Att ha friheten att springa när och vart jag vill är oftast en självklarhet. Löpningen är en så stor del av mig och mitt liv och något jag gör i princip varje dag. Det är också något socialt och ett sätt för mig att umgås. Jag coachar löpargrupper och tränar tillsammans med vänner.Allt detta är långt ifrån självklart just nu. Jag har nämligen en liten fripassagerare i magen som ställer till det lite för mig. Att vara gravid och van att träna på hög nivå är inte den lättaste kombinationen och jag har såklart varit inställd på att kroppen kommer förändras och att jag får dra ned på träningen allt eftersom graviditeten fortgår. Men att det skulle ta tvärstopp och att jag i princip varje dag de senaste åtta veckorna skulle halta omkring med smärta på grund av foglossning var inte väntat. Från att ha sprungit och tränat i princip som vanligt de första 17 veckorna till att inte kunna gå nästa, det var vad som hände. Jag kände mig dessutom urstark i början och sprang milen på löpband på dryga 35 minuter i vecka 16. Jag såg framför mig att jag skulle börja trappa ned intensiteten och fortsätta jogga mig igenom hela graviditeten. Men just nu är det långt bort att ta ett löpsteg och vissa dagar känns det ganska tungt, farförallt för att jag har ont.
Jag är verkligen förväntansfull inför det nya livet som väntar med en ny liten kompis i familjen men vägen dit är inte så rosaskimrande som det kan verka. Det är fantastiskt att ha ett liv som växer i magen och kroppen är verkligen häftig. Men det är nio månader som ska klaras av i olika stadier av allt från illamående och trötthet till smärta och en växande mage som blir mer och mer i vägen. Det är med andra ord mycket som påverkas.
För mig är en positiv inställning viktigt och jag vet att det går över, även om det är så mycket jag saknar. Jag kan träna en hel del annat men inte så intensivt. Jag är till exempel rätt bra kompis med crosstrainern och promenader. Försöker också bli kompis med styrketräning, framförallt för överkroppen som ska orka med att bära bebis. Och har jag tur kommer foglossningssmärtorna som kommer som huggande känslor i höft och ländrygg att avta.
För att distrahera mig fokuserar jag på allt jag faktiskt kan göra. Jag kan träna och jag mår bra i övrigt. Jag coachar mina löpargrupper och håller löparevent. Jag hakar på mina kompisars träning fast att jag tränar annat än just löpning och möter upp dem före och efter passen.
Jag ser denna tid som en lärdom och utveckling inför framtiden och jag ser så mycket fram emot att få träffa vår nya familjemedlem och att kroppen ska återhämta sig så jag kan ge mig ut på nya löparäventyr igen. Jag njuter av livet men saknar löpningen liiiite!
