Make over #krönika
Jag är inte fåfäng. Inte om mitt yttre. Mitt inre och kompositionen av det som är innanför skalet det bryr jag mig om.
Men just nu blir jag brutalt medveten om mitt ovårdade yttre. Jag kan inte göra så mycket åt min blåslagna vad men önskar att jag orkade göra något åt mina fnasiga ben, fula fötter och hemska naglar. Gå och fixa mitt hår, av vilket 5 cm rök all världens väg i helgen då jag bad min mamma klippa topparna.
Ja jag önskar ibland att jag såg lika välmående ut som jag är men så kastas jag ur dessa tankar och in i just det liv som gör att de fnasiga benen är starka och pigga, att huvudet under det trista håret är fyllt med driv och att fötterna rör sig snabbt.
Bästa Ingmarie som jag skulle kunna prata ett år med och inte bli klar, kom för ett möte.
Ett möte som Gofisen tog över och började intervjua Ingmarie. Med en karta i hand efterfrågade hon både adress och namn på båda föräldrarna. Det är ordning på den tjejen.
De senaste två dagarna har jag fått sätta ord på det sammelsurium av känslor och tankar jag har efter Tjejmarathon och det har satt igång ett maskineri i huvudet som drivs av massa småkuggar jag samlat på mig under det senaste året.
Börjar komma i mål på jobbet, fick hem sommarpresenten och tänker att jag ska ta mig tid att läsa skönlitteratur och inte bara facklitteratur och nyheter isommar. Eller ”sånt där ljug” som morfar i Tornedalen sa.
Går med sovande Lillan i vagnen i Vasastan och tänker att de borde vara lag på att alla lägenheter i de här fantastiska husen ska målas stockholmsvitt och att de tomma skolgårdarna borde kunna nyttjas bättre på sommaren. Vid Adolf Fredrik krasar gruset av sorgetyngda steg från ett begravningsfölje. Utanför passerar en höggravid kvinna följd av en mamma med ett spädbarn. Liv och död.
Tänker på kvadratmeterpriset här i betongens mecka och tänker på att det är så mycket billigare att köpa ett fint hus omfamnat av grönska långt ute på landet. Tänker att man brukar motivera prisskillnaden med att ”det är så långt till stan” och undrar vad det är man vill ha nära och långt ifrån egentligen. Undrar om det är ett paradigmskifte på gång någongång där vad det är långt till egentligen kanske ändras på.
Tänker att det är mycket som är upponer i den här världen men känner en viss trygghet i att det trots allt som hänt är mina fula fötter som är i backen och mitt virriga huvud med det tråkiga håret som är upp.
Och nu åker vi till Värmland.
