Spring på känsla

Jag är inne på slutspurten på mitt längsta lopp hittills, ett 40 veckor långt lopp i form av en graviditet. Ett kuperat ultralopp där man inte har en susning om vad som väntar för varje ny kilometer. Den första tiden var ganska vanlig och jag kunde träna som innan, jag kände mig till och med starkare än vanligt och rev av några riktigt snabba testlopp på löpband i vintras. Sprang milen på 35:07 och njöt av långpass och intervaller.

Sen tog det tvärstopp efter 18 veckor och jag fick lära mig vad foglossning var. Inte ett löpsteg på flera veckor och med en smärta vissa dagar som gjorde att jag knappt kunde gå. Som tur var blev jag kompis med crosstrainern och kunde i alla fall på svettas lite. Sen släppte det och jag kunde börja springa lite igen efter drygt sex månader. Det var en sådan lättnad och frihet. Jag sprang Göteborgsvarvet och fick både förvånade, peppande och smått chockade blickar längs banan och gick i mål på 1h och 40 min på de 21 kalorimetrarna.

Därefter har magen vuxit och de stirrande blickarna jag får på mina löpturer har inte minskat. Jag springer på men det är betydligt kortare och lugnare rundor nu när jag skumpar runt i nionde månaden med min kula. Det jag vill poängtera är att det är varken rätt eller fel att springa som gravid, det är så mycket som spelar in och det enda rätta är att lyssna på kroppen. Att röra sig är bra, att göra sådan som gör dig glad, pigg och välmående är bra. För mig råkar löpningen vara just det, så jag springer.

Nu återstår bara att ta sig över mållinjen innan startskottet på ett helt nytt kapitel börjar med en ny löparkompis att dela alla äventyr med.

---

I lördags sprang jag precis som många andra Göteborgsvarvet, en halvmara som för mig bara är ett stort löparkalas. Alltid go stämning och bra publik. Jag hade tidigt i min graviditet en bild av att jag skulle få lufsa runt på varvet även i år fast med helt andra förutsättningar än vad jag är vand vid. Jag tror min bästa tid på loppet är ca 1:19:20 och bästa placering är 4a i SM-klassen. I år låg min anmälan kvar från förra året och ganska opassande stod det ”startgrupp: elit” så jag fick ställa mig i startled 4 efter att ha mejlat med arrangörerna.

Det var dock inte självklart att jag skulle springa då jag haft rejäla problem med foglossning (smärta i ländryggen) mellan vecka 17 och 28. Alltså drygt tio veckor helt utan löpning och vissa dagar med så stora besvär att jag knappt kunnat gå. Då var jag inte särskilt förtjust i att vara gravid. Men så plötsligt vände det för någon vecka sedan och jag kunde börja jogga igen.

Jag bestämde mig för att testa att starta på Göteborgsvarvet och gå av så fort något kändes minsta fel eller obehagligt. Och jag skulle vara nöjd oavsett om jag fick springa 5 km eller 21 km på banan. Startskottet gick och jag sprang iväg på känsla med målet att inte pressa mig eller komma upp i för mycket puls. Jag har nog aldrig haft en så lätt och härlig känsla på ett lopp. Jag sprang med världens största leende hela vägen runt, fick massor av fina hejarop (och några smått förvånade kommentarer) längs vägen. Tiden flög iväg och det kändes som jag hade sprungit i fem kilometer när jag passerade mållinjen på tiden 1:40:30. Jag hade inte kollat på klockan under loppet och var smått förvånad själv över att det gick så snabbt. Jag väger trots allt lite mer och har lite annan kroppsform än vanligt. Dock är jag inte sjuk eller skadad så visst fanns delar av formen kvar sedan tidiga stadiet i graviditeten.

Sen finns det inget som är rätt eller fel sett till vad kroppen klarar av som gravid, det ser olika ut för alla och det enda rätta är att lyssna på sin kropp. Jag är van att springa och kanske var det därför det gick så lätt. Jag känner av kroppen inför varje pass och tränar inte alls så mycket som tidigare men har lärt mig att MIN kropp mår bra av rörelse, även som gravid.

Vi har alla olika förutsättningar och därför är det viktigt att inte jämföra sig med andra, låt oss istället inspireras och peppas av varandra.

 

---

Ljuset och värmen är på gång och vad passar väl bättre än att ge sig ut och springa i det härliga vädret?

Många tycker det är tufft att ta första steget ut så för att göra det lite enklare och för att öka motivationen lite extra tänkte jag bjuda på några tips som gör löpningen till något lustfyllt snarare än ångestfyllt.

-Börja lugnt
Kör inte ditt tuffaste pass första gången, ta det lugnt. Och om det behövs, varva med promenader. Tänk att det nästan ska kännas för lätt och sluta när du fortfarande har energi kvar. Om du ger allt du har och blir jättetrött första passet är risken stor att du inte blir så sugen på att ge dig ut igen.

-Träna med en kompis eller en löpargrupp
Om du bokar in en tid med någon eller går med i en grupp blir det lite svårare och större projekt att strunta i löpningen. Dessutom är det kul och socialt.

-Träna när det är ljust ute
Då får du mer energi och det känns mer naturligt för kroppen att röra sig i dagsljus än i mörker. Dessutom fyller du på med massa D-vitamin som en bonus.

-Spring på nya platser
Genom att variera miljö känns det oftast lite enklare. Har du en slinga du alltid springer finns risken att du tröttnar och blir uttråkad. Dessutom kan det vara lite äventyrligt att ha som mål att springa på en plats man aldrig varit på innan. Det kan vara en gata, liten stig eller liknande som du vanligen inte tar.

