahead, ville jag dra ut en kalv – vi har flera. Jag såg även min mamma arbeta på gården och göra samma sysslor som min morbror eller min morfar.

På min pappas sida har det istället handlat mycket om friluftsliv. Det har genomsyrat hela min uppväxt och jag kan inte komma ihåg många helger när jag var lite som jag inte spenderade i overall och gummistövlar, ute i skogen eller i en kajak eller på isen eller i snön. Friluftslivet har lärt mig otroligt mycket, inte minst att det inte spelar någon roll om du är man eller kvinna. Det gäller istället att alla drar sitt strå till stacken och gör det bästa av den situationen man är i. Om du är starkast för dagen så får du bära kajaken, är du bäst på att göra eld så blir det din uppgift och är du den som kan läsa isen bäst, så får du göra det. Det finns alltid något du kan göra och någon uppgift som är bättre lämpad för dig eller någon annan.

Förutom de influenser jag fått från mina båda föräldrars familjer så är jag även äldst av mina syskon. Jag har en lillasyster som är knappt 2 år yngre än jag är och en lillebror som är 6,5 år yngre. Detta har gjort att jag fått ta en del ansvar bara av den anledning att jag är äldst. Mina syskon har antingen varit för små eller så har jag varit starkast och fått hjälpa till pga av det. Jag tror att alla dessa tre bitar i mitt liv har influerat mig otroligt mycket i min syn på kvinnors roll eller kanske snarare kvinnors rätt att ha samma rätt som män, i samhället.

Ytterligare en faktor som påverkat mig i detta är idrotten, och kanske främst löpningen. I många andra sporter är kvinnor och män separerade från varandra. Kvinnor spelar för sig och män för sig i två olika lag. När jag började med friidrott så tränade vi alla ihop. Löpningen förde mig också samman med andra kvinnor och tjejer som ville bli bäst och som både vågade uttrycka det men som också aktivt jobbade för det.

Att jag har omgetts av kvinnor som vägrar acceptera att kvinnor och män ska värderas olika i samhället och att jag har omgetts av män som ger män och kvinnor samma chans, är något jag är otroligt tacksam över. Med detta sagt menar jag inte att jag aldrig blivit diskriminerad eller dömd för att jag är kvinna. Däremot tror jag att det är viktigt att en dag som denna lyfta det faktum att det det finns både kvinnor och män som aktivt arbetar för att inte separera kvinnor och män efter deras kön. Det är möjligt att göra skillnad bara man börjar föra en diskussion kring det. Sport och löpning är ett fantastisk öppning till ett sådant forum och jag tror att löpning kan bidra till en betydligt bättre plats för både kvinnor och män i samhället, vare sig det handlar om att man får träffa olika personer av olika kön och bakgrund eller att man får bättre självförtroende.

Därför är en dag som internationella kvinnodagen så viktig att ha kvar och att lyfta en dag som denna. Vi måste fortsätta föra diskussionen kring orättvisor i samhället, idag handlar det om att uppmärksamma kvinnornas ojämlikhet, imorgon kan vi prata om någon annans.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The athlete house


Jag började coachas av min tränare Steve Vernon år 2017 och blev samtidigt en del av vårt team Team New Balance Manchester. Jag åkte över till Manchester en långhelg för att träffa alla i teamet, prata om träning med Steve och se hur området såg ut osv, och jag blev helt såld.

Eftersom teamet heter just Team New Balance Manchester såg jag framför mig allt jag associerar med industristaden Manchester. Jag kunde knappt ha haft en mer fel bild av hur området, där vi tränar och bor, ser ut. Vi åkte bil i ungefär 30min från flygplatsen innan vi kom fram till huset som introducerades för mig som ”the athlete house”. När Steve började visa mig omkring i byn där huset låg och i de närliggande byarna påminde det mig om Morden i Midsomer. Allting var omgivet av gröna kullar och husen var små med färgglada dörrar. Det kändes verkligen som om vi åkte runt i en idyllisk film och jag blev helt förälskad i området.

Nu har jag bott här i drygt 2,5 år. Det här idylliska området är numera min vardag. The athlete house är där jag bor med mina 4 housemates som alla är från olika länder i Europa. Jag är den som bott där längst nu av oss i huset och vi har blivit en riktig liten familj.

