Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr
Det är inte helt lätt att vara spontan vad gäller ett flerdagsäventyr som förälder. Jag vill inte gärna åka från mina barn någon längre period, framförallt inte på sommaren och framförallt inte när jag och mannen har semester tillsammans.
Men så öppnade det sig en lucka. Jag fick loss 5 dygn. Självklart var det fjällen som gällde. Från förra årets äventyr på Kungsleden hade jag med mig att jag ville göra något där det kanske var lite mindre folk. Och kroppen tillät ju att jag sprang nu så det ville jag gärna testa. I min bok där jag skriver upp sånt jag drömmer om att göra stod det ”Padjelantaleden”.
Googlade. Blev mer sugen. Såg att den var 14 mil, 14,5 stod det på sina håll. Kollade logistiken. Hade fem dygn där två skulle gå åt till resa och tre skulle kunna läggas på vandring. Det är långt att åka till norrnorra Sverige! Leden är 14 mil cirka. Nu gällde det att få ihop det med tåg, bussar och apostlahästakraft!
Det här var en resa som rörde om långt inne i själen och hjärtat på mig. Naturen jag fick uppleva, de långa dagarna i löparskorna i lugnt tempo. Att vara ensam men känna sig så totalt omsluten av naturen- det är svårt att sätta ord på det utan att det låter tokflummigt. Men, herreminje. Wow alltså. När kan jag komma tillbaka? Kände jag redan första stegen på leden.
Resan
Padjelantaleden går mellan Ritsem och Kvikkjokk men på båda ställena är det vatten så från Ritsem kan man ta båt över till Änonjalme och vid Kvikkjokk kan man få båtskjuts från det som kallas ”Bobäcken”. Det finns turlistor och det är hittills STF som sköter trafiken.
Jag skulle köra leden från norr till söder och tog så nattåg från Stockholm till Gällivare. Därifrån går buss till Ritsem och så får man vänta på båten men det finns en STF Station så man kan roa sig. Resan med bussen är också otroligt vacker. Nattåget klev jag på, med lite förseningar, kl 19.30 cirka och var framme i Gällivare cirka åtta på morgonen. Bussen tog några timmar men utsikten- wow!
Resan hem var med buss från Kvikkjokk till metropolen Murjek, en resa med flera bra depåstopp på några timmar. I Murjek finns att göra om man gillar att knata runt och titta men har man just gjort det i många mil kanske man hellre vill ha lite fika. Det fanns icke och jag hoppade på ett tidigare tåg till Boden och väntade in tåget där istället. Dessutom hann jag då in på hotell Bodensia och använda deras spa till att ta en skön dusch, basta och köpa på mig lite proviant i det fall SJ skulle vara sena nästa dag (och de var de med flera timmar så yay för det).
Leden
Padjelantaleden ligger liksom ”bakom” Sarek. Den är förvånansvärt lättgången. Det är inte sådär stenigt som det blir på Kungsleden där så många fötter trampar. Välmarkerad och fint omhändertagen. Framförallt norra delen är lätt att gå, sen är det mer sten och ”bröt” söderut. Och mer mygg. Stugor ligger med 8- 19 km mellanrum och det är både STF och BDT (samisk förening med hemsidan padjelanta.com) som driver dem. De är väl omhändertagna, det finns mat att köpa på alla ställen men varierat utbud. Men det viktigaste: Det är så otroligt vackert. Det var så vackert så jag baxnade. Jag var så hänförd så tårarna rann flera gånger. Dessutom så lugnt- jag stack iväg tidigt för det var riktigt varma soliga dagar där i månadskiftet juli-augusti och kunde vara igång i timmar innan jag mötte någon.
Upplägget- många mil, få dagar
Det hade helt klart varit helt underbart att ha haft en vecka minst för att hinna göra avstickare, stanna längre och bara dumglo på de vackra vyerna men nu hade inte jag det. Och jag njöt massor under mina långa dagar.
Båten var en halvtimme sen så jag startade från Änonjalme cirka kl 16.00 måndag eftermiddag. Solen sken och jag hade haft sällskap av tre riktigt goa grabbar från Västerås – Mattias, Ivan och Magnus- TACK för alla skratt och kul snack på resan upp! Vi hittade varandra för att de alla tre kom knatande till bistron på tåget i Altra- precis som jag. Det är verkligen fjällöpardojan det. De skulle också springa leden men med en lite annan etappindelning och sedan vidare. Jag var betydligt mer morgonpigg så kom ikapp dem dag två på morgonen, vid lunch och sen på eftermiddagen men sen låg de för långt före mig. Men det var lite kul grej att speja mot nästa stuga och se de tre profilerna utanför, snacka lite men göra sin egen grej.
