Jag får lite hicka ibland. När jag tittar på agendan. På kalendern. På allt som står på mina post-itlappar. Det ramlar in kanske 4 mail på fem minuter på jobbet. Ett handlar om revision, ett om Lidingö Challenge. Ett om Lidingöloppet on Tour. Ett om Tjejmarathon. Jag växlar mellan revision, redovisning, deklaration, förbereda resan till Lund, svara på frågor om LL on Tour, gör ett funktionärschema till PwC Charity and Fun Run och istället för lunchrast och fika så pysslar jag med Tjejmarathon. I love it! Men det är helt galet!
Mitt tempo är högt. När jag går. När jag pratar. Det är bara när jag springer det inte går så fort men det ska det bli ändring på !
Jag brinner för precis allt jag gör. Det jag inte brinner för, tvekar jag inte en sekund att försöka sluta med. Jag är inte lat. Men det finns arbete jag gillar, och arbete jag inte gillar. Livet är för kort och jag tror vi alla levererar och gör godast i världen när vi gör det vi trivs med. Vad det är, vet kanske inte alla. Magkänslan är inte alltid tillgänglig och ibland får man ta ett jobb som kanske inte får ögonen att lysa men genererar kosing så man kan ha lite fritid då man kan hänge sig åt det som får hjärtat att pumpa lite extra.
Jag har sett till att jag gör det jag älskar när jag jobbar och när jag är ledig. Jag kan inte minnas när jag sist hade tråkigt eller inte visste vad jag skulle göra. Det finns tusen projekt jag inte ens hinner med.
Vill ni ha ett? Jo- tänk på alla föräldrar som bor på Astrid Lindgrens sjukhus för deras barn ligger där, svårt sjuka. Vet ni hur nära det är till Hagaparken? Tänk om man satte upp en lapp ” Vi rör på oss tillsammans ute i friska luften 1 timme varje lunch. Ses i huvudentren. ” Och så gör några eldsjälar ett schema och tar sig dit varje lunch och ger de här föräldrarna en endorfinkick som de så väl behöver. Tar dem med ut på en runda med uppvärmning, lite gång och jogg och styrkeövningar och stretch. Sen tillbaks. Röra på sig är det sista de tänker på när deras barn är svårt sjuka, men en stund ute i friska luften kan göra mycket.
Jag hinner inte allt jag vill. Långt ifrån. Jag är i workingmode för det mesta. Ges en ledig stund så försöker jag prestera något. Lära något. Det är såhär jag vill ha det. Jag har inga problem att ligga raklång och titta på dumtv men varför? Jag sover 8 timmar per natt. Vaknar utvilad (nåja för det mesta!) och den vakna tiden, då jag inte är med min dotter då vill jag göra roliga saker. Och det gör jag.
Jag är faktiskt inte stressad. Lite trött ibland när precis allt händer samtidigt. Jag vet precis var fokus ligger. Jag har aldrig hämtat Ebba efter 4 på dagis en enda dag. Jag har aldrig skrikit på henne på morgonen för att vi har bråttom. Varför ska jag göra det? Men för att ha den här lugna tiden med henne så måste det gå undan på andra fronter. Så ser det ut som att jag har bråttom- så är det för att jag tar allt så väldigt lugnt när jag är med henne. Capiche?
Jag vet inte vad det var i snöleran på TEC men sen dess är jag precis hur lycklig som helst. Ingen dipp. Bara en känsla av kraft. Energi. Styrka. Envishet som kom till sin rätt. Glädje och stolthet över mina otroliga vänner, nya som gamla. Kär i löpningen, kär i livet.
Fötterna på jorden säger man. Stå stadigt. Nja. Jag vet inte. Jag är löpare. Nyckeln i den identiteten för mig är att det finns ett svävande moment i min rörelse. Jag är airbourne när jag är som bäst. Om du springer en timme så spenderar du flera minuter av den i luften. Sug på den.
Ikväll är det gemensam träning på jobbet. Vad blir vi? Kanske en 50 pers som tillsammans med Running Sweden tränar oss glada tillsammans!
Jag ska ”återhämtningsjogga”. Och jag vet att kroppen fortfarande pysslar ihop sig själv efter min sneda 8-milslöpning i helgen. Men skallen är klar. Jag skuttar fram. Jag längtar efter att springa. Jag längtar efter att lägga till komponenten igen som gör att mitt liv är precis så som jag vill att det ska vara – airbourne.
;
Feet up!
