Mitt nätverk, mina sisters, min stora lycka

Vintern 2011-2012 lyssnade jag på Scott Jureks bok Eat and Run som ljudbok på mina långpass. Det är som man tar till sig saker på en annan nivå när man hör dem när man springer.

Jag skulle aldrig bli vegan ”på heltid” även om jag är det vissa dagar utan att tänka på det. Jag tror inte på det som kosthållning pga de brister på till exempel B12 och järn som lätt uppstår. Lätt uppstår skrev jag nu för de eventuella veganer som går igång på alla motorer. Många veganer tar tillskott för att täcka upp detta. Jag äter hellre lite kött då och då och fisk och lite ägg. Men mest äter vi faktiskt vegetariskt Det är det där med att klara av att äta utan att tillskriva sig en speciell diet, och inte skriva andra på näsan vad de ska äta. Svårt för många.

MEN! Det man kan väldigt skickligt kan göra är att inspirera och framhäva det man äter så kanske man får folk med sig.

Det här gör Scott Jurek helt fantastiskt bra i sin bok. Man vill äta mer vegetariskt. Man blir sugen på det. Det låter gott och hälsosamt- och det är det ju!

Vi har många hälsovinster på en mer vegansk kost och vill du ha en puff i den riktningen kan jag varmt rekommendera att lyssna på eller läsa boken.

Ett kort utdrag ur den hittar du här.

---

Igår var jag ute på min vanliga #morgontass. Den är inte träning på något sätt. Bara motion och så jag ”inte får spatt” som N säger. Däremot är det rehab för jag tassar fram och försöker andas bättre än vanligt.

Utöver det har jag yogat, andats, tränat styrka, andats osv osv. Och för varje gång jag kommer till David så är det mindre motstånd i låsningen i ryggen. Bäckenet som jag haft lite problem med i flera år, hör också ihop med ryggen. Allt hör ihop med den där förbaskade ryggen.

Det är svårt att göra allt perfekt i vardagen. Lyfta min 9-kilos guldklimp rätt hela tiden. Men jag gör verkligen så gott jag kan och det går ju framåt. Hurra!

Allt utan smärta är ok och sen några veckor så gör nästan inget ont förutom när jag böjer mig för mycket framåt och lyfter något utan att böja benen och/eller avlasta ryggen. Springa fort ställer krav på rotation och det klarar jag inte riktigt än. Däremot kan jag nu tassa i uppförsbacke vilket inte gick tidigare.

Nerver är svåra. Det är ju inte något trasigt någonstans som protesterar. Utan en låsning. Smärtan är lite speciell, det stramar ”bara” och väldigt lätt att ignorera när endorfinet pumpar.

Igårkväll åt jag en stor portion currygryta med kokosmjölk och N sa att jag nog inte skulle hinna morgontassa idag för han skulle iväg tidigt. Bäst sticka ut en sväng nu då tänkte jag, vilket är win-win för då kan han testa att natta bebisen utan snuttetutte.

Jag har märkt att ju plattare sko jag har desto mindre problem. Så på med mina Skora Fit som är som..en sockeplast! typ på foten. Allt känns igenom men sulan är lite ”bubblig”. De tvingar fram ett bra löpsteg och jag är van vid tunna skor så det går bra. Annars kan det vara lite tillvänjning för att undvika skador. Det var halt och slirigt men jag skulle ju inte springa fort. Däremot springa- kontra tassa fram. Tänkte testa vad som hände och hur det kändes.

Klockan var Rapport och snart läggdags och inte min favorittid att träna egentligen men det är något visst med att sticka iväg sådär i mörkret. Bubbla in sig. Jag använder ofta musik för att ”komma i stämning” om jag inte springer i naturen.

Jag började med att tassa försiktigt i 10 minuter som uppvärmning. Väldigt annorlunda mot att springa på morgonen då kroppen knappt är vaken.

Sen valde jag en hyfsat isfri gångväg och ökade lite i 10 minuter. Kändes bara så fantastiskt även om det var stelt i överkroppen. Gick 2 minuter. Vände och så 10 minuter tillbaka.

Avslutade med en egenpåhittad löpskoleövning och fem minuter sakta sakta jogg.

Kändes? Bra, stramade lite men absolut inte i närheten av hur det känts tidigare. Så hem direkt till yogamattan och idag tränar jag bara rörlighet och så blir det #morgontass imorgon igen. På lördag tänker jag testa att jogga lite längre, faktiskt en timme. Springa i högre fart väntar jag nu med tills nästa vecka igen.

Babysteps. Det är lätt att bli frustrerad. Men jag har fått sån enormt respekt för kroppen och den löpande kroppen nu, trots att jag verkligen hade det innan också. Så jag stressar inte. Jag har fortfarande BRR 100 miles som stort mål i år. Allt annat innan är ”bara på skoj” och får bli av om det känns ok.

Men gårdagens lilla löprunda var verkligen ett stort steg framåt. Det känns som allt mitt flås och kondition är borta men sinnet är mycket skarpare och motivationen through the roof. Nu är det bara att hålla i och hålla ihop.

Ett stort tack till David som verkligen möter mig där jag är både fysiskt och mentalt, säger rätt saker och peppar. Kan varmt rekommendera ett besök hos honom om du har någon känning någonstans!