Det är Ciara Mageean från Irland, Jip Vastenburg från Holland, Adam Craig från Scotland och Jonas Raess från Schweiz. Ciara och jag tränar mest tillsammans då vi båda håller på med medeldistans. Jip springer 5K, 10k och maraton (Hon sprang sitt första maraton i Sevilla för två veckor sedan) och grabbarna springer 5k och 10k. Vi är en udda mix av olika distanser, nationaliteter och kulturer som för det mesta går ihop men också har haft många diskussioner om saker vid middagsbordet där vi tycker helt olika. Mina housemates (och de teammates som inte bor i huset; Eli Kirk, 5k-maraton, Jonny Mellor, maraton, och Ross Millington, 10k-maraton) har lärt mig väldigt mycket om både olika kulturer och åsikter men även om olika perspektiv på saker och ting.

Många undrar ofta hur det är att bo ihop med andra löpare. De flesta förutsätter att det blir väldigt intensivt och bara en massa snack om löpning och träning hela tiden. Visst pratar vi om löpning och tävlingar och vi kollar på VM eller om det är någon annan tävling på TV, men det är inte allt vi har i våra liv eller allt vi pratar om. Mina teammates har blivit några av mina bästa vänner. De har sett mig i några av mina mörkaste stunder men även några av mina bästa och jag är så tacksam för att jag fått chansen att bo med mina bästa kompisar. Nu när jag var skadad var det såklart lite tuffare emellanåt men samtidigt så var mina teammates kanske de bästa att vara med, när jag väl började prata med dem om hur jag kände och vad som var tufft.

Varje kväll äter vi middag ihop, vilket är väldigt kul och bra då vi alla får en chans att sitta ner tillsammans och umgås. Det här har gjort att det känns ännu mer som en familj och våra middagsstunder har nästan blivit heliga. Vi ses ju oftast under dagen ändå men vissa dagar träffas vi faktiskt inte så mycket eftersom alla har olika träning och olika agendor. Förutom att vi samlas och äter ihop så lagar också varje dag en person middag för de andra. Ikväll är det t.ex. Jips tur att laga middag, sedan Adam, dagen efter Ciara osv. I och med det här får vi också prova olika traditionella maträtter från allas länder, något som jag tycker är väldigt kul eftersom jag har ett matintresse. Adam har t.ex. bjudit på Haggis, Jip har stylat med pannkakor, Ciara är en mästare på bakad potatis, Jonas har bjudit oss på något som jag inte ens ska försöka stava på men som inkluderade schweizisk ost. Jag bjöd på midsommar-mat och påskbord, svenska köttbullar och lussebullar och såklart svenskt godis.

Jag måste säga att själva idén med att bo i ett kollektiv är helt genialisk och kanske framförallt när man flyttar till en ny stad eller ett nytt land. Att direkt få nya vänner gjorde verkligen att flytten hit blev betydligt enklare för min del än vad jag hade hoppats på. I och med att vi umgås så stora delar av dagen så har det varit viktigt för oss att ha en familjerelation. Vi tycker ju som sagt inte lika i allt och det uppstår definitivt bråk och irritationer men fördelen med när man är en familj är att man tvingas acceptera att vi kanske tycker och tänker och beter oss olika i vissa situationer. Vi kan bråka och bli arga på varandra men sedan tvingas vi förlåta och gå vidare.

Om jag ska avslöja några av våra största problem vi har i huset så skulle det dock vara:
– Att få plats med alla skor. Vi har alla väldigt många skor och många av dem är dessutom väldigt leriga eftersom vi bor i regniga England…
-Att få plats med all mat i köket. Vi äter mycket och vårt kök är definitivt inte gjort för 5 hungiga storätande atleter.
-Att inte blanda ihop vems tvätt som är vems. Eftersom vi alla är sponsrade av New Balance så har vi alla likadana kläder och det kan definitivt bli svårt att separera vems sport-bh som är vems och vems tights som är vems…

Värre än så hade man definitivt kunnat ha det!