Men dag 1 alltså: Änonjalme till Gisuris via Akkastugan var 16 kilometer toknjutning. Jag var superpigg, solen sken, det var så vackert in mot Sarek så jag baxnade. Tog det lugnt, tassade lite men hade bestämt att ta det lugnt eftersom packningen var som tyngst nu (7,5 kilo ungefär). Hinna vänja sig och känna att mina diskar pallade med.
Kom fram vid 18.30, blaskade av mig i en iskall bäck, tvättade ur kläderna med vatten. Åt risnudlar med tapenad och lite choklad. Isäng klockan 21 i mid sidensovpåse i en skön säng och sov som en stock efter att jag pga platsbrist på tåget fått sitta på vägen upp.
Dag 2: Gisuris – Staluloukta 49 km

Jag vaknade vid 05.30, kokade kaffe och hällde hett vatten över en stor portion granolamusli med blåbär. Packade iordning så tyst jag kunde men flera var vakna. Solen sken, vindstilla. Skulle bli en fin och varm dag. Tassade iväg strax innan klockan sju med frukosten med- jag har svårt att äta tidigt på morgonen, måste jaga maten först ?. Det var en helt magisk morgon. Jag vände mig om flera gånger för att titta mot Akkamassivet. Helt stilla, men fågellivet var igång. Mötte ingen på många timmar och bara gick/tassade fram i min egen värld. Så saligt lycklig. Packningen satt bra. Satte mig på en sten och åt min stora portion musli förstärkt med lite nötter. Tog några kapslar BCAA (”småprotein” som musklerna gillar). Drack friskt fjällvatten. Njöt så det bara sjön om det.
Vid 11 hade jag redan grinat en gång av hänförelse- sjön Virijaure är en av Sveriges djupaste och ligger på cirka 580 meter över havet. Den utsikten, att vara ute och röra på sig, hel och oskadad efter en så lång och dryg rehab- wow alltså. Jag ryser nu när jag tänker på det.
Kom till nästa stuga och döm om min förvåning när de tre gräbsen inte tagit sig iväg än. Jag fick kaffe och hakade på dem en halvtimme- timme ungefär men sen var det för mycket spring på dem. De hade också hälften av min packning då de inte bar mat och jag ville göra min grej i min takt. Släppte iväg dem och kom ifatt vid Arosloukta, en stuga där jag köpte renkött och pausade för en oglamorös men perfekt lunch för min mage: Bröd utan något på, nötter och russin.
Nu stod solen högt, det var varmt och jag hade 13 kilometer kvar till Staluloukta. Det gick så lätt! Gick och tassade bara där jag kände för det. Följde naturen och underlaget som det dikterade takt och sätt att röra sig.
Vid 16-tiden var jag framme i Staluloukta som är en ganska stor stuga och dit många flyger in med helikopter. Här finns Parfas Kiosk med stort utbud. Jag köpte en rökt fjällröding, hittade en sängplats i ett rum med tre supertrevliga tjejer från Uppsala. Gick ned till Virijauhre och tänkte att- jag badar! Det var inte så kallt som jag trodde och det var så mäktigt att stå där i vattnet och låta det kyla ned benen. Tvättade mig och kläderna med min lilla ekologiska tvål. Stretchade lite. Njöt och njöt. Lagade middag med dubbel portion äggnudlar och den rökta rödingen till. Lite choklad, lite korsord, lite samtal med andra. Enkelt och härligt! Kroppen kändes lite stel i låren men i övrigt mest masserad av den varierande terrängen jag rört mig i.
Isäng vid 22 för jag skulle upp tidigt igen. Sov som en stock igen.
Dag 3 Staluloukta- Sammarlappa 45 km Kall, klar och solig morgon. De här soliga varma dagarna bara radade upp sig. Knatade iväg men nu var det myggigt! En passage på några kilometer med mycket buskage och mygg. Bara att tugga på! Efter ett tag kom jag upp till en bro, över Ballavrjåhkå med magisk utsikt. Tog fram min ”musligröt” i ziplockpåse och åt den och småfnissade åt hur lyxigt det kändes i sin enkelhet. Mer kalfjäll, mindre mygg, mer magi! Hade en riktigt fin morgon med en paus i stugan i Douttar där man kan betala 60 kr för att använda en dagstuga. Jag kokade bara vatten till kaffe innan jag tassade vidare. Passerade fler stugor men behövde inte köpa något- hade den energi och mat jag behövde i packningen. Kanske att man hade velat ha mer riktig mat om det varit svalare och vandrat mer men jag var bara sugen på lätta grejer så bröd, nötter, russin räckte gott för mig. Men inte i små mängder direkt. Mot eftermiddagen kom jag ned i Tarradalen och nu blev det mer mygg, mer växtlighet, mer brötig stig. Saknade att vara uppe på högfjäll och fick jobba lite mentalt för att njuta och inte sura över stenar och rötter. Men så stämde jag av på kartan och såg att… det var inte långt till Sammarlappa nu. Två dygn och 11 mil i benen var jag helt förvånad över hur pigg jag var. Var lite orolig för sängplats i Sammarlappa med bara 16 bäddar men det var bara jag och två äldre danska par på plats så fick ett eget rum med 8 bäddar och 1 miljon mygg. Badade i det breda vattendraget, sköljde upp kläderna igen. Kollade över fötter- inte en tillstymmelse till blåsor någonstans. Mådde finfint men var väldigt hungrig. Unnade mig en tomatsås och en burk inlagd frukt från ”butiken”.