---

Fler och fler studier görs på ulltralöpare och deras hälsa, prestation och själva företeelsen. Det saknas konkreta studier på vad som motiverar dem, men just en sån komplex kvalitativ studie med kanske lika många svar som deltagare är nog svår att göra. Man kan fråga de man träffar helt enkelt.

I New York Times läste jag nyss en artikel om en längre studie genomförd av Stanford och University of California på 1200 ultralöpare. ( De var 3000 från början men det var 1200 som kvalificerade till slut att vara med i resultatet). Kravet var att man skulle sprungit ett ultralopp eller göra det under studiens gång. 68% i studien var män och de vari åldrarna 18-81 år med en medianålder om 42 år.

Man tittade på skelett, hjärt-kärlhälsa, blodtryck, hud, lungor, mag-tarm, ögon, midjemått, lever och hur deras tävlingshistorik, skador och träningsupplägg såg ut.

Sen jämfördes den aggregerade datan med genomsnittlig data för jämnåriga mer stillasittande amerikaner men även ”vanliga motionärslöpare”. Det är ju inte så förvånande om en aktiv person, om än väldigt aktiv, har bättre hälsa än en genomsnittlig medborgare i ett land med skenande fetma.

Det hade varit intressantare att jämföra hälsan med de som springer upp till maratondistans snarare än den genomsnittliga jämnåriga amerikanen.

Ehuru var resultaten alltså föga förvånande att hälsan generellt var bra dock med en ökad förekomst av hudcancer. Detta tycker jag är viktigt att ta fasta på- springer  man mycket och länge utomhus bör man ta extra hand om att skydda sig mot solen!

Dessutom var allergier och astma ett vanligare problem bland ultralöpare.

Skadade var de också, mer än hälften hade varit skadade det senaste året men vanligast var skador hos de yngre löparna som gissningsvis kör lite för hårt och inte har samma rutin som äldre löpare.

Jag tolkar inte den här studien som att ultralöpare är hälsosammare än ”vanliga” löpare. Däremot att det inte tyder på att det är speciellt mycket större risk för vare sig skador eller ohälsa när man tränar ultralöpning.  Att röra på sig väldigt mycket och länge knäcker att sitta ned alltså :).

Här kan du läsa studien.

---

Alla är väl ute efter en ökad fettoxidation men ibland blir det lite knas med begreppen och med förväntad effekt av att träna med lågglykogena (låga kolhydratsnivåer i musklerna) nivåer i kroppen.

Kroppen alltså. Så smart. Men lite smartlat. Den förbättrar sig inte bara sådär för skojs skull på saker, som till exempel fettoxidation. Jo, i början. Att börja motionera/träna/röra på sig mer gör att fettoxidationen ökar. Men sen krävs lite mer finlir för att förbättra kroppens förmåga att använda mer andel fett som energi under träning och tävling.

Dessutom är det så att om man snålar in på kolhydraterna och tränar lågglykogent så resonerar kroppen gärna som så att då kan vi minska på förmågan att bränna kolhydrater. Grovt förenklat. Och där och då tappar vi rbränsle och bränsleslang till högsta växeln. Den växel som om vi kör på den så får vi bra effekt både på syreupptag men även på det neuromuskulära som behöver förbättras när vi springer snabbt och allt ska hända fort.

Vi sumpar alltså möjligheten att köra kroppen på alla växlar. Vi kanske inte springer så fort och hårt som vi skulle kunna om vi hade rätt bränsle och därmed kan vi tappa förmågan att förbättra prestationen och vårt ”fettmax”, alltså den hastighet/intensitet där vi bäst bränner fett blir också lite lägre eftersom hela skalan blir mindre. Igen, grovt förenklat.

Noteras ska att dessa studier är gjorda på sk ”blandkostare” som gått över till högfett över en relativt kort period. Få om inga studier är gjorda på högfettskostare som ätit så länge. Tills nu då- med The faster study som jag väntar på resultatet på. Här ser man redan nu helt andra siffror med fettoxidation på nivåer som kommer få sportdrycksföretag att gråta men hur många av oss lever så i en ”normal” vardag?

Men att äta rätt makronutrient vid rätt tillfälle kan alltså göra stor skillnad för dig som satsar på din träning i allmänhet och uthållighet och fart i synnnerhet.

Det här pratar jag om i min föreläsning Träning, kost och återhämtning för prestation och hälsa. Den får man ta del av om man kommer på vårt grymma #vavavoom-event på Högbo i april. Vill man boka mig att hålla den så går det också bra. Kontakta mig isåfall på mail ovan!

Black River Run 2013, ett lopp jag sprang med riktigt bra fettmaskineri!

---

När jag jobbade som revisor på PwC och började arbeta med vår löparsatsning så umgicks jag mycket med en kollega som heter Aimee. Hon är från Nya Zealand, ett av världens mest fantastiska länder för övrigt, och nu bor hon där igen.

Hon är utbildad Raw Food Chef i USA och har nu startat en väldigt fin rawfoodhemsida som heter Hope and Organic. Här hittar du väldigt fina recept, ja fina för bilderna är så fina! Jag kan lova, eftersom jag känner Aimee, att de är skapade med mycket omtanke och kärlek och är väl genomtänkta.

---