Vårt Julkort förra året 🙂


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mina Lärdomar och Tips om skador


Min skada kom som en chock för mig. Att dra hälsenan hade, precis som jag tidigare sagt, alltid varit min stora skräck. Men när det väl hände insåg jag att jag inte hade så mycket val än att finna mig i situationen. Jag bestämde mig för att gå in i den här skadan och skade-perioden med en positiv inställning. Jag bestämde mig så mycket att jag nästan såg fram emot allt det jag skulle lära mig om mig själv, både hur kroppen fungerar och förändras men även om mig själv som person och atlet.

 

En sak jag inte ville göra dock, och som jag faktiskt fortfarande inte har gjort, var att googla hälseneruptur. Jag lät min tränare, läkare, kirurg och sjukgymnaster sköta researchen om skadan. Samtidigt som jag inte själv letade efter ”lösningar” på nätet så var jag såklart med i diskussionen kring skadan, vad vi skulle prova, hur vi skulle gå vidare etc. Dessutom levde jag ju med skadan varje dag hela tiden och tro mig, man lär sig ganska mycket av det också bara man börjar reflektera, och det är just dessa lärdomar som jag tänkt försöka skriva om i det här blogginlägget. Som sagt är det här lärdomar eller små tips som jag tyckt varit bra för mig eller som jag lärt mig under resans gång eller som jag upplevt underlättat för mig. Vissa är specifika för hälsenor medan andra går att relatera till oavsett vilken skada man har eller kring andra saker i livet. Så, lets go!

 

