När endorfinerna skenar


…så kan det gå lite för fort. Alltså 6 km i 5:20 är på intet sätt för fort men jag är ju ett vrak efter det här famösa snögloppet om 50 miles förra helgen.
Men kroppen bara spritter av löpglädje och livseufori just nu så det är svårt att stå emot.
Jag gjorde en apostlahästig snabb sightseeing av Lund. Hittade en fin alle:

20120420-205419.jpg
… och en massa andra gator och swosch förbi Skånes och Göteborgs nation. Det var mycket swosch, yeeha och WOPPA under de 31 minuter jag var ute.
Under den här vilda westernrundan hann jag tänka lite trots alla ljudeffekter.
Jag är så otroligt fantastiskt förskonad från skador. En nerv i kläm är inte mycket att bråka om när det inte beror på något allvarligt.
Men jag har dragit en muskel i ljumsken och vänster knäskål ömmar lite. Jag är livrädd för att skada mig och så otroligt laddad för att jobba mot mitt, i perspektiv, galna marathonmål. Så jag styrde stegen mot hotellets gym för att lägga lite energi på att prehaba och rehaba. Det såg ut såhär:

20120420-210446.jpg
och såhär:

20120420-210524.jpg
Rygg. Bål. Axlar. Djup stretch för sätesmuskulaturen, den som kallas pigeonstretch. Vänster är verkligen stel.
Såhär glad var jag iallafall efter att ha tränat och haft en toppendag:

20120420-210948.jpg

20120420-211143.jpg
Som ett 80-talsdisco.

Att bo på hotell betyder BBC News och en egen fredagskväll 6 dagar innan PwC Fun and Charity Run och 2 månader innan Tjejmarathon betyder jobb! Imorgon är det upp i ottan och ut till Skryllegården för att sätta upp tält och heja på våra 25 löpare och 475 anmälda totalt! Fattar ni hur roligt jag har? Sov gott!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mantran


Jag är en svamp vad gäller mantran och sk affirmationer..
När man var liten hade man en snuttefilt eller gosedjur att ta till om det var tufft.

Nu tar jag till mantran. Jag har inte kommit på något själv direkt men lånar från alla möjliga håll.

Just nu, när bussen är sen så tänker jag på ett som jag blev påmind om när jag läste Andreas Falks inlägg om TEC från sidan av.

Om jag kan påverka det så lägger jag energi på det.

Att bussen är sen kan jag inte göra ett jota åt. Men jag kan passa på att blogga och läsa nyheter.

Att TEC-banan såg ut såhär:

20120419-080553.jpg
Foto: Annelie Ståhl

.. Det gick inte heller att göra något åt. Men det gick att ta det lugnt och skratta åt det.

Den här veckan är minst sagt överbelamrad. Det är mycket ” måsten” i revisionsbranschen. Måste vara klart då och då. De saknar oftast verklighetsförankring men likväl är det inte roligt att låta folk vänta och stöka till andra människors agendor.

Men jag vägrar bli stressad av att ett dokument ska flyttas från À till B med en underskrift. Inte då sagt att jag inte försöker göra det i tid, men det får finnas en gräns för hur stressigt det får bli när det inte handlar om liv och död.

Mitt viktigaste mantra är iallafall det jag tar till när det dyker upp problem, när folk är dumma och missunsamma. När jag tappar styrfart:

Hinder är det där du ser när du tittar bort från dina mål.

Och apropå mål så kan jag idag efter gårdagens hamburgerdekadens med ro återgå till att äta dyra frön som fastnar i tänderna.

Återhämtningsjogg?


Hahahahahahaaaaaaa. Jag är så stel. Öm. Trött. Det gör ont i nerven. I knäet. Och så fort jag stannade efter vårt modifierade träningspass som lades upp för att passa fotografering så slog hungern från hell till.
Måste. Ha. Hamburgare.