De tre tidigare etapperna hade jag ingen tid att passa men nu var det enligt utsago ganska brötig terräng stora delar av 3,3 mil till Bobäcken där båten skulle gå 13.30. Hur mycket kräm hade jag kvar i benen? Hur tidigt skulle jag behöva starta? Eftersom NJUTNING var fokus för den här resan bestämde jag mig för att börja riktigt tidigt så jag skulle ha nästan 7 timmar på mig dit. Med potentiellt trötta ben, stenar och rötter är det stor risk att ramla och min rygg reagerar otroligt starkt om den tror jag ska slå mig- inte bra om jag skulle få ryggskott därute…
Lade mig tidigt efter att ha slagit ihjäl ALLA mygg i rummet. Istället för att läsa bok lite sådär..

Dag 4 Sammarlappa till Bobäcken
Klev upp 05.30 och gjorde samma rutin som innan: Kokade vatten, drack två koppar kaffe. Lät musligröten svälla i hett vatten, ned i ziplockpåse och iväg. Tog BCAA också, cirka 10 per dag blev det. Strax efter klockan 06 tassade jag iväg med lite mer fokus än tidigare.
Men nu blev jag osäker. Det var en skylt mot en stig men inga orangea markeringar. Fortsatte en stund men inga markeringar. Visste det skulle komma en bro efter cirka 1 km. Såg ingen. Beslöt att vända och dubbelkolla. Men såg ingen annan stig och enligt kartan och alla tecken så var jag på väg åt rätt håll så fortsatte. Och så kom bron och jag såg en markering- PHU! Inte läge hamna fel. I övrigt helt omöjligt springa fel på denna led.
Gick, tassade omvartannat. Tog kaffepaus i Tarrekaisestugan med stugvärden och en gäst. Så lugnt och efter avstämning med stugvärden om ettaperna framför mig förstod jag att jag hade goooott om tid.
Knatade vidare i den varierade terrängen. Ömsom lättgånget/sprunget. Ömsom stenigt och brötigt.
Kom fram till Njunjesstugan klockan 10. Inte en själ här. Stugvärden var ute. Solen sken och vinden hade börjat blåsa litegrann. Lade mig i ljungen och bara njöt litegrann innan jag tassade vidare. Nu gassade solen igen och jag hade bara 13 kilometer kvar ungefär.
Nu var det skog och låglandsterräng. Som hemma tänkte jag och blev lite uttråkad när utsikten försvann. Knatade på och bara reflekterade över vilken otrolig resa det varit. 14 mil på under tre dygn och visst var jag lite seg men det var sådär skönt seg som man är när man varit ute jättemycket.
Vid Bobäcken var det fler som skulle med båten- blev bjuden på finkaffe (kokkaffe) och hade trevligt sällskap på väg till Kvikkjokk. Gick i vattendraget och lät benen kylas Gick igenom kroppen- inte en blåsa, inget skav, inte ont. Alla tånaglar intakta.
På STF-stationen i Kvikkjokk försökte jag trycka i mig mat eftersom jag visste att det kunde bli brist på det sen. Det var inte så lätt- mest sugen på isglass. Vägde ryggan, nu 5 kilo. Ätit 2 kg mat. Rimligt med en energiåtgång som den jag haft samt legat på runt 4000 kcal per dag.

Mina Altra Timp och fjällglim. Suveräna nolldropskor med bra sula, torkar fort när de blir blöta och den breda tåboxen låter fötterna göra sin sak.
En skön bussresa med tid att reflektera och höra av sig på sociala medier. Som sagt, dusch i Boden och sen sov jag faktiskt som en sten på nattåget och vaknade upp betydligt mer norrut än jag önskat pga nattens tågproblem…. men det är en annan story.
I Änonjalme hjälpte vi lossa ryggsäckar från båten för alla vandrare. Jag förfasades över hur tungt många bar. Visst behöver man grejer i fjällen men att bära för tungt förtar mycket av njutningen. Jag bär lätt men saknar ingenting. Har lovat återkomma med packlista och vad jag åt men jag vill avsluta med att verkligen slå ett slag för Padjelantaleden i löparskor. Otroligt maffigt vacker. Ta hand om dig, andra och naturen och utonjut på dig!