  • Det första jag skulle vilja prata om är det här med att vara ledsen. Det är okej att vara ledsen. Tillåt dig själv att gråta och tycka att allt suger. Det är en del i processen och en väldigt naturlig del. Jag grät så mycket emellanåt och jag upplevde att de gångerna jag försökte att inte gråta eller vara ledsen så kom det ändå, men i en fördröjd reaktion kring något annat. Låt det komma och skäms inte för det känslor du känner.
  • Det är okej att vara arg och avundsjuk. Wow, vad jag har haft dåligt samvete över dessa känslor. Det faktum att jag varje dag umgicks och umgås med löpare 24/7 och att dessa löpare inte bara är mina teammates utan några av mina allra bästa vänner, min familj, gjorde att jag brottades mycket över lyckan över deras framgångar för deras skull i kombination med den avundsjuka och ilska, men framförallt skam över avundsjukan och ilskan, jag kände.
  • Detta leder mig in på hur viktigt det är att prata om sina känslor. Våga prata med de du har runt omkring dig. Så fort jag började öppna upp om mins känslor till mina vänner så möttes jag bara av kärlek och igenkänning från deras håll. Det gjorde att jag mådde så mycket bättre och de också visste bättre hur de skulle förhålla sig till mig och mina känslor. (Jag är väldigt dålig på att hålla inne mina känslor…Är jag ledsen så märks det. Är jag glad så märks det också.)
  • Vänner och familj är livet. Jag är så tacksam över hur fina vänner och familj jag har omkring mig och vilken fantastisk stöttning och support jag fått ifrån dem. Vare sig det varit att skjutsa mig till sjukhuset eller att ta mig och fika, hjälpa mig att duscha osv. Jag hade tur i att min familj och min pojkvän kunde komma och hälsa på mi och få mig att tänka på annat emellanåt. Det stöd jag fått av alla har verkligen betytt ALLT! Wow vad jag känt mig älskad!
  • Jag är också så ofantligt tacksam över det team jag haft omkring mig i form av läkare, sjukgymnaster, naprapater, kirurg, idrottspsykolog och såklart min tränare. Utan dem hade det här varit mycket jobbigare. Det är lätt att känna sig ensam och vilsen i vad man ska göra och hur nästa steg ser ut, så se till att ha ett tight team som kommunicerar med varandra runt omkring dig. Det tar en hel del press från dina axlar och det är skönt att ha någon mer med på sin resa.
  • Fira alla små segrar. Gör det bara! Jag tror stenhårt på att fira mer saker i livet.
  • Dokumentera din rehab och hur du utvecklas. Jag upplevde det väldigt lärorikt och bra att skriva ner mycket kring hur jag kände och hur jag utvecklades. Filmer och foton var också bra för att kunna titta tillbaka på och se hur långt jag hade kommit. När det handlar om att ta små små steg varje dag till att bli bättre, är det väldigt svårt att se hur man utvecklas. Speciellt när det handlar om saker som man är van att göra i sitt vardagliga liv. För min del handlade det t.ex. om mina övningar jag gjorde med mina gummiband som skulle hjälpa mig att få tillbaka rörligheten i foten. Några månader tidigare hade en rörelse som den jag kämpade med varje dag, varit hur lätt som helst.
  • När man drabbas av en skada (och i mitt fall dessutom går igenom en operation) jobbar kroppen på högvarv. Den gör allt den kan för att läka och reparera det som är trasigt och det går åt så mycket mer energi till detta än vad man tror. Jag trodde att jag skulle sova som en kratta i början eftersom jag inte bara slutade träna hårt utan dessutom skulle sova med ett gips och sen en stövel på benet. I början hjälpte nog all smärtstillande jag tog men jag sov så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Dessutom, i mitt fall, skulle jag även börja lära mig gå på kryckor, ett helt nytt sätt att röra sig på och något som var mycket jobbigare än jag kunnat föreställa mig. Kroppen måste vila för att kunna ta till sig den träning du gör och i början när man gör något för första gången (eller för första gången igen på länge) är allting mycket jobbigare än vad man är van vid. Våga vila för att utvecklas och komma till nästa steg.
  • Ät En annan sak som ändrades för mig var det här med hunger. Jag var så mycket mindre hungrig att jag fick påminna mig själv om att äta, något jag ALDRIG varit med om innan. Jag hade under hösten även en dialog med Emma som också bloggar här om mat och hon hjälpte mig att inse hur otroligt viktigt det var att trots att jag ”bara läkte min kropp” och inte rörde på mig på samma sätt som jag var van vid, behövde äta för att läka. Att min kropp genomgick en helt annan typ av förändring som kostade mycket energi.
  • Jag funderade innan jag skrev det här blogginlägget huruvida jag skulle ta med den här punkten då jag aldrig vill uppmuntra andra att ta kosttillskott. Eftersom jag varken är läkare eller har någon utbildning inom kost och hälsa vill jag bara lägga in en klausul här om att det jag skriver om är utifrån mina egna erfarenheter och jag rekommenderar alla att prata med läkare eller kostrådgivare om vad som är rätt för dem att äta men för min del gjorde jag några ändringar vad gäller min kost och tillskott. Förutom att äta bra mat så försökte jag även se till att äta rikligt med protein till varje måltid. De kosttillskott som jag la till specifikt för hälsenan var även kollagen och D-vitamin. D-vitamin är bl.a. bra för att motverka benskörhet, eftersom jag slutade springa helt. Kollagenet tog jag för att stärka hälsenan.
  • Jag skrev en träningsdagbok. Träningsdagboken var viktig för att jag skulle känna att jag hade koll på vad jag gjorde, men även så att jag fick se att jag utvecklades. Jag la, som jag tidigare nämnt, till en del som hette ”dagens highlight” vilket hjälpte mig att fokusera på den positiva utvecklingen.
  • Varje gång jag skulle gå vidare till nästa stora steg i min rehab så gick jag tillbaka och boostade mig med mina dagens highlight för att se hur långt jag kommit och inte fokusera på hur långt det var kvar.
  • En annan viktig sak för mig i min rehab var att få en vardag och en struktur. Jag gick upp på morgonen. Jag tränade på min armcykel. Jag skrev. Jag sov. Jag åt ordentligt. Jag gjorde saker som gjorde mig glad. Jag såg till att ta vara på kroppen så bra jag kunde. Mitt största mission var att läka så bra jag bara kunde och det var allt mitt liv handlade om. För att jag skulle göra det visste jag att jag även måste vara lycklig och den struktur jag byggde i min vardag hjälpte mig med det.

 

Detta är bara en liten del i allt jag har lärt mig från denna skada. Jag vet att det kan låta klyschigt men man lär sig verkligen mycket från att gå igenom något jobbigt. Trots det önskar jag ingen att gå igenom en sådan här allvarlig skada som jag gjort/gör. Jag hoppas med det sagt att någon därute som går igenom något tufft kanske kan få lite tips från det här inlägget. Jag kände mig många gånger ensam och rädd för att det aldrig skulle bli bra och jag vet hur det känns att tvivla på sig själv och sin situation. Våga prata med någon, en vän, en tränare, en familjemedlem, mig, eller skriv till dig själv.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in