20120418-183331.jpg

Har inte varit så hungrig sen TEC men nu slog det till nå det grövsta. Allt ska vara så nyttigt och rent o man ska fota fina skålar med dyra bär och frön som fastnar i käften. Äta en liten tallrik med holistiskt bladibla och vara mätt på det och det känns så underbart befriande att klämma en riktigt god 200-grammare fast utan gurka o sen rapa som en hel hejarklack efteråt.
Vi fick iallafall ett fint träningspass i Vasaparken och jag hoppas bilderna blev bra till vår interna tidning. De gör ett hälsonummer och hjälten ska också vara med i ett reportage om sin återhämtning efter transplantationen. Snart 8 månader!

20120418-184408.jpg

Not your average yogi.

Airbourne


Jag får lite hicka ibland. När jag tittar på agendan. På kalendern. På allt som står på mina post-itlappar. Det ramlar in kanske 4 mail på fem minuter på jobbet. Ett handlar om revision, ett om Lidingö Challenge. Ett om Lidingöloppet on Tour. Ett om Tjejmarathon. Jag växlar mellan revision, redovisning, deklaration, förbereda resan till Lund, svara på frågor om LL on Tour, gör ett funktionärschema till PwC Charity and Fun Run och istället för lunchrast och fika så pysslar jag med Tjejmarathon. I love it! Men det är helt galet!

Mitt tempo är högt. När jag går. När jag pratar. Det är bara när jag springer det inte går så fort men det ska det bli ändring på !

Jag brinner för precis allt jag gör. Det jag inte brinner för, tvekar jag inte en sekund att försöka sluta med. Jag är inte lat. Men det finns arbete jag gillar, och arbete jag inte gillar. Livet är för kort och jag tror vi alla levererar och gör godast i världen när vi gör det vi trivs med. Vad det är, vet kanske inte alla. Magkänslan är inte alltid tillgänglig och ibland får man ta ett jobb som kanske inte får ögonen att lysa men genererar kosing så man kan ha lite fritid då man kan hänge sig åt det som får hjärtat att pumpa lite extra.

Jag har sett till att jag gör det jag älskar när jag jobbar och när jag är ledig. Jag kan inte minnas när jag sist hade tråkigt eller inte visste vad jag skulle göra. Det finns tusen projekt jag inte ens hinner med.

Vill ni ha ett? Jo- tänk på alla föräldrar som bor på Astrid Lindgrens sjukhus för deras barn ligger där, svårt sjuka. Vet ni hur nära det är till Hagaparken? Tänk om man satte upp en lapp ” Vi rör på oss tillsammans ute i friska luften 1 timme varje lunch. Ses i huvudentren. ” Och så gör några eldsjälar ett schema och tar sig dit varje lunch och ger de här föräldrarna en endorfinkick som de så väl behöver. Tar dem med ut på en runda med uppvärmning, lite gång och jogg och styrkeövningar och stretch. Sen tillbaks. Röra på sig är det sista de tänker på när deras barn är svårt sjuka, men en stund ute i friska luften kan göra mycket.

Jag hinner inte allt jag vill. Långt ifrån. Jag är i workingmode för det mesta. Ges en ledig stund så försöker jag prestera något. Lära något. Det är såhär jag vill ha det. Jag har inga problem att ligga raklång och titta på dumtv men varför? Jag sover 8 timmar per natt. Vaknar utvilad (nåja för det mesta!) och den vakna tiden, då jag inte är med min dotter då vill jag göra roliga saker. Och det gör jag.

Jag är faktiskt inte stressad. Lite trött ibland när precis allt händer samtidigt. Jag vet precis var fokus ligger. Jag har aldrig hämtat Ebba efter 4 på dagis en enda dag. Jag har aldrig skrikit på henne på morgonen för att vi har bråttom. Varför ska jag göra det? Men för att ha den här lugna tiden med henne så måste det gå undan på andra fronter. Så ser det ut som att jag har bråttom- så är det för att jag tar allt så väldigt lugnt när jag är med henne. Capiche?