-Variera dina pass
Om du vill utvecklas och bli en bättre löpare är det viktigt att variera passen. Variera mellan intervaller, lugna återhämtningspass och distanspass.

Hoppas du känner dig lite mer motiverad på att ge dig ut i vårsolen för att springa, lycka till med träningen!

---

Livet som löpare med en fripassagerare är som ett kuperat maraton!

Att ha friheten att springa när och vart jag vill är oftast en självklarhet. Löpningen är en så stor del av mig och mitt liv och något jag gör i princip varje dag. Det är också något socialt och ett sätt för mig att umgås. Jag coachar löpargrupper och tränar tillsammans med vänner.Allt detta är långt ifrån självklart just nu. Jag har nämligen en liten fripassagerare i magen som ställer till det lite för mig. Att vara gravid och van att träna på hög nivå är inte den lättaste kombinationen och jag har såklart varit inställd på att kroppen kommer förändras och att jag får dra ned på träningen allt eftersom graviditeten fortgår. Men att det skulle ta tvärstopp och att jag i princip varje dag de senaste åtta veckorna skulle halta omkring med smärta på grund av foglossning var inte väntat. Från att ha sprungit och tränat i princip som vanligt de första 17 veckorna till att inte kunna gå nästa, det var vad som hände. Jag kände mig dessutom urstark i början och sprang milen på löpband på dryga 35 minuter i vecka 16. Jag såg framför mig att jag skulle börja trappa ned intensiteten och fortsätta jogga mig igenom hela graviditeten. Men just nu är det långt bort att ta ett löpsteg och vissa dagar känns det ganska tungt, farförallt för att jag har ont.

Jag är verkligen förväntansfull inför det nya livet som väntar med en ny liten kompis i familjen men vägen dit är inte så rosaskimrande som det kan verka. Det är fantastiskt att ha ett liv som växer i magen och kroppen är verkligen häftig. Men det är nio månader som ska klaras av i olika stadier av allt från illamående och trötthet till smärta och en växande mage som blir mer och mer i vägen. Det är med andra ord mycket som påverkas.

För mig är en positiv inställning viktigt och jag vet att det går över, även om det är så mycket jag saknar. Jag kan träna en hel del annat men inte så intensivt. Jag är till exempel rätt bra kompis med crosstrainern och promenader. Försöker också bli kompis med styrketräning, framförallt för överkroppen som ska orka med att bära bebis. Och har jag tur kommer foglossningssmärtorna som kommer som huggande känslor i höft och ländrygg att avta.

För att distrahera mig fokuserar jag på allt jag faktiskt kan göra. Jag kan träna och jag mår bra i övrigt. Jag coachar mina löpargrupper och håller löparevent. Jag hakar på mina kompisars träning fast att jag tränar annat än just löpning och möter upp dem före och efter passen.

Jag ser denna tid som en lärdom och utveckling inför framtiden och jag ser så mycket fram emot att få träffa vår nya familjemedlem och att kroppen ska återhämta sig så jag kan ge mig ut på nya löparäventyr igen. Jag njuter av livet men saknar löpningen liiiite!

---

Ett nytt år brukar innebära ny motivation. Kanske i form av ett löfte att börja träna mer, springa ett lopp osv. Men januari är ju inte den mest motiverande månaden. Det är mörkt, kallt och vädret kan växla mellan snöstorm till slaskigt regnblask. Och hur kul är det att lufsa omkring i?

Jag försöker alltid hitta små saker att motivera mig med, oavsett årstid. Det kan vara ett pass ihop med kompisar för det sociala, ett pass med ett tydligt syfte som snabba intervaller eller ett pass på nya stigar för äventyret. Allt detta går ju trots allt att lösa oavsett tid på året. Snabbare pass blir oftast inomhus på vintern pga svajigt underlag men allt annat blir ute. Frisk luft är svårslaget och jag behöver det som mest på vintern.

För att väl ta mig ut är jag extra noga med att planera in dem så att det verkligen blir av. Tisdagar är exempelvis alltid intervalldag ihop med kompisar. Då är det svårare att dra sig ur med dåliga ursäkter. Onsdagar coachar jag min löpargrupp så då kommer jag också ut och får sällskap. Fredagar springer jag lite längre på morgonen och möter halvvägs upp mina vänner för att jogga vidare och avslutar med frukost på ett bageri innan vi gör oss redo för veckans sista jobbdag. Ett favvopass som ger energi hela helgen.
På lördagar blir det också lite tur med sällskap och nästan alltid en ny runda som såklart avslutas med gemensam brunch. Dagarna däremellan blir det ensamjogg och både lugnt och med fart. Då motiverar jag mig med att springa på lunchen för lite sol på näsan eller med att lyssna på någon bra podd för att drömma mig bort en aning.

Detta är kortsiktig motivation som gör det enklare att ta sig ut för dagen och jag vet ju såklart att det alltid är skönt efteråt vilket också är en drivkraft. Men jag har även långsiktiga mål där jag tränar för att bli snabbare för ett specifikt lopp eller distans vilket gör det lite lättare att kämpa sig igenom tuffa intervaller och långa pass i mörker och kyla denna tid på året. Jag vet helt enkelt att jag kommer ha glädje av det senare.

Men min allra största drivkraft är att KUNNA springa. Att umgås och upptäcka världen genom löpning. Jag mår som bäst när kroppen fungerar som den ska och jag har orken att springa på nya stigar långt och länge. Stanna upp, njuta av stunden och platsen jag befinner mig på. Då spelar det faktiskt ingen roll vilken tid jag springer maran på.

---