Jag vet inte vad det var i snöleran på TEC men sen dess är jag precis hur lycklig som helst. Ingen dipp. Bara en känsla av kraft. Energi. Styrka. Envishet som kom till sin rätt. Glädje och stolthet över mina otroliga vänner, nya som gamla. Kär i löpningen, kär i livet.

Fötterna på jorden säger man. Stå stadigt. Nja. Jag vet inte. Jag är löpare. Nyckeln i den identiteten för mig är att det finns ett svävande moment i min rörelse. Jag är airbourne när jag är som bäst. Om du springer en timme så spenderar du flera minuter av den i luften. Sug på den.

Ikväll är det gemensam träning på jobbet. Vad blir vi? Kanske en 50 pers som tillsammans med Running Sweden tränar oss glada tillsammans!

Jag ska ”återhämtningsjogga”. Och jag vet att kroppen fortfarande pysslar ihop sig själv efter min sneda 8-milslöpning i helgen. Men skallen är klar. Jag skuttar fram. Jag längtar efter att springa. Jag längtar efter att lägga till komponenten igen som gör att mitt liv är precis så som jag vill att det ska vara – airbourne.

;

20120418-154023.jpg

Feet up!

En idol har blivit en stjärna


Helvete vad jag är trött på död. På cancer. På att unga, fantastiska människor i min omgivning slits ifrån livet när de lever som mest.

Jenny Olsson var en riktigt duktig längdskidåkare, tävlandes för Åsarna. Efter bröstcancerbeskedet 2006 slutade hon- men inte direkt att träna!

När jag bodde i Östersund tränade jag några gånger med skidalpinisterna via min kompis Henrik. Då träffade jag Jenny. Jag glömmer aldrig när vi körde backintervaller och jag försökte hålla rygg på Jenny. Hon bara åt upp backen.

Trevlig var hon också och jag brukade smita in på Naturkompaniet där hon jobbade och prata lite på lunchen.

En dag när jag var i vecka 8 och smög in på H&M för att se hur det var med mammakläder så tog vi nästan tag i samma par jeans. Båda garvade- det går inte att vara anonym i Östersund! Vi insåg att vi var i samma vecka och jag tyckte det hade varit kalas att vara mammaledig med en sån tuffing men jag flyttade ju ned till Stockholm. Våra barn föddes med 4 dagars mellanrum.

Jennys aggressiva cancer kom tillbaka efter att sonen Vidar föddes. I söndags förlorade hon kampen.

Jenny- tack för den soliga, kloka, duktiga, tuffa tjej du var. Jag kände dig inte så bra så kan bara föreställa mig hur mycket du inspirerade andra när du gjorde sånt intryck på mig. Dina tips lade grunden för mycket av min träning inför Axa Fjällmarathon. När jag nattade Ebba idag så kunde jag bara tänka på din familj och din lilla pojke. Så fruktansvärt orättvist. Böner är en del av min vardag nuförtiden och jag ska tänka på din familj.

Vad göra? Jo, leva lite mer. Gnälla lite mindre. Uppskatta lite mer. Våga det där du drömmer om.
Jag tycker det är så otroligt uppenbart att livet inte går att ta för givet. Ens för en dag.

Fina Jenny.

20120417-200332.jpg

Bild:zport.se

Löpning i Lund?!


På fredag ska jag flyga till Malmö för att hälsa på på kontoret där och sen ta mig vidare till Lund där jag ska hjälpa till på Lidingöloppet aka Skrylleloppet för PwC’s räkning.
Det ska bli jätteroligt!

Jag har aldrig varit i Lund och inte i Skåne. På fredagskvällen tänkte jag ta mig ut på en runda i Lund. Benrunda, inte barrunda alltså.

Har du tips på var jag ska springa?

20120417-151434.jpg

Mot dagis!